Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Netflix

Recension av tv-serie: Copenhagen Cowboy – en mardröm

by

Copenhagen Cowboy
Betyg 1
Premiär på Netflix 5 januari 2023
Skapad av Sara Isabella Jønsson Vedde och Nicolas Winding Refn

En serie för den som vill grotta ner sig i allt hemskt och vidrigt som tänkas kan: Zombier, vampyrer, människoätande grisar, våld i alla möjliga former. Allt som kan tänkas finnas i dina värsta mardrömmar finns med.

Det känns svårt att ge dåligt betyg till något som en grupp tv-serie-skapare lagt ner tid och kreativ energi på att skapa. Men för mig fungerar inte denna serie, jag mår illa när jag ser den. Men för den som vill grotta ned sig i äckliga, skrämmande saker kan det vara värd att ägna tid att se. Den är speciellt filmad också med många långsamma närbilder på människor och speciellt på Miu, kvinnan det handlar om. Den är filmad med många stilla bilder som kan förmedla tankar och känslor och framför allt skrämmer och ger oroskänslor. Vi anar hela tiden att något hemskt är på väg att ske. Jag har nog aldrig sett så många hemska människor av olika kön och olika kulturella bakgrunder som är vidriga, hemska.

Miu är en kvinna har sålts som lyckobringande amulett under hela sitt liv och tar nu itu med att hämnas på alla som gjort henne eller andra kvinnor illa. Denna mystiska kvinna är mycket speciell och ser mer ut som en ung pojke, hon har androgyn utstrålning i hög grad.

Serier om att hämnas lockar mig inte så ofta, men den här är bland det mest obehagliga jag sett.
Efter att ha sålts som en mänsklig lyckoamulett under hela sitt liv vill denna kvinna med mystiska krafter hämnas på de som gjort henne illa.

Den som är ett stort fan av skräck och skrämmande saker håller säkert inte med mig i min bedömning. Jag kan dock uppskatta en del skräckfilmer, speciellt om jag tycker att de har ett budskap eller tema som säger mig något. För mig känns denna mer som ett pepprande av alla hemska och äckliga saker som tänkas kan. En riktig mardröm. Men en del uppskattar sådana mardrömmar. Så är det ju.

Recension av tv-serie: Kaleidoscope

by

Kaleidoscope
Betyg 3
Premiär på Netflix 1 januari 2023

En mästertjuv och hans liga planerar en storslagen och invecklad kupp värd sju miljarder dollar. Det är en historia vi hört i olika versioner tidigare. Och givetvis finns det stora utmaningar för gängets ledare. Dels är uppgiften oerhört komplicerad för det är världens säkraste system de ska ta sig igenom och dessutom finns det svek och girighet inom gruppen också.

Denna tv-serie är väldigt snyggt filmad. Ni vet, ett kalejdoskop där färgerna ändras om man skakar den och varje gång blir det en ny bild i kalejdoskopet. Varje avsnitt av de åtta avsnitten i serien har ett namn efter en färg och delvis bygger avsnittet på den färgen. Fast jag tycker ändå att det är mest på ytan. Det kunde gjorts mer av de olika färgerna, låtit oss tydligare följe olika karaktärer i varje avsnitt. Delvis får vi följa olika karaktärer men ändå är det ligans ledare vi får följa mest i alla fall.

Seriens ena fascinerande fördel är hur vi som tittare kan känna med tjuvarna och vilja att de ska lyckas. Att vi håller på den kriminella gruppen. Fast å andra sidan är ju de rika som de ska råna kriminella girigbukar bakom den fernissade elitistiska ytan. Det är en historia vi hört förr också. Hur de stora mäktiga rika ofta kan kännas som de verkliga bovarna.

Ligan och dess två ledare är väldigt smarta och noggranna men samtidigt har de några som är med i ligan som inte är att lita på. Hur kan de ens låta dem vara med? Det gör berättelsen lite svår att tro på.

Skådespelarna är bra, fast av och till klichéartat skildrade. Den är snyggt filmad och ihopklippta. Den är spännande även om jag efter ett par avsnitt redan var säker på vem som var den verkliga tjuven, vilket också visade sig vara rätt. Men den känns lite slarvigt hopklistrad mot slutet. Med ett bättre slut hade serien absolut fått ännu högra betyg.

