Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: 100 liter guld – kryper under huden på mig

by

100 liter guld
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Teemu Nikki

100 liter guld är Finlands Oscarsbidrag och är den film som lockat flest biobesökare i år i hemlandet. Det är en välspelad och välgjord film som känns djupt inom mig. Det är en stark skildring av kvinnlig alkoholism som inte går att skaka av sig.

Det är en realistisk och skrämmande skildring av två kvinnliga medelålders systrar, Pirkko och Taina, som bor på finländska landsbygden. Det har små extrajobb men försörjer sig också delvis på att göra Sahti, som är ett mörkt öl. De två systrarna är den tredje generationen i deras släkt som brygger sahti. Det är sahti, öldrycken, som är guldet i filmens titel.

Wikipedia berättar om sahti:
Sahti är en ölsort som bryggs i Finland. Sahti smaksätts traditionellt med enbär istället för, eller som komplement till humle. På senare tid har sahti börjat produceras kommersiellt. Den bryggs dock inte som vanligt öl där man även kokar vörten efter mäskning, I sahti mäskar man endast. Detta ger drycken kort hållbarhet.

Alkoholen, ölen, ger viss inkomst åt dem men framför allt förstör alkoholen och deras omättliga drickande det mesta i deras liv. Alkoholen förstör hur mycket som helst för dem och ändå kan de inte låta bli att ösa i sig alkohol.

Alkohol kan ge upphov till så många tragedier, kan förstöra så mycket för många. Det finns många hjärtskärande berättelser från barn som växt med alkoholiserade föräldrar. Därför är jag väldig kluven till denna film. Filmen skildrar mycket realistiskt hur hemskt det är när människor fastnar i beroende av alkohol.

De två huvudrollerna gör av två av Finlands mest kända kvinnliga skådespelare, Elina Knihtilä och Pirjo Lonka. Skildringen är stark och kryper under huden på mig, det är naket skildrat och är verkligen ingen hyllning till alkohol. Det framkommer tidigt och tydligt i filmen att systrarna har alkoholproblem. Framför allt den ena har mycket allvarligt problem med alkohol. De blir så tydligt hur drickandet påverkar dem både mentalt och kroppsligt. Det förstör det mesta för sig själva och blir elaka och vidriga som personer.

Filmen är mycket välutförd, gedigen och känns som en äkta skildring. Därför har jag gett den högt betyg. Men samtidigt funderar jag på om den är värd att lägga pengar till biobiljetter på och att värd mödan och tiden det tar att ta sig till biografen och se filmen? Det beror helt på vilken slags film som lockar, vad biobesökaren tycker om att se för slags filmer. 100 liter guld är intressant, stark, tragisk men också rolig emellanåt.

Filmrecension: Jay Kelly – en trivsam film i snygg kostym

by

Jay Kelly
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Noah Baumbach

Efter att ha trampat i klaveret med White Noise väljer regissören Noah Baumbach nu att försöka återvända till dagarna då han hyllades som en sällsynt begåvad dramatiker, vars vassa personregi fick lovorden att falla hagla likt regn under monsunen. Baumbach vill dock göra detta genom att inte återgå till total misär, toxiska relationer och kolsvarta skilsmässor. Istället blir det en film som – mer än något annat, vill gå i Alexander Paynes fotspår och kombinera melankoli med humor. Resultatet är ovanligt trivsamt men knappast oförglömligt.

Att Baumbach besitter talang som dramatiker har det sällan varit någon diskussion om, men med Jay Kelly visar han också upp en – aningen, oväntad kapacitet att agera som en kameleont, det vill säga att han inte förlitar sig allt för mycket på tidigare signum och tendenser. Jay Kelly känns avsevärt mer finslipad visuellt och tekniskt än något regissören gjort tidigare, både genom ett klassiskt och stilfullt foto av vår egen Linus Sandgren, men också genom ovanligt effektull scenografi som kombinerar det bästa av båda världar vad gäller teater och film. Sedan har vi rollistan som kan vara den mest stjärnspäckade hittills vad gäller Baumbach, förutom George Clooney i huvudrollen basunerar filmen ut aktörer i världsklass med bland annat Jim Broadbent, Laura Dern samt Billy Crudup.

