Teater

Blev det inte mer än såhär? – vågad komedi om livet kring 40 på Stockholms stadsteater

2 november, 2011 by Rosemari Södergren

Blev det inte mer än såhär?
Stockholms stadsteater
Premiär 2 november 2011

En ren tom scen med vita väggar, illavarslande hotfull musik och fyra nakna människor mötte oss när vi kom in i salongen på Stockholms stadsteaters lilla scen på premiären av ”Blev det inte mer än såhär?”

Fyra fyrtioåringar, två män och två kvinnor, två par med barn och hus, har börjat tappa glädjen och lusten i sina förhållanden.

Föreställningen börjar med att de fyra karaktärerna Mats och Caroline, Malena och Viktor, står hela nakna. Mats (spelas av Emil Almén) undrar om Caroline (spelad av Katharina Cohen) är sur.
”Nej”, hon är inte sur. Bara trött. Trött på Mats, trött på barnen, trött på huset, trött på sig själv och sin kropp efter att i många år bara varit mamma och inte känt sig uppskattad av Mats som kvinna.

Mats och Caroline har fastnat i en fälla som förstår samlivet för många, många par. De kan var hur förälskade som helst när de träffas och får barn, men så har de ingen som kan ta hand om barnen åt dem och de får aldrig någon tid för sig själva som par, som man och kvinna.

Deras vänner Viktor och Malena har också hamnat i en kris i sitt förhållande. Båda paren börjar gå i parterapi för att försöka rädda sina förhållanden.

Blev det inte mer än såhär? är en lättsam betraktelse över livet kring fyrtio, när den stora förälskelsen flammat över och den mer djupare kärleken ska ha satt sig. Det är dock så lätt att förlora kärleken, det är svårt att få förälskelsen att fördjupas och bli en kärlek livet ut.

En del del premiärpubliken tjöt av skratt av de träffsäkra dialogerna. Många känner säkert igen sig. Jonna Nordenskiöld som regisserat och skrivit manus har lyckats fånga mycket som många kan känna igen sig i. De fyra karaktärerna är rätt vanliga människor, inga karikatyrer utan bara lite lätt omformade för scenen. Det var nog ett skäl till att så många skrattade så gott, de kunde känna igen sig och vänner.

En bit in i föreställningen klär skådespelarna på sig ungdomligare kläder och plötsligt får vi se hur allt började, när de i trettioårsåldern möttes, upplevde att de hade träffat sitt livs kärlek och skaffade barn. Den kanske roligaste delen var när de gått ytterligare några år och

scenen förvandlats till ett stort lekrum och de lagar mat med leksaksspis och kör bil med leksaksbil och sitter på kontor och räknar med leksaker. Arbetslivet och karriären får sina rätta proportioner ur ett livsperspektiv när det fina kontoret är en lekplats.

Blev det inte mer än såhär? är en rolig föreställning som sätter igång tankarna och bör kunna vara en bra start för fortsatta diskussioner och samtal kring livet och samspelet mellan en man och en kvinna som bildar familj. Föreställningen är en timme och en kvart, utan paus, en bra längd för att kunna fortsätta diskutera pjäsen efteråt över en kopp te eller en öl eller något annat.

Jag var nog inte den enda som undrade hur skådespelarna fått modet att stå helt nakna på scen och också fortsätta spela nakna en bra bit in i föreställningen. Starkt och modigt.

Regissören Jonna Nordenskiöld är själv i fyrtioårsåldern och hon säger i ett pressmeddelande:

? Den här pjäsen skrev jag för att det är något jag själv vill se och som inte finns på våra teaterscener. Jag och alla runt mig har fyllt 40 år, vilket känns som att passera en gräns. Vid fyrtio inser man att man inte kommer att hinna med allt, att man börjar få bråttom med vissa val i livet. Ens mest attraktiva år på arbets- fertilitets- och parmarknaden är över. Det är nu vi klipper oss i en kort frisyr eller skaffar lugg ? då syns inte rynkorna i pannan, säger Jonna Nordenskiöld.

