• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Sju frågor till Edward från Riddarna

5 april, 2012 by Rosemari Södergren

Riddarna är aktuella med nytt album. Kulturbloggen ställde sju frågor till Edward från Riddarna här.

Hur startade Riddarna?
Bandet startade, utan att någon av oss egentligen visste det då, på Gotland 2007 när jag gick in i låtskrivarväggen, fick panik på det engelska språket och började skriva av mig mina aggressioner som texter på svenska. Patrik (bas) bodde också på ön under den här tiden så vi började experimentera med musiken och flyttade så småningom till Göteborg där vi hittade en helt fantastisk gitarrist, Mattias Uneback, som var besatt av surfmusik och exotica, och som vi tvingade spela trummor. Han spelade med oss tills tiden inte räckte till för honom längre och ödet förde mig och Patrik samman med vår gamle gotlandsvän Erik (trummor). Vi tre har nog alltid varit lite hemligt förälskade i varandra och sedan första repet tillsammans 2010 i en lagård i Väskinde på Gotland har vi bara fortsatt repa.

Hur valde ni ert bandnamn?
Erik var med i ett band som hette The Upallnights och vi brukade skoja om att många hörde fel och sa ”The Apple Knights” – Äppelriddarna. Så fruktansvärt fel. Det var där namnet ”Riddarna” började existera i bakhuvudet. Först skrattade vi åt det namnet också men efter några veckor så började det kännas storslaget, nytt och på riktigt – och så känns det fortfarande.

Hur vill du själv beskriva ert nya album?
Intensivt och befriande.

Hur jobbar ni när ni skriver låtar?
Vi har en väldigt hög arbetsmoral och jobbar hårt. Och vi är väldigt petiga när det gäller vad vi tycker låter bra. Eftersom vi hellre skalar bort än lägger till åker låtarna på mycket stryk och de flesta klarar sig inte alls – vanligtvis slutar det med att det bara är refrängen kvar av en låt när vi är klara. Som tur är finns det ofta en vers från en annan låtslakt som ligger och krälar i något hörn och som vi kan använda till refrängen. Vi pusslar mycket.

Hur känns det inför sommarens spelningar med nytt album i bagaget?
Det känns riktigt bra. De nya låtarna är sjukt roliga att spela live och dessutom har vi märkt att de passar ihop med låtarna från första skivan. Vi kan spela riktigt långa set om vi vill nu vilket är kul och utmanande. Fast oftast ligger både vi och publik och flåsar och slickar såren efter 45 minuter så det spelar kanske ingen roll.

Vad har Riddarna för planer framöver?
I vår och en bit in på sommaren spelar vi på klubbar i Sverige och sedan får vi se vilka festivaler vi prickar in. Till höst kommer vi antagligen åka ut på en liten turné och spela in något som ingen förväntar sig.

Ni har fått mycket beröm och bra kritik. Är det något särskilt beröm du blivit extra glad över?
En skön sak som jag gillar är när folk förstår musiken så bra att de beskriver den bättre och finare än vi någonsin kunnat göra.

Norra Skåne gav skivan 4/5 och skrev t.ex. att musiken ”skaver likt en sten i skon. Det är musik som är skev utan att någonsin halta; som är ambitiös utan att bli pretantiös”.
Det tyckte jag var fint skrivet.

Den första recensionen som damp in gjorde oss också glada. Det var Blaskan som gav skivan 5/5 och skrev att ”Jag är stum och lycklig vid fyrtiosexårs ålder med att konstatera att det fortfarande görs alldeles sagolik musik.”