Det hela känns lika lyxigt som en middag på trestjärniga Frantzén, med råvaror som på egen hand borde kunna slå omkull vilken kräsen finsmakare som helst. Problemet är bara att Baumbach inte tillreder det hela till något bländande, det känns snarare som att vi serveras aningen loj vardagsmat där ingredienserna råkar kosta mer än ett tjugotal månadslöner. För där komponenterna är bortom det förstklassiga kan detsamma inte sägas om filmens tematik eller generella berättelse. Det är en klassisk saga som studerar baksidan av framgång, där insikten om uppoffringarna som lett till rikedom ständigt belyses. En regissör som Noah Baumbach borde ha funnit en unik – åtminstone inspirerad, infallsvinkel men det hela framförs oväntat traditionellt för att inte säga förutsägbart.

Att förlita sig på traditionella troper är nödvändigtvis inte alltför problematiskt, om det injiceras ett överflöd av inspiration och entusiasm, men Baumbach verkar många gånger ha satt på autopiloten. Flera inslag, som de ständiga tillbakablickarna, är inte bara problematiska för filmens tempo utan rent förödande då de fråntar George Clooney agens och ersätter honom med Charlie Rowe – som en yngre version av samma karaktär. Något som per automatik innebär att Clooneys unika och alltid stabila skådespel tas ur bruk och vi lämnas med menlös utfyllnad som endast verkar figurera för att understryka saker som kunde ha förmedlats mer subtilt. För det är de gånger som Clooney får stå i centrum och bjuda på sitt bekanta men alltid utmärkta skådespel som filmen känns som mest levande – för att inte säga gemytlig. För då filmen endast känns som en hedonistisk och stor demonstration i olika former av definitioner av lyxig livsstil – kombinerat med charmig humor, är den i sitt esse. Clooney är fortfarande en av få aktörer som kan komma undan med att erbjuda ett snarlikt agerande men ändå framstå engagerad. Att Baumbach också lyckas regissera Adam Sandler i en roll som inte innebär hysteri eller hans återkommande tendenser att – på de mest misslyckade sätt, övertyga om sina dramatiska kompetens, är också en bedrift. Detta är tveklöst Sandlers bästa och mest sympatiska roll på årtionden.

Ständigt återkommande blir dock känslan att filmen inte förstår sin fulla kapacitet. Ett par gånger berörs mer intressanta aspekter, som diskussionen kring problematiken att bjuda på samma agerande film efter film, eller hur konstlat och bisarrt filmskapande kan framstå för utomstående. Att berättelsen och den titulära karaktären många gånger känns som en ren självbiografi för Clooney nyttjas inte heller till maximal effekt.

Baumbach verkar dock inte inställd på att skapa stordåd utan en trevlig stund ute i vackra italienska landskap, något han lyckas med även om det – utan tvivel, fanns betydligt mer originell potential att extrahera än en trivsam film i snygg kostym.

Filmrecension: Den siste vikingen – definierar begreppet menlöst tjafs

by

Den siste vikingen
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Anders Thomas Jensen

Regissören Anders Thomas Jensen är fast besluten om att bevara sitt unika varumärke, detta genom att ständigt påminna oss om att han är bland det galnare som släppts loss ifrån vårt sydliga grannland. Med filmer som Adams Äpplen samt Män Och Höns råder det ingen tvekan om att Thomas Jensen vägrar att närma sig filmer vars innehåll kan kallas någotsånär normalt.

Till ingens förvåning fortsätter denna trend med Den Sista Vikingen, en film som blivit något av en inhemsk succé i Danmark med nästan en halv miljon besökare. Men trots denna framgång har Thomas Jensen inte breddat eller utvecklat sitt filmskapande sedan nämnda Adams Äpplen. Än en gång är det en film som är spretig både vad gäller atmosfär och genrer samtidigt som den på ett ganska klumpigt sätt pendlar mellan avgrundsdjupt mörker och trivialt dravel.

