Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Bullet Train – En tågresa som får både Tarantino och Thomas the Tank Engine att blekna i jämförelse

by

Bullet Train
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 augusti 2022
Regi David Leitch

Bullet Train är baserad på boken av Kōtarō Isaka från 2010. Jag har inte läst förlagan, men på förhand hade jag förväntat mig att den skulle vara i stil med traditionella japanska deckare som The Tokyo Zodiac Murder, The Honjin Murders eller The Decagon House House Murders. Men jag blir snart varse om att Bullet Train är mer av en mörk komedi i stil med Tarantino eller Cohen-bröderna.

I huvudrollen som “Ladybug”, en otursförföljd småtjuv som går i terapi och precis har upptäckt zen, ser vi Brad Pitt. Jag tycker han gör rollen med en stor nypa charm. Han får hoppa in i ett uppdrag att stjäla en resväska på Shinkansen, ett snabbtåg som går från Tokyo till Kyoto. Det visar sig att tåget är späckat med en mordisk ensemble yakuzas och lönnmördare. Däribland de charmiga brittiska “tvillingarna” Lemon och Tangerine, varav den ena är besatt av Thomas the Tank Engine.

Filmen är strax över två timmar lång men är förvånansvärt underhållande, åtminstone i jämförelse med andra filmer inom genren. Det rör sig mellan slasher, komedi och action. Själva handlingen är chockerande simpel och det bjuds inte på särskilt många twister, men karaktärerna bär mer eller mindre hela filmen på egen hand med sin kemi och humor. Bullet Train kommer knappast gå till filmhistorien som ett mästerverk men den bjuder på högintensiv underhållning och kan mycket väl bli en kultfilm.

Filmrecension: Evolution – en film som inte går att skaka av sig

by

Recension: Evolution
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 juli 2022
Regi Kornél Mundruczó
Manus Kata Wéber

En film som inte går att skaka av sig, den gräver sig in och gör bitvis ont. Vi får följa tre människor i olika tidslinjer som alla har anknytning till varandra och till förintelsen, då nazister dödade miljoner judar. Tidningen Wrap skrev om filmen: Sätter djupa spår känslomässigt. Ja det skriver jag under på. Bitvis vill jag sätta lägre betyg då filmen mittersta del är mer teaterdialog än film. Men som helhet är filmen och dess berättelse så stark att den sitter kvar i både huvud och känslor länge.

Denna triptyk av historier utspelar sig under olika tidsepoker men alla i skuggan av andra världskriget och förintelsen. Vi får följa flera generationer överlevare och deras sätt att hantera sitt tunga arv. I dagens värld där det finns flera andra grymheter utförda av människor kan berättelserna säga något om många olika människors öden och hur de försöker leva efter att ha upplevt djupa tragedier och utsatts för hat. I den tredje delen får vi möta en tonårig pojke som inte vill vara jude och som i skolan, i högstadiet, blir utsatt av ungdomar med rötter i Mellanöstern. Detta hat mellan olika grupper från Mellanöstern finns också i svenska skolor. Många kan säkert relatera till stora delar av filmens handling.

I filmens tre sammanlänkande historier får vi först följa några män som städar upp på en dödens plats och gör en mycket oväntad upptäckt. Den delen känns i hela kroppen, den är nästan filmad utan någon dialog alls. I mellersta delen får vi se en mor och dotter med sårig relation som har ett svårt möte i en Budapestlägenhet. Den skulle passa mycket bättre på en teater, den är delvis alldeles för seg och övertydlig för filmens format. Den känns också som en dialog vi både sett och hört i oändliga olika format i både film och teater och i litteratur tidigare. I den tredje och avslutande delen lyfter filmen då vi får följa en tonårig pojke i Berlin som försöker navigera på minerad mark i en högstadieskola med olika grupper från Mellanöstern.

