Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

indie

Sverige – och albumaktuella Wolf Gang kommer till Debaser Slussen

by

Wolf Gang är ett brittiskt alternativt rockband med 24-åriga Max McElligott som sångare och grundare. Max hoppade av sina universitetsstudier för att ägna all sin tid till musiken, och ett eller annat party. Efter en tid med olika personer i bandet utkristalliserades Wolf Gang’s nuvarande line-up år 2009. Debutalbumet Suego Faults har hyllats och Wolf Gang är nu för första gången redo att besöka Stockholm för en spelning på Debaser Slussen den 14 december, berättar ett pressmeddelande.

Bandet har turnerat tillsammans med Florence and the machine, Miike Snow och Metric. De framförde även sin låt ”Lions In Cages” på årets NME gala i februari. Förra året gjorde de sina första spelningar utanför hemlandet när de åkte till Australien för en succéartad festivalturné.

Suego Faults är producerat av Dave Fridmann som tidigare har arbetat med Flaming Lips, Mercury Rev och MGMT.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Wilco till Stockholm

by

Wilco släppte ju alldeles i dagarna ett nytt album: ”The whole love”.

Nu kommer det amerikanska indierockbandet till Stockholm för en spelning i Annexet den 27 februari 2012.

Här ett pressmeddelande från arrangören:

27 februari 2012 – Stockholm, Annexet

Vi är skyldiga Wilco ett tack. De är liksom förutsättningen för att mycket av det vi hänförts av de senaste åren uppstått, som blomman som pollinerade de andra växterna. Vi skulle nämligen vilja påstå att de senaste årens våg av amerikansk indierock, som med stämsång, storsinne, skägg och fötterna djupt nedsjunkna i americana och nordamerikansk folkmusik, inte skulle existerat utan Wilco. Fråga Grizzly Bear, Bon Iver, Local Natives, Band of Horses och Fleet Foxes, och du får garanterat ett jakande svar på frågan om de lyssnat på bandet från Chicago.

Med rötter i amerikanska gräsrotsikoner som The Band och Neil Young, var Wilco ett av de första amerikanska alternativband som inte enbart poserade bakom en vägg av gitarrer eller spelat svårmod. Ända sedan bandet likt en Fenix steg upp ur askan av altcountrypionjärerna Uncle Tupelo, odlades en äkta nyfikenhet för hur indiemusiken kunde färgas av kontinentens alla musiktraditioner – från rootbluesen i deltat via Nashville-country, mexikansk mariachi, elektronisk avantgarde i storstäderna, folkmusiken i Klippiga bergen och arbetarrocken från Motor city. ”Indie” innebär i Wilcos tappning faktiskt självständighet.

Ända sedan debuten ”A.M.”, via genombrottsklassikern ”Yankee Hotel Foxtrot” till årets ”The Whole Love”, har traditioner förvaltats samtidigt som musiken konstant tillförts något nytt. Wilcos utgångspunkt, både live och på skiva, är variationsrikedom, bred instrumentalism, men framförallt ett sällsynt sinne för sväng, själ och melodi som härstammar ur en djup kärlek till musik. En konsert med Wilco är inte bara underhållning, utan en representation för vad människor faktiskt kan åstadkomma med instrument, gehör och närvaro.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

The Head and the Heart är förband åt My Morning Jacket i november

by

The Head and the Heart är förband åt My Morning Jacket i Lund och Stockholm.
Spelningarna är:
17 november – Lund, Mejeriet
19 november – Stockholm, Münchenbryggeriet (Slutsålt!)

Ett pressmeddelande berättar:

Seattle har på senare år återfötts i skepnad av den amerikanska folkindierockens Mecka och Medina. Från den heliga staden i väst uppstod för ett år sedan också The Head and the Heart. Närmare bestämt på det lokala ölhaket Conor Byrne Pub. Den store profeten Sub Pop tog gruppen under sina vingar, på samma sätt de gjort med stadens andra hjältar, som till exempel Band of Horses och Fleet Foxes.

Med sitt självbetitlade och fullkomligt briljanta debutalbum har de gjort ett av det senaste årets absolut starkaste musikaliska avtryck. I våras stod de dessutom för en magisk kväll i Göteborg med sin spelning på Pustervik.

I november är det Lund och Stockholms tur att få sin del av The Head and the Heart när de öppnar för My Morning Jacket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension: Bon Iver – Bon Iver

by

Artist: Bon Iver
Titel: Bon Iver
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-06-20

Bon Iver är ett band men framför allt är det dess frontman, sångaren och låtskrivaren Justin Vernon, som förknippas med namnet. Bon Iver kommer från det franska uttrycket ”bon hiver” (bra vinter).

