Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Norge

Stadsmissionen ber Norge om bistånd för att lösa kris i Sverige

by


Ett viktigt pressmeddelande vidarebefordras:

Begäran om norskt bistånd ska uppmärksamma ohållbar situation för Sveriges hemlösa
– Reklamfilm lyfter brister i svensk hemlöshetspolitik för politiker, näringsliv och allmänhet

Idag börjar en ny reklamfilm, med Stockholms Stadsmissions som avsändare, att sändas i alla kommersiella tv-kanaler. Filmen ska uppmärksamma att de politiska insatser som görs för Sveriges hemlösa inte räcker till. I filmen, precis som i verkligheten, skickas ett brev till Norges statsminister, Jens Stoltenberg, med en begäran om ett bistånd på 300 miljoner kronor, för att utveckla projektet Bostad Först och komma till rätta med hemlöshetsproblematiken.

– I början av juni offentliggjorde vi för första gången rapporten ”Hemlös 2010” som kritiskt granskar det offentliga Sveriges insatser mot hemlöshet under det senaste decenniet. Parallellt med tv-kampanjen arbetar vi opinionsbildande i andra kanaler för att lyfta situationen för Sveriges hemlösa, säger Yvonne Borg, kommunikations- och insamlingschef på Stockholms Stadsmission.

Stockholms Stadsmissions ”Hemlös 2010”-rapport visar att de politiska åtgärder som har vidtagits för att minska hemlösheten i Sverige det senaste decenniet inte har gett något resultat, framför allt eftersom politiker har prioriterat kortsiktiga lösningar, till exempel härbärgen och akutboenden.

Bistånd från norska staten öronmärkt för att utveckla modellen Bostad Först
Kärnan i kampanjen bygger på att Stockholms Stadsmissions kommunikations- och insamlingschef skickar ett brev till Norges statsminister, Jens Stoltenberg, med en begäran om 300 miljoner kronor för att påbörja arbetet med att minska antalet människor i hemlöshet. Pengarna är öronmärkta för att utveckla Bostad Först, en bostadsmodell som är ny för Sverige och utgår från att ett permanent boende är en mänsklig rättighet som inte ska villkoras. Istället erbjuds frivilligt stöd i egna bostaden.

– Norge tillämpar modellen Bostad Först för att minska hemlösheten. Modellen kommer från USA och har rönt stor framgång. Vi har påbörjat ett projekt i Stockholm, tillsammans med Stockholms Stad, för att utvärdera modellen. Pengarna hade möjliggjort en utveckling av projektet i Sverige. Hemlösheten går att bryta med en fungerande politik, säger Yvonne Borg.

Kampanjen startar idag den 19 juli och visas i alla kommersiella tv-kanaler; TV3, TV4 och Kanal 5 under hela juli.

En kopia av brevet som skickades finns bifogat och både brevet och filmen finns för nedladdning på Stockholms Stadsmissions hemsida www.stadsmissionen.se.

Begäran om norskt bistånd ska uppmärksamma ohållbar situation för Sveriges hemlösa from Stockholms Stadsmission on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hank von Helvete lämnar Turbonegro

by


Hank von Helvete lämnar Turbonegro. Hank von Helvete har varit det norska hårdrockbandets frontfigur i 17 år.
Nu lämnar han bandet, berättar Verdens gang:

Hans Erik Dyvik Husby (38), også kjent som Hank von Helvete, bekrefter i dag at han gir seg etter 17 år som frontfigur i Turboneger.

Bassist i bandet, Thomas Seltzer, sier de går en uviss fremtid i møte uten vokalisten.

Hans Erik Dyvik Husby, alias Hank von Helvete, är en mycket speciell person med stark egen utstrålning. Han har huvudrollen i en kommande film om Cornelis Vreeswijk. Men han har också spelat helt andra personligheter, han har bland annat sjungit julsånger med Carola och spelat Jesus i musikalen Jesus Christ Superstar.

Relaterat: Verdens Gang, Expressen och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sverige måste lära av Norge, Sverige behöver ett kulturlyft

by

Norge märks mer och mer inom musikbranshen: Turbonegro, Susanne Sundför, Donkeyboy, Sivert Höyem …
Men nyttan för ett land som satsar på kulturen ger många fler vinster än inom musikexporten.
Kulturen gör människor mer kreativa och det kan i sin tur spilla över på vad människor sysslar med överlag. Kreativa entreprenörer eller över huvudtaget kreativ personal gör arbetsplatserna bättre. Där kreativitet frodas händer saker: vi hittar nya sätt att göra saker, nya metoder att förbättra miljön, produkter, organisationen.

