Detroit
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 september 2017
Detroit skildrar en fruktansvärd händelse under raskravaller i Detroit 1967. Våldet hade tagit över staden, polis och svarta var i krig mot varandra och borgmästaren utlyste utegångsförbud. Tre svarta unga män Carl Cooper (17 år), Aubrey Pollard (19 år), och Fred Temple (18 år) blev ihjälskjutna och tre vita polismän och en svart väktare ställdes inför rätta för dödsskjutningarna men friades.
Filmen är oerhört stark och går inte att slita sig ifrån. Jag har kvar känslan av förtvivlan många timmar efter att filmens eftertexter tonat ut. Det är så hemskt att se vad unga män med vapen i sina händer kan ta sig till när de är rädda. Och detta hände 1967 och så mycket har inte ändrats sedan dess. Vita poliser skjuter fortfarande ihjäl unga svarta män i USA och de vita poliserna blir fortfarande oftast friade i rättegångarna.
Kathryn Bigelow som regisserat Detroit blev 2010 hon den första kvinnan som vann en Oscar för bästa regi, för filmen The Hurt Locker. Filmen som handlar om en soldat som desarmerar bomber under Irakkriget
fick även Oscar för bästa film samt ytterligare fyra statyetter.
Jag tror ingen som ser Detroit går därifrån opåverkad. Berättelsen är filmad så det inte går att värja sig. Det känns som att vi är med där. Trots att filmen bygger på verkliga händelser är den dramatiskt välgjord. Det finns en risk med filmer som bygger på verkligheten att regissören fastnar i tvånget att redovisa allt exakt som det gick till. Den fällan har Kathryn Bigelow inte fastnat i.
Däremot har regissören kanske strukit lite för mycket. Vi får ingen förhistoria till kravallerna. Plötsligt är det bara kravaller. Huffington Post är riktigt irriterad på filmen och kallar den för årets mest oansvariga film både för vad filmen tar upp och vad den inte tar upp. En viktig händelse som filmen inte alls nämner är att de vita polismännen utöver den rättegång där de friades också ställdes inför rätta i en folkets tribunal i en kyrka där mördarna dömdes.
Huffington Post tar i med hårda ord och skriver om Detroit:
What makes this film not just sloppy but downright dangerous is that this very denial of black life, this blindness to the experiences and perspectives of black people, makes possible the kind of brutal and discriminatory law enforcement and the lack of accountability around it prevalent in the United States today.
If you want to see something that takes seriously the issue of police brutality against black people or the actual history of Detroit, don’t see this movie.
Huffington Post tar upp filmens inledning där vi ser hur kravallerna startar i samband med att Detroits poliser griper svarta som är på en olaglig nattklubb. Vad som biopubliken inte får reda på är att den festen var för att fira några Vietnamveteraner som kommit hem.
Samtidigt finns det alltid en risk att en film förlorar sin dramatiska nerv om allt måste redovisas. Det är inte en dokumentär utan en spelfilm och mordet på tre unga män under raskravallerna. Som sådan är filmen bra och den är stark även om den har en del brister.
En av filmens styrkor är att de flesta karaktärer är mycket trovärdiga. Vi får se hur olika människor är och hur inte alla vita är rasister och vi får se svarta som gör uppror och svarta som struntar i politiska frågor och bara vill leva sitt liv i lugn och ro och andra som passar på att plundra butiker när allt är helvilt. Vi får se alla olika sätt människor kan reagera på i krissituationer.
Dock är det en karaktär som jag som tittare inte förstår, det är den vita polismannen Krauss (spelad av den brittiska skådespelaren Will Poulter). Krauss är den polis som går i frontlinjen och tar befälet då hans polisstyrka tar sig in i Algiers Motel och griper svarta män och två unga vita kvinnor för att de hörts skottlossning från området. Vad driver Krauss? Krauss är ledaren som får de andra poliserna att utföra våld och till och med skjuta människor till döds. Hans beteende hänger i luften bara. Jag menar inte att det finns något försvar för att döda människor men någon förklaring till vad som driver honom skulle behövas. Nu hänger hans karaktär i luften.