Föreställningsfakta:
De två paren i ”lev det inte mer än såhär?” görs av Henrik Norlén och Sanna Krepper, Katharina Cohen och Emil Almén.

? När man har småbarn är det lätt hänt att man lägger relationen på is för att hinna med barnen och allt annat som karriär och vänner. När man kommer ut på andra sidan så tittar man på varandra och undrar vem är det där, med kulmage och utan hår? Och nu har man plötsligt tid för varandra igen.

Fakta om Jonna Nordenskiöld:
Jonna Nordenskiölds första uppsättning på Stockholms stadsteater var Betongsocker och förortsmys (2005) som hon både skrev och regisserade. Därefter har hon med stor framgång dramatiserat och regisserat många rosade pjäser för barn och ungdomar här bland annat Astrid Lindgrens Allrakäraste syster (2006) och Pippi Långstrump – världens starkaste (2007), Anne Franks dagbok (2008) och Staffan Westerbergs Ett litet drömspel (2009). Jonna har även skrivit operalibretton och pjäser för TV. Jonna Nordenskiölds slutproduktion på DI Pälsänglar gjorde stor succé på Dramaten år 2000. Samma år belönades hon med Deutscher Kindertheaterpreis för hennes barnpjäs Jonna Ponna! och 2001 med Lilla kritikerpriset 2001 för En äldre herre på 6 år. 2007 nominerades hon till barnteaterorganisationen Assitejs pris ”International Award for Artistic Excellence”. Jonna har även skrivit en serie barnböcker om ”Fia” för Bonnier Carlsen. Blev det inte mer än såhär? är Jonna Nordenskiölds första vuxenpjäs.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, recension, Stockholms stadsteater, naken

Fröken Julie på Stockholms stadsteater, recension, tankar efter premiären

29 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Fröken Julie
Stockholms stadsteater
Premiär 28 oktober 2011

August Strindbergs pjäs ”Fröken Julie” är en svår pjäs. Det är ett obehagligt drama med den oundvikliga undergången för kvinnan från överklassen som vill leka med en man från arbetarklassen.
Förlagschefen Karl Otto Bonnier var den som först erbjuds manuset av Strindberg. Den 10 augusti 1888 skickade Strindberg dramat till Karl Otto Bonnier. Tio dagar senare kom svaret där Bonnier tackade nej. Dumt men begripligt. ”Fröken Julie” är inget lätt drama med sina tre roller där ingen är sympatisk.

Dramat ”Fröken Julie” spelades först på scen efter flera år och då utomlands, först på privata tillställningar. Det tog sjutton år innan ”Fröken Julie” första gången uppfördes i Sverige, i en enskild föreställning av det unga teatersällskapet Lilla teatern från Stockholm. 18 september 1906 uppförde August Falcks turnésällskap i ett offentligt sammanhang för första gången ”Fröken Julie” i Sverige på Akademiska föreningen i Lund.

Sedan dess är ”Fröken Julie” det Strindbergdrama som spelas mest, både nationellt och internationellt.

Jag tror att ”Fröken Julie” är en av de drama som flest i Sverige också känner till. När jag gick i gymnasiet läste vi pjäsen och jag tror att många fortfarande får läsa om den i utbildningen. Alla har vi våra bilder av Jean, Fröken Julie och Kristin.

”Fröken Julie” utspelar sig under en midsommarkväll, natt och tidig morgon. Fröken Julie är grevens dotter som har stannat kvar ensam på gården under midsommar, tillsammans med personalen. Hon är ung och mår rätt dåligt efter att nyligen slagit upp en förlovning. Hon dansar med personalen och upptäcker att betjänten Jean dansar mycket bra. Hon hänger sig på honom, tvingar honom att dansa fler gånger, tvingar honom att dricka med henne medan han försöker komma bort, vill slippa. Han har sin flickvän Kristin som arbetar i köket. Fröken Julie dricker öl och fortsätter att tvinga sig på Jean. När de tillbringat natten tillsammans ändras positionerna. När Jean haft sex med henne har hon fallit och han har fått högre status. En liten stund är han beredd att rymma med henne, men när hon det visar sig att hon inte har tillräckligt med pengar är han inte längre intresserad.

