• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Den makalöse Maurice – en förförande hyllning till fantasin

20 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Den makalöse Maurice
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 februari 2023
Regi Toby Genkel, Florian Westermann
Svenska röster: Dan Ekborg, Edvin Ryding, Happy Jankell, Anton Körberg m fl.
Censur 7 år

En spännande och rolig animerad historia om kraften i berättelser, om litteraturens styrka – en förförande hyllning till fantasin och det magiska. En film som passar bra att gå på för alla åldrar. Men då filmen består av flera berättelser som vävs samman kan det vara lite svår att hänga med i för de allra minsta. Den släpps med svenskt tal med flera duktiga skådespelare som Dan Ekborg, Edvin Ryding, Happy Mankell och Anton Körberg, vilket är ett stort plus.

Huvudpersonen är Maurice, en stor orange katt som kan tala. Maurice reser från stad till stad och tar betalt för att hjälpa städernas invånare att bli av med råttor. Maurice är en magisk katt, inte bara det att han kan tala utan han kan också locka fram en pojke med flöjt som går genom staden och får med sig alla råttor. Det är bara det att egentligen samarbetar pojken med flöjt, råttorna och Maurice.

Att vara lurendrejare håller ofta inte i längden. En dag kommer det till en stad där de träffar bokmalen Malicia, som genomskådar dem. Men hon avslöjar inte att de är lurendrejare utan får istället med dem på att undersöka de mystiska fenomen som plågar staden.

Maurice är en rolig huvudperson. Han har de egenskaper som en katt brukar anses ha – och han är både individualistisk och ändå kärleksfull bakom ytan. Det går inte att låta bli att älska Maurice.

Den ena berättelsen är det som händer med Maurice och hans vänner och samtidigt får vi paralleller till en bok som Alicia läser ur och förstås finns det paralleller till den berömda sagan om råttfångaren i Hameln. Genom inspirationen från råttfångaren i Hameln och den bok om Bunny kanin som Malicia läger ur blir berättelsen om Maurice och hans vänner en meta-berättelse. Film blir en skildring av hur viktiga sagor och berättelser är för att vi ska förstå våra liv och vad som händer. Det går att denna familjefilm passar lika bra för vuxna som för barn.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animation, Familjefilm, Filmkritik, Filmrecension, Magiskt

Filmrecension: Ant-Man And The Wasp: Quantumania – en storslagen rymdopera

15 februari, 2023 by Elis Holmström

Ant-Man And The Wasp: Quantumania
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 februari 2023
Regi Peyton Reed

Disney och Marvel Studios har tillgång till den senaste och mest banbrytande tekniken med Ant-Man And The Wasp: Quantumania. Det har också figurerat flera löften om att detta är avsett som den sanna språngbrädan för de kommande faserna som ska kulminera i två Avengers-filmer om ett par år. Men trots att framtiden kan tyckas vara det enda målet med filmen är Quantumania oväntat tillbakablickande och gammalmodig i sin berättelse och visuella design. Det finns en idé att Marvel stryper sina regissörer med strikta krav. Att de endast tillåts vara kuggar i ett massivt maskineri, att de i en krissituation skulle kunna bytas ut mot ansiktslösa tjänstemän. Den senaste fasen i den långa MCU-sagan har dock motbevisat detta. Doctor Strange: In The Multiverse Of Madness, Thor: Love and Thunder och Black Panther: Wakanda Forever har motbevisat det genom sina tydliga signum från regissörer som Sam Raimi, Taika Waititi och Ryan Coogler.

Peyton Reed har sina rötter i en rad komedier, med varierande kvalitet ska tilläggas. Men inom Marvels ramverk kunde han finslipa sin komik och sin personregi. Ant-Man-filmerna har alltid varit studions mest humoristiska, konceptet med krympande karaktärer lämpar sig också för en mer komisk touch.

Och med den charmante Paul Rudd i huvudrollen har Ant-Man alltid varit ett nöje att se. Den här gången har dock Reed fått ett större ansvar och en större berättelse. Nu är det inte fråga om ett litet – ursäkta ordvitsen, äventyr i San Francisco som involverar gangsters utan en storslagen rymdopera som tar inspiration från Star Wars, Flash Gordon och Total Recall.

