Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Den siste vikingen – definierar begreppet menlöst tjafs

by

Den siste vikingen
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Anders Thomas Jensen

Regissören Anders Thomas Jensen är fast besluten om att bevara sitt unika varumärke, detta genom att ständigt påminna oss om att han är bland det galnare som släppts loss ifrån vårt sydliga grannland. Med filmer som Adams Äpplen samt Män Och Höns råder det ingen tvekan om att Thomas Jensen vägrar att närma sig filmer vars innehåll kan kallas någotsånär normalt.

Till ingens förvåning fortsätter denna trend med Den Sista Vikingen, en film som blivit något av en inhemsk succé i Danmark med nästan en halv miljon besökare. Men trots denna framgång har Thomas Jensen inte breddat eller utvecklat sitt filmskapande sedan nämnda Adams Äpplen. Än en gång är det en film som är spretig både vad gäller atmosfär och genrer samtidigt som den på ett ganska klumpigt sätt pendlar mellan avgrundsdjupt mörker och trivialt dravel.

Att bäcksvart humor är lika kompatibelt med Thomas Jensen som fisken och vattnet råder det inget tvivel om. Det hela är så pass osannolikt blekt – för att inte säga brutalt, både vad gäller våld och galghumor, att man kan fråga sig om det är fråga om ett dovt sinne för humor eller någon form av absurd snedvriden sadism. Det görs oerhörda svängningar vad gäller själva berättelsen men också tematiken. På nolltid kan det skifta mellan att – med stort allvar, diskutera psykisk ohälsa till att likna en torftig sketch från David Hellenius programmet Hey Baberiba. Dessa kraftiga svängningar är svåra för de flesta filmer men blir här ohållbara, framförallt då Thomas Jensen snart tappar kontrollen. Snart så knakar hela filmens struktur och det hela verkar vara på väg att implodera.

Då filmen – delvis, träffar rätt som då Lars Brygmann får hålla i taktpinnen med berättelsens tveklöst bästa figur, kan man intalas att tro att filmen samt Thomas Jensen hittat rätt. Men likt rastlösa barn försvinner fokus och disciplin även i de stunder då allt verkar stämma, istället flänger det hela iväg till segment som är både ointressanta för att inte säga onödigt brutala.

Andra filmer som delvis kan likna ett sammelsurium behöver nödvändigtvis inte kollapsa, se bara till hur stilfullt och genialt Greta Gerwig tog Barbie i land, men Den Sista Vikingen är så pass stirrig, menlös och ointressant att den kreativa hysterin endast blir utmattande, ibland rent tråkig. Humorn har ungefär samma träffsäkerhet som en gravt berusad skidskytt, vissa skämt framkallar småskratt medan andra faller platt.

Filmen är också onödigt lång och slutet är hopplöst utdraget. Inte ens de goda skådespelarna som samlats kan väga upp de flagranta felen. Mads Mikkelsen visar upp sin oerhörda bredd, men övriga aktörer får total varmluft att utgå ifrån. Sofie Gråbøls roll är i det närmaste skandalöst tanig och Nikolaj Lie Kaas har sällan varit såhär oinspirerad, detta i en roll som endast tillåter honom att grymta och utsöta andra menlösa läten.

Inte ens det oerhört snygga yttre som filmen belönats med adderar något av värde, istället skapas bara förvirring då det extremt stiliserade utseendet snarare hör hemma i en film signerad David Fincher. Detta är dock bara ytterligare en indikation på hur genuint förvirrad, flamsig och ofokuserad soppan är. Det är en lekstuga utan rim eller reson, en festival i rent trams som väldigt snart definierar begreppet menlöst tjafs.

Filmrecension: Eagles of the Republic – skrämmande om vad som händer när kulturens frihet tas bort

by

Eagles of the Republic
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi och manus Tarik Saleh

En skrämmande thriller om ett samhälle där kulturen tvingas gå i makthavarnas ledband. Handlingen utspelar sig i ett glamoröst film-älskande Egypten som är styrt av diktatoriska militärer. Det är dock inte svårt att se paralleller till många olika nationer världen över.

