• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Vår vingård i Bourgogne – gullig och söt men lite för harmlös

19 september, 2017 by Rosemari Södergren

Vår vingård i Bourgogne
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 september 2017
Regi: Cédric Klapisch
Originaltitel: Ce qui nous lie
Skådespelare: Pio Marmaï, Ana Girardot, François Civil, Jean-Marc Roulot, Yamée Couture

En vacker, söt film, fast lite väl mycket av förutsägbar feelgood för mig. Filmen skildrar tre vuxna syskon som samlats i familjen vingård för att besluta hur det ska gå med den när deras pappa precis dött och mamman dog fem år tidigare.

Handlingen kretsar framför allt kring den äldste brodern, Jean, som är 30 år och som drog iväg från familjens gård tio år tidigare. Han var arg och besviken på sin pappa och ville inte ta över vingården och han ville resa världen runt. När hans far nu ligger för döden återvänder han.

Filmen är fylld av vackra foton över vingården, över rankorna och arbetet med att få fram vin. Vida bilder från alla de fyra årstiderna och täta närbilder på druvor och stockar. För den som är intresserad av vin är stora delar av filmen säkert en stor njutning. Vi får lära oss ganska mycket om många av detaljerna bakom konsten att få fram bra vin.

Jean återvänder och hinner i stort sett träffa sin far på sjukhuset innan fadern lämnar livet. Jean återförenas med sin syster Juliette (Ana Girardot) och hans bror Jérémie (François Civil). Givetvis finns det starka känslor av olika slag. De har växt upp tillsammans och har många fina minnen men samtidigt finns där många starka känslor av besvikelse också. Varför kom Jean inte hem fem år tidigare till mammans begravning? Varför svarade han inte i telefon och varför svarade sedan inte den yngre brodern när Jean ringde?

Syskonen verkar inte vara några storpratare precis. Sakta får de reda på saker av varandra. Jean stannar för att hjälpa till med druvskörden samtidigt som det visar sig att han har familj i Australien, som inte är särskilt glad över att han stannar i Frankrike.

Filmen är absolut vacker och delvis kan de tre syskonens berättelse beröra mig, men det är ändå lite för mycket som är förutsägbart och lite väl gulligt och snällt. Visst kan det vara skönt att inte alla filmer berättar om djupaste ångesten och grottar ner sig i mörkaste svärtan, det är sant, men den här filmen hade absolut fått högre betyg av mig om det någon gång varit lite mer av livets smärta. Filmen är inte dålig, inte alls, det är en fin film, men lite för snäll och gullig för min smak.

Den franske regissören Cédric Klapisch har tidigare gjort Den spanska lägenheten, Paris.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, vingård

Filmrecension: The Big Sick – En rapp, rolig och romantisk komed

12 september, 2017 by Birgitta Komaki

The Big Sick
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 september 2017

The Big Sick har fått publikens pris på festivalen i Locarno samt i South by Southwest. Den har fått mycket beröm av kritiker och gjort kassasuccé där den har visats.

Kumail, (Kumail Nanjiani) en pakistansk ståuppartist och skådespelare, blir kär i Emily (Zoe Kazan) en amerikansk tjej. Bäddat för kulturkrockar förstås, men inte mellan dem. Här blir kraschen mellan de pakistanska föräldrarna och sonen. Kumail är killen som är snar till skämt men lite blyg och undviker konfrontationer. Och hur står man emot en mor som har bestämt att man skall bli advokat och att man skall gifta sig med en välutbildad pakistansk flicka i ett arrangerat äktenskap? Annars blir man utesluten ur familjens gemenskap.

Kulturskillnader finns hos den äldre generationen men mellan de unga finns bara kärlek och en lättsam ton. Kumail ger ändå upp kärleken för familjens skull och av feghet. Men när Emily insjuknar i en aggressiv infektion och hamnar i koma ställs allt på sin spets. Kumail måste fundera på sitt beslut. Då kommer också hennes föräldrar (Holly Hunter) och (Ray Romano) in i filmen. Mer öppna än hans föräldrar men ändå med frågor om vad han som muslim tycker om 11 september.