Flera regissörer har stött på patrull då skalan och miljön förändras alltför mycket. Sam Mendes kändes rejält klämd då han tvingades anamma mer action och spektakel i Spectre än i den mer fokuserade Skyfall. Reed lyckas dock navigera dessa förändringar relativt väl, även om en stor del av introduktionen känns ofokuserad och inte lika självsäker som de två tidigare filmerna. Detta är aningen förvånande då dessa sekvenser är av den mer bekanta sorten för Reed. Det är lättsam familjedramatik, tonvis med humor och en Paul Rudd i högform. Men samtliga sekvenser i San Francisco känns pliktskyldiga och rastlösa. De bästa actionfilmer lyckas alltid förankra sina explosioner och högljudda volym i värme, goda karaktärer och gärna en god mytologi. Dessa element är länge vilande i Quantumania och det tar ett bra tag innan Reed finner sig.

Först när resan inleds mot det fantasifulla kvantum-universumet mjukas lederna upp. Då förvandlas filmen till ett härligt matinéäventyr som släpper loss sin fantasi. Allting känns som en enda lång hyllning till de mest klassiska science-fiction berättelserna av Jules Verne eller H.G Wells. Allting utspelas mot en oerhört fantasifull bakgrund där färger och hysterisk design möts. Det vilar något lekfullt och ytterst avslappnat över hela äventyret trots att världen står på spel. Reed förstår att det enda sättet att hantera de absurda koncepten med tidsresor genom multipla universum är att ständigt luta sig mot en god dos humor. Där komiken känns aningen pliktskyldig i filmens början blir den till slut dess största tillgång. Precis som Marvel-kollegan James Gunn har Reed inga problem att skratta åt sig själv. Där Wakanda Forever var ett mörkt, sammanbitet och snillrikt drama är detta en härlig hink med popcorn som dränkts i smör. Actionscenerna är lika bombastiska som ett nyårsfyrverkeri. Det känns som en enda lång – men sympatisk, pojkdröm, där rymdskepp, rymdvarelser och laserstrålar kolliderar i ett konfettiregn i regnbågens färger.

Även om de lättsamma elementen är en tillgång finns det flera segment som hade mått bra av att processas längre. Då Stan Lee skapade sina tidiga och mest älskade hjältefigurer aspirerade han att skapa ett fiktivt universum som inte bara ämnade att berätta äventyrssagor. Genom åren har Marvel – både i serietidningar och i sina bästa filmer, innehållit en tydlig observation av vårt verkliga samhälle, där allegorier och paralleller alltid varit närvarande. Quantumania har en rad av dessa inslag, dessutom med god potential att skänka filmen sant intellektuellt djup. Men tyvärr är dessa delar ytterst underutvecklade. Denna förlorade potential drabbar också Jonathan Majors som den hänsynslösa Kang. Majors bär med sig en starkt auktoritet och en skrämmande övertygelse som påminner om nutidens mest brutala diktatorer och demagoger. Men även här väljer Reed att inte skapa ett fiktivt scenario som speglar den auktoritära våg som sveper över vår egen planet. För hur underhållande det än är med storslagna scener och dånande action hade lite svärta kunnat skänka ett annat djup och berikat underhållningsvärdet än mer. Peyton Reed väljer också att understryka ett ganska platt och ointressant patos som känns aningen forcerat. En rad repliker ter sig också aningen krystade och övertydliga då tematiken gällande behovet av kärlek och tillit är solklar.

Men Quantumania är trots sin brist på filosofiskt djup och sitt uttjatade patos ett strålande äventyr som understryker behovet av att behålla barnasinnet även i vuxenålder.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ant-Man, Disney, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Kompromat – andlöst spännande

6 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Kompromat
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 februari 2023
Regi Jérôme Salle

Andlöst spännande. Det var länge sedan jag såg något som var så rafflande och nervpirrande. Det kändes som om jag ville kliva in i filmen och hjälpa till.

