Riddarna

Riddarna är aktuella med nytt album. Kulturbloggen ställde sju frågor till Edward från Riddarna här.

Hur startade Riddarna?
Bandet startade, utan att någon av oss egentligen visste det då, på Gotland 2007 när jag gick in i låtskrivarväggen, fick panik på det engelska språket och började skriva av mig mina aggressioner som texter på svenska. Patrik (bas) bodde också på ön under den här tiden så vi började experimentera med musiken och flyttade så småningom till Göteborg där vi hittade en helt fantastisk gitarrist, Mattias Uneback, som var besatt av surfmusik och exotica, och som vi tvingade spela trummor. Han spelade med oss tills tiden inte räckte till för honom längre och ödet förde mig och Patrik samman med vår gamle gotlandsvän Erik (trummor). Vi tre har nog alltid varit lite hemligt förälskade i varandra och sedan första repet tillsammans 2010 i en lagård i Väskinde på Gotland har vi bara fortsatt repa.

Hur valde ni ert bandnamn?
Erik var med i ett band som hette The Upallnights och vi brukade skoja om att många hörde fel och sa ”The Apple Knights” – Äppelriddarna. Så fruktansvärt fel. Det var där namnet ”Riddarna” började existera i bakhuvudet. Först skrattade vi åt det namnet också men efter några veckor så började det kännas storslaget, nytt och på riktigt – och så känns det fortfarande.

Hur vill du själv beskriva ert nya album?
Intensivt och befriande.

Hur jobbar ni när ni skriver låtar?
Vi har en väldigt hög arbetsmoral och jobbar hårt. Och vi är väldigt petiga när det gäller vad vi tycker låter bra. Eftersom vi hellre skalar bort än lägger till åker låtarna på mycket stryk och de flesta klarar sig inte alls – vanligtvis slutar det med att det bara är refrängen kvar av en låt när vi är klara. Som tur är finns det ofta en vers från en annan låtslakt som ligger och krälar i något hörn och som vi kan använda till refrängen. Vi pusslar mycket.

Hur känns det inför sommarens spelningar med nytt album i bagaget?
Det känns riktigt bra. De nya låtarna är sjukt roliga att spela live och dessutom har vi märkt att de passar ihop med låtarna från första skivan. Vi kan spela riktigt långa set om vi vill nu vilket är kul och utmanande. Fast oftast ligger både vi och publik och flåsar och slickar såren efter 45 minuter så det spelar kanske ingen roll.

Vad har Riddarna för planer framöver?
I vår och en bit in på sommaren spelar vi på klubbar i Sverige och sedan får vi se vilka festivaler vi prickar in. Till höst kommer vi antagligen åka ut på en liten turné och spela in något som ingen förväntar sig.

Ni har fått mycket beröm och bra kritik. Är det något särskilt beröm du blivit extra glad över?
En skön sak som jag gillar är när folk förstår musiken så bra att de beskriver den bättre och finare än vi någonsin kunnat göra.

Norra Skåne gav skivan 4/5 och skrev t.ex. att musiken ”skaver likt en sten i skon. Det är musik som är skev utan att någonsin halta; som är ambitiös utan att bli pretantiös”.
Det tyckte jag var fint skrivet.

Den första recensionen som damp in gjorde oss också glada. Det var Blaskan som gav skivan 5/5 och skrev att ”Jag är stum och lycklig vid fyrtiosexårs ålder med att konstatera att det fortfarande görs alldeles sagolik musik.”

Generellt kan man säga att recensenterna antigen har älskat eller hatat skivan och det är vi väldigt nöjda med. Det är alltid tillfredsställande när en skiva berör och inte går folk obemärkt förbi. Se här t.ex:

”det är för mycket av allt, för okontrollerade ljud och alldeles för ointressanta låtar. Det enda som jag minns efter att ha lyssnat på ”Bakom molnen” är ett ringande avgrundsvrål från sångaren Edward Forslund i mina öron.”
Arbetarbladet gav skivan 2/5

”Jag gillar mycket att det är fullt ställ och bra låtar. Gillar Edward Forslunds röst och hur bandet spelar så bra och tight tillsammans.”
Norrbottenskuriren gav skivan 4/5

”Just nu gör Riddarna den mest vitala rockmusiken på svenska sedan Bob hund var valpar.”
Göteborgsposten gav skivan 4/5

Foto: Calle Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Riddarna, punkmusik, Edward, intervju