Bon Iver slog igenom stort med första albumet ”For Emma, Forever Ago” som släpptes i februari 2008 och som hyllades stort av kritiker runt om i världen. Justin Vernon skrev och spelade in en stor del av albumet när han isolerat sig i tre månader i en stuga i vildmarken i Wisconsin.

Nu har uppföljaren kommit med namnet ”Bon iver”. Att göra en uppföljare på ett succéalbum kan vara svårt. Bon Iver har klarat det med elegans. Det spröda, vemodiga och indiefolkpop-aktiga finns kvar, men ändå är det ett nytt album. Justin Vernon har skapat mer medvetet popiga arrangemang. Musiktidningen Pitchfork skiver i sin recension:

Since that album’s release, Vernon’s approach to writing and recording has changed. ”I don’t find inspiration by just sitting down with a guitar anymore,” he recently told Pitchfork. ”I wanted to build a sound from scratch and then use that sound to make the song.” That difference is clear on Bon Iver. Instead of something that scans as ”folk,” the music here is more like rustic chamber pop with an experimental edge that makes careful use of arrangement and dynamics. And rather than being tied together by a central theme of loss, Vernon has fully shifted into a more impressionistic mode; these songs are broader and more musically sophisticated than those on For Emma at every turn.

Spåren är lätta att ta till sig men ju mer jag lyssnar växer de också, det finns hela tiden mer att upptäcka.

PO Tidholm som recenserar albumet i DN är också imponerad och ger betyg 4:

Även om det går att referera till så skilda influenser som Steve Reich och Prince i samma mening är skivan som helhet inte så extrem som de två spår jag just nämnde. Däremot är det uppenbart att alla inblandade släppt sina eventuella hämningar, både känslomässigt och musikaliskt. Med det kommer en väldig uppriktighet och dynamik som gör att skivan verkligen lever.

Albumet fick 9,5 av 10 möjliga hos Pitchfork

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Death Cab For Cutie: Codes And Keys, överträffar mina förväntningar

by

Artist: Death Cab For Cutie
Album: Codes And Keys
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 1 juni 2011

Jaha.. Death Cab For Cutie. De har inte legat mig särskilt varmt om hjärtat tidigare egentligen. Jag har tragglat mig igenom I Will Follow You Into The Dark, som för övrigt är en väldigt fin låt, på gitarren och Soul Meets Body var min ringsignal under en lång tid. Låtar som var med i serien The Oc satte sig snabbt på hjärnan, men jag har aldrig tagit mig tiden att upptäcka så mycket mer än så.

Codes And Keys, ja. Jag hade hoppats på mer akustiskt, lite mer ”I Will Follow You Into The Dark”, så som min bild av Death Cab alltid har varit. Men det behövs inte, skivan når högt över mina förväntningar ändå. Vissa låtar påminner lite för mycket om varandra ibland, enligt mitt tycke, men det finns ändå någonting som gör att musiken inte blir långtråkig att lyssna på.

Låt nummer tio, St. Peter’s Cathedral, tycker jag är en av de bästa låtarna på skivan. Man får vänta i nästan två minuter innan det händer något spännande, men det är värt väntan då den skiljer sig lite ur mängden från de andra låtarna på skivan. Sen är den väldigt skön att lyssna på också, det får inte glömmas bort. När det gäller vissa band som inte förmedlar något speciellt i varken text eller sångväg så får det gärna vara mycket sus och brus i vägen, men när det gäller ett band som Death Cab där sångaren Ben Gibbard har en sådan grymt skön röst och texterna ibland gör en hel låt, så gillar jag när text och sång står i fokus.

Skivans andra spår, som har samma namn som själva albumet, är också en favorit. En humörhöjare, om man kan kalla det så, som kommer att spelas ofta i min (önskar att jag kunde säga Iphone, men…) mobil i sommar.

Sammanfattning:
Jag velar mellan att ge Codes And Keys 3 eller 4, av 5 möjliga. Men måste nog landa på 4 ändå, då de flesta låtarna blir bättre och bättre för var gång jag lyssnar.

Motivering:
Den har nått över mina förväntningar, är behaglig att lyssna på och har, som alltid, fina texter som gör låtarna värda att lyssna igenom flera gånger. Det finns inget som får mig att placera skivan i ett dåligt fack, det enda som jag saknar är lite mer variation. Och … lite mer ”I Will Follow You Into The Dark”…

St. Peter’s Cathedral

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Relaterat: Aftonbladet och Svenska Dagbladet.