I Can Only Imagine
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 augusti 2018
Regi Andrew Erwin, Jon Erwin
En film som lär vara ett måste att se för den som lyssnar på kristen popmusik. Filmens titel är också titeln på sången ”I Can Only Imagine”, skriven av den amerikanska artisten Bart Millard som är den mest spelade kristna poplåten hittills och som legat högt upp inte bara på kristna låtlistor utan också stått sig bra i konkurrens med annan musik.
Filmens budskap är vackert, det handlar om förlåtelse och att kunna ge varandra flera chanser, att kunna reparera trasiga relationer. Den är, inte helt oväntat, förutsägbar. För en del av den tänkta målgruppen för filmen har det nog ingen betydelse att filmens handling är förutsägbar. De känner redan till berättelsen om Bart Millards uppväxt. Bart Millard har berättat om den både i tv-intervjuer och i tidningsintervjuer.
Bart Millard växer upp i Greenville, Texas, där han blir både fysiskt och mentalt misshandlat av sin far Arthur. Det finns intervjuer där det berättas att Bart blev misshandlad flera gånger i veckan av sin pappa, ibland så svårt slagen att han inte kunde ligga på rygg och sova. Hans mamma stod inte ut utan lämnade familjen.
Som barn var Bart på sommarläger med en kristen församling och han fick en trygghet och vänskap bland kristna. Det var den grunden som gjorde att när han lämnade sin pappa och gav sig iväg ut i USA hittade han en kristen popgrupp (det kristna bandet MercyMe) som han satsade på, som han turnerade runt om i USA med. Men han kände sig aldrig lugn i sitt inre, han hade inte funnit frid. När han gav sig av hem och träffade sin pappa visade det sig att hans pappa var dödssjuk i bukspottskörtel-cancer.
Är det möjligt att förlåta någon som gjort ens liv till ett helvete? Är det möjligt att förlåta den som misshandlar? Är det möjligt att en grym människa kan förändras? Filmen får av nog ett betygssteg för högt av mig för att den för fram ett budskap som inte hörs så ofta i dagens värld, där så mycket är så mörkt och negativt och ingen verkar tro på att någon kan förändras.
Bart Millards uppväxt är en förfärlig uppväxtskildring som vi hört berättats i olika versioner många gånger. Jag blir lika ledsen varje gång när det blir så tydligt hur starkt inflytande föräldrar har på barnens reaktioner. Hur barn väljer väg i livet för att göra föräldrar stolta. Hur kan en förälder över huvudtaget ha några krav på vad barnen ska välja för väg i livet?
Skådespelarnas insatser är ganska labila förutom Dennis Quaid som är i högsta grad trovärdig i rollen som Barts pappa. Det är många klichéér i filmen, speciellt under skildringen av bandet och när de får en manager och försöker få ett skivbolag.
Som sagt, filmen är väldigt förutsägbar, men har ett vackert budskap. Kanske gav jag den ett steg för högt betyg.
Skådespelare: J. Michael Finley, Dennis Quaid, Madeline Carroll m fl.