Manuset om hur de träffades och vad som sedan hände skrev makarna Kumail Nanjiani och Emily V. Gordon tillsammans. Kumail spelar sig själv i filmen men Emily görs av Zoe Kazan. Att han kör Übertaxi, arbetar som ståuppartist och att läkarna på sjukhuset avlöser varandra är några av de företeelser som gör att filmen känns väldigt aktuell. Den pakistanska familjen skildras ganska
stereotypt medan den amerikanska visas mer levande och öppna med sina problem. Filmen visar ändå båda familjerna med mycket kärlek och humor. Det är mycket bra skådespelare i filmen och Kumail gör själv sin egen roll. Emily görs av Zoe Kazan med samma mjuka utstrålning som den verkliga Emily har i inlägg på Youtube.

Komedier är ofta gjorda med lite unkna och gammalmodiga tankegångar därför är redan inledningen när Emily följer med Kumail hem första träffen uppfriskande. Ingen anspelning på sexskämt eller förlegade kvinnoroller trots kulturskillnader.

Alla personer i filmen känns som jämställda trots att det drivs med Kumails mamma. Hon är definitivt ingen svag kvinna bara fast övertygad att hon har rätt. En modern film som ligger helt rätt i tiden. Dialogen är underbart träffande. Med ett manus, författat av en ståuppartist som har orden i sin makt och en terapeutstudent som har nära till känslor har det blivit en helt underbar allvarlig komedi. Regissör är Michael Showalter.

Jag tycker den här filmen lockar till många skratt och igenkännande leenden samtidigt som det finns en allvarlig underton. Kombinationen av problem och humor gör att filmen blir intressant.
I den avslutande sekvensen blir upplösningen också något överraskande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Komedi, Scen, The Big Sick

Filmrecension: Detroit – omdebatterad film

7 september, 2017 by Rosemari Södergren

Detroit
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 september 2017

Detroit skildrar en fruktansvärd händelse under raskravaller i Detroit 1967. Våldet hade tagit över staden, polis och svarta var i krig mot varandra och borgmästaren utlyste utegångsförbud. Tre svarta unga män Carl Cooper (17 år), Aubrey Pollard (19 år), och Fred Temple (18 år) blev ihjälskjutna och tre vita polismän och en svart väktare ställdes inför rätta för dödsskjutningarna men friades.

Filmen är oerhört stark och går inte att slita sig ifrån. Jag har kvar känslan av förtvivlan många timmar efter att filmens eftertexter tonat ut. Det är så hemskt att se vad unga män med vapen i sina händer kan ta sig till när de är rädda. Och detta hände 1967 och så mycket har inte ändrats sedan dess. Vita poliser skjuter fortfarande ihjäl unga svarta män i USA och de vita poliserna blir fortfarande oftast friade i rättegångarna.

Kathryn Bigelow som regisserat Detroit blev 2010 hon den första kvinnan som vann en Oscar för bästa regi, för filmen The Hurt Locker. Filmen som handlar om en soldat som desarmerar bomber under Irakkriget
fick även Oscar för bästa film samt ytterligare fyra statyetter.

Jag tror ingen som ser Detroit går därifrån opåverkad. Berättelsen är filmad så det inte går att värja sig. Det känns som att vi är med där. Trots att filmen bygger på verkliga händelser är den dramatiskt välgjord. Det finns en risk med filmer som bygger på verkligheten att regissören fastnar i tvånget att redovisa allt exakt som det gick till. Den fällan har Kathryn Bigelow inte fastnat i.

Däremot har regissören kanske strukit lite för mycket. Vi får ingen förhistoria till kravallerna. Plötsligt är det bara kravaller. Huffington Post är riktigt irriterad på filmen och kallar den för årets mest oansvariga film både för vad filmen tar upp och vad den inte tar upp. En viktig händelse som filmen inte alls nämner är att de vita polismännen utöver den rättegång där de friades också ställdes inför rätta i en folkets tribunal i en kyrka där mördarna dömdes.

Huffington Post tar i med hårda ord och skriver om Detroit:
What makes this film not just sloppy but downright dangerous is that this very denial of black life, this blindness to the experiences and perspectives of black people, makes possible the kind of brutal and discriminatory law enforcement and the lack of accountability around it prevalent in the United States today.
If you want to see something that takes seriously the issue of police brutality against black people or the actual history of Detroit, don’t see this movie.

Huffington Post tar upp filmens inledning där vi ser hur kravallerna startar i samband med att Detroits poliser griper svarta som är på en olaglig nattklubb. Vad som biopubliken inte får reda på är att den festen var för att fira några Vietnamveteraner som kommit hem.

