• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

TV-serie

Grattis: Ni vann nya säsongen av Twin Peaks på bluray

19 maj, 2018 by Redaktionen

En av förra årets stora händelser i tv-världen var återkomsten av den kultförklarade serien Twin Peaks som återvände till rutan 25 år senare. Nu har denna nya Twin Peaks serie släppts på bluray. Kulturbloggen har tre exemplar som våra besökare får vara med och tävla om.

Ett pressmeddelande berättar om bluray-versionen:
Serien tar dig till underbara och främmande platser som tänjer på gränserna till vad du trodde var möjligt. I rollerna: Kyle MacLachlan, Sheryl Lee, Michael Horse, Chrysta Bell, Miguel Ferrer, David Lynch, Naomi Watts, Laura Dern m fl. Manus: Mark Frost & David Lynch. Regi: David Lynch.

Twin Peaks: A Limited Events Series
Släpptes på DVD & Blu-ray 9 april 2018

Extramaterial Blu-ray: Exklusivt extramaterial där du får följa med bakom ”de röda sammetsgardinerna” och skapandet av denna enastående TV-serie · A Very Lovely Dream: One Week in Twin Peaks · Behind the Red Curtain · I Had Bad Milk in Dehradun.

Tävlingen är avgjord. Vinnare som får tv-serien med posten är:
Daniel Bergman, Stockholm
Karin Svensson, Sollentuna
Michael Avidan, Stockholm

Så här gör du om du vill vara med och tävla om tv-serien på bluray:
Maila till
tavling snabel-a kulturbloggen punkt com
Skriv en motivering till varför just du ska vinna.
Tävlingen avslutas lördag den 12 maj kl 15.00. Då måste du ha skickat ditt tävlingsbidrag.
Glöm inte att posta med din vanliga postadress, om du vinner måste vi kunna posta priset till dig.
Tävlande som inte skickar med sin postadress har ingen chans att vinna.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt, TV Taggad som: tävling, TV-serie, Twin Peaks

Recension av tv-serie: Criminal Minds säsong 12

17 april, 2018 by Rosemari Södergren

Criminal Minds säsong 12
Betyg 3
Finns på Viaplay

Den amerikanska tv-serien Criminal Minds om FBI:s beteendeanalysgrupp i Quantico måste bara en ovanligt lyckad spänningsserie som lyckats hålla i 13 säsonger (säsong 12 finns tillgänglig i Sverige via Viaplay, säsong 13 sänds i amerikansk tv och på amerikanska streamingtjänster). Det första avsnittet i den första säsongen hade premiär i den amerikanska tv-kanalen CBS 22 september 2005. Frågan är hur många säsonger den kommer att hålla? I säsong tolv har några av de tongivande karaktärerna lämnat serien som Aaron Hotch (spelas av Thomas Gibson) och Morgan (spelas av Shemar Moore som nu har huvudrollen som Daniel ’Hondo’ Harrelson i tv-serien S.W.A.T).

Enligt min åsikt nådde serien sin högsta kvalitet några säsonger in i serien, då Hotch blev gruppens chef. Det är något med den mix av karaktärer som var då som fungerade perfekt.

Spencer Reid är en tröttsam karaktär som i de senaste säsongerna mer och mer blivit en karikatyr av sig själv. Hans självgodhet och att han vet allt är riktigt tröttsam. På något sätt fungerade han bättre när Derek Morgan fanns med. Det blev en bra kombination. När Morgan nu lämnat serien för huvudrollen i en annan serie fungerar Reid inte alls lika bra. Han blir löjligare på ett sätt som inte uppvägs av Morgans varma humor. Det var därför ett genidrag att serieskaparna låter Reid bli gripen misstänkt för mord några avsnitt in i säsong tolv. I fängelsemiljön kan Reid inte fortsätta vara denna snusförnuftiga besserwissern och det tror jag var bra för skådespelaren om inte annat, att få visa att han kan spela något annat.

De tre nya karaktärerna i säsong tolv (Dr. Tara Lewis som spelas av Aisha Tyler har i och för sig varit med i några säsonger nu) fungerar inte tillsammans med Reid på samma sätt. Ett skäl är nog för att såväl Dr Tara Lewis som övriga två nya, Luke Alvez och Stephen Walker är något åt samma typ som Reid, de är mycket intellektuella och smarta och har inte samma muskulösa utstrålning som Morgan. Mixen fungerar helt enkelt inte längre – och dessutom har Penelope Garcia också börjat bli en karikatyr av sig själva i hög grad.

I de första säsongerna fick de ofta kämpa mot fördomar och motstånd inom amerikanska polisväsendet, poliser som inte trodde på deras profiler av mördare. I dagens USA finns en helt annan förståelse för profilering i jakten på kriminella. Det kommer till och med poliser från andra länder dit för att få utbildning. Serien har vunnit på att inte längre ta upp motstånd mot profilering.