Fast på ett sätt finns det inte något slut eftersom man kan välja att se avsnitten i vilken ordning man vill. Om man vill kan man se dem kronologiskt men man kan också hoppa i tiden den som man vill. Men jag rekommenderar att åtminstone se det som händer under kuppen och efteråt sist.

Recension av tv-serie: The Witcher: Blood Origin – som en ballad och en hyllning till kulturens kraft

by

The Witcher: Blood Origin
Betyg 3
Premiär på Netflix 25 december 2022
Regi Declan de Barra
Medverkande Sophia Brown, Laurence O’Fuarain, Michelle Yeoh, Mirren Mack, Lenny Henry, Jacob Collins Levy

En spännande fantasy om sex alver och en dvärg som gick samman för att besegra ett mäktigt rike, en diktatur som förtrycker alla folk och har ambitionen att erövra alla världar. Det är en berättelse som utspelar mer än tusen år före The Witcher och som förklarar bakgrunden till vem Geralt är. Men man behöver inte ha sett ett enda avsnitt av The Witcher eller läst böckerna för att hänga med i denna berättelse som utspelas i fyra avsnitt.

Det är en spännande berättelse om kulturens makt, om hur berättelser, ballader och musik kan förena ett folk och få dem att våga stå upp för sin frihet, för att våga utmana de mäktiga förtryckarna.

Det också en skildring av hur de som griper makten alltid drivs av egennytta och deras styre blir för aldrig med dig något positivt för de maktlösa och nedtryckta. Hur fina ord den som griper makten än må använda för att beskriva sitt syfte är en diktatur ändå alltid en diktatur som bara gynnar de mäktigaste. Det har vi sett i människans historia, oavsett om det är en diktatur som kallar sig vänster eller höger så är resultatet alltid det samma när folket stängt ute från möjlighet att påverka makten. Det är likadant i alvernas rike.

Det är mycket alver på flera håll nu, i flera serier. Men till skillnad från Sagan om riken-berättelserna är alver inte denna tv-serie inte bara goda och spröda varelser utan kan vara lika egennyttiga och giriga och obevekliga som människor i vår verkliga historia. Liksom människor kan skapa nazism och andra förtryckande system som i Iran kan alver skapa lika stor terror och ofrihet.

Serien är en miniserie medfyra avsnitt vilket är positivt. Det är alldeles för många serier som drar ut på handlingen mer än vad som är kvalitetsmässigt. Det märks hur många serieskapare vill mjölka ut så mycket som möjligt genom att göra många avsitt. Fyra avsnitt är ett bra format för denna berättelse som blir som en ballad. Serien hade nog fått ännu högre betyg om inte varit något för många blodiga scener. Det är en vacker, spännande, äventyrsberättelse som utspelas i alvernas värld, en berättelse som blir som en ballad.

Recension av tv-serie: Julstormen – den perfekta serien inför jul

by

Julstormen
Betyg 4
Premiär på Netflix 16 december 2022
Regi Per-Olav Sørensen
ManusPer-Olav Sørensen, Lars Saabye Christensen, Jan Trygve Røyneland
Medverkande Alexandra Rapaport, Hanna Ardéhn, Valter Skarsgård, Ibrahim Faal, Dennis Storhøi, Ida Elise Broch, Jan Gunnar Røise, Thea Loch Næss, Jon Øigarden, Evelyn Rasmussen Osazuwa, Maibritt Saerens, Sus Wilkins, Ariadna Cabrol, Ravdeep Singh, Carmen Gloria Pérez, Gard Øyen, Ina
Svenningsdal, Line Verndal, Oscar Jean, Talia Angelica Lorentzen, Mattis Herman Nyquist, Catharina Vu, Iker Pedraza Proskauer, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Edward Schultheiss och Ghita Nørby mer flera.

En underbar julsaga om människor som plötsligt får några timmar över för att fundera på sig själva och livet. Årets kanske bästa serie att ta till sig som en berättelse om julens budskap.

Alla har väl någon gång i sitt liv varit med om när något stått still, ett tåg eller ett flyg eller något som gjort att man blir fast på en plats en dag eller många timmar. Plötsligt kan det hända att man börjar prata med någon okänd och till och med knyter ett vänskapsband. Julstormen handlar om precis det.

Handlingen utspelas i december 2022 på och kring Oslos flygplats, dagen före julafton. En kraftig snöstorm har satt full fart och inga plan kan lyfta. Alla blir strandsatta. En del är på väg hem för att fira jul, andra jobbar på flygplatsen, några är på väg till affärsmöten. Allt blir pausat i avvaktan på att stormen ska bedarra.

