Mademoiselle Paradis
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 augusti 2018
Regi Barbara Albert
En berörande film om ett märkligt människoöde av den österrikiske regissören Barbara Albert. En film som får mig att önska att en del människor inte kunde bli föräldrar. Huvudrollen, Maria Theresia, spelas av Maria Dragus som varit med i Det vita bandet, också en film på tyska språket med förfärliga föräldrar. Tyska och österrikiska regissörer har en talang för att skildra föräldrar som missbrukar sin makt över barn.
Handlingen utspelar sig under 1770-talet i Wien och barn, speciellt flickor och unga kvinnor, hade ingen självständig status utan var helt i sina föräldrars och i synnerhet sin fars makt.
Filmen bygger på en verklig person, Theresia Paradis var en österrikisk pianist och kompositör som var blind. Hon är en ung kvinna från överklassen. Hennes pappa arbetar vid hovet och de är välbeställda. Tyvärr är Theresia enda barnet och dessutom kvinna. Något hopp om att få henne bortgift till en framstående make finns inte eftersom hon är svårt synskadad.
Hennes föräldrar har uppmuntrat henne att utvecklas inom musik och hon har börjat bli en framstående pianist. Drottningen har gett henne en pension att leva på, dels för att hon är blind och inte lär kunna gifta sig till försörjning och för att hon är så duktig på att spela piano.
Föräldrarna tar henne till den ena läkaren efter den andre som säger sig kunna ge henne synen tillbaka, men deras metoder förvärrar bara allt. En läkare gav henne en medicin som gjorde att hon tappade håret och fick stora sår i huvudet. Till slut kommer hon till doktor Franz Mesmer som var en omdebatterad läkare.
Verklighetens Mesmer är en förgrundsgestalt för nutidens helare inom new age-rörelsen. Han ansåg sig ha hittat en energi hos människor och i djur som kunde användas för att hela människor. Hans metod ger oväntat resultat och Theresia får synen tillbaka. Det är inte helt lätt att plötligt kunna se. Hon måste sakta lära sig tolka vad hon ser. Hon förlorade synen i treårsåldern och måste därför träna upp synen. Det är oerhört fascinerande att tänka på. Varje sinne vi har, det har vi levt med sedan barnsben och lärt oss hantera. Theresia har istället lärt sig att tolka omgivningen genom att känna, lyssna och höra.
Regissören Barbara Alberts kostymdrama är en stark skildring av ett orättvis samhälle där kvinnor inte fick ta självständiga beslut. Filmen tar greppet också på frågor om vad som är viktigast i livet, den spelar på flera nivåer och har lager på lager av innehåller som griper tag i mig: relationen föräldrar-barn, konst och vetenskap, seende och blindhet, arbetarklass och överklass – och berättar en historia som jag tror inte lämnar någon oberörd.