• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Love Simon – en jättefin film

14 juni, 2018 by Redaktionen

Love Simon
Betyg 5
Svensk biopremiär 15 juni 2018

En jättefin film, mycket balanserad och det känns som att jag är med i filmen och det är verkligheten.

Love Simon skildrar en annorlunda och en riktigt bra kärlekshistoria. Livet för den unge Simon är komplicerat. Han är gay men det har han inte berättat för någon.

På nätet får han kontakt med en person som han inte vet något om, mer än att hen går i hans egen skola. Via nätet blir han mer och mer kär. Han bestämmer sig för att reda ut situationen.

Jo det är en amerikansk film, en Hollywoodfilm – och har en del av de obligatoriska Hollywood-maneren ända in till slutet, men trots det är det en riktigt, riktigt bra film. En film med mycket hjärta.

En engagerande film på flera sätt om att vilja passa in, att vilja vara som alla andra – något de flesta tonåringar säkert känner igen sig i. En ärlig film som visar hur brutala tonåringar kan vara mot varandra och framförallt hur de kan behandla människor som sticker ut och inte är som alla andra.

Filmen skildrar också föräldrarnas reaktioner på ett bra sätt. Vi förstår att reaktionerna har flera bottnar. Att bara lämna rummet kan betyda så mycket – som att skämmas över att inte ha förstått.

En stark film som jag hoppas många, många både ungdomar och föräldrar väljer att se.

I rollerna: Nick Robinson, Jennifer Garner, Josh Duhamel, Katherine Langford, Alexandra Shipp

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Teheran tabu – ett mästerverk

13 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Teheran tabu
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 juni 2018
Regi Ali Soozandeh

Årets bästa film. Stark och helt enkelt ett mästerverk: bilderna, berättelsen, dramaturgin, animationstekniken (rotoscoping) – en film som helt enkelt förför mig och jag glömmer totalt att jag sitter i en biosalong. Jag känner med de olika karaktärerna, jag är med där i filmen, känns det som. Denna filmen tänker jag se om, flera gånger.

Alla som flirtar med kvinnoförtryck i olika former borde se Teheran tabu. Den visar vad som händer i ett samhälle där människorna och framför allt kvinnor är ofria, förtryckta. Samtidigt ger filmen hopp för den visar hur människor också i de mest ofria sammanhang söker och ibland också hittar vägar förbi myndigheternas kontroll. Det bor en längtan efter frihet inne i oss alla, till och med en liten kattunge.

Handlingen utspelar sig i Teheran och vi får följa några människor som lever under det iranska samhällets förtryckande regler. Sexåriga stumme pojken Elias måste följa med sin mamma när hon tar kunder som prostituerad. Hon måste försörja sin son eftersom hennes man sitter i fängelse. Hennes liv begränsas starkt av att mannen vägrar skriva under skilsmässopappren och därmed är hon tvungen att fortsätta vara gift. En annan ung kvinna lever som en tjänsteflicka åt sin make och hans föräldrar som hon tvingas passa upp. Hon vill arbeta och lyckas få ett jobb, men eftersom hennes man vägrar skriva under arbetsavtalet får hon inte jobba.

Vi får så hur en ung kvinna och en man som går hand i hand grips av polis. Eftersom de inte är gifta får de inte röra vid varandra. Vi får följa en ung man som vill skapa musik digitalt men inte får utgivningstillstånd får sin musik, den anses inte tillräckligt trogen religion – och vi får se hur skriftlärda som har makten kan mutas och hur korrumperat hela samhällssystemet blir i en diktatur. Att Iran är en diktatur är uppenbart och att den tolkningen av religionen islam som är lag där betyder kvinnoförtryck. Jag önskar att de som i Sverige hävdar att burka eller andra islamska krav på kvinnors klädsel är frihet ser filmen och sedan tänker. Kravet på kvinnor att dölja sig är inte tillkommit för kvinnornas skull.

Att förtrycka kvinnor och begränsa deras liv har svallvågor som drabbar också männen. Det visar filmen på flera sätt.

Filmen som är animerad på ett oerhört skickligt sätt med en metod som heter rotoscoping som är en animationsteknik där animatören ritar över bilden för att förändra den, bild för bild. Det gör att filmen känns ännu mer verkligt trots att den till stor del är animerad. Anledningen till att regissören Ali Soozandeh beslutade för att använda den tekniken är att det var otänkbart att få tillstånd att spela in filmen i Teheran. Inte heller Marocco eller Jordanien gav den rätta känslan.

Konstnärligt och mycket berättas på andra plan är dialogen. Det är bilderna, motiven, dialogen – allt samverkar och gör detta till ett mästerverk. Det här är en film jag tänker se flera gånger.


Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Iran, Islam, Recension, Scen

Filmrecension: Summer 1993 på Drakenfilm – den sitter kvar länge efteråt

9 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Summer 1993
Betyg 5
Finns på Drakenfilm från juni 2018
Regi Carla Simóns

En av de mest fantastiska uppväxtskildringar jag sett på film. Vacker, stark, berörande, tankeväckande, naturalistisk, realistisk, varm, trovärdig och går inte att slita sig ifrån och den sitter kvar i mig länge efteråt.

Filmen utspelar sig en sommar 1993 då sexåriga flickan Frida måste flytta långt ut på katalanska landsbygden till sin morbror och hans fru och lilla dotter Anna. Frida har förlorat båda sina föräldrar. Det sägs aldrig rent ut med det verkar som att både hennes mamma och pappa dog i AIDS.

Frida är ett livligt barn och hon bär på en mängd motstridiga känslor och funderingar. Ibland testar hon de vuxna och hon är provocerande, ibland kan hon tillåta sig själv korta stunder av lycka. Laia Artigas som spelar Frida ör helt fantastisk och agerar som om där inte finns någon kamera.

Frida får en ny lillasyster i sin kusin Anna, som verkar vara i fyra-fem-årsåldern. Anna ser upp till Frida och är stolt över att ha fått en storasyster, som lär henne en del hyss. Det är så fint skildrat hur Frida utnyttjar situationen, hon både är glad men samtidigt svartsjuk på att Anna ändå är hennes morbrors och mosters egna barn. De vuxna är inga dåliga människor och försöker ställa upp på Frida men är ändå oförstående ibland, precis så som det ofta är i livet.

En av filmens stora styrkor är att människorna är just väldigt trovärdigt mänskliga och det är mycket som inte sägs rätt ut utan bubblar under ytan. Det är oftast så med riktigt bra filmer. Summer 1993 var Spaniens Oscarsbidrag 2018.

Filmen är Carla Simóns regidebut och är självbiografisk.

Drakenfilm som är den streamingtjänst som visar filmen beskriver kallar den en imponerande självbiografisk regidebut och ett rörande porträtt av en ung flicka som tvingas acceptera en ny och främmande tillvaro.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Drakenfilm, Filmrecension, Recension, Scen, Spanien, Uppväxtsskildring

Teaterkritik: Clownen Manne & Co – Clowneri som fick barnen att jublande skrika av glädje och entusiasm

9 juni, 2018 by Lotta Altner

Foto: Daniel Rudholm

”Uppåt väggarna” med clownen Manne & Co
Av och med Manne af Klintberg, Maria af Klintberg och Olle af Klintberg
Idé och regi från 4 år med tal- och teckenspråk, för hörande och döva
Fredagen den 8 juni 2018 Premiär
Parkteatern, Bandängen parkleken

Mitt i sommarlovstider passar clownen Manne och hans ensemble på att ha premiär utomhus i Parkleken mitt emellan Bandhagen och Högdalen. Det finns knappast en mer cirkusliknande plats att med enkla medel skapa just den lekfulla och glada atmosfär för en clownföreställning.

Vi är många vuxna idag som växte upp med Manne och dåtidens raka, busiga och spralliga clowneri. Det var tider då tanken inte ens fanns att en clown kunde vara läskig. Idag är det andra ljud i skällan och jag fick höra dagens föräldrar och förskollärare viska oroligt s.k. flykt planer om clownen blev otäck eller barnen skulle börja gråta. Ganska omgående förstod de dock att det inte fanns några risker för det, att det är såhär riktiga clowner ska bete sig. Snarare skrek barnen genomgående av förtjusning och entusiasm genom hela föreställningen.

Jag glädje mig mycket över Mannes metodik och kroppsspråk. Han blandar de höga med det låga och lyckas finna det som är roligt för både barn och vuxna, ibland till och med i samma mening, ”Kan du skynda dig lite? Jag skyndar mig så lite jag kan”.
Inledningsvis tappar han sin hat och lyckas vända och vrida så på den att de faktiskt inte finns fler vinklar en hatt kan fall eller hamna tillbaka på huvudet. Allt sker i ett naturligt flöde och med en härligt tempo. De märks så tydligt att han har livserfarenheten och är väldigt bekväm i sin rollkaraktär. Barnen vill hjälpa till och med enkel humor låter han dem leda honom.

Med sig på scen har Manne också Maria och Olle. Deras rollkaraktärer påmind lite om blandningar av olika Italienska commedia dell´arte karaktärer. Maria är den busiga, bestämda och atletiska clownen, medan Olle är den tillrättavisande och musicerande clownen. Tillsammans med Manne den ifrågasättande och vitsiga clownen bildar de en spännande och karismatisk trio som drar och spretar åt skilda håll – ibland samtidigt. Däremot är de oerhört sammansvärjande energimässigt och man märker att det finns utrymme för improvisation dem emellan. Ja tror det är deras vinnande koncept, med tanke på att man aldrig riktigt kan veta hur barn reagerar i sina kommentarer på det som sker på scen. Det märks att de är far med sina barn som agerar tillsammans, och år av erfarenheter och clowneri tillsammans. En närhet som inte går att fejka.