Själva mordberättelserna är rätt ofta likartade – en människa som blivit illa behandlad som barn hämnas genom att begå seriemord. I några fall finns det några supersmarta seriemördare som tänker ut de mest avancerade mordplaner. Ibland är det svårt att tro på att det skulle kunna hända. Seriens stora behållning är karaktärerna och relationerna mellan Beteendeanalysgruppens medlemmar, hur de samarbetar och hur de klarar av att kombinera detta krävande arbete med sina privatliv.

Men i säsong tolv fungerade inte helheten i gruppen lika dynamiskt. Det räddas något av att Spencer Reid hamnar i fängelse och inte kan fortsätta vara den där överdrivna karaktären av jätte-smart.  En säsong 13 har sänts i amerikanska kanaler och streamingtjänster och lär väl komma hit också. Säsong 13 hade premiär 7 april 2017 och det avslutande avsnittet, nummer 22, sänds den 22 april 2018. I amerikanska recensioner berättas det att en av de nya karaktärerna, Stephen Walker, försvinner redan i första avsnittet. Jag förstår det, kan har för mycket samma egenskaper som både Luka och Dr Tara. Matt Simmons (spelas av Daniel Henney) kommer med i gänget. Matt Simmons var huvudkaraktär i den nu nedlagda Criminal Minds: Beyond Borders.

Kanske kan det behövas. Det behövs en helt ny karaktär för att gruppen ska bli mer intressant – annars måste serieskaparna jobba mer med de enskilda mordfallen om serien ska få hög kvalitet igen.

Nu är serien tydligen också ett tillfälle för skådespelarna att ta steget till att regissera. Joe Mantegna har redan regisserat avsnitt i tidigare säsonger. I säsong 13 ska både Adam Rodriguez som selar Luke Alvez Luke och Matthew Gray Gubler som spelar Spencer Reid regissera avsnitt.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Criminal Minds, Deckare, FBI, Recension, Recension av tv-serie, TV-serie

Recension av tv-serie: Wild Wild Country – trovärdigt och starkt om fördomsfullhet och om hängivenhet och hjärntvätt

14 april, 2018 by Rosemari Södergren

Wild Wild Country
Betyg 4
Tv-serie, dokumentär, premiär på Netflix 16 mars 2018
Regi: bröderna Mclain och Chapman Way

En fascinerande dokumentär tv-serie om när den indiske kultledare Bhagwan ville bygga en utopisk stad i Oregons ökan under 1980-talet. Om människors fördomar och hur samma händelser kan ses och tolkas på många olika sätt och om hur långt människor kan gå när de blir pressade. Om vad som händer i sekter eller slutna sammanhang och om hur långt det amerikanska samhället är berett att gå för att motarbeta det som bryter mot den amerikanska moralen.

Som svensk har jag ytterligare ett skäl till mitt intresse för serien. Det var till Bhagman och hans stad i Oregon som den svenske artisten Ted Gärdestad begav sig och stannade i flera år. Ted Gärdestad lär ha varit där under de år då konflikterna eskalerade mellan Bhagwans anhängare och den amerikanska omgivningen som ju mynnade ut i försök till giftmord, till planer att mörda en amerikansk politiker och från amerikanskt håll att förbjuda en stor grupp hemlösa att rösta i val.

Serien är känns mycket trovärdig. Regissörerna, bröderna Mclain och Chapman Way har lyckats på långa intervjuer med många viktiga personer för handlingen och utvecklingen av allt som utspelade sig, på båda sidor. Både anhängare till Bhagwan och amerikanare som bodde i området och politiker, poliser och jurister som var med i jakten på Bhagwans anhängare är med och får berätta om hur de såg på vad som hände.

Serien skildrar både hur anhängarna blir manipulerade av den religiösa ledaren och av varandra med det är också en skildring av samhällets jakt på denna grupps anhängare. Boende i området blev redan från början starka motståndare till den religiösa gruppen och var väldigt fördomsfulla från start. Bhagwans anhängare klädde sig inte som andra och hade en betydligt friare inställning till sex än gemene man i USA. Jag tänker på vad hur annorlunda allt kunnat bli om amerikanarna i trakten inte varit så fördomsfulla och istället tagit vara på de kommersiella möjligheterna. Människor kom till Bhagwans stad i Oregon från hela världen och med ett smartare bemötande skulle lokalbefolkningen kunnat tjäna en hel del pengar på den religiösa turismen.