Att bäcksvart humor är lika kompatibelt med Thomas Jensen som fisken och vattnet råder det inget tvivel om. Det hela är så pass osannolikt blekt – för att inte säga brutalt, både vad gäller våld och galghumor, att man kan fråga sig om det är fråga om ett dovt sinne för humor eller någon form av absurd snedvriden sadism. Det görs oerhörda svängningar vad gäller själva berättelsen men också tematiken. På nolltid kan det skifta mellan att – med stort allvar, diskutera psykisk ohälsa till att likna en torftig sketch från David Hellenius programmet Hey Baberiba. Dessa kraftiga svängningar är svåra för de flesta filmer men blir här ohållbara, framförallt då Thomas Jensen snart tappar kontrollen. Snart så knakar hela filmens struktur och det hela verkar vara på väg att implodera.

Då filmen – delvis, träffar rätt som då Lars Brygmann får hålla i taktpinnen med berättelsens tveklöst bästa figur, kan man intalas att tro att filmen samt Thomas Jensen hittat rätt. Men likt rastlösa barn försvinner fokus och disciplin även i de stunder då allt verkar stämma, istället flänger det hela iväg till segment som är både ointressanta för att inte säga onödigt brutala.

Andra filmer som delvis kan likna ett sammelsurium behöver nödvändigtvis inte kollapsa, se bara till hur stilfullt och genialt Greta Gerwig tog Barbie i land, men Den Sista Vikingen är så pass stirrig, menlös och ointressant att den kreativa hysterin endast blir utmattande, ibland rent tråkig. Humorn har ungefär samma träffsäkerhet som en gravt berusad skidskytt, vissa skämt framkallar småskratt medan andra faller platt.

Filmen är också onödigt lång och slutet är hopplöst utdraget. Inte ens de goda skådespelarna som samlats kan väga upp de flagranta felen. Mads Mikkelsen visar upp sin oerhörda bredd, men övriga aktörer får total varmluft att utgå ifrån. Sofie Gråbøls roll är i det närmaste skandalöst tanig och Nikolaj Lie Kaas har sällan varit såhär oinspirerad, detta i en roll som endast tillåter honom att grymta och utsöta andra menlösa läten.

Inte ens det oerhört snygga yttre som filmen belönats med adderar något av värde, istället skapas bara förvirring då det extremt stiliserade utseendet snarare hör hemma i en film signerad David Fincher. Detta är dock bara ytterligare en indikation på hur genuint förvirrad, flamsig och ofokuserad soppan är. Det är en lekstuga utan rim eller reson, en festival i rent trams som väldigt snart definierar begreppet menlöst tjafs.

Filmrecension: Eagles of the Republic – skrämmande om vad som händer när kulturens frihet tas bort

by

Eagles of the Republic
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi och manus Tarik Saleh

En skrämmande thriller om ett samhälle där kulturen tvingas gå i makthavarnas ledband. Handlingen utspelar sig i ett glamoröst film-älskande Egypten som är styrt av diktatoriska militärer. Det är dock inte svårt att se paralleller till många olika nationer världen över.

Fares Fares spelar Egyptens mest älskade skådespelare, George Fahmy som pressas
att spela huvudrollen i en film beställd av högsta ort. George Fahmy håller fanan för friheten för kulturen högt. Men de styrande i en militärdiktatur vet hur de ska tvinga in någon i dess ledband.

Fares Fares visar vilken otrolig talang han är som skådespelare. Samtidigt som denna film går upp på svenska biografer spelar han en av huvudrollerna i tv-serien Vi kommer i fred som utspelas sig i en fiktiv framtid i Stockholm. Ett enormt, manetliknande föremål dyker upp över Stockholm och utlöser global panik. Vill de oss illa – eller kommer de i fred?
Där spelar Fares Fares en helt annan typ av karaktär. Han får stående ovationer av mig för sina stora förmåga att ta på sig och gestalta olika slags roller.

En av de viktigaste generalernas fruar börjar dessutom flörta grovt med honom och försöker inleda ett förhållande. Denna film är en pärla bland årets filmer. Fares Fares karaktär dras in i en virvel av bedrägeri, korruption och propaganda.

Filmen är Välspelad och har flera oväntade skruvar i handlingen. Starka insatser av flera skådespelare, Fares Fares som jag redan nämnt och den franska stjärnan Lyna Khoudri, den prisade fransk-marockanska Zineb Triki, egyptiska Hollywoodstjärnan Amr Waked, hyllade amerikansk-palestinska Cherien Dabis och kritikerrosade finsk-syriska skådespelaren Sherwan Haji.

