• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramaten

Mänskliga dockskåpsfigurer i Tjuvar på Dramaten

13 oktober, 2011 by Redaktionen

Foto: Sören Vilks

Tjuvar
Dramaten, Lilla scenen
Premiär: 12 oktober

Scenen i Tjuvar på Dramatens lilla scen liknar ett gigantiskt dockskåp, med sex sparsamt möblerade rum. Pjäsen börjar med ett sprakande ljus, som ”myrornas krig” i tv-apparaten, som om scenen söker efter rätt signal. Och så får vi kontakt och dockskåpsfigurerna får liv. Vi kastas rätt in i vardagen för tolv personer, vars öden är sammanvävda på olika sätt.

Ett medelålders par är rädda för att någon iakttar dem och hotar att förändra deras liv, ett yngre par glider isär för att frun drömmer om förändring, en äldre kvinna har väntat i 38 år på sin make som försvann på bröllopsresan. Provrörsbarnet Mira vill inte ha barn eftersom hon aldrig lärt känna sin egen far, ensamstående Linda drömmer om en egen familj, hennes pappa Erwin känner sig övergiven på sitt äldreboende och brodern Finn, som varit framgångsrik försäkringsmäklare, lämnar inte längre sin säng.

Flera av personerna heter Tomason – ett begrepp som står för människor som förlorat eller är på väg att förlora sin funktion i det moderna samhället. Läs om ursprunget till begreppet Thomasson på JAPANavi.

Egentligen är allt ganska mörkt. Det handlar om drömmar som inte blir uppfyllda, rädslor som hindrar personerna att leva fullt ut, om deras oförmåga såväl att leva i nära relationer som att vara ensamma. Men pjäsförfattaren, tyska Dea Loher, berättar med en humor och värme som gör att det inte känns helt tröstlöst. Kanske kan vi ställa in mottagningen på nytt och justera händelseutvecklingen, ge personerna chans att göra nya val?

Malin Ek. Foto: Sören Vilks

Malin Eks karaktär Ira ger citatet som förklarar pjäsens namn:

Tror du att det finns många människor som jag, som lever som om de inte levde. Som stjäl sig igenom hela sina liv, försiktigt och skyggt, som om ingenting tillhörde dem, som om de inte hade någon rätt att uppehålla sig där. – Som om vi vore tjuvar.

Alla rollerna i Tjuvar är lika viktiga. Alla personerna bidrar till historien, som är som ett collage av berättelser. Det är en skicklig ensemble som lyckas lyfta fram var och ens personlighet och dessutom emellanåt agera i biroller eller som berättare.

Pjäsen hade urpremiär i Berlin förra året och Sverigepremiär på Helsingborgs stadsteater, där den spelas sedan den 23 september. Tjuvar har ett budskap som är allmänmänskligt och tidlöst och vi kommer nog få se den på fler scener framöver.

Tjuvar av Dea Loher

I rollerna: Johan Holmberg, Annika Hallin, Hannes Meidal, Jessica Liedberg, Magnus Ehrner, Malin Ek, Shima Niavarani, Claes Ljungmark, Lotta Tejle, Björn Granath, Lil Terselius, Filip Alexanderson

Översättning: Maria Tellander
Regi: Jenny Andreasson
Ljus- och videodesign: SUTODA
Scenografi och kostym: Marika Feinsilber
Koreografi: Dorte Olesen
Peruk och mask: Nathalie Pujol, Linda Hyllengren

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Dea Loher, Dramaten

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dea Loher, Dramaten, Tjuvar

Goldonis ”Två herrrars tjänare” med Morgan Alling bjuder på fest på Stora scenen

4 september, 2011 by Rosemari Södergren

Två herrars tjänare Morgan Alling Foto: Sören Vilks

En fest på Stora scenen – det är vad skådespelarna i ”Två herrars tjänare” på Dramaten bjuder på. Färgsprakande, dansant, akrobatiskt, roligt, vackra kläder och sprittande musik. Nationalscenen Dramaten visar att den kan spela fars.

Carlo Goldoni, som skrev pjäsen under 1700-talet, byggde vidare på Commedia dell arte-traditionen och han vidareutvecklade den improviserade scenformen. Goldoni lät figurerna bli fylligare karaktärer med skriven text och ofta flyttade han rollfigurerna till en för 1700-talets framväxande borgerskap mer realistisk miljö.

