Fröken Julie
Stockholms stadsteater
Premiär 28 oktober 2011
August Strindbergs pjäs ”Fröken Julie” är en svår pjäs. Det är ett obehagligt drama med den oundvikliga undergången för kvinnan från överklassen som vill leka med en man från arbetarklassen.
Förlagschefen Karl Otto Bonnier var den som först erbjuds manuset av Strindberg. Den 10 augusti 1888 skickade Strindberg dramat till Karl Otto Bonnier. Tio dagar senare kom svaret där Bonnier tackade nej. Dumt men begripligt. ”Fröken Julie” är inget lätt drama med sina tre roller där ingen är sympatisk.
Dramat ”Fröken Julie” spelades först på scen efter flera år och då utomlands, först på privata tillställningar. Det tog sjutton år innan ”Fröken Julie” första gången uppfördes i Sverige, i en enskild föreställning av det unga teatersällskapet Lilla teatern från Stockholm. 18 september 1906 uppförde August Falcks turnésällskap i ett offentligt sammanhang för första gången ”Fröken Julie” i Sverige på Akademiska föreningen i Lund.
Sedan dess är ”Fröken Julie” det Strindbergdrama som spelas mest, både nationellt och internationellt.
Jag tror att ”Fröken Julie” är en av de drama som flest i Sverige också känner till. När jag gick i gymnasiet läste vi pjäsen och jag tror att många fortfarande får läsa om den i utbildningen. Alla har vi våra bilder av Jean, Fröken Julie och Kristin.
”Fröken Julie” utspelar sig under en midsommarkväll, natt och tidig morgon. Fröken Julie är grevens dotter som har stannat kvar ensam på gården under midsommar, tillsammans med personalen. Hon är ung och mår rätt dåligt efter att nyligen slagit upp en förlovning. Hon dansar med personalen och upptäcker att betjänten Jean dansar mycket bra. Hon hänger sig på honom, tvingar honom att dansa fler gånger, tvingar honom att dricka med henne medan han försöker komma bort, vill slippa. Han har sin flickvän Kristin som arbetar i köket. Fröken Julie dricker öl och fortsätter att tvinga sig på Jean. När de tillbringat natten tillsammans ändras positionerna. När Jean haft sex med henne har hon fallit och han har fått högre status. En liten stund är han beredd att rymma med henne, men när hon det visar sig att hon inte har tillräckligt med pengar är han inte längre intresserad.
Dramat ”Fröken Julie” har många lager och betydelser trots att den räknas som en naturalistisk pjäs. Helt klart är dramat en skildring av klassamhället men också en träffsäker beskrivning av spelet mellan könen och visar hur män alltid har övertaget. En man som har sex behöver inte skämmas efteråt, medan kvinnan har fallit. Är hon dessutom från en högre samhällsklass än mannen har hon fallit djupt.
”Fröken Julie” kan spelas på många sätt och många som var där i premiärpubliken hade sett den i minst i en uppsättning tidigare. Det hörde jag när jag tjuvlyssnade på folk i publiken. ”Kan det här komma i nivå med Persbrandt?” hörde jag dem säga. Mikael Persbrandt spelade Jean, Maria Bonnivie hade rollen som Fröken Julie och Ingela Olsson som Kristin i Dramatens uppsättning 2005.
Vilken utmaning för skådespelare och regissör att sätta upp ett drama som många automatiskt kommer att jämföra med tidigare uppsättningar. Jag såg aldrig den uppsättningen 2005 och därför kan jag inte jämföra. Och väl är det. Varje uppsättning bör ses i sitt sammanhang.
Helena Bergström har regisserat och hon har valt att förlägga tiden till tidigt 1900-tal. Nadja Mirmiran spelar en utagerande Fröken Julie som pendlar mellan övermod och barnslighet. Hon är bortskämd och leker med sin personal och Jean utan att ta minsta hänsyn till vad följderna kan bli för dem och henne. Visserligen är hon ett offer för en kvinnoroll i en värld och en tidsepok där kvinnan inte får ha egen sexualitet. Ändå är det svårt att känna sympati för henne trots att hon på sätt och vis är ett offer, det är ändå hon som satt igång allt.
Hon är en bra bild av överklassens spel med andra människor och hur de sedan vill skylla ifrån sig. Bitvis under föreställningen såg jag henne som en psykopat som är helt okänslig för andra människors känslor och situation och hon vill ha allt efter sina villkor. Hon struntar totalt i vad konsekvenserna blir för andra.
Björn Bengtsson spelar en mer undergiven Jean än jag brukar tänka mig honom. Första halvan är han ståtlig och duktig, det märks att han satsar och vill komma någon vart. Det är lätt att tro på honom då. När han väl haft sex med Julie tycks han hA förlorat sin tro på sig själv och när greven ringer i klockan har Jean sjunkit ner och är en lydig hund igen.
Helena Bergström har själv haft rollen som Fröken Julie i två tidigare uppsättningar. I ett pressmeddelande säger hon:
– Nu när jag regisserar kan jag äntligen prata direkt med honom och söka svar på mina frågor.
Helena Bergström säger också:
– För mig är Fröken Julie ett modernt relationsdrama om hur svårt det är att leva. Pjäsen handlar om tre människor där kön, bakgrund och klass lägger sig som ett filter mellan dem och gör det omöjligt för dem att mötas. Jag hoppas att publiken kommer att känna att Julie hade kunnat räddas.
Helene Bergströms uppsättning av ”Fröken Julie” skildrar framför allt tre människor som definitivt talar förbi varandra, som inte kan mötas för de vill så olika saker, de har så olika bakgrund och så olika förväntningar på livet. Känns det som att det kunde finnas hopp för Julie?
Jag vet inte. Kanske om hon mött en annan mer romantisk Jean. Kanske. Fast å andra sidan är Julie labil. Hon kryper när hon inte har makten men är redo att sitta på höga hästar så fort hon får chansen. I en annan tidsepok, i ett annat samhälle, där en natt med sex inte har särskilt stor betydelse, hade dramat inte blivit något drama.
Föreställningen är knappt två timmar och har ingen paus. Det har dykt upp en rad kortare föreställningar under höstsäsongen, som är bra val för den som vill gå på teater och sedan gå ut efteråt.
Stundtals tyckte jag föreställningen tände till men en del passager var mer sega. Jag hörde några av mina bänkkamrater kommentera efteråt att de nästan somnade. Så illa var det inte, tycker jag. Emellanåt fångade föreställningen absolut mitt intresse, speciellt spelet fram till att Jean fick med Julie till sitt rum. Farten tror jag kommer att rätta till sig när den spelats några gånger.
Att den är seg är ju också för det är en obehaglig, otrevlig berättelse utan något hopp. ”Fröken Julie” är ingen underhållande berättelse i sitt grundmanus. Den högadliga överklassflickan som leker med folket går obönhörligen mot sin undergång. Greven däremot, som är man, sitter lugnt kvar med makten, även när han är frånvarande och aldrig syns har han som överklass och man all makt.
I rollerna:
Fröken Julie Nadja Mirmiran
Jean Björn Bengtsson
Kristin Sofi Helleday
Statist Daniel Storbjörk
Anders Nilsson
Christian Hasselström
Matilda Tjerneld
Jasmina Tukiainen
Av August Strindberg
Regi Helena Bergström
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Terese Johansson
Mask Katrin Wahlberg
Koreografi Jimmy Meurling
Foto: Håkan Larsson
Läs även andra bloggares åsikter om Fröken Julie, Stockholms stadsteater, teater, recension, August Strindberg
[…] I recensionen i Kulturbloggen skriver jag bland annat: Föreställningen är knappt två timmar och har ingen paus. Det har dykt upp en rad kortare föreställningar under höstsäsongen, som är bra val för den som vill gå på teater och sedan gå ut efteråt. […]