Filmen är långt ifrån förutsägbar och den kryper under skinnet. Det är verkligen Iinte långsökt satt se filmens handling som en symbol för vad som sker i nutid i nationer som vill kalla sig demokratier. Inte ens lilla Sverige ligger utanför riskzonen.

Fakta om filmen:
Eagles of the Republic hade världspremiär i huvudsektionen i Cannes filmfestival tidigare i år och var uttagen i sektionen Centrepiece vid årets upplaga av Toronto filmfestival, bland många andra festivaler världen över.

Eagles of the Republic är sista filmen i Tarik Salehs Kairo-trilogi efter framgångarna med The Nile Hilton Incident (Grand Jury Prize award, Sundance 2017) och Boy from Heaven aka Cairo Conspiracy (bästa manus, Cannes 2022).

Musiken i filmen komponeras av Oscarsvinnaren Alexandre Desplat (Asteroid City, 2023, Guillermo del Toros Pinocchio, 2022, Little Women, 2019, The Shape of Water, 2017, The Imitation Game, 2014).

Filmen spelades in våren och sommaren 2024 i Istanbul och avslutades i Göteborg.

Fakta om Tarik Saleh – regissör och manusförfattare
Tarik Saleh var en av 80-talets mest tongivande grafitti-konstnärer i Europa. Hans långfilmsdebut kom med Metropia (2009), en animerad dystopi med bland andra Stellan Skarsgård, Juliette Lewis, Vincent Gallo och Udo Kier i röstrollerna. Filmen visades som öppningsfilm för Critic’s Week och prisbelönades vid filmfestivalen i Venedig. Han regisserade och skrev manus till The Nile Hilton Incident som vann ”The Grand Jury Prize” vid Sundance 2017, fick en Guldbagge för ”Bästa film” 2018, nominerades till ”Bästa utländska film” vid franska César Awards och sålde över 400 000 biobiljetter i Frankrike. Tarik Saleh vann Prix du scénario för ”Bästa manus” vid filmfestivalen i Cannes 2022 för Boy from Heaven aka Cairo Conspiracy som även utsågs till Sveriges Oscarsbidrag 2023, fick en César-nominering för ”Bästa utländska film” och uppnådde över 500 000 biobesök i Frankrike. Han regisserade The Contractor (2022) med Chris Pine, Ben Foster och Kiefer Sutherland, flera avsnitt av den futuristiska HBO-serien Westworld (2018), Ray Donovan för Showtime och thrillern Tommy (2014). Dessförinnan regisserade Tarik Saleh dokumentärerna Gitmo: Krigets nya spelregler (2005) och Sacrificio: Who Betrayed Che Guevara (2001) tillsammans med Erik Gandini. Tarik är även känd för sitt samarbete med artisten Lykke Li. Musikvideon ”I Follow Rivers” har över 60 miljoner visningar på YouTube.

Filmrecension: The Running Man – en av 20025 års bästa filmer

by

The Running Man
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi Edgar Wright

Det finns en genomgående och kraftfull poetisk ironi i Edgar Wrights version av The Running Man. I en tid då nyversioner kan vara alltifrån inspirerade till rent idiotiska väljer Wright att gå tillbaka till Stephen Kings ursprungliga roman men också injicera oerhörda mängder kraftfulla – men också mer än nödvändiga, vinkningar och kommentarer gentemot vårt nuvarande samhälle men också mot det filmbolag som står bakom filmen, Paramount.

Den primära styrkan i Wrights film är inte det goda handlaget eller den närmast uppslukande stämningen, det är modet att våga ta kraft från Kings berättelse och förstärka de politiska inslagen och applicera dem på ett modernt samhälle vars paralleller med filmens dystopi är alltför många. Och det är detta mod och övertygelsen att göra 2025 års version av The Running Man till en stark allegori som gör det hela till en sådan positiv och kraftfull överraskning. Edgar Wright har alltid var den moderna kultfilmens okrönte konung, en filmskapare vars filmer alltid kämpat med intäkter och filmbolagens eviga jakt på tillväxt och den drömlika intäktssiffran på en miljard dollar. Filmer som Shaun Of The Dead och Scott Pilgrim vs The World har alltid haft ett hem hos inbitna filmälskare som hyllar Wright och som saliverar efter varje nytt projekt.

