• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Göteborgs stadsteater

Tartuffe – Göteborgs Stadsteater: Charmerande moralitet lika med teatergodis

13 december, 2014 by Mats Hallberg

tartuffe_gbg

Tartuffe
Av Molière
Översättning Allan Bergstrand
Regi Tobias Theorell
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Alex Tarragüel Rubio
Ljus Ellen Ruge
Musikarrangör Gustav Nordmark
Mask Maria Agaton
Dramaturgi Cecilia Ölveczky (text) Lucas Svensson (föreställning)
Premiär Göteborgs Stadsteater 12 december 2014

Molière var en mångsysslande scenkonstnär och pseudonym verksam på 1600-talet. Av honom har jag i Göteborg sett Hustruskolan, Don Juan och Den inbillingssjuke; fast pjäsen sist i uppräkningen var så usel att jag gick i paus. Störst intryck gjorde en teveinspelning av Den girige från Dramaten med en formidabel Johan Rabeus. Detta är tredje gången Tartuffe sätts upp på Göteborgs Stadsteater, en uppsättning där regissör Tobias Theorell behållit de rimmade alexandrinerna samtidigt som han gör diverse blinkningar till vår samtid.

Tartuffe är en sedelärande komedi om att ur ett underifrånperspektiv vara en bedragare, genomskådad av alla utom Orgon och hans än mer förblindade mor. Att bedragaren av Orgon erbjuds dottern men åtrår hustrun är ett bevis på dramats originella struktur. Talesättet synden straffar sig själv, blir efter diverse lustiga och listiga situationer en självuppfyllande profetia. Talesättet utgör denna klassikers sensmoral. Naturligtvis förbjöd kyrkan att man uppförde Moliéres skandalösa manus, då de ansåg att författaren hädat genom att visa upp en förslagen narr som gömmer sig bakom påstådd fromhet. Tartuffe tar varje tillfälle han kan att hänvisa till en gudomlig makt, vilket ger honom extra framgång hos de redan frälsta. Noterar att Göran Greider i programhäftet uttrycker sympati för anti-hjälten i fråga: ”Han är en rutinerad fattiglapp som nästlar sig in i en ganska självgod och statusfixerad borgarfamilj.”

Pjäsens fem akter serveras i ett tilltalande format, ity att uppsättningen endast är 2 ½ timma inlusive paus. Allt börjar med några sekunders barockmusik som abrupt avbryts av pumpande techno när ridån går upp. I öppningsscenen befinner vi oss alltså i nutid, i övrigt är det mer diffust. Klädsel och maner verkar förhållandevis tidstroget. Ett stort undantag utgör David Rangborg som gör den hetsige sonen som blir förvisad ut ur fadershuset. Mest karaktäristiska samtidsmarkörer en portabel dj-utrustning med hörlurar, en orange luftfylld soffa samt en mobilkamera. All rekvisita och spektakulär intrig inramas av brunaktig scenografi. Vridbara höga blänkande väggar med ingångar, vars konstruktion har likheter med en labyrint. Det ärCléante och hans syskonbarn som festar loss i första scenen, fast ihärdigt argumenterande svärmor är på besök.

Inger Hayman har uppvisning när hon läxar upp sin omgivning. Utmaningen för skådespelarna består i att kunna nå ut, trots att repliker ska förmedlas i form av rimmade alexandriner. Är helt avgörande med rätt tajming, att våga vila lagom länge i pjäsens gyllene ögonblick. Alla i ensemblen förmår inte hela vägen att undvika att rabbla sina verser, även om de är beundransvärt skickliga i att memorera otympliga textmassor. Fredrik Evers är något ojämn i sin roll präglad av resonemang, men han övertygar i längden. Carina M Johansson i sin bärande biroll är exemplariskt giftig. Verkar älska att göra sådana här näbbiga figurer vars sarkasmer hon levererar med strålande frasering. Thomas Nystedt kommer bli svår att ersätta när han går i pension, äger alltid scenen med sitt förföriska spel. I Tartuffe gör han två imponerande rollgestaltningar i slutskedet. Tova Magnusson är för mig mest känd från filmens värld. Hennes starka och levande hustruporträtt har en tydlig satirisk udd, något som särskilt märks i hennes subtila kroppsspråk. Hon känns betydligt mer modern än sin hopplöse make.

