Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Exodus – en mästerlig debutfilm

by

Exodus
Betyg 5
Svensk biopremiär 3 mars 2023, öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 2023
Regi Abbe Hassan

En lysande film, unik och djupt berörande. Vilken mästardebut. Exodus är Abbe Hassans regidebut.

Exodus är ett storartat drama om två människor på flykt som sticker ut med en unik berättelse. En container med flyktingar har precis tömts på en turkisk hamn och de flyende människorna ska transporteras vidare i lastbilar och bussar. Då kommer polis och alla försöker springa åt olika håll. Tolvåriga Amal är på flykt från kriget i Syrien och tvingas lägga sitt liv i människosmugglaren Sams händer.

En medelålders man och en tolvårig flicka väcker förstås omgivningens misstankar. Men trots att Sam är både cynisk och vill tjäna pengar är han det tryggaste alternativet för Amal för att kunna ta sig till Europa och hitta sina systrar och sina föräldrar.

Samspelet mellan de två, Amal och Sam, är fenomenalt fint gestaltat. Vilka skådespelare och vilken skicklig regi. Amal spelas av Jwan Alqatami. En stjärna. Hon är så färsk som filmskådespelare att det knappt finns någon information om henne i filmdatabaser. Henne lär vi få se i andra filmer eller tv-serier. Hon är så naturlig framför kameran och kan visa så många olika nivåer av känslor. Ashraf Barhom, som spelar Sam, är skådespelare som är född i Israel och har medverkat bland annat i The Kingdom (2007), Coriolanus (2011) och Clash of the Titans (2010).

Ganska ofrivilligt blir Sam den som kan rädda Amal från alla farligheter som finns längs vägen och Amal blir en slags nyckel för Sam att hitta den lekfullhet och fantasi som han gömt djupt inom sig.

Det är en vacker, fängslande film som är fri från de schabloner som många filmer om flyktingöden ofta är uppbyggda med. Här har vi redan en av årets blivande filmer som kommer att ta hem priser och guldbaggar.

Filmrecension: Wannsee 1942 – omskakande

by

Wannsee 1942
Betyg 5
Svensk biopremiär 20 januari 2023
Regi Matti Geschonneck
I rollerna Philipp Hochmair, Johannes Allmayr, Maxmillian Brückner,

Omskakande. Jag bara sögs in och kunde inte vika undan en sekund från denna skrämmande skildring av vad människor kan göra när de påverkar varandra, fångade i en ideologi och rädd om sin egna position. Fångade i misstänksamhetens rep och ingen vågar stå upp för medmänsklighet.

Har du sett filmen Tolv edsvurna män från 1957 i regi av Sidney Lumet. Filmen, kretsande kring en tolvmannajury i kris och allt händer inne i ett enda rum. Det är så dramatiskt och så välgjort, så starkt, så spännande och det går inte att slita sig från dramat. Trots att det inte händer mer än att männen i juryn pratar, men det är så mycket som händer inom dem som vi som åskådare känner med och påverkas av. Denna film, Wannsee 1942, är uppbyggd på samma princip. Vi får följa ledande nazister som samlas den 20 januari 1942 vid Wannseesjön utanför Berlin på inbjudan av Reinhard Heydrich. På dagordningen fanns endast en punkt: ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. I stort sett följer vi mötet, med små korta utflykter till fikarummet och att vi får se bilarna som släpper av och hämtar männen.

Handlingen är baserad på de historiska dokument som lämnades kvar är Wannsee 1942. Det är en redogörelse för vad som hände under ett möte som förändrade världshistorien och beseglade ödet för över sex miljoner människor. Det är så mycket som rör sig under ytan. Blickar som avslöjar vad som rör sig i de inre på de män som samlats kring konferensbordet. En del är rädda om sin position, rädda för att bli utkastade från makten om de säger emot, andra tänker på vad som är bra för deras egen karriär. En del talar om hatet mot judar men i det som inte sägs märks de att de inte är övertygade om att det är rätt väg, men ingen vågar säga emot.

Det är så starkt och det är välgjort in i minsta detalj. Det går inte att vända bort blicken fast jag vill bara gråta, eftersom det är en skildring av vad människor förmått göra och inte alltför länge sedan. Min mamma var ett barn under andra världskriget. Det finns många äldre som var barn under detta krig. Det fruktansvärda är dessutom att liknande folkmord skett också sedan dess. Turkiets folkmord över armenier, Islamistiska statens folkmord och förföljelse av yazidierna, 1994 ägde ett omfattande folkmord rum i den centralafrikanska staten Rwanda. Cirka en miljon människor mördades och över två miljoner flydde. Det är några exempel, det blir sorgligt nog fler.