Dramat ”Fröken Julie” har många lager och betydelser trots att den räknas som en naturalistisk pjäs. Helt klart är dramat en skildring av klassamhället men också en träffsäker beskrivning av spelet mellan könen och visar hur män alltid har övertaget. En man som har sex behöver inte skämmas efteråt, medan kvinnan har fallit. Är hon dessutom från en högre samhällsklass än mannen har hon fallit djupt.

”Fröken Julie” kan spelas på många sätt och många som var där i premiärpubliken hade sett den i minst i en uppsättning tidigare. Det hörde jag när jag tjuvlyssnade på folk i publiken. ”Kan det här komma i nivå med Persbrandt?” hörde jag dem säga. Mikael Persbrandt spelade Jean, Maria Bonnivie hade rollen som Fröken Julie och Ingela Olsson som Kristin i Dramatens uppsättning 2005.

Vilken utmaning för skådespelare och regissör att sätta upp ett drama som många automatiskt kommer att jämföra med tidigare uppsättningar. Jag såg aldrig den uppsättningen 2005 och därför kan jag inte jämföra. Och väl är det. Varje uppsättning bör ses i sitt sammanhang.

Helena Bergström har regisserat och hon har valt att förlägga tiden till tidigt 1900-tal. Nadja Mirmiran spelar en utagerande Fröken Julie som pendlar mellan övermod och barnslighet. Hon är bortskämd och leker med sin personal och Jean utan att ta minsta hänsyn till vad följderna kan bli för dem och henne. Visserligen är hon ett offer för en kvinnoroll i en värld och en tidsepok där kvinnan inte får ha egen sexualitet. Ändå är det svårt att känna sympati för henne trots att hon på sätt och vis är ett offer, det är ändå hon som satt igång allt.

Hon är en bra bild av överklassens spel med andra människor och hur de sedan vill skylla ifrån sig. Bitvis under föreställningen såg jag henne som en psykopat som är helt okänslig för andra människors känslor och situation och hon vill ha allt efter sina villkor. Hon struntar totalt i vad konsekvenserna blir för andra.

Björn Bengtsson spelar en mer undergiven Jean än jag brukar tänka mig honom. Första halvan är han ståtlig och duktig, det märks att han satsar och vill komma någon vart. Det är lätt att tro på honom då. När han väl haft sex med Julie tycks han hA förlorat sin tro på sig själv och när greven ringer i klockan har Jean sjunkit ner och är en lydig hund igen.

Helena Bergström har själv haft rollen som Fröken Julie i två tidigare uppsättningar. I ett pressmeddelande säger hon:
– Nu när jag regisserar kan jag äntligen prata direkt med honom och söka svar på mina frågor.

Helena Bergström säger också:
– För mig är Fröken Julie ett modernt relationsdrama om hur svårt det är att leva. Pjäsen handlar om tre människor där kön, bakgrund och klass lägger sig som ett filter mellan dem och gör det omöjligt för dem att mötas. Jag hoppas att publiken kommer att känna att Julie hade kunnat räddas.

Helene Bergströms uppsättning av ”Fröken Julie” skildrar framför allt tre människor som definitivt talar förbi varandra, som inte kan mötas för de vill så olika saker, de har så olika bakgrund och så olika förväntningar på livet. Känns det som att det kunde finnas hopp för Julie?
Jag vet inte. Kanske om hon mött en annan mer romantisk Jean. Kanske. Fast å andra sidan är Julie labil. Hon kryper när hon inte har makten men är redo att sitta på höga hästar så fort hon får chansen. I en annan tidsepok, i ett annat samhälle, där en natt med sex inte har särskilt stor betydelse, hade dramat inte blivit något drama.