Samtidigt finns det alltid en risk att en film förlorar sin dramatiska nerv om allt måste redovisas. Det är inte en dokumentär utan en spelfilm och mordet på tre unga män under raskravallerna. Som sådan är filmen bra och den är stark även om den har en del brister.

En av filmens styrkor är att de flesta karaktärer är mycket trovärdiga. Vi får se hur olika människor är och hur inte alla vita är rasister och vi får se svarta som gör uppror och svarta som struntar i politiska frågor och bara vill leva sitt liv i lugn och ro och andra som passar på att plundra butiker när allt är helvilt. Vi får se alla olika sätt människor kan reagera på i krissituationer.

Dock är det en karaktär som jag som tittare inte förstår, det är den vita polismannen Krauss (spelad av den brittiska skådespelaren Will Poulter). Krauss är den polis som går i frontlinjen och tar befälet då hans polisstyrka tar sig in i Algiers Motel och griper svarta män och två unga vita kvinnor för att de hörts skottlossning från området. Vad driver Krauss? Krauss är ledaren som får de andra poliserna att utföra våld och till och med skjuta människor till döds. Hans beteende hänger i luften bara. Jag menar inte att det finns något försvar för att döda människor men någon förklaring till vad som driver honom skulle behövas. Nu hänger hans karaktär i luften.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Detroit, Filmrecension, Scen

Filmrecension: On the Milky Road

7 september, 2017 by Rosemari Södergren

On the Milky Road
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 september 2017

Denna film har ett fantastiskt bildspråk som kunde blivit ett helt underbart filmverk. Tyvärr blandar regissören Emir Kusturica in för många olika filmspråk och resultatet blir rent av plågsamt. Speciellt den långa överdrivna jakten sista halvtimmen fick jag tvinga mig att sitta kvar i salongen. De första oändligt vackra och talande tio minuterna är det som gör att filmen ändå får betyg 2 och inte lägre.

Handlingen utspelar sig vid frontlinjen under det bosnisk-serbiska kriget. Huvudkaraktären Kosta är mjölkman. Han korsar frontlinjen varje dag på en åsna för att leverera vita guldet (mjölken) till soldaterna. Emir Kusturica spelar dessutom själv rollen som Kosta.

Kulor och granater viner omkring honom men han lyckas hålla sig undan från kulor. Vi ser ortens präst som sitter embarkerad med några bondpojkar vid säckar upplagda på en mur. Där sitter de och skjuter och duckar ibland när kulorna viner över dem. Mitt i det absurda är detta ändå en bild av att det är de vanliga människorna som dras in i krig. Det är sådana scener och bilder som Emir Kusturica är mästerlig på att skapa.

Filmen har mycket magisk realism, som alltid när Kusturica skapar. En orm som äter mjölk och som räddar människor. Det finns en hel del av hämta ur den metaforen. På sankt Görans dag 2005 döpte sig Kusturica i den serbisk-ortodoxa kyrkan och antog namnet Nemanja Kusturica. Dopet ägde rum i klostret Savina nära Herceg Novi. Att som vuxen låta döpa sig till en kristen kyrka bör betyda att ormen har stor symbolisk betydelse i On the Milky Road.

Kosta är förlovad med en av byns vackraste kvinnor. Hennes bror är soldat i Afganistan och väntas snart hem. En vacker italiensk kvinna tas till Kostas fästmös hem. Italienskan ska gifta sig med fästmöns bror samtidigt som Kosta och hans fästmö ska gifta. Så romantiskt, tycker fästmön som drömmer om detta. Kosta och italienskan blir dock förälskade i varandra och vänds allt upp och ned och en livsfarlig flykt från legosoldater börjar. Det är nu filmen helt tappar vett och sans.

En sak som är trist är att de två kvinnorna är vackra som tavlor och går klädda i fina klänningar och eleganta skor medan männen är hur fula som helst. Jag har svårt för denna indelning och stora skiljelinje mellan vad en man och en kvinna är.

Bildspråket hos Emir Kusturica är som alltid vilt och absurt. Ibland är det riktigt knasigt roligt men ofta också väldigt vemodigt, sorgligt, löjeväckande. Det kan väl ha sina poänger men jag har ändå svårt för filmer där människor skildras så extremt löjliga. Det blir vansinnigt absurt utan något syfte. Och varför ska de två kvinnorna vara undersköna medan männen är klumpigtv fula.