Denna film handlar inte bara om folkmord. För mig är det en skildring om sammanhang där mäktiga människor kan sitta tillsammans och ta beslut som berör maktlösa människors liv och existens. Till och med i vårt demokratiska svenska samhälle är det en grupp makthavare som kan ta beslut som skapar många tragedier. Alla makthavare lever med höga löner och har ingen aning om hur deras beslut påverkar de maktlösa.

Filmrecension: The Pale Blue Eye – mystisk, magisk, spännande och överraskande

by

The Pale Blue Eye
Betyg 4
Premiär på Netflix 6 januari 2023
Manus och regi Scott Cooper
I rollerna Christian Bale, Harry Melling, Gillian Anderson, Lucy Boynton, Charlotte Gainsbourg, Toby Jones, Harry Lawtey, Simon McBurney, Hadley Robinson, Timothy Spall, Joey Brooks, Brennan Cook, Gideon Glick, Fred Hechinger, Matt Helm, Jack Irving, Steven Maier, Charlie Tahan och Robert Duvall

Mystisk, spännande med oväntade vändningar – ett måste för alla som älskar Edgar Allan Poe.

Edgar Allan Poe är en av huvudrollerna i denna spännande thriller, den är precis så spöklik och mystiskt som en Poe-film bör vara. Den bygger på en bok, dock inte av Edgar Allan Poe själv utan av på en bok av Louis Bayard.

Handlingen utspelas i West Point, år 1830. Christian Bale spelar Augustus Landor, en ärrad utredare som anlitas för att diskret undersöka ett brutalt mord på en kadett. Men bland kadetter och personal finns en stark tystnadskultur och för att få med utredningen inifrån tar Landor hjälp av en kadett. Denna kadett är en ung man som heter Edgar Allan Poe. Ja precis, poeten, författaren och skräckmästaren Edgar Allan Poe (som spelas av Harry Melling, som är perfekt i den rollen).

Miljöerna och fotot är snyggt och elegant filmat. De förmedlar starka känslor av något magiskt, mystiskt och ockult. Dessutom en lång rad av världens främsta skådespelare. Jag lovar att du kommer att bli överraskad ett par gånger om – filen har flera oväntade vändningar.

Filmrecension: En sång för min dotter – om hur småtjafs förmörkar stundens glädje

by

En sång för min dotter
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 januari 2023
Regi Alauda Ruiz de Azúa
Medverkande Laia Costa, Susi Sánchez, Ramón Barea, Mikel Bustamante

En spansk film om livet, om hur vi människor kan bry oss om varandra, tjafsa och vara grälsjuka samtidigt. Jag såg någonstans att den stora spanske filmregissören Pedro Almodovar öst beröm över denna film. Det är logiskt, filmskaparen går tydligt i Almodovars fotspår i hur karaktärerna skildras. Fast En sång för min dotter är mindre absurd än vad Almodovars filmer ibland kan vara, denna film tar inte ut svängarna lika mycket – och det är mest positivt.

En film om det stora i det lilla livet och som skildrar hur vi blir föräldrar åt våra föräldrar samtidigt som vi blir föräldrar åt våra barn. Eller hur det kan inträffa samtidigt. För en del kan barnen förstås hinna bli tonåringar eller vuxna innan det är dags att ta hand om våra föräldrar.

Huvudpersonen Amaia är en 25-årig kvinna. Hon och hennes partner Javi har precis fått ett barn, lilla Jone. De inser först då på allvar att de nu har ansvar för ett helt nytt liv och att det ändrar mycket i deras liv. Javi är ljustekniker på teatrar och måste ta jobb i en annan stad när det erbjuds. Amaia hoppas kunnas göra en del av sina jobbuppdrag via dator hemifrån. Hon märker snabbt att det är omöjligt när hon är ensam med en baby som skriker och vill bli tröstad och vill ha bröstmjölk. Amaia bestämmer sig då för att flytta hem till sina föräldrar ett tag.

Föräldrarna bor i en mysig krustads i Baskien. De är lyckliga över barnbarnet men trots det så gnäller framför alla Amaias mamma och kommer med pikar. Fast när de promenerar på staden och möter bekanta skiner Amaias mamma och visar upp barnbarnet och skryter. Men hemma tjafsar hon och ger pikar åt Amaia. Det är som att vi ofta inte inser hur lyckliga vi är just när vi är lyckliga. Vi låter småtjafs förmörka glädjen i stunden. Det är filmens tema. Att vi glömmer att vårt liv är det vi lever just nu, precis här och nu.