Föreställningen är knappt två timmar och har ingen paus. Det har dykt upp en rad kortare föreställningar under höstsäsongen, som är bra val för den som vill gå på teater och sedan gå ut efteråt.

Stundtals tyckte jag föreställningen tände till men en del passager var mer sega. Jag hörde några av mina bänkkamrater kommentera efteråt att de nästan somnade. Så illa var det inte, tycker jag. Emellanåt fångade föreställningen absolut mitt intresse, speciellt spelet fram till att Jean fick med Julie till sitt rum. Farten tror jag kommer att rätta till sig när den spelats några gånger.

Att den är seg är ju också för det är en obehaglig, otrevlig berättelse utan något hopp. ”Fröken Julie” är ingen underhållande berättelse i sitt grundmanus. Den högadliga överklassflickan som leker med folket går obönhörligen mot sin undergång. Greven däremot, som är man, sitter lugnt kvar med makten, även när han är frånvarande och aldrig syns har han som överklass och man all makt.

I rollerna:
Fröken Julie Nadja Mirmiran
Jean Björn Bengtsson
Kristin Sofi Helleday
Statist Daniel Storbjörk
Anders Nilsson
Christian Hasselström
Matilda Tjerneld
Jasmina Tukiainen

Av August Strindberg
Regi Helena Bergström
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Terese Johansson
Mask Katrin Wahlberg
Koreografi Jimmy Meurling

Foto: Håkan Larsson

Läs även andra bloggares åsikter om Fröken Julie, Stockholms stadsteater, teater, recension, August Strindberg

Natten är dagens mor – träffsäker och smärtsam och värd sina stående ovationer på premiären

23 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Natten är dagens mor
Dramaten
Premiär: 22 oktober 2011

Ricky fyller 16 år och bor med sin äldre bror Frank och mamma och pappa i ett hotell som familjen driver. Tiden är mitten av femtiotalet. Familjen är inte lycklig, bröderna tål inte varandra och pappa Martin tyngs av ekonomisk oro. Hotellverksamheten är nära konkurs, nu har han ännu en gång fått en amortering som han inte kan betala. Men sälja hotellet och göra något annat kan pappa Martin inte tänka sig.

Familjen mår inte bra. De sårar varandra och ljuger för varandra. Sakta skalas sanningen fram – allt kretsar kring familjens pappa som börjat supa igen. Där finns också andra problem i familjen, men ingen har kraft att ta itu med de andra konflikterna. Pappans beroende hindrar familjen att växa och utvecklas, den är ett hinder för allt friskt. Egentligen finns det ju flera andra saker som familjen borde ta itu med, mamman har en hemsk hosta och ont i axel och armen, den yngste sonen i vilsen och äldste sonen skulle behöva få ge sig iväg och bygga upp sitt eget liv.

Örjan Ramberg spelar Martin, pappan, skrämmande träffsäkert. Alla som på nära håll umgåtts med människor med drogberoende känner igen beteendet. Föreställningen träffar så rätt och är smärtsam i hur väl den beskriver denna värld som så många lever i. Många familjer lider av att någon i familjen har beroendeproblem. Det behöver inte handlar bara om alkohol eller droger, andra beroenden kan också skada familjen, som arbetsnarkomani och spelmissbruk.

Föreställningen fick stående ovationer på premiären och det var Örjan Ramberg och hans medspelare Irene Lindh (spelar mamma Helen) och Niklas Engdahl (spelar Frank) och Rikard Lekander (spelar Ricky) väl värda. Föreställningen är till hundra procent beroende av trovärdigheten i hur de spelar sina roller och att deras spel mot varandra fungerar.

”Natten är dagens mor” av Lars Norén hade första gånger premiär i Sverige i Malmö 1982, då i regi av Göran Stangertz. Året därpå sattes den upp på Dramatens Lilla scen i regi av Göran Graffman. Örjan Ramberg spelade med i föreställningen på Dramaten 1983, då i rollen som ena sonen. Nu är han tillbaka i samma pjäs, men i rollen som fadern. ”Natten är dagens mor” sattes upp också i Göteborg 1983, i regi av Björn Melander, som regisserat den nya uppsättningen på Dramaten.