Fares Fares spelar Egyptens mest älskade skådespelare, George Fahmy som pressas
att spela huvudrollen i en film beställd av högsta ort. George Fahmy håller fanan för friheten för kulturen högt. Men de styrande i en militärdiktatur vet hur de ska tvinga in någon i dess ledband.

Fares Fares visar vilken otrolig talang han är som skådespelare. Samtidigt som denna film går upp på svenska biografer spelar han en av huvudrollerna i tv-serien Vi kommer i fred som utspelas sig i en fiktiv framtid i Stockholm. Ett enormt, manetliknande föremål dyker upp över Stockholm och utlöser global panik. Vill de oss illa – eller kommer de i fred?
Där spelar Fares Fares en helt annan typ av karaktär. Han får stående ovationer av mig för sina stora förmåga att ta på sig och gestalta olika slags roller.

En av de viktigaste generalernas fruar börjar dessutom flörta grovt med honom och försöker inleda ett förhållande. Denna film är en pärla bland årets filmer. Fares Fares karaktär dras in i en virvel av bedrägeri, korruption och propaganda.

Filmen är Välspelad och har flera oväntade skruvar i handlingen. Starka insatser av flera skådespelare, Fares Fares som jag redan nämnt och den franska stjärnan Lyna Khoudri, den prisade fransk-marockanska Zineb Triki, egyptiska Hollywoodstjärnan Amr Waked, hyllade amerikansk-palestinska Cherien Dabis och kritikerrosade finsk-syriska skådespelaren Sherwan Haji.

Filmen är långt ifrån förutsägbar och den kryper under skinnet. Det är verkligen Iinte långsökt satt se filmens handling som en symbol för vad som sker i nutid i nationer som vill kalla sig demokratier. Inte ens lilla Sverige ligger utanför riskzonen.

Fakta om filmen:
Eagles of the Republic hade världspremiär i huvudsektionen i Cannes filmfestival tidigare i år och var uttagen i sektionen Centrepiece vid årets upplaga av Toronto filmfestival, bland många andra festivaler världen över.

Eagles of the Republic är sista filmen i Tarik Salehs Kairo-trilogi efter framgångarna med The Nile Hilton Incident (Grand Jury Prize award, Sundance 2017) och Boy from Heaven aka Cairo Conspiracy (bästa manus, Cannes 2022).

Musiken i filmen komponeras av Oscarsvinnaren Alexandre Desplat (Asteroid City, 2023, Guillermo del Toros Pinocchio, 2022, Little Women, 2019, The Shape of Water, 2017, The Imitation Game, 2014).

Filmen spelades in våren och sommaren 2024 i Istanbul och avslutades i Göteborg.

Fakta om Tarik Saleh – regissör och manusförfattare
Tarik Saleh var en av 80-talets mest tongivande grafitti-konstnärer i Europa. Hans långfilmsdebut kom med Metropia (2009), en animerad dystopi med bland andra Stellan Skarsgård, Juliette Lewis, Vincent Gallo och Udo Kier i röstrollerna. Filmen visades som öppningsfilm för Critic’s Week och prisbelönades vid filmfestivalen i Venedig. Han regisserade och skrev manus till The Nile Hilton Incident som vann ”The Grand Jury Prize” vid Sundance 2017, fick en Guldbagge för ”Bästa film” 2018, nominerades till ”Bästa utländska film” vid franska César Awards och sålde över 400 000 biobiljetter i Frankrike. Tarik Saleh vann Prix du scénario för ”Bästa manus” vid filmfestivalen i Cannes 2022 för Boy from Heaven aka Cairo Conspiracy som även utsågs till Sveriges Oscarsbidrag 2023, fick en César-nominering för ”Bästa utländska film” och uppnådde över 500 000 biobesök i Frankrike. Han regisserade The Contractor (2022) med Chris Pine, Ben Foster och Kiefer Sutherland, flera avsnitt av den futuristiska HBO-serien Westworld (2018), Ray Donovan för Showtime och thrillern Tommy (2014). Dessförinnan regisserade Tarik Saleh dokumentärerna Gitmo: Krigets nya spelregler (2005) och Sacrificio: Who Betrayed Che Guevara (2001) tillsammans med Erik Gandini. Tarik är även känd för sitt samarbete med artisten Lykke Li. Musikvideon ”I Follow Rivers” har över 60 miljoner visningar på YouTube.