Filmen kretsar kring en fransk diplomat, Mathieu. Han är engagerad och en social person och nu har han flyttat till Irkutsk, en av de nordligaste städerna i Sibirien i Ryssland, för jobbet som kulturchef för den ryska avdelningen av Alliance Française.

Han sticker ut. Han bjuder in den ryska eliten till en danskväll, en föreställning där två män i dansens form visar upp ett homosexuellt förhållande. Då han blir inbjuden till jakt med staden macho makthavare vägrar han ta vapen och vägrar skjuta. När han dessutom råkar dansa med sonhustrun till en före detta KGB-chef är det kört. Mathieu blir gripen och förd till häkte och ska åtalas för barnpornografi.

Anklagelserna är falska, helt grundlösa, men ryska agenter och poliser vet hur de ska tvinga fram vittnesmål. De franska myndigheterna kan inte göra något.

Den är baserad på ett verkligt fall. Ofta blir dramatiseringen lidande på att det bygger på verkliga händelser, men det har inte förstört dramat här. Snarare tvärtom, tänker jag. Med tanke på vad Ryssland står för blir det bara mer krypande och läskigt och skrämmande. Det blir realistiskt.

Den var så spännande att min puls verkligen gick upp och det tog en stund för mig att återhämta mig efter allt dramatik. Regissören Jérôme Salle har tidigare bland annat skapat The Tourist och Jacques – Havets utforskare. I huvudrollen som den svårt ansatta Mathieu ser vi en som alltid lysande Gilles Lellouche ( I trygga händer, Farväl herr Haffmann) och hans fru spelas av Joanna Kulig (Cold War, Hanna). Filmens leverantör skriver:
Starka skådespelarprestationer och dito regi gör Kompromat till engagerande och kallsvettig underhållning.
Jag skriver under på det.

Wikipedia om ordet Kompromat:
Inom rysk politik är kompromat (ryska: компромат, förkortning för компрометирующий материал, vilket betyder ”komprometterande material”) komprometterande material, det vill säga information som misstänkliggör politiker eller andra offentliga personer och som kan användas för att skapa negativ publicitet, fungera som grund för utpressning eller tvinga fram lojaliteter. Kompromat kan vara inhämtat via olika säkerhetstjänster eller vara fingerad för att sedan publiceras genom statliga kanaler eller annan media. Ett utbrett bruk av kompromat har karaktäriserat politiken i Ryssland och andra före detta sovjetiska stater.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Kompromat, Ryssland

Filmrecension: Den blå kaftanen – bedårande, mästerlig, unik

3 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Den blå kaftanen
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 mars 2023
Regi Maryam Touzani

En vacker hyllning till kärlekens många ansikten. En helt bedårande, unik, mästerlig film som talar till alla sinnen: smaken, lukten hörseln, synen, känseln och med tre fantastiska skådespelare som kan säga oändligt mycket med små detaljer som glitter i ögonen eller en liten rörelse i ansiktet. Det här är helt enkelt ett mästerverk som tar med oss i en djupdykning i vad kärlek är. Den blå kaftanen shortlistades till Oscars för bästa internationella film och vore värd att komma med i slutnomineringen.

Filmen utspelas i Marocko och kretsar kring Halim och Mina som varit gifta i många år och tillsammans driver de stadens bästa kaftanbutik. När Mina blir allvarligt sjuk tas en ung lärling in på butiken. Lärlingen, Youssef, är en allvarlig ung man som är seriöst intresserad av att lära sig detta utdöende hantverk. Det är många underbara bilder från skapandet av kaftanen: hur trådarna skapas, hur materialet/tyget ska följa rörelser mjukt, hur broderierna sys. Det är oerhört fängslande att se dessa bilder. Vi ser också hur kunderna både vill ha denna kvalitet men samtidigt vill ha allt färdigsytt snabbt. Någon kund påstår att maskinsytt har samma kvalitet och en del kunder vill att de ska sy in kaftanen så den sitter figurnära, vilket gör att tyget inte kan glänsa på samma sätt som det är meningen att det ska. Det händer att kvinnor som beställt att kaftanen ska sys in hinner gå upp i vikt tills de hämtar ut den – och då måste allt läggas ut igen. Det är talande scener om människor som står mellan två det gamla och det nya, moderna.