Litteraturkritikern Mikael van Reis berättar i programbladet för föreställningen om Björn Melanders uppsättning 1983 av ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med gud” :
Jag såg föreställningarna fyra-fem gånger och satt som fängslad av hur skådespelen både tätnade och växte. På detta nerdekade skånska hotell anades O`Neills långa dag liksom Hamlets svartsjukor och även Strindgergs fadersdelirium, men skådespelet rörde sig samtidigt i helt egna riktningar med femtiotalets idoler och kriminaldramatik som här fick illustrera en rite de passage från morgon till middag till midnatt och gryningsljus.
Hur många roller fanns in i rörelse i den sextonårige Rickys kvinna, ömtåliga trickstergestalt? Vem är pjäsens Chessman, Fadern eller Sonen?

Jag undrar om Mikael van Reis såg premiären eller har sett genrepet av den nya uppsättningen. Det skulle vara intressant att höra hans tankar som en jämförelse mellan den föreställningen av Björn Melander 1983 och den som hade premiär nu, 22 oktober 2011.

Lars Noréns draman som ”Natten är dagens mor” har rykte om sig att vara svarta och mörka. Mörk kanske kan vara rätt ord, eftersom den skildrar något som är svårt men den är inte långsam. Där finns inte en död minut, där händer något hela tiden. Däremot är det smärtsamt att se hur en hel familj påverkas av en familjemedlems beroende och hur de alla sitter försöker ta sig därifrån men det är så svårt, så svårt, eftersom det också finns kärlek. Att lämna någon man älskar är inte lätt.

Ett litet hopp kommer fram i den scen där de två bröderna förenas i sitt musikintresse. Den äldre brodern, som är så duktig och förståndig i alla lägen har dock ett gemensamt intresse med den yngre konstnärlige brodern. Båda älskar musik och speciellt den jazz som då är ungdomens musik. Den yngre brodern får till sin förvåning låna storebrors gamla saxofon och de spelar en låt tillsammans. Musiken förenar dem. Det är en stark scen.

Det är tungt att se hur mamman i familjen inte ens har tid att ta sig till läkare för att undersöka sin svåra hosta och värk, det är tragiskt att se hur mamman inte har ork och energi att se yngste sonen som törstar efter mammans uppmärksamhet. Det är allt följder av pappans missbruk som tar alla familjemedlemmarnas kraft och energi.

Att det ändå inte känns helt hopplöst beror på flera saker. Det finns en ingrediens av humor som Örjan Ramberg förmedlar i botten av sin gestaltning av pappan som ger oss igenkännande skratt. Att kunna skratta åt eländet är lite läkande. Kanske kommer sönerna och mamman att ändå resa sig och ge sig av. Det enda som kan lösa situationen är att lämna den. Och scenen där de två bröderna möts i musiken, den ger också hopp.

”Natten är dagens mor” fick stående ovationer och det var alla fyra skådespelarna och regissören väl värda. Föreställningen är något av det viktigaste som sätts upp på svenska teatrar i höst och jag hoppas att många, många ser föreställningen. Det är hur många som helst i Sverige som lever i närheten av en människa med missbruksproblem. Den är svart men har också humor och kärlek.