Eric Ericsson har varit otroligt produktiv senaste åren. Han kan verkligen hantverket och synes njuta lika mycket av att fånga publiken som Carina M Johansson. Han har fått erbjudanden som passat honom, ofta ganska kyliga och mekaniska roller med mycket driv och dominans i sig. Han är lika säker i Tartuffe som han var i Pygmalion och Sylvi. Antar att han och regissören samarbetat om utformandet av hans sanslöst roliga simulering av självskadebeteende. Ändå måste jag medge att jag väldigt sällan blir gripen av denne aktör, snarare uppskattar jag honom som yrkesman. Dragplåstret Johan Ulveson, från Lorry och mycket annat, tillhör också den ganska stora skara som har sin nisch. I hans fall till sätt och rörelser opålitliga vingliga figurer vare sig de bfinner sig i under- eller överläge. Orgons förvandling från familjetyrann till ömklig stackare gör Ulveson på ett sätt som lockar till flera skrattanfall. Ingen i publiken kommer bli besviken. Hans scennärvaro firar de truimfer en på förhand förmodat. Måste vara en ynnest för honom att få göra succé efter en lång period av svår sjukdom.

Hade stora förväntningar som kanske inte överkreds, men de infriades vilket är gott nog. Skådespelarna, även det yngre gardet med Nina Haber i spetsen, gör samtliga utmärkta insatser. Därutöver ges som framgått kraftiga överbetyg till några av uppsättningens mest lyskraftiga skådespelare. Möjligen är det på plats med en marginell braslapp. Emellanåt blir det lite stillastående när sjok av Allan Bergstrands finurliga översättning ska tröskas igenom. Annars håller jag med min teaterkunniga mor att vi bevittnade riktig teater. Teater som inte bara gav oss munterhet och professionellt agerande, utan dessutom värdefulla insikter i hyckleriets natur vars konsekvenser vi dagligen tvingas brottas med.
Text: Mats Hallberg

Med:
Johan Ulveson (Orgon)
Eric Ericsson (Tartuffe)
Tova Magnusson (Elmire)
Carina M Johansson (Dorine)
Nina Haber (Mariane)
David Rangborg (Damis)
Fredrik Evers (Cléante)
Adam Lundgren (Valère)
Inger Hayman (Madame Pernelle)
Thomas Nystedt (Loyal/polisofficer)
Foto: Ola Kjelbye

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Göteborgs stadsteater, Tartuffe, Teaterkritik

Natten är dagens mor på Göteborgs stadsteater – går inte att värja sig emot

27 september, 2014 by Rosemari Södergren

nattenardagensmor1

Natten är dagens mor
Av Lars Norén
Regi Dennis Sandin
Nya studion på Göteborgs stadsteater
Premiär 26 september 2014

Lars Noréns ”Natten är dagens mor” är ett av de mest plågsamma draman som skrivits om missbruk och medberoende. I regi av Dennis Sandin kryper den verkligen under skinnet på mig och jag kan inte värja mig för alla starka känslor av förtvivlan som far runt i dramats karaktärer. ”Natten är dagens mor” kräver att skådespelarna känns trovärdiga i sina roller – och det är de, alla fyra. Precis som senast dramat hade svensk premiär (22 oktober 2011 på Dramaten) fick premiären stående ovationer.

”Natten är dagens mor” utspelar sig under en dag, den 9 maj 1956, på ett hotell i Skåne och bygger delvis på självbiografiskt material. Scenografin går i mörka och bruna färger och mitt på scenen står en spis där eldslågorna syns emellanåt och i början av föreställningen står kaffekokaren på och sprider en doft av kokkaffe. Tillsammans med kläderna med byxor som sitter högt upp i midjan och den yngste sonen i en vit James Dean-undertröja känns det definitivt som femtiotalet – och samtidigt känner vi igen missbrukarens beteende. Lars Väringer som Martin, fadern och hotellägaren med alkoholproblem kan vara charmerande och elegant och samtidigt ljuga för både sig själv och alla andra, blir rasande när hans missbruk upptäcks och skyller på alla andra och hotar att ta livet av sig så fort han inte får som han vill. Jag tror alla som någon gång levt nära en missbrukare känner igen allt. Starkt och naket spela.

