Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Darkest Minds – kunde blivit så bra

by

The Darkest Minds
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 augusti 2018

En spinoff-film på den kultförklarade tv-serien Stranger Things som tyvärr trots goda föresatser inte håller ända fram.

En förfärlig smitta slår till och utrotar nästan 98 procent av barnen i USA. De barn som överlevt har fått övernaturliga krafter och eftersom myndigheterna är rädda för dem samlas barnen in och placeras i bestraffningsläger.

En del av barnen har blivit extremt intelligenta. Vad gör då myndigheter? Sätter dem att göra skor i en industri. Det är liksom löjligt. Det gör själva filmens drama omöjligt att tro på.

Några av barnen, bland annat huvudpersonen Ruby, kan styra människor med sin tankekraft. Hon ser dem djupt i ögonen och får dem att göra precis det hon vill.

De överlevande barnen delas in i gruppen. De gröna är de som är super-intelligenta. De orange är sådana som Ruby och de räknas som livsfarliga och ska därför avlivas direkt. Ruby lyckas dock lura läkaren som ska klassificera henne så hon blir registrerad som grön och får därför stå och sy skor på löpande band.

Det finns en del metaforiska paralleller: barnen placeras i arbetsläger, delas in efter färg – det är väl en slags långsökta symboler för nazisternas koncentrationsläger och för de läger för papperslösa barn som Trumps regim inrättade. Det kunde blivit en intressant film. Men den tappar mitt engagemang av flera skäl. Dels är det så mycket som inte stämmer. Som när Ruby lyckats fly och möter några andra barn som hon slår följe med då kan de ta in på motell och röra sig ganska fritt. Men alla barn är ju omhändertagna, hur kan de då röra sig fritt utan att omgivningen reagerar?

Dessutom har det lite för mycket av hollywoods sötsliskiga manér som kan förstöra många filmer.

Filmen är baserad på en bokserie av Alexandra Bracken och jag misstänker att tanken är att det ska bli en serie av filmer. Tyvärr.

I rollerna: Amandla Stenberg, Mandy Moore, Gwendoline Christie, Harris Dickinson, Patrick Gibson, Miya Cech, Skylan Brooks

Filmrecension: Slender Man – ett sömnpiller

by

Slender Man
Betyg 1
Svensk biopremiär 10 augusti 2018

En film eller berättelse kan bygga på vilka fantastiska overkliga fantasier som helst, men det måste finnas en inre logik i det overkliga för att vi som publik ska leva oss in i det som berättas. Slender Man är en skräckfilm som slarvar och missar alldeles för mycket med detaljer och med handlingen. Det är alldeles för mycket skräckscener som visar sig vara en dröm och ibland en dröm i en dröm i en dröm.

Sensmoralen är dessutom uråldrigt trist. Det är som Adam och Eva-berättelsen i Gamla Testamentet. Skaparen förbjuder dem att äta av äpplen av ett särskilt träd, för frukterna från detta träd skulle ge dem kunskap. Givetvis äter de av den frukten och allt går åt skogen. Sensmoralen: att lyda blint och inte vilja förstå. Det är budskapet i Slender Man också, fast nu handlar det om att inte ta reda på sanningen bakom en myt eller legend.

Legenden om Slender Man är ganska ny och det finns uppgifter i wikipedia: Slender Man är en fiktiv figur skapad av Victor Surge, pseudonym för Eric Knudsen, i juni 2009. Slender Man brukar framställas som en mager och onaturligt lång man med ett formlöst, vitt ansikte och iklädd svart kostym. Slender Man brukar enligt historierna förfölja, kidnappa eller traumatisera människor, oftast barn. Slender Man är inte bunden till någon speciell historia men förekommer i en del spel och i viss skönlitteratur.

Det finns ett amerikanskt rättsfall där Slender Man är inblandad: S31 maj 2014 påträffades en 12-årig flicka, Payton ”Bella” Leutner, svårt knivhuggen på en trottoar i staden Waukesha i Waukesha County i Wisconsin. Då polisen förhörde henne, uppgav hon att hon knivhuggits av sina jämnåriga vänner, Anissa Weier och Morgan Geyser. Båda flickorna greps senare samma dag och Leutner skrevs ut från sjukhuset efter sex dagar.

I förhör uppgav Weier och Geyser att de sedan december 2012 gemensamt planerat och utfört knivattacken i syftet att tillfredsställa den fiktiva figuren Slender Man. De var övertygade om att han existerade och att om de inte utförde en attack skulle deras familjer skadas.

Filmen handlar inte om rättsfallet men karaktären Slender Man i filmen är helt klart inspirerad av Victor Surges fiktiva figur. Fyra unga tjejer i en liten amerikansk stad i Massachusetts får nys om legenden om Slender Man och tittar på ett videoklipp som ska föra dem till Slender Man.

Vi känner igen konceptet från många skräckfilmer, speciellt filmserien The Ring: titta du på detta så drabbas du av värsta skräckscenariot och blir död. Det är ett rätt trist budskap: digitala medier kan vara livsfarliga. Men budskapet må vara vad som helst, när det framförs slarvigt med brister i berättelsen blir det långtråkigt. I början av filmen försvinner en av tjejerna. En bit in i filmen är hennes försvinnande helt bortglömt och det berättelsen vevar på. När kompisarna kommer till den försvunna Katies rum noterar de att hennes dator är borta, polisen har tagit den för att undersöka. Men då hittar de en hemlig laptop bakom ett skåp. Suck, hur troligt är det att poliserna inte hittat den. Och kompisarna kommer in direkt på den laptop, de verkar ha totalkoll på hennes lösenord (sådant kan i och för sig hända i en tjejgrupp som är nära vänner).

En bit in i filmen visar det sig att flera av de tjejer som i början inte visste något om Slender Man och inte kände till legenden har alla väggar i sitt rum tapetserade med tidningsurklipp och flera års forskning kring fenomenet Slender Man.

Ovanpå en lång rad saker som inte är trovärdiga inom berättelsens ramar kommer att alltför många scener består av tjejer med samma förskräckta uttryck.

Nej det här är ett sömnpiller, trots att det ska vara skräck och en rysare.

Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)

Filmrecension: I Can Only Imagine

by

I Can Only Imagine
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 augusti 2018
Regi Andrew Erwin, Jon Erwin

En film som lär vara ett måste att se för den som lyssnar på kristen popmusik. Filmens titel är också titeln på sången ”I Can Only Imagine”, skriven av den amerikanska artisten Bart Millard som är den mest spelade kristna poplåten hittills och som legat högt upp inte bara på kristna låtlistor utan också stått sig bra i konkurrens med annan musik.

Filmens budskap är vackert, det handlar om förlåtelse och att kunna ge varandra flera chanser, att kunna reparera trasiga relationer. Den är, inte helt oväntat, förutsägbar. För en del av den tänkta målgruppen för filmen har det nog ingen betydelse att filmens handling är förutsägbar. De känner redan till berättelsen om Bart Millards uppväxt. Bart Millard har berättat om den både i tv-intervjuer och i tidningsintervjuer.

Bart Millard växer upp i Greenville, Texas, där han blir både fysiskt och mentalt misshandlat av sin far Arthur. Det finns intervjuer där det berättas att Bart blev misshandlad flera gånger i veckan av sin pappa, ibland så svårt slagen att han inte kunde ligga på rygg och sova. Hans mamma stod inte ut utan lämnade familjen.

Som barn var Bart på sommarläger med en kristen församling och han fick en trygghet och vänskap bland kristna. Det var den grunden som gjorde att när han lämnade sin pappa och gav sig iväg ut i USA hittade han en kristen popgrupp (det kristna bandet MercyMe) som han satsade på, som han turnerade runt om i USA med. Men han kände sig aldrig lugn i sitt inre, han hade inte funnit frid. När han gav sig av hem och träffade sin pappa visade det sig att hans pappa var dödssjuk i bukspottskörtel-cancer.

Är det möjligt att förlåta någon som gjort ens liv till ett helvete? Är det möjligt att förlåta den som misshandlar? Är det möjligt att en grym människa kan förändras? Filmen får av nog ett betygssteg för högt av mig för att den för fram ett budskap som inte hörs så ofta i dagens värld, där så mycket är så mörkt och negativt och ingen verkar tro på att någon kan förändras.

Bart Millards uppväxt är en förfärlig uppväxtskildring som vi hört berättats i olika versioner många gånger. Jag blir lika ledsen varje gång när det blir så tydligt hur starkt inflytande föräldrar har på barnens reaktioner. Hur barn väljer väg i livet för att göra föräldrar stolta. Hur kan en förälder över huvudtaget ha några krav på vad barnen ska välja för väg i livet?

Skådespelarnas insatser är ganska labila förutom Dennis Quaid som är i högsta grad trovärdig i rollen som Barts pappa. Det är många klichéér i filmen, speciellt under skildringen av bandet och när de får en manager och försöker få ett skivbolag.

Som sagt, filmen är väldigt förutsägbar, men har ett vackert budskap. Kanske gav jag den ett steg för högt betyg.

Skådespelare: J. Michael Finley, Dennis Quaid, Madeline Carroll m fl.

Filmrecension: Mademoiselle Paradis – en film som nog inte lämnar någon oberörd

by

Mademoiselle Paradis
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 augusti 2018
Regi Barbara Albert

En berörande film om ett märkligt människoöde av den österrikiske regissören Barbara Albert. En film som får mig att önska att en del människor inte kunde bli föräldrar. Huvudrollen, Maria Theresia, spelas av Maria Dragus som varit med i Det vita bandet, också en film på tyska språket med förfärliga föräldrar. Tyska och österrikiska regissörer har en talang för att skildra föräldrar som missbrukar sin makt över barn.

Handlingen utspelar sig under 1770-talet i Wien och barn, speciellt flickor och unga kvinnor, hade ingen självständig status utan var helt i sina föräldrars och i synnerhet sin fars makt.

Filmen bygger på en verklig person, Theresia Paradis var en österrikisk pianist och kompositör som var blind. Hon är en ung kvinna från överklassen. Hennes pappa arbetar vid hovet och de är välbeställda. Tyvärr är Theresia enda barnet och dessutom kvinna. Något hopp om att få henne bortgift till en framstående make finns inte eftersom hon är svårt synskadad.

Hennes föräldrar har uppmuntrat henne att utvecklas inom musik och hon har börjat bli en framstående pianist. Drottningen har gett henne en pension att leva på, dels för att hon är blind och inte lär kunna gifta sig till försörjning och för att hon är så duktig på att spela piano.

Föräldrarna tar henne till den ena läkaren efter den andre som säger sig kunna ge henne synen tillbaka, men deras metoder förvärrar bara allt. En läkare gav henne en medicin som gjorde att hon tappade håret och fick stora sår i huvudet. Till slut kommer hon till doktor Franz Mesmer som var en omdebatterad läkare.

Verklighetens Mesmer är en förgrundsgestalt för nutidens helare inom new age-rörelsen. Han ansåg sig ha hittat en energi hos människor och i djur som kunde användas för att hela människor. Hans metod ger oväntat resultat och Theresia får synen tillbaka. Det är inte helt lätt att plötligt kunna se. Hon måste sakta lära sig tolka vad hon ser. Hon förlorade synen i treårsåldern och måste därför träna upp synen. Det är oerhört fascinerande att tänka på. Varje sinne vi har, det har vi levt med sedan barnsben och lärt oss hantera. Theresia har istället lärt sig att tolka omgivningen genom att känna, lyssna och höra.

Regissören Barbara Alberts kostymdrama är en stark skildring av ett orättvis samhälle där kvinnor inte fick ta självständiga beslut. Filmen tar greppet också på frågor om vad som är viktigast i livet, den spelar på flera nivåer och har lager på lager av innehåller som griper tag i mig: relationen föräldrar-barn, konst och vetenskap, seende och blindhet, arbetarklass och överklass – och berättar en historia som jag tror inte lämnar någon oberörd.

Filmrecension: Trädgårdsgatan – griper tag i mig och går ända in i hjärtat

by

Trädgårdsgatan
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 augusti 2018
Regissör Olof Spaak

Man bär med sig sin barndom hela livet och det påverkar en – men minnen kan se olika ut.

När Elin och Erik som vuxna möts på en begravning minns de sin barndom och speciellt den sommaren de levde tillsammans. Men de minns olika: Med varsin föräldrar, Peter och Linda, som var missbrukare av alkohol och knark var livet inte lätt. Linda som försörjde sig på att åka runt och ligga med gubbar hade Peter som livvakt och chaufför innan de blev ett par. Ett par med tvära kast från lycka till bråk, från harmoni till kaos.

När de levde tillsammans alla fyra på en gård som Peter skulle reparera fanns ibland ett nästan vanligt familjeliv. Sedan avbrutet av stormiga knarkrus, högljudd sex genom tunna väggar och bråk. Ändå fanns kärleken där hela tiden mellan Peter och Linda och till barnen. När det var lycka och fest var det Coca-cola och hamburgare och middag vid bordet annars en påse chips till frukost i bilens framsäte. När Linda började städa på sjukhemmet och gick med i AA blev det en stor förändring för Peter. Han som inte kan sluta knarka blev kvar i beroendet och Linda ställde ultimatum. När hon får en lägenhet på Trädgårdsgatan ser livet ut att ordna upp sig.

Filmen visar en barndom som inte är en idyll. Föräldrar som älskar sina barn men styrs av sitt eget missbruk. Ett missbruk som styr deras liv. När Linda säljer sig förstår man att sex för pengar inte är det minsta glamoröst. Bara smutsigt motbjudande och förnedrande för alla. Allt sker i kontrast till ett otroligt vackert svenskt sommarlandskap.

Utan allt för många bottnar så är det en enkel rak berättelse. Att Erik och Elin minns den sommaren olika är inte så konstigt. Elin var en liten flicka med en missbrukande mamma som ändå var en mamma och Erik var äldre, mer medveten och bodde egentligen med sin religiösa mors familj. En familj där allt var ordentligt men utan kärlek.

Simon J Bergers i rollen som Peter är så naturlig och vek. Jag känner sympati och medlidande med honom och glömmer att det är en roll. Karin Franz Körlof som Linda har hela tiden mycket mer styrka. När Lindas mamma varnar henne: Han är inte bra för dig och hon svarar: Han är det enda jag har. Då förstår man att det är ingen lätt fix att välja nykterhet och vanligt liv. Inte ens när man vet att alla ens handlingar påverkar ens barns liv.

Filmen griper tag i mig och går ända in i hjärtat, jag sitter med en klump i magen och en önskan att det skall gå bra. Att det inte ska hända något och att de skall leva lyckliga i alla sina dagar.