Sandra Wejbro i Aftonbladet skriver: ”Wild wild country” är en fascinerande bild av fullkomlig ­hängivenhet och hur den kan löpa amok när ledarna ses som ofelbara.
Jag håller inte med henne helt i hennes tolkning. Serien skildrar visserligen vad som händer när människor binds samman med en religiös ledare men det är lika mycket en berättelse om hur amerikanska fördomar möter något som är annorlunda och tvingar ut dem i utanförskap.

Serien har också styrkan att anhängarna till Bhagwan skildras på ett sätt som jag upplever som ärligt och öppet. Några av de som var närmast Bhagwan under många år har ställt upp på långa intervjuer. Några inser så småningom om hur hjärntvättade de var och tar idag avstånd från Bhagwans religion och är engagerade i organisationer som hjälper människor att bryta med sekter medan andra fortfarande minns det som en viktig och kärleksfull period i sitt liv. Bhagwan ändrade själv sitt namn till Osho mot slutet – och som Osho har han fortfarande anhängare i världen fast han själv har dött. Han dog död 19 januari 1990 i Pune i Maharashtra, i Indien.

Arkiverad under: Film, Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Fördomar, Recension, Religion, sekter, TV-serie

Recension av tv-serie: Seven Seconds – bra, stark men spretar lite för mycket åt för många håll

6 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Seven Seconds
Betyg 3
Visas på Netflix

En stark serie som följer händelserna efter att en ung svart tonårspojke, Brenton Butler, dör i en smitningsolycka i Jersey City i USA. Vi får följa hans föräldrar och deras stora sorg och förtvivlan, vi får följa den unge polisman som körde på pojken och som tillsammans med sin polisgrupp gör allt för att sanningen inte ska komma fram och vi får följa den kvinnliga åklagaren och den polisman som jagar sanningen.

Vi får redan i filmens början se hur polismannen Peter Jablonski kär bil, jättestressad, på väg till sjukhuset dit hans fru tagits då hon blöder. Hon väntar barn och ett år tidigare förlorade de ett barn som föddes för tidigt och dog under förlossningen. Peter Jablonski kikar på sin mobil några sekunder och precis då missar han att tonårspojken kommer i full fart på sin cykel. Det är snöoväder och dålig sikt dessutom.

Jablonski ringer efter de tre polismän som han arbetar tillsammans med i området drogbevakning. De jobbar i en grupp och är mutade och korrumperade, förstås. De har samarbete med en drogkung och griper dennes konkurrenter med jämna mellanrum. DiAngelo, gruppchefen, bestämmer att de ska sopa igen spåren efter Jablonski och att de ska låta pojken ligga kvar i det snöiga diket. Om de inte hade valt att lämna pojken där skulle han förmodligen överlevt olyckan.

Mest berörande är att följa föräldrarna och farbrodern, som nu måste leva i djup sorg och saknad. Föräldrar med sorg, som förlorat ett barn, det vet jag tyvärr alldeles för mycket om hur det är. Jag lever med detta och känner tusentals andra föräldrar med samma tragedi, eftersom jag är med i flera olika grupper och föreningar för oss föräldrar som förlorat ett barn. Jag känner igen föräldrarnas reaktioner i Seven Seconds, fast allra mest pappan som bär på skuldkänslor och som sakta försöker hitta ett sätt att överleva med sin djupa sorg. Det finns några starka scener från kyrkan där medlemmar kommer med floskler.

Mamman har en mer amerikansk reaktion, tänker jag. Hon blir som galen, helt fixerad vid att hitta den som hon menar mördat hennes son. Det verkar som att tron på hämnd och vedergällning som medicin mot sorg är något typiskt amerikanskt. Mamman är uppskruvad till max för hitta den som körde på hennes pojke och lämnade honom att dö i snödrivorna. Hon är omöjlig att föra ett normalt samtal med.

Serien tar upp så många aspekter. Den handlar om korrumperade poliser, om rasism, om sorg, om saknad, om vänskap och fult politiskt spel och om hur alla är mänskliga och begripliga. Det är filmens styrka men också dess svaghet. Den tar upp lite för mycket.

Den unga kvinnliga åklagaren, KJ Harper (spelas av Clare-Hope Ashitey) är svart och det är tydligt att hennes chef utnyttjar att hon är färgad för att ha som en slags reklampelare för hans politiska korrekthet. KJ Harper har alkoholproblem och är ofta slarvig, hon har svårt att komma i tid och raggar gärna upp unga män för en natt med sex. Med jämna mellanrum bryter hon ihop på grund av sitt usla självförtroende. Det är på sätt och vis roligt att låta en kvinnlig åklagare ha alla de depraverade sidor som vi sett medelålders vita polismän ha i alldeles för många deckare. Det är bara att det blir lite för mycket. Det kunde räckt med att hon hade en eller två svagheter.