De två sönerna väljer olika vägar att överleva den destruktiva familjen. Olof Mårtensson är så bra som den 16-årige David, kroppspråk som en ung mansvalp och som skriker att han hatar sin mamma, för att han ingen hellre vill än få en kram. Mattias Nordkvist som den äldre brodern George kan på ytan se ut att vara den som klarat sig bäst, men han är lika fast och kan inte ge sig av. Alla pratar de om att ge sig av, men de kommer aldrig iväg. Det är svårt att lämna ett medberoende.

Vad jag inte riktigt förstår är varför modern inte ser sjuk ut. Före paus störde det mig en del. Fadern upprepade att mamman blvit så mager och att hon hostat så länge men hon såg inte mager ut och kläderna var inte för stora utan satt helt rätt, som om hon inte alls hade magrat. Efter paus exploderade spelet och då fanns det inte tid att tänka på sådana detaljer. Anna Bjelkerud som modern, kvinnan som både älskar sin man och samtidigt hatar det liv som det lever är extra aktuell liksom hela frågan nu när Djävulsdansen, den dokumentära serien på Sveriges television om medberoende.visas.

Tillsammans med två andra av Noréns dramer ”Kaos är granne med gud” och ”Stillheten” skildrar Lars Norén samma familj och alla är mörka draman som kräver goda skådespelare – och många ur den svenska skådespelareliten har någon gång haft någon roll i dessa dramer. Nu sällar sig de fyra i Göteborgsuppsättningen dit – och uppsättningen är stark, mörk och går inte att värja sig emot.

I rollerna
Lars Väringer, Anna Bjelkerud, Olof Mårtensson och Mattias Nordkvist

Foto: Ola Kjelbye

Press03Nattenardagensmor2

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Göteborgs stadsteater, Lars Norén, Natten är dagens mor, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Flotten/Hemmet/Sandlådan 2014 – Nedslag i teaterhistorien kommenteras och ifrågasätts

14 september, 2014 by Redaktionen

flotten

Flotten/Hemmet/Sandlådan 2014
Göteborgs stadsteater
Föreställning som recenseras: 13 september 2014

Ska först meddela att föreställningen jag såg spelades cirka en vecka efter premiären. Har inte helt kunnat undgå att ta del av recensioner. Är inte riktigt lika välvillig som Lars Ring i SvD, å andra sidan inte lika snopen som Tomas Forser i GP.

Vad en anser avgörs mycket av vilken inställning en har till Mattias Anderssons estetik. Vid ett tillfälle for en tanke genom huvudet. Har inte den prisade dramatikern nu kommit till vägs ände? I andra vågskålen måste läggas hur framgångsrik han varit i att redovisa sina undersökningars resultat. De metoder han vanligtvis väljer och sättet att ställa frågor om samtidens akuta problem, har absolut gjort honom till en unik röst. Han låter publiken betrakta, är sparsam med gestaltning och vill få oss att fundera på värderingar. Detta koncept använder ofta Backa Teaters ledare, bland annat gjorde han det i Mental states of Sweden som jag såg på Dramaten. Likt Brecht är Anderssons avsikt att få oss att reflektera, snarare än att leda in oss en annan värld med dramaturgiska knep. Jag är lite vacklande i min bedömning, men vill påstå att estetiken lyckades bättre i Mental states of Sweden än den gör här.

Om jag tolkat informationen i programmet rätt, fördes dessa tre separata pjäser av Kent Andersson och Bengt Bratt samman till helhet som en nödlösning 1970 (samma år Sandlådan hade premiär). Pjäserna är moderna klassiker för att de hittade sin struktur i gruppteaterns dynamik, för att de var utmanande till form och innehåll och för att de poltiskt delade publiken. Jag är inte tillräckligt gammal för att ha varit med när det begav sig. Vet därför inte hur mycket av den ovan nämnda nödlösningen som visas höstsäsongen 2014. Det känns lite som en avskalad skissartad remake.