Kulturen gör människor kreativa.
Därför behövs kultur för välfärden.

Kultur är nödvändig för demokratin. Ur demokratiaspekt är det alldeles extra viktigt med kultur. Om medborgare inte kan delta i samhällsdebatten, inte kan tillgodogöra sig den då stelnar samhället.
I dag står vi i inför ett vägval: i och med Internet kan alla göra sig hörda – men samtidigt finns det enormt starka krafter som vill censurera webben och mobilerna.
Bloggverktyg är ett fantastiskt verktyg för demokrati och delaktighet. Var och en som startat en blogg, skriver något och klickar på publicera får se sin eget text på datorskärmen. Att se att man själv kan skriva något och som andra kan läsa, är utvecklande.
Det är som med att läsa: när jag var liten sade en del kloka vuxna att det var bra att barn läste mycket och fick läsvana: ”Det spelar ingen roll om det är Kittyböcker eller Femböcker, bara de läser”.
Att vara bra på att läsa och ta till sig något i litteratur eller i faktaböcker är en slags rikedom, en styrka, ett användbart verktyg för att delta i samhällsdebatten.
På samma sätt är det utvecklande att blogga, oavsett vad någon bloggar om.
Att vara aktiv i sociala medier som Twitter, Facebook, LinkedIn ger kontakter, nätverk och nya intryck.

För demokratin är det bra ju fler som deltar samhällssamtalet. Kultur ger oss röster att delta i debatterna i samhället.

Kultur vidgar livet. För varje enskild individ blir livet rikare med kultur. Genom kultur vidgas våra intryck och vi kan leva oss in i andras liv.
Men om vi dessutom själva kan skapa vidgas detta ännu mer.
Och allt kultur börjar där någonstans. Enskilda individer som kan skapa.
Och nu kommer vi till kulturpolitikens kärnpunkt: hur vill vi att kulturen ska spridas? Hur vill vi att människor ska bli kulturskapare?

Vi kan välja att vem som har tillgång till kultur och kan tillföra kultur avgörs i stort sett av hur välbeställd den enskilde är. Det förlorar samhället på ganska snabbt. Färre blir kreativa, färre deltar i det demokratiska samhället och färre är kreativa entreprenörer. Därmed kan samhället förlora många stora kulturskapare, eftersom de redan som små sorterades bort.

Vi kan också välja att göra kulturen tillgänglig för alla och ge alla verktyg för att bli kulturskapare. Genom att estetiska ämnen står på alla barns skolscheman , genom att avgifterna är så låga som möjligt för att gå i musikskolor och kulturskolor, genom låga avgifter på olika kulturarrangemang …

Kultur är alltså mycket viktigt för välfärden, samhället och den enskilde individen.

Sverige har något att lära av Norge när det gäller att satsa medvetet på kultur.
TCO-tidningen berättar om det norska Kulturlyftet:

I mars 2004 lanserades därför ”Kulturlyftet” av Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti, SV. De tre partierna satt då fortfarande i opposition, men 2005 vann de valet. I den politiska plattformen för regeringen skrevs det in att kulturen ska få en procent av statsbudgeten 2014.

Sverige behöver också ett Kulturlyft.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturen och politiken

by



Kultur och politik är två pelare i det som samhället och demokratin vilar på.

Kultur ger oss verktyg att formulera oss, att kommunicera, att förstå varandra …
Politik utan känsla för människors villkor och liv är meningslös och hjärtlös.

Kulturen behövs för ett demokratiskt samhälle. Jag skulle kunna blogga långa poster om detta, men just nu har jag inte så mycket tid till det. Så jag hänvisar till några andra poster om detta.

Som en presskonferens jag bloggade ifrån på Dramaten där Krister Henriksson berättade om uppsättningen av pjäsen ”En handelsresandes död” som har premiär på Dramaten i höst:
Det är en otroligt stark pjäs, sade Krister Henriksson:

– När jag läste den på 80-talet var det svårt att tänka sig den spelas i Sverige, med det trygghetssystem vi hade då. Men idag, då pensionärer och sjuka drabbas är den mer aktuell än någonsin.