Filmrecension: The Running Man – en av 20025 års bästa filmer

by

The Running Man
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi Edgar Wright

Det finns en genomgående och kraftfull poetisk ironi i Edgar Wrights version av The Running Man. I en tid då nyversioner kan vara alltifrån inspirerade till rent idiotiska väljer Wright att gå tillbaka till Stephen Kings ursprungliga roman men också injicera oerhörda mängder kraftfulla – men också mer än nödvändiga, vinkningar och kommentarer gentemot vårt nuvarande samhälle men också mot det filmbolag som står bakom filmen, Paramount.

Den primära styrkan i Wrights film är inte det goda handlaget eller den närmast uppslukande stämningen, det är modet att våga ta kraft från Kings berättelse och förstärka de politiska inslagen och applicera dem på ett modernt samhälle vars paralleller med filmens dystopi är alltför många. Och det är detta mod och övertygelsen att göra 2025 års version av The Running Man till en stark allegori som gör det hela till en sådan positiv och kraftfull överraskning. Edgar Wright har alltid var den moderna kultfilmens okrönte konung, en filmskapare vars filmer alltid kämpat med intäkter och filmbolagens eviga jakt på tillväxt och den drömlika intäktssiffran på en miljard dollar. Filmer som Shaun Of The Dead och Scott Pilgrim vs The World har alltid haft ett hem hos inbitna filmälskare som hyllar Wright och som saliverar efter varje nytt projekt.

Med The Running Man lyckas Wright äntligen med konststycket att kombinerar sina största styrkor som regissör med att också bjuda på ett uns mer kommersiell tillgänglighet för att verkligen ha möjligheten att attrahera de breda massorna. Redan i filmens smutsiga, svettiga och dystra öppning påminns tittaren om vilken god hantverkare Edgar Wright faktiskt är. Där de flesta associerar den brittiska regissören med sin unika humor och aningen bångstyriga stil har regissörens kunskap vad gäller att visualisera sina kreativa visioner tagit jättelika kliv framåt. Den horribla framtid som målas upp är skrämmande men också estetiskt intressant i all sin brutalistiska arkitektur och sina multipla referenser till den eviga genrefavoriten Blade Runner. Men det är inte bara scenografiskt som Wright demonstrerar en oerhörd självsäkerhet, precis som i tidigare filmer finns en oerhörd lekfullhet i presentationen, exempelvis hur en ordinär titelsekvens – på mycket elegant vis, görs till en visuell fest.

Till skillnad mot andra regissörer som har ett öga för estetik har Wright en lika stor kapacitet att förmedla en berättelse. Där den eviga syndaren Zack Snyder stirrar sig blind på diverse pretentiösa och stela sätt att framstå unik genom det visuella är Wright betydligt mer mån om att förmedla värme och att vara inbjudande. Detta gör att filmens bleka och hänsynslösa miljö inte blir kvävande eller utmattande, utan ett stilfullt komplement som förstärker känslan av terrorn av ett auktoritärt och extremt kapitalistiskt mardröms-samhälle.

Filmens oerhörda tempo och generösa actionscener må vara både underhållande och genomförda med oväntad skärpa, men det är Wrights helt kompromisslösa politiska kommentarer som tar det från att vara våldsam underhållning till något som lär kunna stå sig många år framöver, vilket inte kan sägas om adaptionen med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Tematiken kring ett hänsynslöst och fördärvat konsumtionssamhälle som tappat all form av anständighet, moral och etik är klassiska ingredienser för science fiction-genren, men den kontext som Wright placerar dem i ger dem en nyvunnen kraft. Framförallt med tanke på produktionsbolaget Paramount, vars ägare David Ellison haft som mål att stöpa om bolagets diverse mediakanaler som CBS till att bli nästa Fox News samt tydliga önskemål att absorbera ytterligare mediebolag för att maximera orange propaganda, blir det faktum att Wright vågar sticka ut hakan mot just denna typ av maktmissbruk än mer potent. Filmen känns som en trojansk häst som med humor, skärpa och stor kunskap slår uppåt och levererar fördömande och brutala påhopp på övermakt, girighet och arrogans. Precis som Star Wars-serien Andor lyckas The Running Man inte bara vara en effektiv kritik av dagens stora politiska och samhälleliga problem utan även en generaliserande effektiv varning om faran av apati och av att kommersialisera lidande.