I inledningsscenen säger sig de elva skådespelarna läsa ur manus från symboltyngda Flotten. Vad som lagts till är ett visst motständ mot texten, ett bollande med uttryck och begrepp. Ett grepp som fungerar ganska väl, några gånger blir det mest ett torrt återgivande. Från tematiken registrerade jag sådant som visioner, klassutjämning och solidaritetens röda boll. Under de knappt två timmar uppsättningen varar blir vi kontinuerligt uppdaterade om originalen. Förutom läsning och viss gestaltning av nyckelscener, projiceras (inklusive dokumentär från -67 av Carin Mannheimer) teveinspelningar, vi får lyssna på flera minnesvärda sånger med smarta texter, en före detta anställd på kostymateljén berättar och svarar på ensemblens frågor live, skådespelarna turas om att i mikrofon återge intervjusvar från människor som i sin ungdom var på de omtalade uppsättningarna och vi hör dessutom på band flera personer svara på vad pjäserna betydde för dem. Vittnesmålen från den dåtida publiken är det som ger mest nerv åt detta projekt, annars är vad som sker ganska statiskt. Hjälper inte att man i flera sekvenser rusar fram och tillbaka, hasar sig fram likt åldringarna i Hemmet eller kivas om var en uppdykande främling kan bo. Mattias Andersson är också alltför förtjust i upprepningar och talkörer.

I gruppteater sitter de medverkande frapperande ofta uppradade på likadana stolar, ett grepp man självklart inte frångått här. Ingen ur ensemblen sticker egentligen ut, vilket gör dem till en enhet. Tydligast intryck gör Carina M Johansson med sina direkta tilltal, Lisa Lindgren i monolog om en alkoholists förtvivlan och Henric Holmberg som oväntat sluddrar i flera repliker. Det abrupta slutet strax efter att ett antal unga statister gjort entré var definitivt snopet. Jag fick veta mycket matnyttigt om några epokgörande uppsättningar på samma teater och om hur de togs emot. Men jag hade önskat betydligt mer om hur samhället förändrats sedan dess. Och visst saknades den dramatiska framställningen.
Text: Mats Hallberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Göteborgs stadsteater, Scenkonst

Grattis Stockholms stadsteater till nya chefen Anna Takanen – men obehagligt med DN:s gräddfil till pressenheten

20 augusti, 2014 by Redaktionen

dnigen

Anna Takanen blir ny teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern. Som alla intresserade av teater-Sverige vet så förlorade Stockholms stadsteater ganska snabbt och snöpligt den nyrekryterade teaterchefen Eirik Stubø som gick till Dramaten. Nu leker uppenbarligen svenska teatrar hela havet stormar och låter de olika teatercheferna byta stolar. Nu har beskedet kommit om vem som ersätter Eirik Stubø på Kulturhuset Stadsteaterns teaterchefsstol: det blir Anna Tanaken, konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater.

Det är nog ett mycket bra och lämpligt val för den stockholmska stadsteaterscenen. Hennes förordnande är på fem år och hon tillträder den 16 mars 2015. Hon kommer att inleda sitt arbete några dagar i månaden redan under hösten.

Men förutom att det är lite lustigt att den ena teatern efter den andra norpar andras chefer är det smått obehagligt att Dagens Nyheter tycks ha en egen gräddfil till teatrarnas presschefer. När Dramaten tog stadsteaterns chef var det DN som fick publicera detta dagen innan övrig press var inbjuden till pressmöte. Samma sak upprepas nu. I DN kom i morse en stor intervju med Anna Takanen medan all övriga press fick vänta till presskonferensen under dagen.

Här är pressmeddelandet från Kulturhuset Stadsteatern:
Anna Takanen tillträdde 2006 som konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater som under hennes ledning utvecklats till en av de ledande teatrarna i Norden. Ett starkt samtidsperspektiv har präglat teatern under hennes ledning och hon har drivit ett framgångsrikt jämställdhetsarbete.

– Det är med en sorgetår i ena ögat som jag nu lämnar Göteborgs stadsteater och med en glädjetår i det andra som jag ser fram emot att bli teaterchef för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Jag är också särskilt glad över att jag blir den andra kvinnliga teaterchefen sen teatern startade 1960, säger Anna Takanen.

– Jag ser fram emot att medverka till det redan starka publikperspektivet på Kulturhuset Stadsteatern. En stor anledning till att jag tackade ja är ensemblen, den främsta i Sverige, säger hon.

– Det var i korridorerna på Stockholms stadsteater jag började. Det känns som att komma hem igen. Här vill jag fortsätta att satsa på en undersökning av samtiden med en bred och varierad repertoar, fylld av överraskningar och avantgarde.