Halim syr på en blå kaftan som ska bli hans mästerverk. Mina jobbar med att hålla affärerna och ekonomin flytande så att Halim kan fokusera på att skapa den mest fantastiska blå kaftan som någon sett.

Denna film är underbar och tar sig fram i lugn takt, vi hinner njuta av många talande bilder. Det är mycket som berättas under ytan. Det är en film om kärlek, om lojalitet, om trofasthet, om kreativitet, hantverk, om liv och död och om motstånd mot islamistiska religiösa regler.

Sex och passion är en del i kärlek men kärlek är mycket, mycket större än erotik. Denna film om ömhet, närhet, ärlighet och att se djupare än ytan är bland det vackraste jag sett på bio på många år. Sensualism kan vara mycket mer talande än rå erotik. Det är en långsam film med mycket djup, många nivåer och så förförande storslagen i all sin enkelhet. Men trots att berättelsen sker i lugn takt finns det inte en enda enformig sekund.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Den blå kaftanen, Filmkritik, Filmrecension, Hantverk, Hantverk.Religiojn, Islamism, Relgion

Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

2 februari, 2023 by Rosemari Södergren

The Other Fellow
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Regi Matthew Bauer

Runt om i världen finns det många män och pojkar som heter James Bond. Att ha det namnet kan vara en fördel men också en förbannelse. Denna engagerande dokumentär berättar inte bara om de människor som fått namnet, berättelsen säger något om vår värld, vårt samhälle och kändis-fixeringen. Matthew Bauers fängslande dokumentär porträtterar män som alla har namnet James Bond. Filmen är underhållande och tankeväckande.

Matthew Bauer och Gunnar James Bond Schäfer.

Att bli sammankopplad med planetens mest kände agent låter för många som en önskedröm. För Gunnar James Bond Schäfer, svensken som driver ett av världens största muséer tillägnat Agent 007 i Småländska orten Nybro, är namnet en välsignelse. Efter att ägnat många år åt att leva i 007:s efterföljd genom kläder, livsstil, bilar och till och med en gondol från en Bond-film fick han godkänt av Skatteverket att lägga till James Bond till sitt namn.

Regissören, Matthew Bauer berättar om mötet med Gunnar James Bond Schäfer:
– När jag satte igång det här projektet hade jag aldrig kunnat föreställa mig att en fjärdedel av filmen skulle komma att spelas in i Sverige på svenska. Men det var dit resan gick när vi upptäckte Gunnar James Bond Schäfer. När det var dags att filma honom väntade jag mig att träffa “en galen svensk James Bond”. Istället fick jag en vän för livet som gått så extremt mycket in för att bli James Bond att hans världsåskådning tycks mig både insiktsfull och skärpt. Han har lärt mig värdet i att följa sina drömmar oavsett vad andra tycker.

Men för alla har inte namnet varit en välsignelse. Att bli stoppad av amerikansk polis och inte ha legitimation med som bevisar att man faktiskt heter James Bond kan vara en ruggig upplevelse. En afroamerikansk man greps misstänkt för mord och det uppmärksammades helvilt av amerikanska medier med skämt om en James Bond utan rätt att döda. När han sedan blev frikänd förbigicks det med tystnad från medier, då var det inte intressant alls.

En queer teaterregissör med namnet James Bond är inte så lycklig över sitt namn. Om någon vill googla på hans produktioner syns han knappt i webbens sökmotors flöde. Men det kan vara en fördel för en människa som inte vill bli hittad däremot vilket en annan av de öden som filmen berättar om han vittna om. Det är en starkt berörande dokumentär som helt fångade in min uppmärksamhet.

Namnet James Bond hittade författaren Ian Fleming från en bok om fåglar. Författaren, ornitologen, heter James Bond. Det namnet har flyt, tyckte Ian Fleming. The Other Fellow har vunnit pris vid Documentary Edge Festival i Nya Zeeland.

Filmen är dråplig, rolig men också allvarlig och är värd att se både för den som är fan av James Bond men också för alla andra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, James Bond

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 68
  • Sida 69
  • Sida 70
  • Sida 71
  • Sida 72
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in