Hon har sina stora problem och polismannen, Fish Rinaldi (spelas av Michael Mosley), som jobbar med henne har sina problem. Han är skild och bor ensam med en massa hundar. Att de två med jämna mellanrum bryter ihop och förlorar tron på sig själv är i och för sig lite ovanligt i en kriminalserie, men det blir lite för mycket av det. Och de gör också några misstag som jag har svårt att tro på att de skulle göra. Jag har lite svårt att tro på att personer med de positioner de har och det ansvar de har skulle göra sådana misstag.

Det blir lite för mycket, för många ingredienser, för många problem. Serien förlorar i sin helhet på det. Den är bra och den är stark och berörande men hade varit ännu bättre om den inte flutit ut åt för många håll. En av dess stora styrkor är hur trovärdigt föräldrarna med sin sorg skildras.

Seven Seconds är regisserad av Gavid O´Connor och den bygger löst på en rysk film, The Major, som är skriven och regisserad av Yuri Bykov.

I rollerna:
Clare-Hope Ashitey as K.J. Harper
Beau Knapp as Peter Jablonski
Michael Mosley as Joe “Fish” Rinaldi
David Lyons as Mike DiAngelo
Russell Hornsby as Isaiah Butler
Raúl Castillo as Felix Osorio
Patrick Murney as Gary Wilcox
Zackary Momoh as Seth Butler
Michelle Veintimilla as Marie Jablonski
Regina King as Latrice Butler

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Kritik av samhället, Poliskorruption, Rasismen, Recension, TV-serie

Recension av tv-serie: End of the f***ing world – en brittisk dramakomedi

24 januari, 2018 by Redaktionen

End of the f***ing world
Betyg: 4
Premiär hos Netflix: 5 januari 2018
Skapad av: Jonathan Entwistle

I End of the f***ing world möter vi de två tonåringarna James och Alyssa. De är båda 17 år och övertygande om att de inte har någon plats i samhället. Skillnaden mellan dem är däremot att James är övertygad om att han är psykopat och letar efter en människa att mörda. Alyssa är däremot bara uttråkad och osäker på sin historia. Med tiden fattar de tycke för varandra och James börjar tvivla på sina egna känslor. Som huvudrollsinnehavare finner vi Alex Lawther, som även dykt upp i välrenommerade TV-serien Black Mirror, och nykomlingen Jessica Barden. Överraskande nog får vi även möta brittiske skådespelaren Geoff Bell i rollen som Martin. Som ärrad arméveteran bjuder han på ovälkomna sanningar. Bell har även nyligen dykt upp i svenska TV-rutor i en reklam för PlayOJO där han visar på sin unika bredd som karaktärsskådespelare.

Många kanske frågar sig varför man bör välja denna serie framför andra. För det första så är det både en lättsam komedi och en mörk insikt i vår samtid ur ett par unga vuxnas perspektiv. De två huvudkaraktärerna står i unik kontrast till varandra då den ena känner för lite och den andra känner för mycket. Tillsammans lyckas de däremot på något sätt balansera ut varandra. Anledningen att serien fungerar så bra som den faktiskt gör har mycket att göra med rollprestationerna. Alex Lawther och Jessica Barden lyckas både med att presentera förtryckt tonårsilska och samtidigt skildra osäkerhet.

Trots att karaktärerna till ytan framstår som ganska råbarkade och osympatiska så är det något i dem som väcker sympati. Detta förvandlar serien till en klassisk road trip som de flesta kan ryckas med i. Även om mycket av stämningen ligger i dialogen mellan de två huvudkaraktärerna så kan man som tittare fylla i många tomrum i de outtalade implikationerna. Att som tittare behöva förlita sig på sina egna intuitioner gör det till en serie som helt enkelt är lite mer intelligent än vad vi har blivit vana med. Är James verkligen en psykopat? Eller är han egentligen bara rädd för sina egna känslor? Det är något du som tittare måste ta ställning till.

Detta är det första vi har fått uppleva från seriens skapare. Då han i stor utsträckning fick fria händer behöver vi knappast oroa oss för att End of the f***ing world kommer att vara en typisk serie som man snabbt glömmer bort. Tvärt om har vi att förvänta oss en riktigt spännande upplevelse från karaktärer vars känslospektrum inte nödvändigtvis motsvarar vårt eget. Recensenter världen över har redan berömt serien för att vara särdeles vågad och med skådespelarprestationer som är riktigt unika. Netflix har på senare tid kommit att stå för verkligt särpräglade serier med riktigt ovanliga karaktärer. När vi kastas in i James och Alyssas liv så får vi uppleva ett förortsdrama som är lika oväntat som det är igenkännbart.

Text: Johan Nilsson

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen Taggad som: Netflix, Recension, TV-serie

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 25
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Nyårsfesten Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in