Anna Takanen är skådespelare och regissör, utbildad på Teaterhögskolan i Malmö. Hon var i flera år, från mitten av 1990-talet, verksam som skådespelare på Unga Klara under Suzanne Ostens ledning. Bland annat blev hon uppmärksammad för sina roller i Flickan, mamman och soporna (1998) och Besvärliga människor (1999). På Unga Klara regisserade hon också Medeas barn (2003) och på Stockholms stadsteater Topdog/Underdog (2004) med Karl Dyall och Peter Gardiner i rollerna. Anna Takanen invigde verksamheten Stockholms Stadsteater Skärholmen med regin av Sofia Fredéns Bara barnet (2005).

Benny Fredriksson VD för Kulturhuset Stadsteatern är stolt och glad över rekryteringen.

– Anna Takanen är en person som står mitt i sin egen samtid och som arbetat målmedvetet med samtidens berättelser. Hon har en lust till teatern som kan flytta berg. Hon är en lagspelare och vi delar tron på teaterns möjlighet och det starka publikperspektivet. Jag ser verkligen fram emot att få arbeta tillsammans med henne, säger Benny Fredriksson.

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Anna Takanen, Göteborgs stadsteater, Scenkonst, Stockholms stadsteater, teaterchef

Lubiewo – kärleksön, recensionen

31 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Lubiewo – kärleksön
Av Lucas Svensson efter Michal Witkowskis roman
Regi Ronnie Hallgren
Musik: Moto Boy
Göteborgs Stadsteater
Premiär 30 mars 2012

Det skulle gå att ha rubriken ”Lubiewo – kärleksön: kukar, kukar, kukar” på den här recensionen. För män som älskar just kuk är vad det här bittra dramat cirkulerar kring. Och ordet ”kuk” används i överflöd och vi får också se några sådana.

Patricia (spelas av Björn Kjellman) och Lukrecia (spelas av Sven-Åke Gustavsson) är två åldrade fjollor. Håret har glesnat och biivit grått, de sitter i den park där de som yngre brukade ragga upp unga kraftfulla män och de minns sina fjollvänner, som nu är döda. De är bedrövade över att leva i ett Polen som kastat ut kommunismen, i den nya kapitalistiska världen har inte deras liv förbättras. De tillhör fortfarande samhällets bottenskikt och de har svårare att hitta unga män när inte längre den röda arméns soldater finns att ragga upp.

Det är den yttre handlingen men egentligen handlar denna bittra, strama, kalla berättelse om annat. Jag tycker på sätt och vis den inte ens primärt handlar om bögar eller homosexuella. Patricia och Lukrecia är en speciell slags homosexuella män som är fixerade vid att ha sex med män där sex är det viktiga och inte relationen. De söker inte någon partner eller någon att älska på annat sätt än att ha sex med. Sex med män är vad deras liv kretsar kring. Eftersom deras läggning varit förbjuden eller inte önskvärd har de levt ett liv i utanförskap.

Vad har gjort dem så utan förmåga till långvariga relationer? Om de hade haft samma förhållande till sex men till kvinnor istället, då hade de inte betraktats som samhällets bottenskikt och de hade inte varit hänvisade till att ragga i en skum park och på pissoarer. Föreställningen får igång tankarna, den är stark och den är delvis ganska provocenrande. Ordet ”kuk” sägs säkert femtio gånger under föreställningen och vi får se minst tre nakna män som visar sitt könsorgan.

Att åldras är en del av livet, vilket vi kan förhålla oss till på många olika sätt. Att åldras för en människa som bygger hela sitt liv på att vara sexuellt aktraktiv och sexuellt aktiv är åldrandet svårare. Björn Kjellan och Sven-Åke Gustavsson speglar de två åldrade fjollorna Patricia och Lukrecia naket, ömsint, trovärdigt och så mänskligt.

”Lubiewo – kärleksön” har en lång rad starka skådespelarinsatser, inte bara Björn Kjellman och Sven-Åke Gustavsson: Eivin Dahlgren som den sorgliga Jessie som dör i aids imponerar liksom David Fukamachi Regnfors som den unge mannen, författarens alter ego, för att nämna några. David Fukamachi Regnfors är en begåvad ung skådespelare vi lär få se mer av.

Scenografin var estetiskt stram och kall: ett stort rum med cementväggar, kanske är det en stor fuktig källare eller ett gravvalv, som inramat föreställningen på ett starkt sätt.