En präst springer runt och försöker hitta något sätt att vara till nytta. En flicka rymmer då hennes föräldrar bara tjafsar och grälar. Jultomten smiter ut och smygröker och tar en snaps. En extrainsatt pilot tvingas sitta och vänta i VIP-rummet. En berömd pianist på väg utför kommer inte in i VIP-rummet. En vovve lämnas i en bur för att transporteras till London men ingen verkar fråga efter hunden.

Många möten mellan människor, många öden som ställs på sin spets. Det är en varm och mänsklig berättelse om människors slumpartade möten. En serie jag tror vi alla kan lära oss något av och som visar på vikten av att någon gång sätta sig i lugn och ro och se över sina prioriteringar.

Serien av skapad norska film- och tv-skapare och har en lång rad duktiga norska skådespelare men också några bland våra duktiga svenska som Alexandra Rapaport, Hanna Ardéhn, Valter Skarsgård och Ibrahim Faal.

Vill du komma i julstämning? Satsa på Julstormen.

Filmrecension: Guillermo del Toros Pinocchio – den bästa versionen av Pinocchio jag sett

by

Guillermo del Toros Pinocchio
Betyg 5
Premiär på Netflix 9 december 2022
Regi Guillermo del Toro

En förtrollande saga, både mörk, skrämmande och spännande och samtidigt rolig och berörande.
När skräckmästaren Guillermo del Toro tar itu med den klassiska sagan om marionettdockan Pinocchio som får liv blir det något helt annat än den tecknade Disneyberättelsen från 1940. Det är fortfarande tecknat men på ett mer skarpt sätt och inte alls lika sött. Och berättelsen är grymmare och mörkare. Rent av så mörk att jag av och till får ont i magen. Det behöver inte vara dåligt. Men det gör att det känns att denna film är inte någon gullig familjefilm. Långt ifrån. Den fungerar att se med barn men då ska någon vuxen vara med och kunna prata med barnen. För frågor dyker helt klart upp. Det är en film som väcker tankar.

Guillermo del Toro har placerat handlingen i Italien under 1930-talet under den tid då Mussolinis fascism växte fram. Frågan man ställer sig är: vem är marionett egentligen? Den som lyder order blint eller den som vågar säga vad hen tänker? Filmen ställer viktiga frågor och sätter igång tankar och helst bör man se den tillsammans med någon för att kunna prata om den.

Gepetto, mannen som skapade trädockan, sörjer sin son Carlo, som dog som tioåring av en bomb son fälldes över ortens kyrka av misstag av ett bombplan. Den delen av berättelsen som skildrar den sörjande pappan tycker jag haltar och den rent av irriterar mig. Det är inte möjligt att en sörjande förälder så snabbt tar till sig en trädocka, tänker jag. Men min inställning bygger på att jag har kontakt med tiotusentals föräldrar över hela världen som förlorat barn. Så jag tänker att den som inte tillhör gruppen av föräldrar som förlorat ett barn köper säkert Gepetto sätt att agera. Men i stort är det en bagatell.

Men trots mitt missnöje med skildringen av en sörjade förälder är filmen stark, berörande, välgjord. Ganska träffande visar den hur lätt det är att försöka forma barn till någon de inte är. Jag tror det är den bästa versionen av Pinocchio jag sett. Jag kommer att se om den flera gånger. Den berättar om relationen mellan en förälder och ett barn men också så mycket mer, om samhället, om vänskap, om att få vara den man är, om moral och att våga stå upp emot det som är fel, oavsett om det är makten som har fel eller någon annan.

Jag måste också ge flera plus till hur filmen är animerad. Pinocchio är en docka av trä och det är tydligt, han är inte förfinad till något sötsliskigt. Alla karaktärer känns levande fast de så tydligt är skapade med skavanker. Om du ser den med engelskt tal (vilket du bör göra) har den flera fantastiska skådespelare i rollerna som Ewan McGregor och Tilda Swinton. Musiken och sångerna är en annan viktig bärande del i detta mästerverk.

Guillermo del Toro Oscars-nominerades 2018 i tretton kategorier för The Shape of Water, som vann som bästa film. Han har skapat många storverk och är just nu också aktuell på Netflix för skräckserien Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities.