• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Way Out West: Arctic Monkeys – Sexig blandning av gammalt och nytt

10 augusti, 2018 by Redaktionen

 

Arctic Monkeys på Way Out West
9 augusti 2018
Betyg 5

Det var med stor förväntan jag stod intryckt i publikhavet inför fredagens huvudakt; Arctic Monkeys – mitt favoritband sedan jag var tio år gammal och tillsammans med Kendrick Lamar det största namnet på årets upplaga av Way Out West. Vad kunde jag förvänta mig? Vad kan man förvänta sig av ett band man har lyssnat så mycket på och aldrig sett live? Jag hoppades på att de skulle våga spela sitt nya album (som inte rönt lika mycket uppmärksamhet som det föregående) men heller inte hålla tillbaka från att spela gamla godingar. Och jag fick som jag ville.

När bandet kliver upp på scen till publikens jubel säger de inte hej. Rockstjärnor ska inte säga hej. Istället kliver de upp till sina instrument och ur högtalarna börjar det mäktiga riffet till Four Out Of Five ljuda, varvid publiken – för att citera min vän – ”går loco”. Vilket den skulle göra resten av konserten.

En kamratlig och upprymd stämning präglar publiken denna dag och som jag är nog många glada över att Way Out West har lyckats få hit Arctic Monkeys; som ju inte direkt har varit flitiga besökare av vårt avlångalband. Folk sjunger tillsammans och majoriteten kan de flesta låtarna. Och det är något alldeles speciellt med att få höra låtar man hört studioversionen av tusentals gånger, nu spelade live och alldeles framför en.

Bandet inleder som sagt med en av de mest populära låtarna från sitt nya album; Tranquility Base Hotel & Casino – vilket är en återgång till traditionell rock och sjuttiotal – från att tidigare ha varit renodlat indie. Och konserten ska komma att bli en frikostig blandning av gammal och nytt, sexigt framsjunget av en nysnaggad Alex Turner som till publikens jubel lägger sig på ned på sned ibland uppkastade solrosor. Vissa artister fastnar lätt vid sina största hits och det hade sannerligen varit tråkigt om bandet bara hade spelat sitt föregående album – AM – som ju gjorde dem världskända på ett helt nytt sätt. Men nej, vi får höra gamla uptempo indiegodingar från det första albumet, Whatever People Say, That’s What I’m Not, för att därefter bli varvade med långsammare låtar som The Batphone från det nya albumet. Det är också när man står där och blir servad hit efter hit som man inser hur många världskända låtar bandet – som ju började på undergroundnivå – faktiskt har producerat.

Det är också rockstjärnor som ser förvånansvärt välmående ut för att vara så kända som de är som spelar och de tycks verkligen tycka om det de gör. Det är riktigt roligt att se när sångaren och förste gitarristen kör soloduett på The View From The Afternoon och det blir uppenbart att gnistan lever i allra högsta grad och inte har mättats genom ikonstatusens tyngd. Låtarna fortsätter att komma och efter en otroligt lång konsert – bandet kör i hela en timme och fyrtiofem minuter – är man helt slut.

Och det är med ett leende på läpparna jag går därifrån, för jag har precis fått allting jag kunde förvänta mig.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Konserter, Musik, Musikfestival, Recension, Way Out West

Way Out West: St. Vincent på scen Azalea – ibland mer som en konstinstallation än en rockkonsert

10 augusti, 2018 by Jonatan Södergren

Foto: Peter Birgerstam

St. Vincent, Azalea
8 augusti 2018
Betyg: 4

Mitt i en oas av sponsorer, Oatly-tält och Klarna-torn kliver hon upp på Azaleascenen; Annie Clark som med sitt femtegiv Masseduction stod för ett av förra årets starkast lysande album – och på scen tycks hon bara ha vuxit till sig och fått en ännu mer självklar rockstjärnepondus.

I publiken viskas det om stormen med klass 2-varning som ska dra in över Göteborg imorgon, men som än så länge känns ganska avlägsen, för här och nu är vädret allt annat än stormigt. Åtminstone tills St. Vincent börjar riva av den enda efter den andra låten från hela sin katalog. Såväl Cheerleader som Digital Witness är så mycket mer elektrifierande funkiga än jag minns dem men det är just helheten med de nya låtarna som skapar en ram.

Även visuellt, för scenen tillsammans med hennes aura gör att det ibland känns mer som en konstinstallation än en rockkonsert, trots att hon antagligen är kvällens enda artist med egen signaturgitarr och knappast räds att gå loss på den.

Som festivalspelning är det en underhållande timma även om känslan är att det skulle kunna göra sig ännu bättre i en mörk klubblokal i höst.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Konserter, Musik, Recension, Way Out West

Filmrecension: Mary och häxans blomma

10 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Mary och häxans blomma
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 augusti 2018

En söt, rolig, gullig japansk animerad berättelse om en rödhårig liten flicka som så gärna vill hjälpa till men nästan alltid misslyckas. Filmens skapare har tidigare släppt två fantastiska filmer, ”Lånaren Arrietty” (2010) och ”När Marnie var där” (2014). Mary och häxans blomma är inte dålig, men den kommer inte upp i samma underbara mästerliga nivå som de två tidigare filmerna.

Det som stör filmens helhet mest är att det är för mycket full fart emellanåt, för lite av det filosofiska och lugnet som litar på publiken som finns i Lånaren Arrietty.

Mary och häxans blomma är Baserad på Mary Stewarts klassiska barnbok ”The Little Broomstick” och filmens skapare har tagit sin inspiration från många håll. Där finns Harry Potter-influenser och där finns tydliga spår av att Yonebayashi är fostrad på Studio Ghibli. Den som kan Studio Ghiblis produktion kan roa sig med de många referenserna från dessa filmer som filmen gödslar friskt med.

Mary tillbringar sommarlovets sista dagar på landet hos en äldre släkting och hon är uttråkad. När hon äntligen möter ett annat barn, pojken Peter, missuppfattar hon honom och tror att han retar henne. En dag hittar hon en blå liten blomma. Vad varken hon eller trädgårdsmästaren hon visar den för vet att det är en magisk blomma. Men ingen som hittar en magisk blomma kan undgå att utsättas för dessa mystiska kraft. När Mary struntar i allas varningar om att gå ut i skogen när det är dimmigt sätter magin igång. Hon hittar en kvast som kan flyta och som tar med henne till en skola för häxor och trollkarlar.

I den magiska skolan blir Mary mottagen med öppna armar. Skolans rektor är imponerad av både hennes magiska krafter och att hon har detta underbara röda vildvuxna hår som bara de främsta häxorna har. Kan Mary ha hittat en plats i livet där hon äntligen duger och till och med kan vara vara en av de främsta? Fullt så enkelspårig är berättelsen dock inte. Som tur är. Det händer många oväntade vändningar.

Egentligen är det lite orättvist kanske att jämföra filmen med mästerverket Lånaren Arrietty (som jag gav betyg 5 av 5 i min recension). Alla filmer kan inte vara mästerverk. Mary och häxans blomma är en bra film och framför allt är animationerna underbara och jag njuter av alla bilder. Däremot är den inte lika berörande, karaktärerna lite ytliga och det är lite för yvigt och för mycket action.

Filmen kommer finnas tillgänglig både dubbad på svenska och på originalspråk (japanska) med svenska undertexter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anime, Animerat, Filmrecension, Japan, japanskt, Recension, Scen

Goo Goo Dolls på Gröna Lund – Ensamt och tråkigt

9 augusti, 2018 by Redaktionen

Goo Goo Dolls på Gröna Lund
8 augusti 2018
Betyg 2

Ensamt och tråkigt. 2 av 5.

Det var så länge sedan att ingen ens kommer ihåg sist de var på besök här. Men onsdag den 8:e augusti 2018intog det alternativa amerikanska rockbandet Goo Goo Dolls tivolit Gröna Lunds stora scen i Stockholm.

Men. Tyvärr. Även med de stora hitsen Slide och självklart Iris så lät de väldigt tragiskt tråkigt. Det är ensamt på scenen även om sångaren, gittaristen och tillika frontmannen John Rzeznik försökte fylla ut scenen med sitt spelande.

Det var mörkt och molnigt just denna dag, men ändå så saknades den där energin och gnistan som vanligtvis finns på Gröna Lunds konserter.

Goo Goo Dolls har spelat Iris så många gånger att även om de nu försöker sig på en nyare version av den så är den fortfarande så överspelad att den känns förbisedd. Jag hade så velat ha gillat denna spelning. Deras musik är bra och flera av deras låtar håller lika hög kvalité då som nu. Men ljudet på Gröan Lunds stora scen är tråkigt, platt och sömnigt. Det är en lika bra upplevelse att kolla på en livesändning från konserten än att faktiskt vara på plats och se den live. Tyvärr.

Foto: Desiree Woltze

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Gröna Lund, konsert, Recension

Filmrecension: The Darkest Minds – kunde blivit så bra

8 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

The Darkest Minds
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 augusti 2018

En spinoff-film på den kultförklarade tv-serien Stranger Things som tyvärr trots goda föresatser inte håller ända fram.

En förfärlig smitta slår till och utrotar nästan 98 procent av barnen i USA. De barn som överlevt har fått övernaturliga krafter och eftersom myndigheterna är rädda för dem samlas barnen in och placeras i bestraffningsläger.

En del av barnen har blivit extremt intelligenta. Vad gör då myndigheter? Sätter dem att göra skor i en industri. Det är liksom löjligt. Det gör själva filmens drama omöjligt att tro på.

Några av barnen, bland annat huvudpersonen Ruby, kan styra människor med sin tankekraft. Hon ser dem djupt i ögonen och får dem att göra precis det hon vill.

De överlevande barnen delas in i gruppen. De gröna är de som är super-intelligenta. De orange är sådana som Ruby och de räknas som livsfarliga och ska därför avlivas direkt. Ruby lyckas dock lura läkaren som ska klassificera henne så hon blir registrerad som grön och får därför stå och sy skor på löpande band.

Det finns en del metaforiska paralleller: barnen placeras i arbetsläger, delas in efter färg – det är väl en slags långsökta symboler för nazisternas koncentrationsläger och för de läger för papperslösa barn som Trumps regim inrättade. Det kunde blivit en intressant film. Men den tappar mitt engagemang av flera skäl. Dels är det så mycket som inte stämmer. Som när Ruby lyckats fly och möter några andra barn som hon slår följe med då kan de ta in på motell och röra sig ganska fritt. Men alla barn är ju omhändertagna, hur kan de då röra sig fritt utan att omgivningen reagerar?

Dessutom har det lite för mycket av hollywoods sötsliskiga manér som kan förstöra många filmer.

Filmen är baserad på en bokserie av Alexandra Bracken och jag misstänker att tanken är att det ska bli en serie av filmer. Tyvärr.

I rollerna: Amandla Stenberg, Mandy Moore, Gwendoline Christie, Harris Dickinson, Patrick Gibson, Miya Cech, Skylan Brooks

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 68
  • Sida 69
  • Sida 70
  • Sida 71
  • Sida 72
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in