Men det är så mycket mer än ett kraftfullt manifest för rättvisa och medmänsklighet. Som nämnts är detta en helt strålande och genuint underhållande actionfilm vars oupphörliga tempo och entusiasm gör en, ibland, rörig berättelse omöjlig att slita sig ifrån. Att vi också får ett helt extraordinärt musikval understryker känslan av förstklassig lyx, med artister som The Rolling Stones och Tom Jones.

Det finns egentligen så mycket mer att berömma – det sätt filmen kärleksfullt blickar tillbaka till originalet men också kritiserar det problematiska filmklimatet under 80-talet som The Running Man delvis personifierar, att vi får årets roligaste biljakt eller att Colman Domingo gör en fantastisk version av en futuristisk Onkel Tom. Allt detta gör att man kan ursäkta felskären som den aningen utdragna speltiden eller att Glen Powell inte är den makalösa superstjärna som industrin vill övertyga oss om.

The Running Man må inte anlända med samma buller och bång som kommande vinterepos i form av Wicked For Good eller James Camerons tredje trip till Pandora, men det är svårt att tänka sig att någon av dessa besitter samma makalösa lekfullhet, mod och underhållningsvärde. Det är så pass bra att tituleringar som en av 2025 års bästa filmer måste övervägas.

Filmrecension: Klimatet i terapi – alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

by

Klimatet i terapi
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi Nathan Grossman

Sju klimatforskare från olika delar av världen samlas för att gå i gruppterapi för att undersöka hur de står ut med att larma om klimatförändringarna och samtidigt få så mycket motstånd och ifrågasättande av skeptiker. Som djupdykning i det temat är filmen tunn. Dessutom känns terapeuten som leder terapin som en karikatyr av fördomar om hur en terapeut agerar. För mig är behållningen inte själva dokumentären, som är alldeles för kort och det är tydligt att mycket, mycket är bortklippt. Filmen är bara 65 minuter, det är omöjligt att få ett seriöst utklipp, en rättvis sammanfattning är omöjlig på den korta tiden.

Att filmen är så kort gör att jag som åskådare inte förstår på riktigt vad som hände under terapin och varför det går som utgår. Det blir något urvattnat men trots det tycker jag att detta är mycket intressant och ger många tankar. I korthet får vi tydliga beskrivningar av vad som är på väg att ske världen över med klimatet och förändringarna. Filmens andra behållning är för mig lika tungt vägande. Den visar att människor måste ha en helhet, att logik, kunskap och förnuft måste samverka med känslor och det undermedvetna för att vi ska bli hela. Och dit kan vi nå också med en karikatyr av terapeut. Alla människor är trots allt människor. En terapeut har till uppgift att få sina klienter att lära känna sig själva. Om det behöver göras med fåniga frågor och övningar – det spelar ingen roll. Alla vägar till självkännedom är väl bra. Alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

Terapi kan vara bra för människor i olika situationer för att lära sig förstå sig själva, att börja se sina känslor och sina tankar något tydligare.

Filmrecension: Bugonia – årets hittills bästa film

by

Bugonia
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 oktober 2025
Regi Yorgos Lanthimos

Det skall sägas att Bugonia inte är lika fulländad som The Favourite eller den gränslöst briljanta Poor Things, men det är fortfarande en film som får konkurrensen att blekna och kapitulera. Då Yorgos Lanthimos för tredje året i rad bjuder på film blir det en gränslös uppvisning som många gånger om endast kan klassificeras som perfekt.

Även om förra årets Kinds Of Kindness var en på många sätt imponerande film var det mer av ett ambitiöst experiment, en slags kreativ lekstuga där Lanthimos kunde återhämta kreativa krafter efter urladdningen med Poor Things. Bugonia känns istället som en genuin utveckling och i mångt och mycket som ytterligare en bekräftelse på att Lanthimos är långtifrån klar vad gäller att nå toppen av sin förmåga som filmskapare.