Den största glädjen bland barnen blir när scenens vattenkrig sprider sig ut bland oss i publiken. Många barn vill verkligen vara med och busa. På en föredömligt sätt tillåts vattenkriget på ett kontrollerat och balanserat vis. Inget barn blir för blöt, ingen vuxen dras med som inte själv vill och tiden är precis så lång/kort som den ska. Begreppet ”den som är med på leken får leken tåla” ger ett nytt perspektiv. Den här leken var mycket väl repeterad och clownerna maximalt lyhörda kring hur mycket och länge det var möjligt att flörta och busa med publiken. Förmågan till inkännande och kontroll, var ett faktum.

Jag undrar dock hur Parkteatern tänkte vid planerandet av platsen för premiären. För mig är det är lite konstigt att föreställningen sker mitt i en park och att det förväntas att barnen och de vuxna ska sitta direkt på gräsmattan på marken. Det skulle man aldrig komma undan med om publiken hade varit enbart vuxna. Trots att vädret den senaste tiden varit väldigt soligt var gräset fuktigt och många barn blev blöta och fick gräsfläckar. Att gå på teater/cirkusföreställning innefattar nog en stol att sitta på för många. Riktigt syn tyckte jag om den morfar som tagit med sitt barnbarn och knappt kunde resa på sig efter föreställningen. Varför ska barn och deras vuxna behöva ha det blött och obekvämt frågar jag mig?

Man blir glad över det faktum att teckenspråket är en så självklar och naturlig del av clowneriet. Efteråt var det många hörande barn som hade nappat upp en del tecken och fyndiga lärare som också registrerat ett och annat. Teckenspråket ger också kroppsspråket en skjuts i rätt riktning och får oss att tänka och känna in.

Föreställningen öppnades upp och knöts samman på likande sätt, med sånger och rörelser, ”dansa runt och prata strunt”. Efteråt var jag precis som barnen bara tvungen att gå fram och titta på clownerna. Åhh Manne var precis lika artig och charmerande som alltid och en stor eloge till hela familjen af Klintberg som påvisar hur riktiga clowner får oss att bli glada, busiga och känna oss som 5 år igen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: clowner, Parkteatern, Recension, Scenkonst, Teaterkritik

Filmrecension: Kärlek över haven – alltför förutsägbar och överlastad av vetenskap och våld

7 juni, 2018 by Birgitta Komaki

Kärlek över haven
Betyg 2
Premiär 8 juni 2018
Regissör Wim Wenders

En historia om Danielle (Alicia Wikander) och James (James McAvoy) som möts på ett hotell i Dieppe. Efter en flirtig inledning blir de snabbt förälskade på ett djupare plan. Men de måste skiljas åt på grund av sina viktiga uppdrag. Hon forskar i biomekanik och ska utföra det djuphavsprojekt hon länge drömt om. Han , som är hemlig spion, har fått ett uppdrag att åka till Afrika för att stoppa de jihadister som planerar bombdåd i Europa. Han blir skickad till Somalia där han genast blir tillfångatagen. Utan möjlighet till kontakt växer ovissheten om kärleken och Danielle funderar mycket varför han inte hör av sig.

Att deras uppdrag är viktiga och farliga betonas filmen igenom. För hennes uppdrag staplas marinbiologiska termer och vetenskapliga uttryck som ingen lekman kan förstå och det betonas att ubåten är den enda i Europa som kan gå ner till det djupet. Hans uppdrag är så hemligt att han och underrättelsetjänsten smyger runt på ett museum för att ha kontakt och han har GPS i sin tand. När han sedan blir tillfångatagen sker tortyren hela tiden och det bröd han får att äta är naturligtvis fyllt av larver. Allt är så mycket i filmen. Tortyren är så hemsk och havet är så djupt.

Eftersom filmen handlar så mycket om deras yrkesliv får man aldrig någon förklaring av varför de har blivit förälskade. Det känns bara otroligt att Danielle som kämpat flera år för att få sitt uppdrag helt plötsligt mest koncentrerar sig på kärleken. James McAvoy är stilig med svällande muskler och Wikander vacker och kylig. Den kemi och kärlek mellan dem som filmen vill framställa känns inte. Man tror inte på deras djupa känslor och inte ens på sexuell attraktion. Två duktiga skådespelare men i den här filmen klickar det inte mellan dem.

När filmen skiftar mellan Afrika och Färöarna blir det alltför rörigt fast jag förstår att man vill visa parallellen mellan ett okänt djup och ett okänt land. Att dödsfruktan kan var lika i helt olika situationer.

Filmen baseras på boken Submergence av J M Ledgard. Boken kom 2011 och fick bra omdömen som en kärlekshistoria, en spionhistoria och ett porträtt av Afrika. Men en bra bok betyder inte alltid en bra film. Den här filmen är alltför förutsägbar och överlastad av vetenskap och våld.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Alicia Vikander, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in