Generellt kan man säga att recensenterna antigen har älskat eller hatat skivan och det är vi väldigt nöjda med. Det är alltid tillfredsställande när en skiva berör och inte går folk obemärkt förbi. Se här t.ex:

”det är för mycket av allt, för okontrollerade ljud och alldeles för ointressanta låtar. Det enda som jag minns efter att ha lyssnat på ”Bakom molnen” är ett ringande avgrundsvrål från sångaren Edward Forslund i mina öron.”
Arbetarbladet gav skivan 2/5

”Jag gillar mycket att det är fullt ställ och bra låtar. Gillar Edward Forslunds röst och hur bandet spelar så bra och tight tillsammans.”
Norrbottenskuriren gav skivan 4/5

”Just nu gör Riddarna den mest vitala rockmusiken på svenska sedan Bob hund var valpar.”
Göteborgsposten gav skivan 4/5

Foto: Calle Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Riddarna, punkmusik, Edward, intervju

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Edward, Intervju, Riddarna

Kulturbloggen mötet Adrian Lux

3 april, 2012 by Redaktionen

Adrian Lux, den 25-åriga DJ:n och musikproducenten som gjort stora succéer med låten Teenage Crime och Rebecca & Fiona-remixerna, mannen som fått dansgolven att fyllas med glädje och house, som förväntas bli lika stor som Swedish House Maffia, den mannen intervjuade jag en molnig måndagseftermiddag. Han var trevlig och lättsam, och berättade bland annat varför det är bättre att vara DJ än att vara med i ett ”vanligt” band. Den 4 april släpper Adrian sitt första album där han oväntat nog gästas av Jocke Berg från Kent. Det är lätt att undra vem denne Adrian Lux egentligen är, bakom DJ-båset. Jag försökte ta reda på det genom att börja intervjun med att fråga hur en vanlig dag ser ut för honom.

– Det finns inte så många vanliga dagar, det blir så annorlunda när man är på turné än när man är hemma. Men när man är hemma så är det ganska så vanligt. Jag har det gott och käkar frukost, tar mig till studion eller jobbar på något sätt. Men när man är på turné så reser man ju liksom hela tiden. Men det är ju kul, det är ett jäkligt roligt jobb.

Vad var det som fick dig att börja med just elektronisk musik?
– Jag tyckte det var kul att göra musik för att gå ut och dansa och festa, och sen gillade jag hur det lät också. Det kändes sjukt spännande, och just hela grejen med att man kan bygga fest ungefär som historier. Det kändes jäkligt häftigt. Jag brukade själv gilla att lyssna på DJ-set och instrumentala remixer. Det är lugnande.

Tror du att det är svårare att göra elektronisk musik än musik med till exempel gitarrer?

– Jag använder ganska mycket gitarrer själv, så jag försöker blanda lite. Men jag tycker att det defenitivt är något annat skapande sätt i alla fall. Jag har aldrig varit med i ett band sådär seriöst men jag vet att om man jobbar med band så tycker dem att det som vi DJ:s gör kan vara ganska flummigt.

Din flickvän Rebecca (från Rebecca och Fiona) är ju också DJ, tycker du att det är viktigt att den du är tillsammans med delar dina intressen?
– För oss har det varit jäkligt kul liksom, för vi får ju mer tid ihop och vi kan ju jobba ihop. Sen är det bra att vi båda håller på med detta för vi turnerar ju båda två och då har man mer förståelse för varandra än om någon av oss skulle jobba nio till fem. Vi har inga fasta arbetstider.

Är det inte jobbigt att turnera med samma låtar hela tiden?
– Jag vet inte, det är ju det som är kul. Är man DJ kan man ju spela andras låtar så jag tror inte att det blir lika uttjatat som när man är i ett band. Men när jag spelar min första hit så går ju folk verkligen loss och det är sjukt roligt!

Vad är det du gillar med house-musiken?
– Det är så fritt, och det är enkelt. För mig blir det som ett hantverk där man kan få in sina egna saker. När jag började vara DJ så spelade jag väldigt mycket techno och det är ju en så häftig ljud-värld och så kan man sitta hemma och göra låtar och lägga in det i sina egna DJ-set och det blir ju liksom sjukt coolt. Det är ju ganska avslappnande att lyssna på, speciellt när det är monotont också.

Vad skulle du kalla din musik för?
– ”Indiepop, techno och house.”

