Malmö stadsteater

Borders – en färgsprakande intensiv föreställning i tre dimensioner

9 maj, 2015 by Redaktionen

Borders
Regi Tilde Björfors
Kompositör Samuel Andersson
Koreografi Olle Strandberg
Scenografi Fanny Senocq
Kostym Jonna Bergelin
Ljus Daniel Kullman
Video Per Rydnert, Johannes Ferm Winkler
Mask Åsa Trulsson
Urpremiär på Hipp, Malmö stadsteater 8 maj 2015

Borders är mer en föreställning än en teaterpjäs, det är inte en sammanhållen historia som berättas. Det är å andra sidan en naturlig följd av att Borders är en samproduktion mellan Malmö Stadsteater och Cirkus Cirkör. Cirkusartister tvingas agera och eleverera repliker och skådespelare tvingas bli cirkusartister. Samtliga medverkande måste agera utanför sina sedvanliga yrkesroller.

Som titeln antyder är tema gränser och Borders använder cirkusens fysiska och visuella möjligheter, snarare än teaterns repliker för att åskådliggöra de gränser som finns i dagens Europa och i våra egna sinnen. Det är fart, fläkt, drama och politik. Borders är en politisk föreställning utan pekpinnar, vi konfronteras med de mänskliga konsekvenser som Europas gränser medför.

Det är en färgsprakande intensiv föreställning i tre dimensioner. Det är kaskader av sprutande eld, knivar och människor flyger genom luften, de trasiga och slitna blandas med de som vill vara flärdfulla. Hipp har högt i tak, vilket utnyttjas friskt. Jag är full av beundrar för de skådespelare som vanligtvis har fötterna fast förankrade på scenen som nu vågar sig upp på svindlande höjder.

Cirkus Cirkör blandar traditionell cirkus, med inslag från klassisk varieté, vaudeville och balett. Trapetsnumret blir balett på trapets. Det är enda gången någon form av skyddsmatta används – två duxmadrasser och ett några skumgummiplattor är dock inte mycket om man betänker att de två i trapetsen var minst 6 meter upp.

Scenen är minst sagt dynamisk. Den kvadratiska ytan har ingen fast utrustning, utan det som för tillfället behövs sätts upp och tas bort i en rasande fart. Lindansarens rep tvinnas av toalettpapper inför våra ögon och fästs mellan två upphottade elmopeder. På väggarna projiceras bilder som förstärker och illustrerar de som utspelas på scenen.

Musiken spelar en stor roll i föreställningen. Mycket framförs live av två musiker samt av ett flertal av artisterna. Scenkläderna varierar, vi ser uniformer, klassiska cirkuskostymer och utstyrslar som ger mig vibbar av Mad Max Beyond Thunderdome.

Cirkus Cirkör firar med Borders sitt 20-årsjubileum. Det är symptomatiskt att en grupp som från början ville överskrida gränser och gå utanför de vanliga ramarna för en cirkus väljer att fira sitt jubileum genom att överskrida ytterligare en gräns. Det hade varit såväl bekvämt som en säker väg till succé att göra en serie nummer hämtade från de tjugo år som gått. Men det är lyckligtvis inte Cirkus Cirkörs stil.

Borders spelas i den klassiska Hippodromen i Malmö som invigdes 1899, Namnet kommer från det antika Greklands hästkapplöpningsarenor (av latin hippos=häst samt dromos=lopp), den grekiska motsvarigheten till romarnas cirkus. Vid invigningen var det en spelplats för klassisk cirkus, teater och en hästmanege. Mer än 100 år senare gör cirkusen comeback.

I rollerna
Peter Åberg, Saara Ahola, Tatiana Mosio Bongonga, Sven Boräng, Hans-Peter Edh, Estiven Quinones Gonzalez, Mari Götesdotter, Mira Leonard, Karin Lithman, Esmeralda Nikolajeff, Jesper Nikolajeff, Jennifer Amaka Pettersson, Simon Rodriguez, Jan Unestam,Alexander Weibel Weibel

Musiker
Samuel Andersson, Maja Långbacka

9,3 på Richterskalan – föreställningens styrka är skildringen av de subjektiva upplevelserna

14 februari, 2015 by Redaktionen

Recension 9,3 på Richterskalan
Av Andreas Norman, i dramatisering av Anna Kölén
Regi Sara Cronberg
Scenografi och kostym Helle Damgård
Ljus- och videodesign Ulrik Gad
Ljud Jonathan Flygare
Mask Agneta von Gegerfelt

Urpremiär på Intiman i Malmö 13 februari 2015

Den 26 december inträffade en jordbävning under havsbotten utanför ön Sumatra. Om det inte hade varit för den efterföljande tsunamin hade skalvet inte ens varit en blipp på den svenska nyhetsradarn.

