Dans

Urpremiärer med Cullbergbaletten på Weld

3 november, 2015 by Redaktionen

Cullbergbaletten presenterar fyra solon skapade av den brasilianske koreografen Cristian Duarte, till ny musik på theremin och syntar av kompositören och musikern Tom Monteiro. Verket Against the Current, Glow är skapat som fyra unika soloprojekt för kompaniets dansare Anna Pehrsson, Samuel Draper, Agnieszka Sjökvist Dlugoszewska och Daniel Sjökvist. Urpremiär, med två solon per kväll, på Weld i Stockholm 20-21 november.

Ett pressmeddelande berättar:
Cristian Duarte har varit verksam som dansare och koreograf sedan 1994 och har sin bas i São Paulo, Brasilien. Han tog examen från PARTS i Bryssel under ledning av Anne Teresa De Keersmaker 2002. 2013 var Cristian Duarte knuten till DOCH i Stockholm som en del i hans magisterexamen i koreografi.

Utgångspunkten för Against the Current, Glow är idén om en slags resa in i djupet av en dansare sensoriska arkiv. I sitt arbete fokuserar Cristian Duarte på dansarnas träningshistorik och rörelser från tidigare verk som de har medverkat i. Duarte har arbetat med idén om en mashup mellan tidigare och nya verk, mellan vad som hänt och vad som ska hända och hur denna samexistens påverkar dansarnas rörelseval och koreografi.

– För att skapa solot har jag försökt stimulera dansarnas minnen genom att blanda tidigare och nuvarande rörelsemönster och låta en ny känsla komma fram. När sinnet är muskler borde det finnas en möjlighet att göra tankeprocesser mer elastiska för att trotsa det linjära, ungefär på samma sätt som en organism som plötsligt kan simma mot strömmen. Andra livsformer kan glöda i den tidigare så bekanta omgivningen, säger Cristian Duarte om sitt nya verk för Cullbergbaletten.

Weld på Norrtullsgatan 7 i Stockholm är en konstnärsdriven plattform för dans och konst. Organisationens mål är att vara undersökande, kritisk och experimentell. Plattformen verkar främst för att utveckla och stärka konstformen och begreppet dans och arbetar för nationella, internationella utbyten och samarbeten. Verksamheten grundades 2006 av koreografen och dansaren Anna Koch. Det är första gången som Cullbergbaletten presenterar verk på Weld.

Against the Current, Glow
Koreografi Cristian Duarte
Musik Tom Monteiro
Ljusdesign Niklas Jurander
Kostym Marita Tjärnström
Varje solo är cirka 30 minuter.

Urpremiär på Weld i Stockholm, 20-21 november 2015 kl. 19.00, två solon per kväll, total föreställningstid 80 minuter inklusive paus.

Cullbergbaletten har dansat över hela världen och är ett viktigt inslag i den internationella presentationen av svenskt kulturliv. Genom sina turnéer inom landet når Cullbergbaletten också ut nationellt med modern dans. Kompaniet samarbetar med en mängd nationella och internationella koreografer och scenkonstnärer som skapar föreställningar för stora scener såväl som för de mindre. Cullbergbalettens verksamhet omfattar idag också projekt och produktioner för andra platser än de traditionella scenrummen och samverkan med dansutbildningar. Birgit Cullberg grundade Cullbergbaletten 1967 under Riksteaterns huvudmannaskap. Kompaniet har idag 16 dansare från nästan lika många länder. Sedan starten har dansarnas scenpersonligheter och tekniska styrka varit Cullbergbalettens kännetecken. Konstnärlig ledare är Gabriel Smeets. Cullbergbaletten är en del av Riksteatern.

Out of Reach – dans som fysisk poesi

18 oktober, 2015 by Hans Södergren

Out of Reach
Gästspel av Helena Franzén
Koreografi: Helena Franzén
Musik: Jukka Rintamäki
Scenografi: Karin Lind
Kostym: Tove Berglund
Ljus: Markus Granqvist
Kulturhuset stadsteater 15 oktober 2015

Helena Franzén är en av Sveriges främsta koreografer inom modern dans med över 70 verk på 20 år. Hon är en av de mest intressanta svenska koreograferna i nutidsn. Helena Franzén utbildade sig på Balettakademin i Stockholm 1986-89 och i koreografi på Danshögskolans i Stockholm 1995-98. 2007 tilldelades hon ett tioårigt långtidsstipendium av Konstnärsnämnden. År 2011 fick hon Svenska teaterkritikers förenings danspris och 2014 Per Ganneviks stipendium.

I ”Out of Reach” har hon koreograferat en föreställning som undersöker vad det är som definierar oss som människor. Existerar vi endast genom bekräftelse från andra?

Någonstans läste jag någon som skrev att hennes verk andas och utstrålar fysisk poesi. Det är precis de ord jag också vill använda. Hennes dansföreställningar talar till mig ett fysiskt och lyriskt sätt.

När vi kom in i salongen fick vi alla sätta på oss vita pocks och vita skoöverdrag, allt för att höja effekten av föreställningen – och på så sätt kommer vi som publik påtagligt nära det som sker på scen. De fem dansarna är visserligen placerade på scen, men som publik upplever jag starkt deras närhet. Tillsammans med Jukka Rintamäkis musik och ljussättningen av Markus Grnqvist, skapas en stämning av något övernaturligt som ena stunden är skir och genomskinligt skör men snabbt kan ändras till något som känns mörkt och tungt. Dansarna talade med sina kroppars rörelser men det såg ut som om de däremot var helt stela i sina ansikten, som om de hade samma ansiktsuttryck. Det är starkt och bryter hur vi annars uppfattar människor på scen, där ansiktsuttrycken ofta får vara det som styr vad som händer.