Jag invänder och säger ”vadå indiepop?” Som den sanna före detta indiepoparen jag är. Adrian skrattar lite generat, ändrar sig och säger att det i och för sig är farligt att kalla sig för indie och fortsätter att det är upp till var och en att bestämma vilken musik det är han gör, att det är svårt att sätta ord på vilken slags musik det är. Jag ångrar lite att jag sade emot självaste Adrian Lux, så jag byter ämne.

Vilka slags människor ser du upp till, rent allmänt?
– Jag brukar fastna för folk som gör sin egen grej och gör det väldigt bra.

Vilken musik lyssnade du på när du var yngre?
– Det var ganska mycket allt möjligt. Typ hip-hop, dancehall, techno och lite indiepop och rock typ. Jag var ganska mycket en allmän musik-nörd. Jag har alltid gillat bra musik, haha. Jag tror aldrig att jag har varit en”allätare”, typ lyssnat på allt som var hip-hop och allt som var techno liksom. För mig är det viktigt att själva låten är bra.

Du har säkert fått denna frågan innan, men varför valde du att jobba med just Jocke Berg från Kent?
– Det var ett förslag från vår gemensamma förläggare, och jag är ett fan av hans låtar och deras band, och han var ett fan av en låt som jag hade gjort. Men jag vet inte riktigt, det var väl inget val, vi tackade ja och åkte till studion, för det är ju oftast så man gör. Man sätter sig och kommer på lite idéer och sådär. Och jag tror att vi var ute efter samma sak. Så det gick väldigt enkelt att jobba. Det var jäkligt kul faktiskt.

Okej. En sista fråga nu. Vart i världen hade du helst velat bo om du fick välja själv?
– Hm, jag vet inte. Jag är typ sugen på New York! Men nu när man reser så är det rätt svårt, för det är skönt att vara i Sverige också. För man är ändå borta så mycket, så det kan vara skönt att komma hem och bara ta det lite lugnt, typ. Men vi får se, New York hade varit coolt!

Tack för intervjun.
– Haha, det är lugnt.

Text: Izabelle Zeijlon

Läs även andra bloggares åsikter om Adrian Lux, house, dj, musik, intervju

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Adrian Lux, DJ, house, Intervju, Musik

Möte med Unni Drougge – som precis skrivit klart sista delen i Berit Hård-trilogin

19 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Berit Hård är en udda figur för att vara hjälte i en deckarserie. Hon är matglad och överviktig och tar för sig av livets goda utan att skämmas – hon har gärna ett one night stand men på morgonen efteråt vill hon helst att han ger sig iväg så hon får vara ifred.
I höst kommer sista delen i Unni Drougges trilogi om Berit Hård. När Kulturbloggen träffar Unni Drougge på ett café på Södermalm i Stockholm har hon precis skrivit klart den avslutande delen.

– Det känns skönt att sätta punkt för ett så pass långt projekt, säger hon.

Egentligen är Unni Drougge inte förtjust i att skriva en hel serie och hon är skeptisk till deckarformatet. Trilogin om Berit Hård är skriven i deckarformat men i den driver Unni Drougge med deckarens klichéer.

Berit Hård har alla de egenskaper som de manliga huvudpersonerna i kriminallitteraturen ofta har. Hon är dekadent, röker för mycket, äter skräpmat, kommer i luven på sin chef och vaknar ofta bakis med någon hon inte känner igen.
– Hon gör precis som de traditionella deckargubbarna brukar göra, säger Unni Drougge. Jag har skapat en kvinnlig gubbe och då blir allt helt annorlunda.

Karaktären Berit Hård har fått enormt mottagande. Många uppskattar hennes kärva och ärliga karaktär, som inte böjer sig för de traditionella kvinnoidealen.