Trots att c:a 230 000 människor miste livet och c:a 1,7 miljoner människor miste sina hem handlade debatten i Sverige om de c:a 2000 turister som miste livet. Av dessa var omkring 500 svenskar.

Pjäsen 9,3 på Richterskalan handlar varken själva tsunamin eller offren, den beskriver den situation som en tjänsteman på UD hamnade i när han skickades ner till Thailand några dagar efter katastrofen.
Peter Norman jobbade då UD, han var relativt nyanställd och gick förfarande på utbildningen när kan fick order om att åka till Phuket. När han åkte hade han ingen aning om vad han skulle göra när han väl kom fram. Under sju dagar arbetade han med att identifiera döda, han förvandlade kroppar till individer.

Pjäsen beskriver Normans högst subjektiva känsloupplevelser. Det gör att monologen är lika kaotisk och osammanhängande som hans upplevelse. Han kastas mellan mötet med de snabbt ruttnande kropparna, anhöriga som blankt skiter i alla regler i sökandet efter nära och kära och den väldigt strikta byråkratiska procedur som krävs för att på korrekt sätt hantera och identifiera de döda.

9,3 på Richterskalan är en påminnelse om att inget fungerar i ett katastrofområde, oavsett om det är krig eller som i detta fallet en naturkatastrof. Den lastbil du beställer kanske kommer eller också behöver någon annan den bättre.

Beskrivningen av hur Norman och hans kollegor sliter med att identifiera de döda, utan att ha den utrustning eller de resurser som utlovats målar upp bilden av ett helvete ingen förberedde dem på. Han är där sju dagar – det är den tid en person beräknas klara av innan de bryter ihop.
Erik Olsson är lysande som den unge Peter Norman. Det är inte lätt att bära en hel föreställning på egen hand, men han gör det med bravur.

Scenen är blankt gyttjegrå och domineras av en vägg med tre dörrar samt Normans skrivbord. Ljus, skuggor, bilder och ljus används för att understryka Nornans känslotillstånd.

Pjäsens styrka är att den beskriver Normans högst subjektiva känslointryck av situationen och av de människor han möter och jobbar med. Vi konfronteras med en detalj i den gigantiska tragedin.

Den som söker objektiva svar får leta någon annanstans. Den som tar Normans verklighet för den strikt objektiva är troligtvis ute efter att bekräfta sin egen bild.

Den är också en påminnelse att de som jobbar med att försöka reda ut följderna av en katastrof är i lika stort behov av stöd som de som drabbas av den.

I rollerna Erik Olsson

Ottar och kärleken – svindlande historielektion på Intiman, Malmö stadsteater

21 september, 2014 by Redaktionen

Ottar och kärleken
Av Gunilla Thorgren
Regi Maria Löfgren
Intiman, Malmö Stadsteater
Premiär 20 september 2014

Hade Ottar och kärleken, baserad på Gunnilla Thorgrens biografi, varit en film för vita duken hade det varit en väldigt konventionellt berättad sådan. Vi får följa både den åldrade Elise som dikterar sitt begravningstal för sin läkare och den medelålders Elise under hennes tidigare liv. Hennes väg från Stavanger till syndikalistisk skribent på arbetaren, som sexualupplysare över hela landet och som grundare av RFSU. Hela tiden stöter hon på motgångar. Hennes kärlek Albert(Erik Olsson) är ständigt otrogen, paret förlorar ett barn bara två dagar efter födseln och hela tiden möter hon motgångar i sitt arbete. Till en början bara på grund av att hon är en kvinna och sedan för de frågorna hon försöker driva. Samtidigt trillar fler och fler brev in från oroliga människor i landet som ställer frågor kring sexualitet de inte kan ställa någon annan.