Peter Ackroyd, brittisk författare, har i en kulturhistorisk översikt skrivit att Goldoni blev en sanningsenlig skildrare av Venedigs sociala förhållande, med dess informella ekonomier och ständiga blandning av privat och offentlig. Typiska miljöer var den lokala mötesplatsen, som i ”Det lilla torget” eller krogen runt hörnet, som i ”Värdshusvärdinnan”. Alla fann sin plats i hans komiska värld, kvartersprästen och gondoljären, köpmannen och parvenyerna påväg till sommarläget … (Källa programbladet för Dramatens uppsättning av Två herrars tjänare).

”Dramatens uppsättning av ”Två herrars tjänare” utspelar sig i Venedig med karaktärer från 1700-talet fast genom att huvudpersonen och gycklarkaraktären Truffaldino (Morgan Alling) talar en nutida göteborgsdialekt med en hel del aktuella uttryck kan vi känna att föreställningen har något att säga nutidsmänniskan också.

”Två herrars tjänare” handlar, som titeln säger, om en person som jobbar för två herrar. Truffaldino är en betjänt som lyckas få anställning hos två herrar. Då kan han tjäna dubbelt på mycket, tänker han. Det blir en hel del förvecklingar förstås och missförstånd. Delvis är föreställningen en klassisk förvecklingsfars där kärleken förhindras genom missförstånd.

Regissören Peter Langdal säger i en intervju i programbladet:

Fråga: Två herrars tjänare, hur läser du pjäsen?
Svar: På danska … nej, men den handlar om livet och kärleken, två områden där vi alla är fullblodsamatörer. Sen finns dubbelheten, dualiteten som ett fascinerande tema i pjäsen. Framför allt handlar den om att vara på två ställen samtidigt och ändå få ihop livet till e helhet. Truffaldino, tjänaren med två herrar, är en underbar symbol för den kluvna tillvaro så många av oss lever i.

Nu tror jag väl inte att publiken tar till sig så mycket av budskapen. Mest av allt är det några timmars skratt och nöje, mycket snyggt förpackad underhållning, helt enkelt en teaterfest.

Två herrars tjänare Hans Klinga, Mats Bergman, Jon Karlsson, Morgan Alling, Nina Fex och Hanna Alström Foto: Sören Vilks

Från början byggde Två herrars tjänare på skådespelarnas improvisationer. Först när den spelats några år skrev Goldoni ner manus. Det märks i och med att pjäsen bjuder in skådespelarna och ger dem chansen att briljera. Det är en föreställning som är skriven för att lyfta skådespelarna. En som briljerar allra mest är mannen bakom huvudkaraktären Truffaldino.

Morgan Alling är helt rätt person för rollen. Han är akrobatisk och en säker improvisatör som rör sig på scen naturligt som få.

Margareta Sörenson i Scenbloggen på Expressen uttrycker detta så bra:

Morgan Alling och Morgan Alling är svaret på varför det verkligen blir en rolig fars, trots att intrigen ibland är krånglig och tempot lite ojämnt. Å ena sidan Morgan Alling estradören och å den andra Morgan Alling, skådespelare till fullo. Estradören hittar snart någon i publiken att leka med (till all lycka denna kväll en församlingspedagog – vilket fynd!). Skådespelaren vet att kul blir det bara om det finns några korn allvar i soppan; Alling pendlar mellan förslagenhet och småpojkebus, mellan överlevnadsstrategi och undergångspanik och skissar på vanliga mänskliga tillkortakommanden som feghet och dubbel moralisk bokföring.

I rollerna Morgan Alling, Pontus Gustafsson, Hanna Alström, Hans Klinga, Jon Karlsson, Mirja Turestedt, Peter Engman, Mats Bergman, Nina Fex, André Kaliff
Musiker Erik Nilsson, Conny Laxéll
Översättning Eva Alexandersson
Regi Peter Langdal
Scenografi och kostym Karin Betz
Ljus Torben Lendorph
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Lena Bouic-Wrange

Recension i Teatermagasinet också.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, Goldoni, Morgan Alling, teater, recension

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Goldoni, Morgan Alling, Recension, Teater

Bilder från den traditionella höstsamlingen på Dramaten

23 augusti, 2011 by Redaktionen

Idag höll Dramaten sin traditionella höstsamling där teatern presenterade höstens repertoar och medverkande skådespelare. Här är några bilder från evenemanget.

