25/4 2024
Dergårdsteatern i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)
Det var premiär för min del, första gången jag ”utsätter” mig för urkraften hos genreöverskridande Baskery. Kändes en smula onaturligt att det skulle ske just här och inte på Way Out West. Flera saker slår mig efter en mycket uppfriskande konsert som genomförs i ett svep. Skulle tro att systrarna Bondesson betecknar detta som ett lite udda gig, de som utgör en attraktion på festivaler i såväl USA som i Europa, lirat förband på turnéer med Robbie Williams och Brandi Carlile och framträtt med legendaren Johnny Winter. De bodde för övrigt i USA under tre år, är för närvarande utspridda i tre länder och kommer från nyligen genomförd turné i Frankrike. Vi är ett anständigt antal åhörare på Dergårdsteatern, fast de flesta stolarna tyvärr gapar tomma. Vidare hade det varit mer logiskt att uppfyllas av vad de själva kallar för ”banjo-punk” och ”kill-billy” ,stående i en jublande massa på en sunkig rockklubb. Dessutom är medelåldern på publiken en torsdagskväll i Lerum sannolikt åtskilligt högre än i normalfallet.
En annan omständighet handlar om image. Greta, Stella och Sunniva är mer erfarna och äldre än jag trodde. 40+ kvinnor tar fram energi förknippad med ungdomsåren via sportiga scenkläder och framför allt genom ett överlag omtumlande ösigt sound. Bandet har existerat och frodats sedan 2007. Innan egna karriären bildade man tillsammans med sin pappa rockabilly-inriktade Slaptones. Mestadels egenskriven musik har getts ut på fem album varav senaste släpptes i höstas. Som uppladdning lyssnar jag på deras låtar under min tågresa med byte. Efter konserten konstateras att det är skillnad på live och musik gjord i studio.
Storasyster Greta måste betraktas som ett fenomen. Sitter i mitten på scen. Lirar flinkt sexsträngad slidebanjo processad genom ett bord av effektboxar. Några gånger byter hon till en av sina gitarrer. Med fötterna trakteras förunderligt nog bas- och virveltrumma och i enstaka låt tas trumpinnar fram och då tas också puka(?) i drift. Sannerligen imponerande simultanförmåga av en instrumentalist som dessutom spelar piano på senaste skivan.! Mellansyster Stella på ståbas ansvarar för kittet, gör stor nytta med sitt skickliga understöd även om hon i denna repertoar förvånansvärt nog inte hamnar i framkant. Sunniva utstrålar självförtroende i egenskap av duktig sologitarrist på främst elgitarr. På senaste skivan spelas percussion av Sunniva och Stella. Snacka om att vara multiinstrumentalister! Samtliga sjunger med ackuratess, genomgående unisont. Trion använder andra förstärkare än vi vanligtvis ser på denna jazzrelaterade scen. Och de har med sig egen ljudtekniker vars kompetens ska berömmas.
Att systrarna sjunger pricksäkert och passionerat bidrar till deras framgångar. Minns jag rätt sjungs det genomgående samfällt, i stämmor med likartat register. Med några undantag är det engelska som gäller. Höjer på ögonbrynen av offensiv öppning i låt om slitsamt jobb. Finns en direkthet i deras sound, grundad i en rå och icke filtrerad dimension. Spelglädjen utifrån genetiska fördelar går inte att ta miste på. Jambetonade dialogerna emellan Sunniva och Greta är en publikfriande styrka hos Baskery, som vi får åtskilliga exempel på. Färdigheterna på respektive instrument frapperar. Titlar och textmässigt innehåll presenteras av i första hand den syster som sitter i centrum på scen. Big Flo visar sig till exempel handla om en spektakulär flygkrasch i Mexiko. Vad som stannar kvar hos mig är emellertid Gretas anmärkningsvärda fingerpicking-teknik på banjo. Tänker inte så mycket på vad de sjunger om, mer på hettan och ibland skönheten i deras röster.
Berättas för mig efteråt att ett album där enbart Neil Young-material tolkas är på gång att släppas. I skrivande stund erinrar jag mig att både Amanda Werne och Ida Sand är förnämliga uttolkare av hans låtskatt. Kontraster är ofta fruktbara. Publiken får därför njuta av två diametralt olika melodier. Dels vemodiga mästerverket Old Man (som jag har på Harvest), dels fräcka excesserna som pågår i tolv minuter i Down By The River. Till saken hör att låtlistans ordning abrupt behövde ändras bär en sträng på akustisk gitarr gick av. Arrangörens fotograf ryckte in och fixade ny sträng medan trion lirar övergångar så att det står härliga till. Sunniva plockar ackord rutinerat, broderar ut och etablerar skönt samspel med sin storasyster. Stella ansvarar för nödvändig stadga under extatiskt förlopp. Jag som värderar Young högt – såg ikonisk utomhuskonsert i Stockholm för drygt trettio år sedan – ryser av vällust.
Kan passa på att lägga in referenser som dök upp under konsertens gång: Maraton-jam á la Greatful Dead, virtuosen David Lindley, i ett rytmiskt tungt intro Led Zeppelin samt här och var Dixie Chicks/ The Chicks. Allra sist framförs ytterligare en cover, nämligen den stämningsfulla gonatt-visa som blev en livefavorit med Ainbusk Singers. Stämmorna ackompanjeras enbart av Gretas elgitarr. Att Bellman framförs a cappella trestämmigt inte att förglömma.
Hade jag varit recensent för GP hade jag vid det här laget dubbelt upp förbrukat den mängd tecken jag skulle haft till förfogande. Avslutar därför med några nedslag bland anteckningarna. Gör vågen för hypnotiskt röjiga och taktfasta Dirty Dog, exceptionella energinivån i framstudsande Miss America samt en snärtig sak döpt till The Curse. Noterar attacken i deras beat och distade toner, hur snyggt mönstret stundtals bryts i fina ballader och hur man brinner för att beröra sina lyssnare. I ordinarie finalnummer riffas det suggestivt genom hela melodin, vilket uppskattades. Ibland tangerar Baskery den attityd som alstrats av punkiga systrar när och fjärran, med den avgörande skillnaden att Bondesson-syskonen befinner sig på en högre platå, då de förkovrat sig på sina instrument. Gillade verkligen deras sound och attityd, förmågan att skriva slagkraftiga melodier och inte minst hur tajt det lät
Fotograf: Christer Åkerlund