Den andra boken i serien – Förkunnaren – släpps i pocket i maj och den tredje och avslutande delen släpps i höst.
I första boken – Bluffen – hamnade Berit i bokbranschen och upptäckte maktmissbruk. I andra boken hamnar hon i Må-bra-industrin och upptäcker hur den lurar människor.
– Må-bra-industrin är som opium för folket, menar Unni Drougge. Den lurar människor som hamnar i dess klor att tro att allt hänger på dem själva, fast deras situation ofta egentligen är socialt betingad. De vore betydligt bättre om de kunde organisera sig och uttrycka sin ilska istället.

I den tredje boken hamnar Berit Hård i skönhetsindustrin.
– Det är en jättestor penga-alstrande sektor som sprider sig som ett virus. Den bygger på att få kvinnor att bli missnöjda med sitt yttre.

Unni Drougge är född i Lund men känner sig som stockholmare efter att ha bott i 22 år i Stockholm. Hon har alltid vetat att hon ville bli författare men kom inte igång med att skriva böcker direkt.
– Jag fick mina barn i rasande fart under åttiotalet och då var det svårt att satsa på större skrivprojekt, säger hon.
Hon skrev dock regelbundet och mycket eftersom hon tillsammans med sin dåvarande make drev kulturmagasinet Magazin April. När magasinet Slitz gick i kurs köpte de rättigheterna och tanken var att Slitz och Magazin April skulle slås ihop.
Det blev en tuff tid, minns Unni Drougge.
– Musik- och modeindustrin bestämde alltmer över det redaktionella innehållet, annars skulle de inte annonsera.

En dag fick hon nog och drog.
-När jag tvingades skriva om mikrofoner, då gick luften ur mig och jag drog.

Unni Drougge är rätt pessimistisk inför vart litteraturen och kulturen är på väg.
Hon är kritisk både till hur krimlitteraturen dominerar den svenska bokmarknaden och hur utgivningen alltmer präglas av kommersiell kortsiktighet.

– På sätt och vis har skräpgenrerna trängt ut den goda litteraturen, menar hon. Likriktningen saboterar originaliteten och läsandet förlorar sin mening. En bok säger inte mer än en facebooktråd.
-För tio år sedan såg jag folk på tunnelbanan sitta och läsa pocketböcker. Idag sitter alla med sina smartphones och chattar på Facebook, säger hon.

Detta är ett mycket större problem än fildelning, menar hon.

– De som fildelar är ofta stora kulturkonsumenter och de köper också musik och film, säger hon.

Fildelning borde betraktas mer som att låna ut sin bok till en kompis och som en kanal att marknadsföra sig på. Ett exempel är den storsäljande författaren Paulo Coelho som lade ut sina böcker på fildelarsajter och på så sätt fick ännu fler som köpte hans böcker.

I samband med rättegången i tingsrätten mot Pirate Bay läste Unni Drougge in sin roman ”Boven i mitt drama kallas Kärlek” som ljudbok och lade ut på Pirate Bay. Den som ville kunde frivilligt donera en slant.
-Det gick väldigt bra, men jag inser att det inte fungerar för alla. Mitt utspel var ju ett politiskt statement.

Nu väntar nästa projekt, som hon sett fram emot länge. Hon ska skriva en pjäs om Oscar Wilde och hans pojkvän Bosie. Hon fascineras av Oscar Wilde.
-Jag läser allt jag kan komma över av och om honom och har en hel hylla full med böcker och filmer som har med honom att göra.
– Det är så underbart att vara klar med trilogin och nu få ägna mig åt det här. Det har jag längtat efter länge.

Unni Drougges hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Unni Drougge, intervju, böcker, Berit Hård, fildelning, deckare, litteratur

Arkiverad under: Intervju, Kulturpolitik, Litteratur och konst Taggad som: Berit Hård, Böcker, Bok, Deckare, fildelning, Intervju, Unni Drougge

Kulturbloggen möter Christopher Wagelin

17 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Dramatenskådespelaren Christopher Wagelin är född och uppvuxen mindre än ett stenkast från Teaterhögskolan i Stockholm. Så när det blev dags att söka in på scenskolan valde han att göra det i Luleå.

