
24/4 2024
Lorensbergsteatern i Göteborg
Manus & regi: Jacke Sjödin
Ensemble: Jacke Sjödin, Eleonor Ågeryd, Lina Melander och Klas Norberg
Orkester: Per-Åke Stockberg (kapellmästare), Klas Toresson, Jan Ottesen, Fredrik Jonsson, Mikael Skoglund och Christian Sundeqvist
Min ingång till denna för mig okända nöjesvärld heter Lina Melander. Sångerskan kommer från samma stad som ”direktören” för Show Show (extra accentuering ska indikera att den är dubbelt så bra, dubbelt så prålig som en vanlig show). Har fått stifta bekantskap med Melanders talang genom hennes samarbete med Madeléne Birgenius i Log Lady. Sett två konserter i Masthuggskyrkan plus en enastående konsert på Utopia härom månaden, omgav sig då i vanlig ordning med ett knippe manliga (jazz)musiker av bästa snitt. Gläds åt denna sena upptäckt eftersom Log Lady besitter förmågan att ta publiken med storm, genom att med auktoritet framföra en repertoar med osviklig tyngd, oavsett om det handlar om svart, svängig och soulig musik med kvinnliga förtecken, eller specialprogram i form av tribut till favoriten Carole King.
I Show Show bildar Melander vokalkvartett med Eleonor Ågeryd, Klas Norberg och Jacke Sjödin influerade av Real Gruop och klassiska Gals & Pals. Därtill tar vokalisterna chansen att glänsa i solonummer, generöst tillkomna genom regissörens försorg. Vid det här laget har de blivit otroligt synkade eftersom man kamperat tillsammans i ett femtiotal föreställningar. Med undantag av Sjödin verkar de främst vara interpreter, frapperande mångsidiga sådana. Kan stundtals sakna en personlig avsändare. Se det som en notering i marginalen. Ågeryd borde egentligen inte vara ett nytt ansikte för mig då hon gjort album med jazzgeniet Joel Lyssarides, är medlem i folkrockbandet Rå, tribut-bandet P-Floyd och ingått i ett par framstående vokalgrupper. Klas Norberg som har sin bas i Ångermanland ser sig själv som trubadur och estradör. Han har en look och röst som kan påminna om Ola Salo och lanseras genom ett påstående som faktiskt har viss täckning: Behärskar en spännvidd från Elvis till Pavarotti. Har uppträtt med Tomas Ledin och Helen Sjöholm. Också Sjödin vars strida ström av nya visor under pandemin publicerades i videor på Kulturbloggen, har turnerat med musikalstjärnan. Vidare är underhållaren och artisten känd från Karlavagnen i P4 och som manusförfattare till åtskilliga produktioner i Uppsala. Körledaren och pedagogen Melander skiftar också ledigt emellan genrer och har därtill skrivit eget material.

Att också Sjödin platsar i detta illustra sällskap vad beträffar vokala färdigheter överraskar. 57-åringens odiskutabla styrka är annars en till synes outsinlig kreativitet jämförbar med den sanslöse Per Andersson, fast Sjödins texter bärs upp av mer substans. Han kan placeras in i en tradition där Peter Carlsson finns och Lasse Eriksson fanns (som Sjödin samarbetat med) Över dem svävar mästaren Povel Ramel (hänvisar till min recension i höstas av Jenny Almsenius Povel-program). Kreatören uttalar sig om sin outsinliga källa: ”Jag har många stickspår i huvudet.”
Show Show är befriande renons på politiska ställningstaganden. Vi slipper woke-kulturens förödande godhetssignalering. Däremot hög nostalgifaktor. Texter på temat igenkänning förekommer frekvent. Väjs inte heller för existentiella frågor, snarare tvärtom. Med rytm hämtad från ikonisk rapp av Povel och Wenche Myhre avhandlas en genomsnittlig livsresa på samma tid som en popsingel varar. En av flera höjdpunkter signerade rimsmeden Sjödin. Tacksamma grepp för att framkalla skratt i ord och ton. Evenemanget pågår i 2 ½ timma inklusive paus. Tippar att Lorensbergsteaterns beläggning uppgår till drygt nittio procent. Förmodar att publiken lämnar leende, mycket belåtna över vad de beskådat och blivit uppfyllda av. Publiken välkomnades i foajén av de medverkande vilka tågade runt i huset, sjungandes och spelandes. Trevligt och oväntat!