I rollerna Irene Lindh, Örjan Ramberg, Niklas Engdahl, Rikard Lekander
Regi Björn Melander
Scenografi Sören Brunes

Läs även andra bloggares åsikter om Örjan Ramberg, Lars Norén, Björn Melander, Dramaten, recension, teater, scen

Rusa iväg till Stadsteaterns ”Komma rusande”

22 oktober, 2011 by Redaktionen

”Komma rusande”
Stadsteatern, Bryggan
Regi Birgitta Egerbladh
Text Sara Mannheimer
Premiär 21 oktober 2011

Kvinnan som spelas av Kajsa Reingardt vill komma rusande. Hon vill återigen komma rusande mot kärleken och mötas mitt på en bro. Där vill hon dras likt en magnet till sin kärlek, i mitten av allt – där upphetsning och elektricitet råder. Men efter ett tag börjar de att veckla in sig i varandra. Det är från och med då som saker och ting börjar bli allt mer invecklade…

Det märks att texten har fått växa fram under skapelseprocessen i ett nära samarbete med ensemblen. Det finns ett naturligt flöde i föreställningen där dans och teater är integrerade med varandra. Regissören och koreografen Birgitta Egerbladh får dansteaterns två sammansatta ord att sammansmälta till ett.

De två skådespelarna Kajsa Reingardt och Bernard Cauchard, är mycket samspelta. Kvinnan och mannen är varandras motpoler som lyfter varandra och tillsammans blir karaktärerna dynamiska.

Liksom mannen och kvinnans uttryckssätt är i kontrast till varandra, är likaså koreografi, kostym och scenografi fyllda med kontraster. Scenografin är enkel, stilren och ger all plats åt skådespelarna. På scenen finns ett par stolar och ett bord. Endast en vit bordsduk bryter av från det i övrigt svarta rummet.

Kostymen består nästan enbart av svarta tyger. Kvinnan bär en svart långklänning och mannen en svart frack men hans vita skjorta är en kontrast och en ljuspunkt i mörkret. Allt på scenen känns medvetet avskalat, här vill man lyfta fram och fokusera på kropp och text.

För mig ligger just fokus i föreställningen på kroppen och medvetandet. ”Komma rusande” handlar om de frågor som man så ofta återkommer till genom livet: Varför är jag här? Vad är det egentligen som betyder något? Kan man nöja sig då man är nöjd?

Det är dessa frågor som kvinnan ställer sig då hon går runt i sitt hus och funderar högt över sitt liv. Genom hela pjäsen är det hon som talar och mannen säger inte mycket utan följer istället hennes rörelser. Men då och då slutar han att följa henne och det börjar istället att spritta i hans ben. Medan hennes uttryck förblir stramt förvandlas han ibland till en bit gummi som rör sig över scenen. Här uppstår en komik vilken är en fröjd för ögat och salongen utbrister med ens i skratt.

Bernard Cauchards minspel och otroliga kroppskontroll, tillsammans med Kajsa Reingardts sylvassa blick och tunga är en perfekt kombination av livets humor och allvar. Det är dags att rusa iväg till ”Komma rusande”.

Text: Vilma Ahlén

Läs även andra bloggares åsikter om teater, stockholms stadsteater, recension, dansteater, Bryggan

Massor av grattis till Johan Rabaeus som får 2011 års O´Neill-pris

14 oktober, 2011 by Redaktionen

Massor av grattis till en av mina favoritskådespelare Johan Rabaeus. Han får 2011 års O´Neill-pris vilket delades ut under högtidliga former på Dramaten under fredagen 14 oktober.

Ett pressmeddelande från Dramaten berättar:

Priset ska enligt Eugene O´Neill tilldelas ”högt förtjänta artister på Dramaten”. Vid en prisutdelning på Dramaten i dag kl 15.45 delades det ut till skådespelaren Johan Rabaeus. Prissumman är 35 000 kr.

Motivering

”Johan Rabaeus har gjort över fyrtio roller på Dramaten i pjäser av bland andra Shakespeare och Lars Norén, Strindberg och Kristina Lugn, Almqvist, Ibsen och Molière. Han har en lidelsefull spelhunger, en osviklig känsla för språkets färgrikedom och en rakbladsvass blick för människoexistensens dubbla bottnar.