Musiken till föreställningen är skapad av Moto Boy alias Oskar Humlebo. Hans sakrala vackra vemodiga stämma och hans fina gitarrspel är helt rätt. Det som däremot är helt fel är att föreställningen inte använder mer av hans stämnings-skapande musik. Ett stort minus för att regissören låter musiken stå i skymundan. Oskar Humlebo själv är däremot med på scen nästan hela tiden, han får stå i bakgrunden med sitt vitsminkade ansikte och röda läppstift, med gitarren hängande i ett band för att skapa en bild, en suggestiv bild. Men vi ville ha mer av hans musik.

”Lubiewo – kärleksön” lämnar nog ingen oberörd, men den som tar illa upp av ordet ”kuk” och mäns könsorgan ska kanske se upp.

Skådespelare:
Björn Kjellman, Sven-Åke Gustavsson, Anna Bjelkerud, Eivin Dahlgren, Eric Ericson, Fredrik Evers, David Fukamachi Regnfors, Nils Granberg, Oskar Humlebo, Lars Väringer, Kjell Wilhelmsen, Ulf Rönnerstrand, Johan Karlberg, Christoffer Strandberg.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Moto Boy, Göteborgs Stadsteater, teater scenkont, Lucas Svensson, homosexuella, fjollor, bögar, Polen

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: bögar, fjollor, Göteborgs stadsteater, homosexuella, Lucas Svensson, Moto Boy, Polen, teater scenkont

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Spider-Man: Brand New Day – kan vara den bästa Spider-Man filmen någonsin

Spider-Man: Brand New Day Betyg 5 … Läs mer om Filmrecension: Spider-Man: Brand New Day – kan vara den bästa Spider-Man filmen någonsin

40 års-jubileum av Queen Budapest

Hösten 2026 firar 40-årsjubileet av den … Läs mer om 40 års-jubileum av Queen Budapest

Uppseendeväckande spännvidd och energi när legendarisk 100-åring firas – Wayne Tucker hyllar Miles Davis på Utopia

24-25/7 2026 Utopia i Göteborg Får … Läs mer om Uppseendeväckande spännvidd och energi när legendarisk 100-åring firas – Wayne Tucker hyllar Miles Davis på Utopia

Bruno Mars – Wembley Stadium, London

Bruno Mars, The Romantic tour Betyg: 4 … Läs mer om Bruno Mars – Wembley Stadium, London

Hirokazu Kore-edas Look Back får världspremiär i Venedig och visas även på Toronto International Film Festival

Hirokazu Kore-edas nya film Look Back … Läs mer om Hirokazu Kore-edas Look Back får världspremiär i Venedig och visas även på Toronto International Film Festival

Två premiärer inleder sommarens La Bohème på Opera på Skäret

Foto Andreas Hylthén Den 25 och 26 juli … Läs mer om Två premiärer inleder sommarens La Bohème på Opera på Skäret

Bokrecension: Hyresgästen av Freida McFadden – perfekt thriller för lediga sommardagar

Titel Hyresgästen Författare Freida … Läs mer om Bokrecension: Hyresgästen av Freida McFadden – perfekt thriller för lediga sommardagar

Angenäm afton när jazzig klubb etableras under bar himmel – Bäck Brothers Jazz Tivoli i Blå Note Society på Roy

17/7 2026 Roy i Mölndal Har egna … Läs mer om Angenäm afton när jazzig klubb etableras under bar himmel – Bäck Brothers Jazz Tivoli i Blå Note Society på Roy

Se trailer för Behemoth med Pedro Pascal

Den officiella trailern för Tony Gilroys … Läs mer om Se trailer för Behemoth med Pedro Pascal

Lyssna: Amon Amarth – Gjallarhorn

Death metal-giganterna Amon Amarth … Läs mer om Lyssna: Amon Amarth – Gjallarhorn

Filmrecension: Motor City – En av de mest märkliga och tänkvärda filmer jag sett på länge

Motor City Betyg 4 Svensk biopremiär 24 … Läs mer om Filmrecension: Motor City – En av de mest märkliga och tänkvärda filmer jag sett på länge

Lars Vegas långfilmsdebut ARNE GOES TO SPACE får världspremiär i Toronto

Lars Vegas långfilmsdebut ARNE GOES TO … Läs mer om Lars Vegas långfilmsdebut ARNE GOES TO SPACE får världspremiär i Toronto

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in