I veckan var jag på en intressant After work-träff mellan S-partiledaren Mona Sahlin och skådespelaren Björn Kjellman.
Kjellman sade bland annat att det han ser som det negativa med Stockholm är den stora segregationen.

Alexandra var också där och hon har skrivit ett bra inlägg om mötet:

Jag talade med en av initiativtagarna, Ingrid Rudin, efteråt och vi var rörande överens om att vi måste tänka nytt för att attrahera nya väljare. Torgmöten och traditionella valstugor är för de närmast sörjande. Vem lyssnar eller kommer fram och ställer frågor? Vem vill dricka sunkigt termoskaffe?

På ett mingel med den norske deckarförfattaren Jo Nesbö pratade jag länge med en man från den norska ambassaden i Stockholm som berättade om det norska kulturlyftet, något jag tycker vi borde lära oss av:

Och ännu en sak som jag kommer att blogga mer om är om den norska kulturpolitiken som vi i Sverige har mycket att lära om. Norge har något som kallas Kulturlyftet som innebär att år 2014 ska 1 procent av statsbudgeten gå till kultur. Det berättade Öyvind Hernes från den norska ambassaden, som också var där i minglet.

Nej det norska kulturlyftet har nästan tigits ihjäl av svenska medier. Svenska Dagbladet är en få redaktioner som berättat om det:

Vad får man för 2,7 miljarder norska kronor mer till kulturen, som man inte skulle ha fått annars? Projektet Untuned Bell skulle i varje fall aldrig ha kunnat genomföras om inte pengarna flödat så fritt ut ur kulturdepartementet.

Fler blogginlägg om det norska kulturlyften: Nilssons lilla värld och Kulturekonomi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

På mingel med norske deckarförfattaren Jo Nesbø

by


Att Jo Nesbø släppt en ny bok har nog inte undgått någon som färdats i Stockholms tunnelbana de senaste dagarna. Från en stor affisch blickar han ut mot oss överallt.
Kulturbloggen fick dock chansen att möta Jo Nesbø IRL – in real life – på onsdagskvällen. Med lansering av nya boken som anledning hade bokförlaget bjudit in till mingel med författaren.

Jo Nesbø berättade om boken ”Pansarhjärta”, som är den åttonde i serien om polismannen Harry Hole. Fast polisman och polisman, i boken före hoppade Harry av från sitt yrke. Pansarhjärta börjar med att berätta om den kvinnliga polisen Kaja Solness från Oslopolisen som skickats till Hongkong för att leta upp Harry.

Området Chungking Mansion i Hongkong består av butiker, gatukök, pokerhallar, hotell, härbärgen – allt vad som behövs för att överleva. På Chungking Mansion kan en man sova, äta bo och arbeta, ja leva utan att nåonsin lämna området, berättade Jo Nesbø.

Där i ett rum där opiumdimmorna ligger tunga hittade Kaja Solness den före detta polismannan Harry Hole. Kajas uppdrag är att övertala honom att följa med tillbaka till Norge där två kvinnor hittats döda. Oslopolisen misstänker att det kan vara en seriemördare och Harry är landets expert på seriemördare.

Harry vägrar följa med, han har bestämt sig för att fortsätta leva bitter och inte återvända. Kaja tvingas återvända till Norge utan honom. Men så händer annat och Harry återvänder för att besöka sin far som ligger svårt sjuk på ett sjukhus.

Så mycket ville Jo själv berätta om boken under mingelkvällen.

Jag som läst boken vet att Harry Hole i boken inte tycker om Katie Melua. Jag gillar Katie Melua. Normalt är jag inte så förtjust i jazzpop, men just Katie Melua är en av två som jag gillar. Så jag ville förstås fråga Jo Nesbø om det var hans uppfattning om återspeglades i Harry Hole. Och, ja det var det. Jo Nesbø är inget fan av Katie Melua.
– Nej, hennes musik är för sötsliskig, känns inte äkta, sade Jo Nesbø.

För den som är ett fan av Jo Nesbø och av böckerna om den lätt depraverade polismannen Harry Hole är det väl lilla julafton när en ny bok nu lanseras i Sverige. Jag har dessutom goda nyheter: Jo Nesbø har redan skrivit synopsis till ytterligare en deckare i Harry Hole-serien.