Marie-Louise Ekman. Foto: Anders Löwdin

Reine Brynolfsson & Melinda Kinnaman. Aktuella i ”Duett för en” av Tom Kempinski. Foto: Anders Löwdin

Mellika Melouani Melani, regissör & Hulda Lind Jóhannsdóttir, skådespelare. Bilder från den traditionella höstsamlingen på Dramaten, 20110823. Mellika Melouani Melani är även chef för Folkoperan. Foto: Anders Löwdin

Morgan Alling. Aktuell med ”Två herrars tjänare” av Carlo Goldoni. Foto: Anders Löwdin

Läs också ”Rapport från Dramatens presentation av höstsäsongen 2011” här på Kulturbloggen.

Text och foto: Anders Löwdin
Mer bilder hittar du här. (Flickr)

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, teater, skådespelare.

Arkiverad under: Scen Taggad som: Dramaten, skådespelare, Teater

Rapport från Dramatens presentation av höstsäsongen 2011

23 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Gösta Ekman var där, Örjan Ramberg, Johan Rabaeus, Börje Brynolfsson, Melinda Kinnaman, Morgan Alling, Livia Millhagen, Torkel Pettersson …
De flesta av Dramatens skådespelare, regissörer och dramatiker minglade i Marmorfoajén på tisdagsförmiddagen när press, teaterbloggare och en del andra kulturintresserade var inbjudna för att få se smakprov ur och få information om höstsäsongen på vår nationalscen.

Det börjar bli en tradition att Dramaten bjuder in medier på det här sättet och bjuder på fruktsallad. Teaterchefen Marie-Louise Ekman minglade omkring, hälsade på gästerna och såg ut att vara på strålande humör. När hon inledde tillställningen lovordade hon sin personer:
– Här är en plats som sjuder av liv. Det är en plats där man lever för det man gör, sade hon.

Och de premiären som teatern bjuder på i höst är ett blandat program med nyuppsättning av den moderna klassikern ”Natten är dagens mor” av Lars Norén, den tidlösa Molierekomedin Misantropen, samtidstragedin ”Tjuvar” av tyskan Dea Loher, Ibsenpjäsen Hedda Gabler med Maria Bonnevie i huvudrollen, Nobelpristagaren Elfriede Jelineks ”Köpmannens kontrakt” och enmansföreställningen ”C” av och med Hamadi Khemiri.

”Natten är dagens mor” regisseras av Björn Melander som återvänder till den pjäsen. Han har tidigare satt upp den bland annat i Göteborg. I rollen som familjens far kommer vi att få se Örjan Ramberg, som ju för några decennier sedan spelade en av sönerna. Mamman spelas av Irene Lindh och sönerna av Niklas Engdahl och Rikard Lekander.

Duett för en med Melinda Kinnaman och Reine Brynolfsson var första premiären på Dramatens scen, en föreställning som Kulturbloggen recenserade från premiären. Den hade premiär 21 augusti.

Första premiären på Stora scenen blir ”Två herrars tjänare” av Carlo Goldoni som har premiär lördag 3 september. Det är en ganska fysisk föreställning vi kan vänta oss med en hel del musik. I rollerna Morgan Alling, Pontus Gustafsson, Hanna Alström, Hans Klinga, Jon Karlsson, Mirja Turestedt, Peter Engman, Mats Bergman, Nina Fex och André Kaliff. Musiker: Erik Nilsson och Conny Laxéll. Peter Langdal regisserar. I ”Två herrars tjänare” från 1745 bygger Venedigs store dramatiker Carlo Goldoni vidare på och moderniserar den gamla comedia dell´arte-traditionen. Det betyder fars och fysisk komedi.

Morgan Alling sammanfattade vad vi kan vänta oss: ”Jag spelar Truffaldino som går på gatan, möter en person som ger honom ett jobb och snart får han ett jobb till. Han har två arbetsgivare och springer som en galning mellan jobben och som ovanpå det träffar han en tjej.”

Den danska regissören, Peter Langdal, lovade att det skulle bli en fest på Stora scenen.