Hög tid att presentera den lika förträffliga som flexibla orkestern. Kapellmästaren bakom sina klaviaturer tillhör landets duktiga kader av frilansare, förvisso nytt namn för mig. Allsidige Per-Åke Stockberg med geografisk hemvist Ångermanland överlåter saxofonspelandet till specialisten Klas Toresson, en förnämlig tenorist från Sandviken med polerad och uttrycksfull ton som jag recenserat både live och på skiva. Fredrik Jonsson på kontra- och elbas, gitarrist Jan Ottesen och Mikael Skoglund på synt och soundscape är etablerade, mycket respekterade musiker som jag stött på i högkvalitativa jazziga sammanhang. De kompletteras galant av vikarierande trumslagaren Christian Sundeqvist. Orkestern har fullständig koll, vet exakt hur de ska förfara och i vilket ögonblick drastiska övergångar ska exekveras.
Denna synkade konstellation exponerar med stor spelglädje sin närmast osannolika yrkeskunskap, sitt osannolikt breda register. Vid några tillfällen lösgör de sig och levererar aptitliga solon, vilka oftast kommer från Klas Toresson som om jag minns rätt förutom tenorsaxofon trakterar klarinett och flöjt med den äran. Därtill ingår han tillsammans med Fredrik Jonsson och deras arbetsgivare Sjödin i kören ”Egghead Brothers” (syftar på att herrarna saknar hår på huvudet). Oanade talanger från musikerna. Vad gäller det dignande smörgåsbordet av sound bör de som arrat framhållas. Ett pärlband av ofta kända låtar har fått inte bara ny text av ekvilibristen Sjödin, utan också ny kostym anpassad för orkestern. Mikael Skoglund, Martin Östergren, Jocke Hallin, Anders Ekdahl och Per-Åke Strockberg delar på ansvarsfulla uppdraget att arrangera framförda kompositioner och potpurrier.

Har meddelat Melander att jag sannerligen imponerades över såväl innehåll som utförande, att upplägget fungerade förträffligt. Kan tänka mig att regissör Sjödin justerat här och var under resans gång. Något som kommit att känneteckna denna underhållande formel där vardagens bekymmer eliminerats, är återkommande interaktion med slumpvis utvalda objekt. Sjödin beter sig på samma sätt som exempelvis Claes Malmberg, Lill Lindfors och Stand Up-parnassen. En praktik som får lättroade att skratta. Oförargligt spontan metod som ger Sjödin stimulans, roar improvisatören mer än den roade mig. Visst kan medges att det är en smula fantastiskt hur Sjödin tillverkar en låt utifrån nyckelord framtagna av röster i publikhavet, medan Ågeryd drillar hisnande med Alice Babs som förebild. Det svunna Sverige utgör något av en röd tråd i Sjödins monologer och i flera av hans visbetonade kompositioner. Rutinerat praktiseras cliffhanger-metoden när anekdot om tidningsläsande gubbar på vischan berättas.

Lyckades inte undvika att bli långrandig, vilket brukar inträffa när jag blir exalterad. Ska som avslutning skanna anteckningarna för att lyfta fram några höjdpunkter. Makalösa bedrifter från samtliga i inslaget om musikhistoriens evolution, från gregoriansk sång till färsk hit av Loreen. Extranumret som en drift med motståndet att jobba övertid. Vill hävda att manus var rent av genialt när Sjödin spann loss på frågeställningar genom att rikta till oss och undra ”är ni för eller emot?” Inflationen i valfrihet exempelvis. Tokroligt blev det när Bä bä vita lamm gjordes i ett antal diametralt olika versioner, som ett sätt att spegla vidden av genrer man skapligt behärskar (kanske uppstod tanken vid upptäckten av Pughs ösigt rockiga tolkning inspelad för drygt femtio år sedan). Fusionen av älskad Taube-visa och Manhattan Transfers fyrstämmiga virtuoseri är underhållning i stunden på hög nivå. Snacka om udda idé! Uppskattade kärlekssången till moder jord och överhuvudtaget hur otroligt rapp och välformulerad Jacke Sjödin var, även då han tillåter sig tramsiga stråk. Allra sist måste ånyo understrykas vilken power vokalkvartetten uppvisade, i gemensamma aktioner och på individnivå.