2025 känns som det år då vanligtvis svåra och abstrakta filmskapare valde en aningen mer kommersiell och tillgänglig form, som Paul Thomas Andersson med One Battle After Another som ökade tempot och klädde sig i en mer actionbetonad klädsel. Bugonia väljer bort flera av de inslag som varit utmärkande för Lanthimos, speltiden är kapad till två timmar – fyrtiofyra minuter kortare än senast. Visuellt har det också skett – endast positiva, förändringar. Det vanligtvis dimmiga och uppenbart analoga fotot har nu förändrats och förlitar sig istället på kraftiga färger, otäck skärpa och kontraster som – snillrikt, samverkar med filmens otroliga ljussättning. De bisarra kameravinklarna då vi fick se allt ur en fiskögon-lins är nu också borta. Detta ger ett aningen mer inbjudande yttre som inte må vara lika distinkt men lika imponerade.

Den största förändringen sker dock i berättartekniken. Där Lanthimos tidigare förlitat sig på kolsvart humor och det rent förvridna för att förmedla sina berättelser, har vi nu att göra med en allvarsam, mörk och extremt allegorisk historia som visar kraftig avsmak för det moderna industriella samhället men framförallt den bolagsondska som sprider sig som ett virus över hela världen.

Föraktet mot klassamhället och det medvetna valet att skapa en fyrkantig vardag för moderna arbetare visualiseras med briljans. Exempelvis då Lanthimos väljer att följa filmens subjekt som om filmen vore horisontellt sidskrollande, detta skapar en illusion av att alla befinner sig på ett löpande band, fast i en mardrömslik maskinell cykel där de omges av betong, glas och ständig press från ovan.

Där andra hade nöjt sig med att bara demonstrera det moderna samhällets mest miserabla sidor går Lanthimos djupare genom att också djupdyka i de faktiska effekterna. Precis som Eddington och One Battle After Another vill Lanthimos konfrontera dagens politiska klimat, men detta görs här genom att med stort allvar studera effekterna av polarisering, ekokammare och hopplösheten som per automatik framträder i ett samhälle som ständigt prioriterar det materiella framför det medmänskliga. Jesse Plemons i rollen som psykiskt sjuk konspirationsteoretiker gör ett förträffligt jobb där han förmedlar tomheten, den skrämmande övertygelsen men också den uppenbara sorgen som alltid ackompanjerar slavisk fanatism.

Men ingen har en chans då Emma Stone gör entre och bjuder på ett skådespel som både är överraskande och dödligt exakt. Efter att ha spelat multipla roller i Kinds Of Kindness, gör Stone nu en roll som tyder på en oerhörd mognad. Där hennes Bella Baxter från Poor Things var livsglad, naiv men också nyfiken är Bugonias Michelle något helt annat. Här finns en kylig men samtidigt manipulativ förmåga, en nästan manisk tendens att förföra utan att vara explicit samt en pondus som inte borde vara möjlig för aktör som inte ens fyllt fyrtio år. Där Stone vanligtvis bjuder på genuina och unika känslostormar – men framförallt passion, är detta ett sylvasst och exakt porträtt som undviker det uppenbart emotionella och istället dominerar med en scennärvaro som sent kommer glömmas.

Tillsammans med Plemons och den vassa regin skapas scener som endast kan beskrivas som rena tryckkokare. Dramatiken, spänningen och intensiteten är så pass påtaglig att ett klädbyte kommer vara obligatorisk efteråt. Laddningen i de olika konfrontationerna har elektricitet nog för att gottgöra från det uteblivna löftet om kärnkraft som skulle ge oss guld och gröna skogar. Att låta filmen mer eller mindre utspela sig i två olika rum – båda lika ogästvänliga, leder till mästerlig kammardramatik som dels är intim men också varierad i sitt dramaturgiska spektra. Sättet kameran nästan klättrar runt i aktörernas ansikte tillåter också det fantastiska skådespelet att avnjutas till fullo.

Det är så pass laddat och kraftfullt som debattinlägg kring det moderna samhället, samt så välspelat, att jag till och med kan ursäkta det onödigt tillkrånglade och onödiga slutet vilket är det enda inslag under två timmar som inte känns minutiöst snillrikt. Men när resten av kakan är delikat bakom ord så är en aningen sunkig sista tugga värt besväret. Bugonia är en sanslös upplevelse som med skärpa och stor intellektuell kapacitet skapar årets hittills bästa film.