Med The Running Man lyckas Wright äntligen med konststycket att kombinerar sina största styrkor som regissör med att också bjuda på ett uns mer kommersiell tillgänglighet för att verkligen ha möjligheten att attrahera de breda massorna. Redan i filmens smutsiga, svettiga och dystra öppning påminns tittaren om vilken god hantverkare Edgar Wright faktiskt är. Där de flesta associerar den brittiska regissören med sin unika humor och aningen bångstyriga stil har regissörens kunskap vad gäller att visualisera sina kreativa visioner tagit jättelika kliv framåt. Den horribla framtid som målas upp är skrämmande men också estetiskt intressant i all sin brutalistiska arkitektur och sina multipla referenser till den eviga genrefavoriten Blade Runner. Men det är inte bara scenografiskt som Wright demonstrerar en oerhörd självsäkerhet, precis som i tidigare filmer finns en oerhörd lekfullhet i presentationen, exempelvis hur en ordinär titelsekvens – på mycket elegant vis, görs till en visuell fest.

Till skillnad mot andra regissörer som har ett öga för estetik har Wright en lika stor kapacitet att förmedla en berättelse. Där den eviga syndaren Zack Snyder stirrar sig blind på diverse pretentiösa och stela sätt att framstå unik genom det visuella är Wright betydligt mer mån om att förmedla värme och att vara inbjudande. Detta gör att filmens bleka och hänsynslösa miljö inte blir kvävande eller utmattande, utan ett stilfullt komplement som förstärker känslan av terrorn av ett auktoritärt och extremt kapitalistiskt mardröms-samhälle.

Filmens oerhörda tempo och generösa actionscener må vara både underhållande och genomförda med oväntad skärpa, men det är Wrights helt kompromisslösa politiska kommentarer som tar det från att vara våldsam underhållning till något som lär kunna stå sig många år framöver, vilket inte kan sägas om adaptionen med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Tematiken kring ett hänsynslöst och fördärvat konsumtionssamhälle som tappat all form av anständighet, moral och etik är klassiska ingredienser för science fiction-genren, men den kontext som Wright placerar dem i ger dem en nyvunnen kraft. Framförallt med tanke på produktionsbolaget Paramount, vars ägare David Ellison haft som mål att stöpa om bolagets diverse mediakanaler som CBS till att bli nästa Fox News samt tydliga önskemål att absorbera ytterligare mediebolag för att maximera orange propaganda, blir det faktum att Wright vågar sticka ut hakan mot just denna typ av maktmissbruk än mer potent. Filmen känns som en trojansk häst som med humor, skärpa och stor kunskap slår uppåt och levererar fördömande och brutala påhopp på övermakt, girighet och arrogans. Precis som Star Wars-serien Andor lyckas The Running Man inte bara vara en effektiv kritik av dagens stora politiska och samhälleliga problem utan även en generaliserande effektiv varning om faran av apati och av att kommersialisera lidande.

Men det är så mycket mer än ett kraftfullt manifest för rättvisa och medmänsklighet. Som nämnts är detta en helt strålande och genuint underhållande actionfilm vars oupphörliga tempo och entusiasm gör en, ibland, rörig berättelse omöjlig att slita sig ifrån. Att vi också får ett helt extraordinärt musikval understryker känslan av förstklassig lyx, med artister som The Rolling Stones och Tom Jones.

Det finns egentligen så mycket mer att berömma – det sätt filmen kärleksfullt blickar tillbaka till originalet men också kritiserar det problematiska filmklimatet under 80-talet som The Running Man delvis personifierar, att vi får årets roligaste biljakt eller att Colman Domingo gör en fantastisk version av en futuristisk Onkel Tom. Allt detta gör att man kan ursäkta felskären som den aningen utdragna speltiden eller att Glen Powell inte är den makalösa superstjärna som industrin vill övertyga oss om.

The Running Man må inte anlända med samma buller och bång som kommande vinterepos i form av Wicked For Good eller James Camerons tredje trip till Pandora, men det är svårt att tänka sig att någon av dessa besitter samma makalösa lekfullhet, mod och underhållningsvärde. Det är så pass bra att tituleringar som en av 2025 års bästa filmer måste övervägas.