Filmiskt är speciellt den första tredjedelen helt suveränt berättad där bilder berättar mer än vad som skulle kunna sägas med ord. Några män städar upp på en dödens plats och gör en mycket oväntad upptäckt. I den delen utnyttjas filmens sätt att berätta starkt, professionellt och imponerande med några mäktiga långtagningar mästerligt fotograferade av Yorick Le Saux (Only Lovers Left Alive, Little Women).

Filmrecension: Belle – en av de bättre coming-to-age-filmerna

by

Belle
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 juli 2022
Regissör Mamoru Hosoda

En vacker japansk anime med både romantik, spänning och som tar upp frågor om vänskap och existentiella frågor. Huvudpersonen Suzu är en skolflicka som bär en djup sorg och är mobbad. Barn och ungdomar kan verkligen vara oerhört grymma och elaka när de är i stora grupper.

När Suzu var liten dog hennes mamma. Mamman hoppade i en strömmande flod för att rädda en liten flicka från att drunkna. Den lilla flickan räddades men Suzus mamma dog. Skolbarnen mobbar Suzu och retar henne för att hennes mamma hellre räddade ett annat barn än överlevde för att ta hand om Suzu. Det är en tung för Suzu att bära. Suzu lever med sin pappa men de har svårt att nå varandra, båda är tyngda av sin sorg.

En av alla dessa trista dagar då Suzu känner sig ensam, mobbad och övergiven blir hon inbjuden till U, en värld online. I den virtuella världen U kan man bli den man egentligen är. Suzu kastar sig in i U och där blir hon Belle, en hyllad vacker sångerska. I början är allt underbart och som Belle blir hon hyllad och älskad av många. Vem man är i det verkliga livet vet ingen.

Självklart dyker det upp problem och farligheter i den virtuella världen också. Där finns Odjuret, en skrämmande varelse som skapar kalabalik. Men det är något med Odjuret som Belle dras till.

Jag kan bli trött på hur hysteriskt blyg Suzu är emellanåt och hur de unga inte vågar visa känslor. Om det är mer japansk kultur eller att jag glömt bort den delan av hur det vara att vara ung, det vet jag inte.

Visst har filmen en del förutsägbara delar men berättelsen har också överraskande vändningar.
Jag tillhör inte filmens målgrupp. Den är tydligt riktad mot ungdomar och framför till yngre tonåren. Problemet är väl att personerna pratar japanska så publiken måste kunna läsa undertexterna, om de inte kan japanska, förstås. Hoppas verkligen inte filmen dubbas.

Det är en form av ”coming-to-age-film” och den är en av de bättre i denna genre. Romantik, vänskap, svårigheter och att våga stå upp för vem man är – en bra blandning och inte helt förutsägbar i alla delar.

Filmrecension: The Gray Man – inget för den som inte gillar action på högsta volym

by

The Gray Man
Betyg 2
Premiär på Netflix 22 juli 2022
Regi Anthony och Joe Russo
I rollerna Ryan Gosling, Chris Evans, Ana de Armas, Jessica Henwick, Regé-Jean Page, Wagner Moura, Julia Butters, och Billy Bob Thornton
Bygger på boken The Gray Man av Mark Greaney

En man (spelas av Ryan Gosling) som sitter fängslad för ett mord får ett erbjudande av en rekryterare från CIA att slippa ut ur fängelset om han blir en hemlig mördare för CIA. Hans kodnamn blir Sierra Six och hans uppdrag blir att på order av CIA eliminera personer som CIA bedöms vara farliga för människor. En sådan korrumperad överenskommelse är ganska väntat skum. Under ett uppdrag upptäcker Sierra Six att CIA är korrumperad högt upp i organisationen och han blir jagad.

Den som gillar filmen med action på högsta volym med slagsmål på flygplan som brinner, spårvagnar och bussar som exploderar och oräkneliga dueller med kulsprutor – den får väl sitt lystmäte mättat. Det är en film för den som gillar action och ännu mer action i högsta fart med kulsprutor och en skum handling där CIA tar hjälp av en sociopatisk lönnmördare som till sitt förfogande har oräkneliga armeer som tar upp jakten på en enda person som av slump råkar få tag på uppgifter som bevisar korruption på hög nivå. Det är ett förutsägbart och väl beprövat recept på tvistad action med korrumperade makthavare och en helt galen lönnmördare. Det är en handling vi sett förr.