Många människor flyger förbi i hennes liv, onda läkare, redaktörer präster, vännen Helga som senare börjar skriva under namnet Moa Martinsson(Katarina Lundgren-Hugg), men hela tiden står Elise tillsynes stålhudad efter alla svek och motgångar. Cecilia Lindqvist är fantastisk i huvudrollen och i hur hon gestaltar den alt mer sargade Elises undertryckta mörker.

Berättandet är rappt och intensivt, inte sällan med dans samtidigt som exempelvis en fotbolls rörelser samtidigt som en monolog; årtal, budskap och namn skrivs i frenesi ner på griffeltvalor för att publiken ska kunna orientera sig i Elises liv.

Vad skönt det är att kunna gå ut från en teaterföreställning lika svindlande som Ottar och kärleken och samtidigt känna att en har fått en historielektion. Jag ska vara ärlig och säga att jag knappt visste någonting om Elise Ottesen-Jensen, Ottar, innan förställningen. Väl på väg därifrån nästintill skäms jag för att jag inte har haft någon vetskap alls om hennes liv och den extremt viktiga kamp hon förde.

Hur hon knappast är mer relevant än just nu får vi bevis på i slutet när Natalie Sundelin kränger på sig en rosa balaklava, odödliggjord av Pussy Riot, samtidig som två tv-skärmar pepprar ut bilder på Putin, demonstrationer i Spanien där fri abort håller på att förbjudas och andra händelser som visar att Ottars tankar och verk hela tiden måste finnas med oss.
Text: Truls Mårtensson

I rollerna: Li Brådhe, Cecilia Lindqvist, Katarina Lundgren-Hugg, Erik Olsson

Amadeus på Malmö stadsteater – oerhört effektivt berättad

15 september, 2014 by Redaktionen

Amadeus, Malmö Stadsteater 13/9
Regi: Frede Gullbrandsen
Premiär 13 september 2014

När jag går ut för att ta lite frisk luft i pausen hör jag en man jämte mig säga ” Ja, det är ju en sådan där film som alltid dyker upp när man ofrivilligt finner sig själv i soffan framför tv:n.”

Så är det faktiskt. Amadeus regisserad av Milos Forman från 1984, en adaption av Peter Schaffers pjäs från 1979 är sådan där film som en förväntar sig att alla har sett, kanske en torsdagskväll när en är för trött för allting. Själv var det ganska länge sedan nu men liksom med andra sådan filmer har den en handling för klassisk för att någonsin försvinna ur ens minne.

I Frede Gullbrandsens uppsättning på Malmö Stadsteater är det sig lik.En gammal och grå och tillsynes sinnesrubbad Antonio Salieri börjar maniskt berätta om sitt liv; hur den unge, talangfulle Wolfgang Amadeus Mozart förstörde det; hur Sallieri hämnas men ångrar sig. Trots att jag inte minns alla detaljer klarnar hela handlingen snabbt. Det är en klassisk tragedi om Mozarts, så begåvad men samtidigt så naiv, uppgång och fall.

Det som förvånar mig är hur stor roll Salieri faktiskt har fått. Han är med i princip hela tiden och flikar in med sina sluga tankar och kommentarer i varenda scen. Det ger en annan känsla över pjäsen och känns spännande. Fredrik Gunnarson lyckas bära upp den krävande rollen på ett bra sätt där han vandrar från galenskap till skarp slughet och tillbaka igen.

Mattias Linderoth gör även han bra ifrån sig i rollen som Mozart. Det är ingen lätt roll det eller där han ska spela otroligt begåvad men samtidigt naiv och ytlig. Detta gör att rollen ibland känns lite konstlad och påklistrad. Kajsa Ericsson som Constanze Weber, Mozarts hustru, lyckas sätta sin prägel på en av få kvinnor i pjäsen. Det blir snabbt tydligt att pjäsen är från 70-talet och att det uteslutande är den lidande mannens historia vi ska få bevittna.

Just för Amadeus har Hipp, annars en magnifikt amfiteater, öppnats upp och scenen är nu en arena. En utmaning för regissören som har lösts på bästa sätt och snarare gjort till en fördel. Det blir mycket rörelse runt scenen och uppe på läktarna för att inte fastna i den avgränsade mitten scenen där det endast står en enklare flygel.