Flera av förra säsongens föreställningar fortsätter under hösten. Molierekomedin ”Den girige”, i regi av Gösta Ekman, men Johan Rabaeus i huvudrollen, flyttar in på Stora scenen. En efterlängtad flytt, jag undrade redan under premiären varför en sådan förväntad publiksuccé skulle spelar på Lilla scenen.

”Misantropen”, en annan Molierepjäs, får premiär i höst. Den handlar om Alceste , en ung man som är rebellisk, ifrågasättande, kritisk till de flesta, genomskådar alla falska typer och så råkar han bli förälskad i en mest falska och förkonstlade unga kvinnan. Det känns som en ständigt aktuell situation. I dagens samhälle där besserwisser-attityden frodas i både traditionella medier och i sociala medier samtidigt som ytligheten skördar nya segrar i modefixeringen i bloggar och medie. ”Misantropen” skulle kunna ha skrivits för att skildra dagens värld då glamour och yta blivit det viktigaste, som ger människor dess värde – samtidigt som tyck-maskiner som vet allt bäst och ska kritisera allt huserar som bäst.
I rollerna Livia Millhagen, Andreas Rothlin Svensson, Ellen Jelinek, Angela Kovács, Per Mattsson, Torkel Petersson, Martin Wallström m fl
Regi Eirik Stubø.

Två tyska dramatikers verk sätts upp under hösten: Elfride Jellineks ”Köpmannens kontrakt” och ”Tjuvar” av Dea Loher. ”Köpmannens kontrakt” är en ekonomisk komedi om finanskrisen. Ett rasande utbrott om bankväsendets sanna natur i kapitalismens slutskede. Ett brutalt och poetiskt ordflöde om marknadsvärdena.

Mellika Melouani Melani har skapat en interaktiv performance för fyra skådespelare, en experimentell scenhändelse utifrån nobelpristagaren Elfriede Jelineks explosiva text som letar sig bortom förståndet, bakom huden och in i plånbokens känsligaste vrår.

Tjuvar är en humoristisk samtidstragedi om tolv personer vars öden på olika vis korsas. Tolv personer som varken kan hantera sin ensamhet eller nära relationer, och som kanske lever mer i fantasin än i verkligheten. Pjäsen är både en smärtsam och rolig kritik av det moderna samhället, samtidigt som den ställer de eviga frågorna: vem är jag? Och vart är vi egentligen på väg?

– Tjuvar skildrar rätt solkiga, ömtåliga människor, men på ett sätt som gör att man samtidigt kan skratta. Dea Loher skriver pjäser med ett mångtydigt språk och en annorlunda, modern form. Jag tänker att det ska bli en vacker, ful, sorglig och absurt rolig föreställning. Och det är tolv riktigt bra roller i pjäsen för en stor skådespelarensemble, berättar regissören Jenny Andreasson.

Ibsenpjäsen Hedda Gabler har premiär 10 december Stora scenen. I rollerna Maria Bonnevie, Christopher Wagelin,Sofia Pekkari, Peter Andersson, Peter Engman med flera.
Översättning Klas Östergren
Regi Eva Dahlman

Unga Dramaten bjuder på två urpremiärer under hösten: Älvsborgsbron av Johanna Emanuelsson och Mira går genom rummen av Martina Montelius. Det blir också fler föreställningar av Brev från Eric Ericson.

Bilden ovan:
Höstsamling 2011
Tjuvar
av Dea Loher
fr.v Hannes Meidal, Magnus Ehrner, Lotta Tejle, Annika Hallin, Johan Holmberg, Regissör Jenny Andreasson ,Björn Granath, presentatör Sven Hugo Persson, Malin Ek, Lil Terselius, Claes Ljungmark, Filip Alexanderson, Shima Niavarani och Jessica Liedberg.

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, scen, teater, höstsäsong

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, höstsäsong, Scen, Teater

Melinda Kinnaman imponerar i Duett för en

21 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Stephanie Wilson är violinist och hennes fantastiska karriär är slut, fast hon bara är 39 år. Hon har fått den svåra sjukdomen MS i en svår variant som bromsmedicin inte biter på. Hon har blivit deprimerad och övertalats av sin man att gå i terapi hos psykologen Dr. Feldmann.