– Kanske kommer den i Norge i slutet av nästa år, jag får se, sade han.

Men den som vill läsa böcker av honom på svenska behöver inte vänta så länge. I januari 2011 kommer en spänningsroman på svenska av honom. Handlingen utspelar sig i miljöerna för headhuntingsbyråer, sådana där företag som hjälper till med rekrytering av chefer och ledare. Boken fick sin svenska titel bestämt under minglet, faktiskt. Bokförlagets chef och författaren enades om att romanen ska ges ut i Sverige med titeln: ”Huvudjägarna”.

Lite om själva minglet:
Eftersom boken ”Pansarhjärta” utspelar sig i Hongkong, Kongo och Norge, var buffén inspirerad av dessa länders kost. Där fanns buffelkött för den som äter kött. Nej, jag bröt inte mitt vegolöfte så klart – därmed lät jag mig väl smaka av den kryddiga linsröran som serverades i hopvikta bananblad. Norge fanns med i form av mumsig lax.

Vilka fanns då där? Givetvis människor från bokförlaget och en av deras mest säljande författare Jan Guillou.
Före chefredaktören på DN och Expresen och Aftonbladet: Torbjörn Larsson var där. Honom pratade jag en hel del med. Han var ju jättetrevlig och hade roliga saker att berätta, som skulle räcka till många blogginlägg. Han började sin bana som sportjournalist, precis som jag faktiskt. Fast han var bara sportjournalist sex månader (om jag kom ihåg rätt nu).

Och så träffade jag bloggaren, twittraren, författaren och socialamediaexperten Mattias Boström som bland annat har den här underbara bloggen om Sherlock Holmes-relaterade saker. Jo, jag kommer att ta upp och berätta mer om hans bloggar också i ett annat inlägg.

Och ännu en sak som jag kommer att blogga mer om är om den norska kulturpolitiken som vi i Sverige har mycket att lära om. Norge har något som kallas Kulturlyftet som innebär att år 2014 ska 1 procent av statsbudgeten gå till kultur. Det berättade Öyvind Hernes från den norska ambassaden, som också var där i minglet.

Åter till författaren och ämnet för kvällen: Boken ”Pansarhjärta” släpptes på svenska just samma dag som minglet var, alltså 19 maj.

Några recensioner eller kommentarer finns redan ute på webben:

Johanna på Bokhora skriver att hon gillar Jo Nesbø.
Fru E har recenserat:

Egentligen är Pansarhjärta lite för mycket, men jag kan inte låta bli att älska vändningarna. Ca 100 sidor kvar så får man veta vem mördaren är och jag undrar vad som kommer att hände de resterande sidorna. Men tji fick jag! Inget är så enkelt som det ser ut att vara och vips! har Nesbø kollrat bort mig helt. Visst är det inte alls särskilt trovärdigt, men jag köper det ändå för det är precis så här god spänningslitteratur ska skrivas: med driv, god känsla för språket och med rafflande upplösning. Det är bara och luta sig tillbaka och njuta.

Svenska Dagbladets Magnus Eriksson däremot sågar boken:

”Pansarhjärtat” är en spekulativ och i sina litterära anspråk rakt igenom förljugen produkt. Den handlar om en seriemördare, men säger inget tänkvärt om seriemördaren som reellt, socialt och psykologiskt trauma eller som medialt fenomen. Och under mina fyrtiofem år som deckarläsare har jag sällan stött på en så idiotisk intrig.

Kulturkofta däremot uppskattade spänningen:

Persongalleriet i den här kriminalromanen fascinerar mig och Jo Nesbø har överträffat sig själv i sitt skrivande och jag skulle vilja påstå att det här är hans bästa Hole-thriller hittills. Boken har planerat utgivningsdatum 19 maj och är en 640-sidors tegelsten du gärna vill mura in i din bokhylla.

Kulturkofta berättar något annat intressant också:

Ännu en anledning att köpa böcker av Nesbø är att han skänkte alla intäkter från sin senaste bok för att bekämpa analfabetism bland barn världen över. Han säger att han inte behöver mer pengar. (Nu blir jag ännu mer intresserad av hur det ser ut i hans huvud.) Hade de orden yttrats i en amerikansk tv-show hade publiken sagt: aaaaw! Jag ger honom en golfapplåd och köper hans bok istället.

Relaterat:
Bokförlagets sida om författaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,