Om CIA ens gör hälften av det som filmen pepprar med då är USA ett extremt skrämmande odemokratiskt land. Jag funderar på om allt kan vara helt taget i luften?

Skälen till att filmen inte får ännu lägre betyg är att den är snyggt filmad och ihopklippt, den är påkostad med scener från många städer runt om i världen. Ett plus är också huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling son är en duktig skådespelare med brett register från romantiken i Lalalaland till denna actionrulle på högsta volym. Men för den som inte är något fan av actionfilm är det nog knappast värd pengarna för biobiljetten. Det är en film för den som gillar action på hög volym.

Filmrecension: Min sommar i Provence – vacker och helt oemotståndlig

by

Min sommar i Provence
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 juli 2022
Regi Christophe Barratier

Så vacker och helt oemotståndlig. En av de finaste och vackraste berättelser om den första kärleken, om vänskap och om att växa upp och upptäcka att de vuxna inte alltid är perfekta och att mamma och pappa inte alltid har det så lätt. En film om klassklyftor och om den begynnande kvinnorörelsen och om livet, helt enkelt. Handlingen utspelas 1905, i en tid då ingen sprang omkring med mobiltelefon och det var inte många som hade bilar.

Tolvårige Marcel befinner sig i gränslandet mellan barndom och tonår. Han bor i Marseille men tillbringar sommaren ute på landsbygden i Provence tillsammans med sin mamma, pappa, sina syskon och mostrar och morbröder. Ute på landet har han vännen Lili, en bondpojke från granngården. Tillsammans sätter de fällor för smådjur och fåglar och de vandrar han över de lavendeldoftande kullarna och undersöker grottor. En dag under sina strövtåg stöter de två pojkarna på den mystiska flickan Isabelle. Från Marcels håll blir kärlek vid första ögonkastet. När en av två vänner blir förälskad påverkar det vänskapen. Kärleken till Isabelle för med sig flera komplikationer. Hon tycks tillhöra någon slags rik överklass och Marcel slits mellan Isabelles familjs tankar och sin egen pappas socialistiska idéer. Filmen är fylld av livets komplexitet och det berättas i lugn takt och med en hel del som är underförstått. Filmskaparen litar på sina tittare och låter oss känna och förstå situationen på vårt sätt.

Filmen hær så många styrkor. Fotot, ljuset, miljöerna, skådespelarna och att den inte säger allt rent ut och den har flera nivåer i berättelsen. En viktig del i skildringen är Marcels föräldrar som båda tillhörde de människor som under 1900-talets början anammande feministiska och socialistiska tankar. Där är en hel del som sägs mellan raderna. Det är en film som tar sig tid att berätta, på ett lugnt och underbart sätt, som gör att jag känner det som att jag är med.

Filmen på verkliga händelser och är baserad på i en biografi av Le temps de secrets från 1959, den tredje av fyra böcker där filmskaparen och författaren Marcel Pagnol skrev om sin egen barndom. Marcel Pagnol var först med att göra dialogbaserad talfilm på franska och drev sin egen filmstudio utanför Marseille från 1932 och fram till kriget. Han var också den första filmskaparen som blev invald i Franska Akademin. Marcel Pagnols romaner har legat till grund för succéfilmer som Jean de Florette och Jean de Florette del 2 – Manons källa.

Filmer som bygger på verkliga händelser kan ibland bli övertydliga då filmskaparen är rädd för att missa något som alla känner till och anser att det måste finnas med. Dramaturgin får ibland ge vika för det biografiska. Denna film går visserligen fram i lugn takt men den känns inte på något sätt instängd eller påtvingad att ta med något. Den är en helt underbar film om en tid som inte längre finns men dess grundberättelse om den första kärleken, om vänskap, familj och besvikelse är evig.