Filmen har en mängd scener som är inspirerade av andra filmer. Den som inte kan sin filmhistoria förlorar därmed också en del av Kusturicas blinkningar till publiken.

Kusturica är nog främst känd för filmerna Zigenarnas tid (1988), Underground (1995) och Svart katt, vit katt (1998), men även som medlem i musikgruppen The No Smoking Orchestra, för sin kontroversiella medieperson och för sina annorlunda projekt, som den egna byn Drvengrad (även kallad Küstendorf).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Emir Kusturica, Filmrecension, On the Milky Road, Scen

Filmrecension: Tillbaka till Montauk

4 september, 2017 by Rosemari Södergren

Tillbaka till Montauk
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 septembr 2017
Regi Volket Schlöndorff
Manus Colm Tóibín och Volker Schlöndorff

En film om myten om gammal kärlek som aldrig rostar, eller gör den det? Går det att återvända till en passionerad kärlek som lämnats för sjutton år sedan? Kan kärleken finnas kvar, lika stark?

Stellan Skarsgård är tillbaka i en film om medelålders skandinavisk författare, Max Zorn, som är på signeringsturné i New York och då bestämmer sig för att söka upp Rebecca, en kvinna har var förälskad i när han ännu var ung.

I romanen som Max marknadsför i sin turné berättar han om några av de sista råden hans far gav på sin dödsbädd. Fadern hade sagt det enda någon ångrar inför sin död är det han eller hon aldrig gjorde och de gången som han/hon sårat någon. Allt annat är betydelselöst inför döden. För min del är det där en riktig klyscha, typiskt något sagt av den despotiska mannen Max Zorns pappa verkar ha varit. Som om allt annat vore värdelöst. Hur som helst verkar Max Zorn tagit till sig detta.

Max Zorn är i New York där hans fru Clara tar hand om honom tillsammans med en ung pressansvarig, den unga kvinnan Lindsey. Max Zorns fru Clara är också väldigt ung. Jag kan inte låta bli att se filmen som delvis en slags variant på samma tema som den Guldpalmsvinnande svenska The Square, men istället för att driva med konstfolken som Ruben Östlund gör driver Tillbaka till Montauk med myterna om författare och den litterära eliten. Fast Tillbaka till Montauk är i sitt filmspråk mycket mjukare än The Square.

Max Zorn kan inte låta bli att försöka få tag på Rebecca, den kvinna han hade en kärlekshistoria med sjutton år tidigare. Han har fått för sig att faderns råd var att i livet ta itu med de relationer han aldrig tog vara på ordentligt. Han har fått för sig att Rebecca och han borde ha gift sig och skaffat barn och åldrats tillsammans.

Filmen är vemodig och lite långsam – men aldrig tråkig. Den berör mig och ger mig en del att fundera på. Fast eftersom jag inte alls delar den filosofi som Max Zorns pappa delade med sig av inför sin död har jag ändå svårt att riktigt ta till mig filmen. Kanske beror det på att jag inte kan känna någon stor sympati för någon av karaktärerna, mer än möjligtvis den unga presstjejen Lindsey.

Det är många stilla bilder, där kameran vilar på närbilder av Stellan Skarsgård eller någon annan, det är en del monologer – till sin form har filmen en del teatermanér. Det fungerar, mycket tack vara Stellan Skarsgårds skicklighet i att inte visa för mycket, att aldrig spela över.

Det var kul att se Nina Hoss i rollen som Rebecca. Nina Hoss är välkänd för en stor publik för rollen som Astrid i Homeland.

Den som vill ha fart och fläkt ska väl inte satsa på att se Tillbaka till Montauk. Rätt publik för filmen är nog den som tycker om filmer om livet och inte vill ha alla svar enkelt serverade och gärna gillar filmer som har mycket av teaterform över sig. Å andra sidan har jag sett andra filmer i samma genre som lämnat mer spår efter sig. Det här är ingen film som jag går och funderar på länge efteråt heller. Den är vacker, med fina foton både över naturen och nära bilder på människor men ändå inte så engagerande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Stellan Skarsgård

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 64
  • Sida 65
  • Sida 66
  • Sida 67
  • Sida 68
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in