Den brittiske dramatikern Tom Kempinski skrev Duet for one 1980. Samma år sattes den upp i London där den blev en omedelbar succé. Framgången fortsatte på Broadway där den togs upp 1981. 2009 blev den åter en stor framgång i London när den på nytt sattes upp. Den har även filmats med Max von Sydow och Julie Andrews.

Det har dock hänt väldigt mycket inom terapin sedan 1980  – och det gör att det i pjäsen som har med terapiformer att göra inte känns så relevant. Men det gör inget. Melinda Kinnaman och Reine Brynolfsson är så bra i sina roller att de tillsammans är den stora behållningen.

Skådespelarna får rejäla applåder, välförtjänt. De gjorde vad de kunde med en pjäs som känns lite fel. Som föreställningen spelas i Dramatens uppsättning blir den en terapeutisk hybrid. Terapeuten envisas med att ge patienten antidepressivt medel, Cipramil, som väl knappt fanns under slutet av 1970-talet. Psykofarmaka hade inte alls samma spridda användning då. Enligt Wikipedia godkändes Cipramil för akut bruk i Sverige hösten 1992. Först 1999 godkändes Cipramil för användning under längre tidsperioder än sex månader. Att Dr Feldmann dessutom skulle skriva ut medicin nästan som det allra första han gör, det känns inte särskilt troligt.

Terapimetoden som Feldmann använder mot Stephanie Wilson praktiseras knappast idag med en terapeut som vid första mötet står på mycket långt avstånd och börjar med att i aggressiv ton fråga patienten varför hon kommer till honom. Denna aggressiva terapimetod har väl mest likhet med den så kallade gestaltterapin, som inte alls är särskilt vanlig idag. Som skildring av terapi har föreställningen en del svagheter.

Men Melinda Kinnaman gör en sådan fantastisk roll att jag struntar i att skildringen av terapin inte är realistisk. Den resa hennes karaktär gör, från självbedrägeri och bottennivå på självkänslan, genom sorg, ilska, självdestruktivt beteende till självinsikt berättar så mycket om sorgbearbetning vid kriser i livet.

Handlingen i pjäsen bygger delvis på en sann historia. Jacqueline Du Pré var cellist som fick MS och vars livsöde inspirerade Tom Kempinski till att skriva pjäsen Duett för en.

Egentligen tycker jag att föreställningen framför allt handlar om konstnärer och deras förhållande till livet. Vi har väl alla hört författare som på frågan om varför de blivit författare svarar att det inte var något val. Det enda de vill göra är att skriva. På samma sätt finns det musiker som egentligen inte har något val. Utan att få syssla med musik blir deras liv tomt.

Melinda Kinnaman i rollen som Stephanie Wilson och Reine Brynolfsson i rollen som terapeuten Daniel Feldmann är föreställningens största behållning. Melinda Kinnaman är helt otrolig, hon är skildrar med hela kroppen Stephanies utveckling både fysiskt och psykiskt. Hon är denna ms-sjuka kvinna i varenda detalj, i hur hon rör sig, drar sig fram, lyfter i knäet när hon sitter ned och benen inte lyder henne. Reine Brynolfsson är lugnt avvaktande tillbakadragen i första akten före paus, som för att låta motspelerskan lysa och också för att det är först efter paus som hans karaktär ska nå sin kulmen.

 

Min något längre recension finns i Teatermagasinet.
Där kan du också läsa en intervju med Reine Brynolfsson.

Foto: Roger Stenberg

 

I rollerna Reine Brynolfsson, Melinda Kinnaman
Översättning Lars Björkman
Regi Björn Melander
Scenografi och kostym Jan Lundberg
Ljus Roger Larsson
Peruk och mask Lena Strandmark
Premiär 21 augusti Lilla scenen

Relaterat: Svenska Dagbladet och Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, Duett för en, Melinda Kinnaman, Reine Brynolfsson

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Duett för en, Melinda Kinnaman, Reine Brynolfsson

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Sida 65
  • Sida 66
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 79
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Nyårsfesten Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Jo Nesbøs Harry Hole Betyg 3 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Je m’appelle Agneta Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Recension: Amanda Bergman på Cirkus, En röst som berör – men inte alltid väcker

Amanda Bergman, Cirkus, Stockholm, betyg … Läs mer om Recension: Amanda Bergman på Cirkus, En röst som berör – men inte alltid väcker

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in