Tyvärr tycker jag att filmens sista tredjedel blir lite seg och övertydlig men då de första två tredjedelarna är så bra och helt slukar mig får filmen betyg efter kvalitet på de första två tredjedelarna.

Filmen utspelas i Spanien och jag tror att vi som bor i Sverige inte helt kan identifiera oss med Amaia. Dels har vi ju en föräldraförsäkring som gör att vi kan vara hemma med nyfödda barn och första tio dagarna kan båda föräldrarna vara hemma. När det gäller vård av sina föräldrar är det inte heller lika utspritt i Sverige att flytta hem till sina äldre, sjuka föräldrar och ta hand om dem. Att vi lämnar bort barnen på dagis och de äldre till äldreboenden eller sjukvården har sina fördelar och sina nackdelar, men jag är ändå glad över att jag och min man kunde vara hemma med barnen i början och sedan kunde ha dem på dagis så vi båda kunde jobba.

Filmrecension: Rodeo – berörande och stark men den gör mig också sorgsen

by

Rodeo
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Lola Quivoron

En berörande men också en film som gör mig sorgsen. En unik, annorlunda skildring av en ung kvinna som kämpar för att ta plats i en ultramaskulin grupp, ett ett manligt motocrossgäng från underground-världen med en hel del kriminalitet. Julia är en ung kvinna som älskar att fara fram i hög fart på en motorcykel. När hon blir utkastad från sin familj träffar hon på detta motocross-gäng och hon satsar allt för att bli accepterad och en i gänget.

Det är mycket snyggt filmat och det är spännande att få en inblick i en värld dit jag själv aldrig skulle bege mig. Jag lyckades inte ens som tonåring att lära mig köra moped.

Filmens distributör beskriver filmen:
En feministisk uppgörelse med en ultramaskulin värld – en förförisk fransk American Honey på två hjul.

Jag är kritisk till den beskrivningen som sätter ett slag likhetstecken mellan feminism och att vara kriminell. Julia är utan tvekan kriminell. Det är hon redan innan hon träffat motocross-gänget. Hon har inga problem med att stjäla motorcyklar. När hon släpps in i gänget tar hon för sig genom att vara suverän på att ha idéer på hur gänget ska kunna genomföra brott.

Filmen har förföriska bilder från när Julia och gänget far fram på motorcyklarna, vinden blåser igenom deras hår och de utstrålar lycka och de kan resa sig på cyklarna och göra på ett hjul. Bilderna får mig att känna den frihetskänsla som väller igenom Julia när hon far fram på en motorcykel. Men det är farligt, livsfarligt, det vet det flesta av oss. Så jag blir väldigt kluven till bilderna där de gör konster på motorcyklarna, i full fart far de fram utan hjälmar. De leker med döden.

Julia är en fascinerande ung kvinna och samtidigt är det väldigt sorgligt att se hur grymt förtrycket av kvinnor är i denna miljö. Kvinnorna måste helt inordna sig under männen och antingen som den fängslade gängledaren Dominos fru låta sig i stort sett leva inlåst eller som några av de andra kvinnorna vara vackra bihang med kurviga kroppar. Att som Julia försöka ta för sig och bli likvärdig med männen är i stort omöjligt.

Skådespelarna är suveränt duktiga. Julie Ledru som spelar Julia kommer vi absolut att få se i fler filmer framöver liksom Antonia Buresi som har rollen som Ophélie, Dominos fru.

Rodeo vann juryns pris Un Certain Regard i Cannes filmfestival 2022.

Filmen är mycket stark men jag blir också nedslagen av hur farligt Julia lever. Ett minus för filmen är att jag inte får någon förklaring till varför hon blir utslängd från sin familj, blir utan bostad och därför måste bo i motocross-gängets förråd. Fast å andra sidan är det också en del av filmens styrkor att den inte berättar allt utan låter oss själva känna och tänka.

Om regissören:
Född 1989, har Lola Quivoron ett par kortfilmer bakom sig när hon långfilmsdebuterar med Rodeo. Under fyra år dokumenterade hon motorcykelgäng liknande de i filmen.
– I den miljön var jag som kvinna en främmande fågel, säger regissören Lola Quivoron. Men min huvudperson Julia trotsar alla givna gränser.
– Jag vill utmana den manliga blicken, säger hon.