– För att kunna fokusera på utbildningen ville jag komma så långt bort som möjligt, berättar han. Jag hade vänner och släkt där, kring Teaterhögskolan i Stockholm.

Han växte upp på Blekingegatan, 300 meter från Teaterhögskolan. Christopher Wagelin har flera barndomskamrater som gick på Teaterhögskolan i Stockholm och han lekte på dess skolplan som liten. Han började på Vår Teater som sexåring och han gick teaterlinjen på gymnasiet på Södra Latin, ändå var har han inte alls säker på om han ville jobba inom teater.

Att Christopher sökte till teaterlinjen på Södra Latin berodde på att han ville komma så långt bort som möjligt från miljön i sin grundskola.
-Jag gick på Eriksdalsskolan och det var en hård, hierarkisk miljö med många slagsmål. Jag ville gå gymnasiet i en miljö så annorlunda från det som möjligt och det blev Södra Latins teaterlinje, berättar hn.
-Det var som att komma till Narnia, inga slagsmål och man fick klä sig som man ville.

Efter gymnasiet var dock inte säker på om han ville fortsätta inom teatern.

-Nej jag ville jobba och resa, berättar han.

Han jobbade på posten, på lager, på krogen och som biljettförsäljare på en biograf.
Tror det är bra med erfarenhet av arbetslivet om man ska bli skådespelare, säger han. På scen ska man spela rörmokare – då är det bra att veta hur det är att arbeta.

Det var genom jobbet på en biograf han kom tillbaka till teatern. En av maskinisterna hette Farnaz Arbabi. Hon och Christopher upptäckte att de hade ett gemensamt intresse för teater.
-Vi bestämde oss för att testa om det fungerade. Jag skrev en pjäs, en monolog, och Farnaz regisserade mig. Vi fick använda lokal av Unga Klara för att spela upp den, berättar Christopher Wagelin.

Föreställningen gav mersmak, Christopher Wagelin sökte in till Teaterhögskolan och kom in i Luleå och Farnaz Arbabi är idag regissör och har gått på Dramatiska Institutet. Utbildningen gick bra, han fick kontrakt direkt efter utbildningen för att spela Shere Kaan i Teater Västmanlands uppsättning av Djungelboken och sedan fick han kontrakt för pjäsen Groundswell på Elverket, som då var Dramatens scen för nyskriven dramatik. Sedan dess har det blivit många roller på Dramaten, han har spelat i bland annat En familj och En handelsresandes död. Han har stora roller i Hedda Gabler och Fanny och Alexander och har långtidskontrakt med nationalscen. En del filmroller har det också blivit, i Snabba Cash, i Den fördömde och i Anna Bengtzon-deckarna. I vår är han aktuell som en av hubotarna i tv-serien Äkta människor.

Att spela hubot, en människoliknande robot var speciellt och krävde specialträning för att röra sig övertygande.
Alla som hade en roll som hubot fick gå en robotkurs hos en koreograf på Sveriges Television, berättar han. Det handlar om små detaljer för att få det trovärdigt: som att inte blinka, inte ha några tics och att inte ha någon efterklang i en rörelse, alltså att stanna i en rörelse direkt vilket vi människor aldrig gör.

Han gillar både att vara med i film och i tv, men det teatern som har hans hjärta.

Det låter som en klyscha, men teater är helt enkelt här och nu. Varje föreställning är unik och olika dynamik med publiken. Det är häftigt, man vet aldrig hur det ska bli, hur många gånger man än spelar en föreställning.

Läs även andra bloggares åsikter om Christopher Wagelin, intervju, Dramaten

Arkiverad under: Intervju, Scen, Teater Taggad som: Christopher Wagelin, Dramaten, Intervju

Kulturbloggen möter Peter Dalle som numer tycker det är mer lustfyllt med drama än med komedi

7 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Peter Dalle förknippar nog många med komedi. Med nya filmen ”En fiende att dö för” visar han definitivt att han har fler talanger. Filmen är ett drama, en kärleksfilm och en actionfilm som utspelar sig på en båt på väg till Svalbard för att söka bevis på Pangeateorin, Alfred Wegeners idé om att alla världsdelar en gång har hängt samman.

