Flotten/Hemmet/Sandlådan 2014
Göteborgs stadsteater
Föreställning som recenseras: 13 september 2014
Ska först meddela att föreställningen jag såg spelades cirka en vecka efter premiären. Har inte helt kunnat undgå att ta del av recensioner. Är inte riktigt lika välvillig som Lars Ring i SvD, å andra sidan inte lika snopen som Tomas Forser i GP.
Vad en anser avgörs mycket av vilken inställning en har till Mattias Anderssons estetik. Vid ett tillfälle for en tanke genom huvudet. Har inte den prisade dramatikern nu kommit till vägs ände? I andra vågskålen måste läggas hur framgångsrik han varit i att redovisa sina undersökningars resultat. De metoder han vanligtvis väljer och sättet att ställa frågor om samtidens akuta problem, har absolut gjort honom till en unik röst. Han låter publiken betrakta, är sparsam med gestaltning och vill få oss att fundera på värderingar. Detta koncept använder ofta Backa Teaters ledare, bland annat gjorde han det i Mental states of Sweden som jag såg på Dramaten. Likt Brecht är Anderssons avsikt att få oss att reflektera, snarare än att leda in oss en annan värld med dramaturgiska knep. Jag är lite vacklande i min bedömning, men vill påstå att estetiken lyckades bättre i Mental states of Sweden än den gör här.
Om jag tolkat informationen i programmet rätt, fördes dessa tre separata pjäser av Kent Andersson och Bengt Bratt samman till helhet som en nödlösning 1970 (samma år Sandlådan hade premiär). Pjäserna är moderna klassiker för att de hittade sin struktur i gruppteaterns dynamik, för att de var utmanande till form och innehåll och för att de poltiskt delade publiken. Jag är inte tillräckligt gammal för att ha varit med när det begav sig. Vet därför inte hur mycket av den ovan nämnda nödlösningen som visas höstsäsongen 2014. Det känns lite som en avskalad skissartad remake.
I inledningsscenen säger sig de elva skådespelarna läsa ur manus från symboltyngda Flotten. Vad som lagts till är ett visst motständ mot texten, ett bollande med uttryck och begrepp. Ett grepp som fungerar ganska väl, några gånger blir det mest ett torrt återgivande. Från tematiken registrerade jag sådant som visioner, klassutjämning och solidaritetens röda boll. Under de knappt två timmar uppsättningen varar blir vi kontinuerligt uppdaterade om originalen. Förutom läsning och viss gestaltning av nyckelscener, projiceras (inklusive dokumentär från -67 av Carin Mannheimer) teveinspelningar, vi får lyssna på flera minnesvärda sånger med smarta texter, en före detta anställd på kostymateljén berättar och svarar på ensemblens frågor live, skådespelarna turas om att i mikrofon återge intervjusvar från människor som i sin ungdom var på de omtalade uppsättningarna och vi hör dessutom på band flera personer svara på vad pjäserna betydde för dem. Vittnesmålen från den dåtida publiken är det som ger mest nerv åt detta projekt, annars är vad som sker ganska statiskt. Hjälper inte att man i flera sekvenser rusar fram och tillbaka, hasar sig fram likt åldringarna i Hemmet eller kivas om var en uppdykande främling kan bo. Mattias Andersson är också alltför förtjust i upprepningar och talkörer.
I gruppteater sitter de medverkande frapperande ofta uppradade på likadana stolar, ett grepp man självklart inte frångått här. Ingen ur ensemblen sticker egentligen ut, vilket gör dem till en enhet. Tydligast intryck gör Carina M Johansson med sina direkta tilltal, Lisa Lindgren i monolog om en alkoholists förtvivlan och Henric Holmberg som oväntat sluddrar i flera repliker. Det abrupta slutet strax efter att ett antal unga statister gjort entré var definitivt snopet. Jag fick veta mycket matnyttigt om några epokgörande uppsättningar på samma teater och om hur de togs emot. Men jag hade önskat betydligt mer om hur samhället förändrats sedan dess. Och visst saknades den dramatiska framställningen.
Text: Mats Hallberg