tv

Titel: The Killing
Betyg: 3+
Kanal: Tv4

På torsdag sänder Tv4 det första avsnittet av amerikanska AMC:s The Killing. The Killing är en remake på danska Forbrydelsen (eller Brottet som den kallades på svenska) från 2007. Den första säsongen av TV-serien med den fåordige (självfallet) kriminalpolisen Sarah Lund i huvudrollen sändes i Danmark 2007 och säsong 2 kom 2009. I Sverige har SVT sänt båda säsongerna. Enligt imdb planeras en säsong 3 av danska Forbrydelsen till 2012.

The Killing har – något felaktigt – jämförts med Twin Peaks. Serien har inget av Twin Peaks övernaturliga universum eller skruvade karaktärer. Men den inleds med att en ung och populär skolflicka hittas mördad. Ska man vara ärlig inleds faktiskt både Forbrydelsen och The Killing med jakten. Mördarens jakt på sitt offer genom den nattliga skogen. I The Killing korsklipps jakten med den kvinnliga polisen som liksom en Clarice Starling (The Silence of the Lambs) presenteras joggandes för tittarna. Sen hittas kroppen och polisen kallas in.

I den amerikanska The Killing heter kriminalpolisen Sarah Linden. Hon är ensamstående mamma till en tonårig son och i farten att flytta söderut till sin fästman. Om hon bara kunde växla ned på jobbet. Det antyds att Sarah lägger för mycket av sig själv i fallen, att hon identifierar sig för mycket med de kvinnliga offren i fallen hon har hand om och har svårt att släppa fall där hon misslyckats med att ge gärningsmannen sitt rättmätiga straff. Men detta slutar manusförfattarna snart att ägna sin uppmärksamhet åt och kvar är bara en sur och tråkig karaktär som är en urusel mamma och som man har svårt att känna sympati för. Nej, inte bara svårt att känna sympati för, snarare svårt att bry sig om över huvud taget.

Seriens stora behållning på karaktärsfronten är istället polis nummer två, Sarahs (från bådas håll motvilliga) partner Stephen Holder, spelad av svenska Joel Kinnaman. Inte bara är hans pundarlookiga och pojkaktiga karaktär intressant och avvikande från den tv-polisiära normen, Kinnaman gör den också väldigt bra. Visst, han gjorde bra ifrån sig som JW i Snabba Cash förra året. Jag var imponerad, men jag var inte upphetsad. Nu kan jag ligga med honom. I teorin.

The Killing utspelar sig i Seattle, och där regnar det. Hela tiden. Det är en kall och grå miljö. Den blåaktiga ljussättningen och de trista och kala kulisserna ger serien en råare yta än vanligt i amerikanskt berättande, på samma sätt som t ex oscarsnominerade Winters Bone stod ut nu i våras. Serien är råare, inte så mycket i betydelsen blod och våldsamma scener, utan genom en ständig och påfallande verklig hopplöshet.

Det absolut vanligaste i alla kriminalare och polisthrillers är att mordet begås och så får man följa polisens utredning. Ibland får man under utredningens gång känsla för vem offret var som person och i ytterst få fall får vi träffa de anhöriga. Detta är ett av de undantagen. The Killing är inte bara en mordgåta, den är också en historia om sorg. Vi får genom hela serien följa familjen som förlorat sin tonårsdotter Rosie – som klädde sig i rosa och drömde sina rosa drömmar. Pappan som sammanbitet går tillbaka till jobbet för att försörja den kvarvarande spillran av sin familj. Mamman som, när Rosie försvunnit ur deras liv, packar upp allt det som pappan just packat ned och ställer tillbaka det på sin plats i Rosies rum. Det gör ont. På riktigt.

The Killing är uppbygd som en klassisk pusseldeckare som jobbar med cliffhangers och betar av flertalet misstänkta. Manusförfattare Veena Sud ska ha sagt att hela poängen med serien är att historien kan vända så snabbt att tittarna alltid ska kunna överraskas. Men tittarna själva har kritiserat serien för att innehålla för många så kallade ”red herrings”, dvs vilseledande ledtrådar. I en pusseldeckare ska man som tittare kunna lösa gåtan med hjälp av ledtrådarna. Det måste finnas en mystifikation som skapar spänning, ja, men samtidigt inte så mycket att man som tittare känner sig utanför eller kanske rent av ointelligent. The Killing balanserar farligt nära den gränsen. Den amerikanska första säsongen på 13 avsnitt motsvarar hälften av den danska förlagans första säsong (20 avsnitt). Det säsongsavslutande avsnitt 13 har precis sänts i USA och tagits emot med blandade känslor. Kritikerna har hela tiden hyllat serien, men tittarna rasar nu av att behöva vänta i 40 veckor på att återigen få luras fram och tillbaka i en utdragen process för att hitta Rosies mördare.

Jag tycker ändå att serien står ut tillräckligt mycket för att vara värd att lägga sina torsdagskvällar på. Den är en riktig bladvändare (för att använda sig av en bokliknelse), tårfyllt känsloframkallande och kallt snygg. Är man sugen på att se den danska förlagan men är orolig att förstöra slutet kan jag lugna er med att Veena Sud meddelat att de olika versionerna har två olika upplösningar och två olika skyldiga. I USA fortsätter serien i minst två säsonger.

Läs även andra bloggares åsikter om Joel Kinnaman, tv, tv4, The Killing