Han tar ett steg in på scenen och fantasins golv läggs ut för hans fötter. Så att det ryker.
Han vrider och vänder på ordens skärvor tills de glimmar i scenljuset.
Han är en jägare som ligger på lur för att om och om igen fånga in det okändaste djuret – människan.
Han griper ögonblicket och håller fast det, så att timglasets sandkorn dröjer ett slag.
Han vet att i komiken bor en avgrund.
Han är en själens nyfikne arkeolog, som längs ner i jordlagren hittar både oss i publiken och sig själv.”
(Teaterchef Marie-Louise Ekman))

Kort om Johan Rabaeus
Inledde sin teaterbana i grupper som Modellteatern och Pistolteatern. Kom till Dramaten 1984 och tillhör sedan 2003 Dramatens fasta ensemble. Johan Rabaeus är också verksam inom radio, tv och film, där han bland mycket annat har medverkat i Ondskan, Talismanen, Rederiet, Gossip, Herr von Hancken, Trolösa, Ivar Kreuger, Jerusalem och i Sommaren. 2011 gör han huvudrollen i Dramatens stora succé Den girige.

Om O´Neill-priset:
Ett teaterpris med tradition
Strax innan den amerikanske författaren Eugene O’Neill dog den 27 november 1953 testamenterade han den då ospelade ”Lång dags färd mot natt” till Kungliga Dramatiska Teatern. Ett tack för att teatern som enda scen i världen gett hans produktion så stor uppmärksamhet. Hans änka överlämnade sedan även rättigheterna till ”Ett stycke poet”, ”Hughie” och ”Bygg dig allt högre boningar”. Hon avstod även från alla författararvoden som utgår vid framförandet av dessa pjäser på svenska mot att motsvarande intäkter (=8% royalty från varje föreställning) tillfördes Eugene O’Neills minnesfond, som sedan skulle utdelas till ”högt förtjänta artister vid teatern”. Fonden förvaltas av Dramatens styrelse. De första stipendiaterna var Inga Tidblad och Lars Hanson 1956. ”Lång dags färd mot natt” spelades senast våren 2007 på Dramaten, då med Lena Endre, Börje Ahlstedt, Jonas Karlsson och Jonas Malmsjö i rollerna. Senare i höst gästspelar Riksteatret i Norge med bland andra Liv Ullmann i ”Lång dags färd mot natt” på Dramatens Lilla scen.

Tidigare O´Neill-stipendiater
Inga Tidblad och Lars Hansson 1956, Tora Teje 1957, Anders Henrikson 1958, Gunn Wållgren 1959,Ulf Palme 1960, Eva Dahlbeck 1961, Olof Sandborg 1962, Georg Rydeberg 1963, Sif Ruud 1964, Holger Löwenadler 1965, Gertrud Fridh 1966, Olof Widgren 1967, Irma Christenson 1968, Jan-Olof Strandberg 1969, Birgitta Valberg 1970, Anders Ek 1971, Anita Björk 1972, Olle Hilding 1973, Margaretha Krook 1974, Ernst-Hugo Järegård 1975, Toivo Pawlo 1976, Ulla Sjöblom 1977, Ingvar Kjellson 1978, Karin Kavli 1979, Allan Edwall 1980, Aino Taube 1981, Jarl Kulle 1982, Ulf Johanson 1983, Margaretha Byström 1984, Sven Lindberg 1985, Mona Malm 1986, Hans Strååt 1987, Bibi Andersson & Jan Malmsjö 1988, Gunnel Lindblom 1989, Thommy Berggren 1990, Börje Ahlstedt 1991, Erland Josephson 1992, Lena Endre 1993, Lennart Hjulström 1994, Stina Ekblad 1995, Per Myrberg 1996, Krister Henriksson 1997, Marie Göranzon 1998, Keve Hjelm 1999, Lil Terselius 2000, Örjan Ramberg 2001, Pernilla August 2002, Björn Granath 2003, Irene Lindh 2004, Reine Brynolfsson 2005, Lena Nyman 2006, Rolf Skoglund 2007, Anita Wall 2008, Hans Klinga 2009, Malin Ek 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Rabaeus, teater, teaterpris

Teater

Footer

Om oss