Samtidigt är det aldrig svårt att fokusera på var saker sker eftersom allting är väldigt logiskt. Milos Formans film är inte bara en film som många har sett, det är nog också är film som många har somnat till med sina tre timmar. Trots paus måste jag erkänna att jag var aningen rädd att även jag skulle göra det under pjäsen. Något som inte händer eftersom pjäsens längd har utnyttjats fullt ut och är väldigt effektivt berättad.
Text: Truls Mårtensson

I rollerna: Fredrik Gunnarson, Mattias Linderoth, Kajsa Ericsson, Hans Peter Edh

Sara Jangfeldt i sin drömroll som Sally Bowles i Cabaret på Malmö Stadsteater jubileumsuppsättning

7 januari, 2014 by Redaktionen

Med musikalen Cabaret firar Malmö Stadsteater/Malmö Opera sitt 70-års Jubileum

Malmö stadsteater invigdes mitt under brinnande krig, 1944. I år firar teatern alltså sitt 70-årsjubileum.Från början spelade man både talteater, operett och opera, men i dag är verksamheten fördelad på tre hus.Opera och musikal spelas på huset vid Fersens väg och talteater ges i Hipps gamla lokaler nere i centrala Malmö och Intiman, som ligger i en park bredvid Malmö Opera.

Jubileumsföreställningen är alltså Kander & Ebbs musikal Cabaret med Sara Jangfeldt, Lindy Larsson och Anders Söderberg m fl.

Stockholmsfödda och mångfacetterade artisten Sara Jangfeldt har en gedigen bakgrund inom musikal, teater och film. Hon har nu fått sin drömroll som den originella nattklubbsångerskan Sally Bowles i den världskända musikalen Cabaret som kommer att spelas på Malmö Stadsteater med premiär den 6 februari 2014.

”När jag var sju år gammal fick jag se filmen Cabaret med Liza Minelli i huvudrollen och direkt var jag fast. När mina kompisar tittade på Madicken och drömde om vita sommarklänningar så längtade jag till en rökig, dekadent klubb där det mesta var förbjudet. Jag längtade så efter att bli stor så jag kunde få träda in i den världen, få leva Cabaret. Idag har min dröm blivit sann. Nu ska jag äntligen få göra min Cabaret ”, säger Sara Jangfeldt.

Cabaret är i denna uppsättning en kaxig och nyskapande musikal om en hur en grupp människor i samhällets utkant hittar en frizon innehållande sex, droger och dans. En livsstil som sedan kommer att bli deras fall. Musikalen är regisserad av Hugo Hansén och koreograferad av Fredrik ”Benke” Rydman samt Ambra Succi från dansgruppen Bounce.

Kander & Ebbs succémusikal har vunnit inte mindre än åtta Tony Awards och är en del av Malmö Opera och Malmö Stadsteaters jubileumsfirande, då teaterhuset på Fersens väg i år fyller 70 år.

Sara Jangfeldt började sin karriär redan som tonåring då hon arbetade på teatrar i Stockholm och medverkade i flertalet SVT-produktioner. Senast sågs hon som Sheila i Hair och som Charlotta i Körsbärsträdgården på Stockholms stadsteater men även som kompositör till musikalen Carmencita Rockefeller som spelats med stor framgång på Malmö Opera och GöteborgsOperan.

Sara Jangfeldt har även medverkat i de svenska uppsättningarna av stora musikaler som West Side Story, Chess, Rocky Horror Show och A Chorus Line. Under 2000-talet har hennes kompositörstalang uppmärksammats i hennes soloföreställning ”Enough Rope” som även visats på SVT och givits ut på skiva. De senaste åren har Sara varit knuten till Stockholms Stadsteater och medverkat i bland annat Sommarnattens leende, Onkel Vanja, Aniara och Top Girls. Under sin fantastiska karriär har hon bland annat erhållit Margit Rosengren-stipendiet, Gevalia-priset samt Annalisa Ericsson-stipendiet.

Under 2014 kommer vi även att kunna se henne i den filmatiserade deckaren ”Inte Flera Mord” som sänds på TV4 under 2014 och som bygger på Maria Langs böcker.

Ta chansen att se Sara Jangfeldt i sin drömroll Sally Bowles i musikalen ”Cabaret” under våren på Malmö Stadsteater med premiär den 6 februari 2014.

Vill du veta mer om Sara Jangfeldt besök hennes hemsida

Malmö stadsteater

Footer

Om oss