– Jag kom på idén när jag följde med ett ryskt forskningsfartyg tolv dagar i Svalbard, berättar Peter Dalle.
Naturen och havet, allt var så vackert och dit når inte mobiltelefoneras master.
– Enda sättet att kommunicera med omgivningen var via en telegrafist, berättar Peter Dalle.
När han var där, långt ute till havs, fick han nyheten att Ingmar Bergman hade dött.

– Jag började tänka på vad skulle hända om man befann sig så långt från all kommunikation, isolerad på ett fartyg och hade blivit kär i någon och fick veta att ens länder gått i krig med varandra. Hur hanterar man det?

Filmen är förlagd till 1939 och börjar strax före krigsutbrottet av andra världskriget. Två av rollerna är tyska forskare, en man och en kvinna. De är medlemmar i nazistiska partiet men skildras som människor med både goda och dåliga sidor.
-Jag ville inte skildra nazisterna som enbart elaka. Jag är mer ute efter att ge en bild av varför det kunde gå snett, säger Peter Dalle.
– Det är lätt att sitta i efterhand och fördöma. Sanningen är ju att före krigsutbrottet var många i Sverige imponerade av vad som hände i Tyskland. Fabrikerna blomstrade och butikerna var välfyllda. Nazisterna sade ju inte att de skulle ta död på miljoner människor.

Svenska medier var inte särskilt granskande gentemot Tyskland. Medier är fortfarande rätt ensidiga, menar han:

– När jag är utomlands märker jag tydligt att medier rapporterar om helt andra nyheter. Svensk media är extremt USA-fokuserad, vi får ju reda på dollarns värde fem gånger om dagen.

Men ”En fiende att dö för” tar Peter Dalle ett stort steg bort från komikerfacket.
Att det blev komedi var mest för att blev så. Thorsten Flinck och jag gjorde en komedi ihop efter scenskolan och därefter fick jag jobb på Vasan. Sen fick jag bara frågor om jag ville vara med i komedier.
Inte för att han har något emot komedier.

– Däremot är jag lite trött på underhållning. Det orkar jag inte med längre, säger han.

Han berättar att han när han var yngre såg han jättemycket på Hasse & Tage och Monty Python, som betytt mycket för honom.
-Jag kunde allt de hade gjort utantill.

Att han blivit allvarligare har nog med åldern att göra, menar ha.
Jag tror de flesta blir allvarligare ju äldre man blir, säger Peter Dalle.

Dessutom är det mer lustfyllt att jobba med drama än med komedi, menar han.
– Komedi är så fruktansvärt krävande. Komedi som inte är roligt är så helt fel, det blir bara pinsamt.

Du har väl inte missat Kulturbloggens recension av En fiende att dö för?

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Dalle, film, intervju, drama, komedi

Foto: Lena Dahlström

Arkiverad under: Intervju Taggad som: drama, Intervju, Komedi, Peter Dalle, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 20
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Väldigt vital och emellanåt berörande tribut – Göteborg Jazz Orchestra hyllar 100-åringen Miles Davis

1/6 2026 Park Lane i Göteborg Även … Läs mer om Väldigt vital och emellanåt berörande tribut – Göteborg Jazz Orchestra hyllar 100-åringen Miles Davis

Opera: Challenger gästspel på Folkoperan – En storartad och modig föreställning som ställer angelägna frågor

Challenger Gästspel på … Läs mer om Opera: Challenger gästspel på Folkoperan – En storartad och modig föreställning som ställer angelägna frågor

Filmrecension: Wasteman

Wasteman Betyg 3 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Wasteman

Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Terra med Vänner på Orionteatern - Betyg … Läs mer om Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in