”Out of Reach” hade premiär i Kungsbacka den 17 september 2015 och är den sista delen i en trilogi som startade med ”Slipping Through My Fingers” (2012) och ”Before I Change My Mind” (2014)

Medverkande: Katarina Eriksson, Åsa Lundvik Gustafson, Annika Hyvärinen, Philip Berlin, David Norsworthy

Dansföreställningen Tape: jag gick därifrån med ett leende på läpparna och harmoni i själen

11 september, 2015 by Lotta Altner

Tape
Koreografi Kenneth Kvarnström
Kostym Astrid Olsson
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Premiär torsdag 10 september kl 19.30 i hörsalen, Kulturhuset i Stockholm

Det är alltid spännande, tycker jag när man låter dans få vara den drivande kraften i en berättelse. I den här föreställningen fick rörelsens kroppsspråk och musiken var det avgörande. Få ord sas emellan och sånger sjöngs, allt för att ändra energimönstret en kort stund, eller ge en annorlunda punschline, som enbart ord kanske kan göra enklare.

Kanske är det föreställningens indelningar som gör att svart tejp rycks fram och markerar rutor på scengolvet. Kanske är det inramningen som gör att deras kroppsspråk inte tar sig friheter utanför musikens riktlinjer. Fast det skulle också kunna vara så att musiken behöver trygga grunder att stå på. I vilket fall är det väldigt skönt för ögat när man nås av svart, vit, rutor och väldigt tydlig fyrkantigheter på scen.
Kroppsspråket i föreställningen är dock väldigt mjukt, harmoniskt och man luras att tro att det är mer än enkelt. Vilket man ju förstår med förnuftet, att det under inga omständigheter är. Dansarna är väldigt samspelata och homogena i dansen, trots att de utstrålar individualitet och egna villkor. Jag ser rörelser och positioner, som inte påminner om något jag sett förut. Ofta är det en rolig knorr på slutet av ett dansmönster, som gör att jag ler. Det är också yoga för mina ögon och mycket vilsamt, och utan att jag tänker på det går jag automatiskt in i djupare och lugnare andning.
Det tar en stund in i föreställningen där man vågar släppa det faktum att föreställningen saknar en självklar röd tråd. Man förstår inte dess början, mitt eller slut. Dock är det självklart att när slutorden levererats på franska, då är vi tillbaka till där vi började. Så på något sätt har vi rört oss framåt i en kvadrat.

Jag kände en väldigt stor befrielse av att det inte fanns några fasta könsroller i dansen. Precis som på ens första disco när man var 7 år, så dansade verkligen alla med alla. Trots det kändes det inte som att dansarna begränsades på något sätt. Snarare fick de välja roller som de kände för och ville ha. Koreografen hade sannerligen utnyttjas allas kapaciteter.

Barockmusiken i föreställningen spelas av en enda musiker. Hans insats är fantastisk och man har svårt att förstå hur han kan hålla sin energi så intakt.
Det var inte en lätt föreställning att förstå, men varför måste vi alltid förstå all njutning som ges. För mig var det ganska enkelt att bara slappna av och njuta. Jag upplevde att vi var många som gick ut från kvällens framträdande med ett leende på läpparna och harmoni i själen. Ingen ville förstöra det med att försöka förstå varför.

Dansare
Sophie Augot, Pär Andersson, Robert Malmborg, Cecilia Olsen, Matthew Branham, Erik Nyberg

Musiker
Jonas Nordberg

Foto: Matilda Rahm

Dansmuseet inför fri entré under sommaren 2015

2 juni, 2015 by Redaktionen

Dansmuseet inför fri entré under sommaren 2015. Ett pressmeddelande berättar:
För att öka tillgängligheten och locka fler besökare till utställningarna inför Dansmuseet fri entré till samtliga utställningar under juni, juli och augusti månad.

Imorgon, den 3 juni, är det 62 år sedan Dansmuseet öppnade i de små kupolvälvda rummen i Kungliga Operans källare, det forna Operakaféet. Sedan dess har museet hunnit med många adresser och finns idag på Drottninggatan 17 i Stockholm. Museet har nått ut till olika kategorier av besökare, inte bara genom utställningar kring dans, teater, konst och foto, utan även genom dansföreställningar, lunchkonserter, kroki, prova-på-dans för vuxna och programverksamhet för barn och unga. Ambitionen har alltid varit att intressera nya besökare för danskonsten. För att göra museet ännu mer tillgängligt för publiken tar Dansmuseet steget att införa fri entré till sina två utställningar under sommaren 2015. Detta gäller fr.o.m. tisdag 2 juni t.o.m. 30 augusti.

– Att fri entré påverkar publikens benägenhet att besöka museet, har vi konstaterat vid de särskilda tillfällen då vi har haft fri entré, som vid Kulturnatten, Dansens Dag och Kulturfestivalen. Då strömmade publiken till, säger Erik Näslund, museichef.

– Det gav också resultat under åren på Gustav Adolfs Torg när vi hade fri entré till den permanenta utställningen i många år. Vi gör detta nu som ett experiment över sommaren med förhoppning om att den fria entrén ska sänka tröskeln in till museet och samtidigt bli en kulturell samlingsplats där alla känner sig välkomna.

Sommarens utställningar:
Rolf de Marés Dansmuseum – Permanent utställning som visar många föremål med anknytning till dans och teater från hela världen som Dansmuseets grundare, Rolf de Maré (1888-1964), samlade på sina världsresor.

Sleeping Beauties – drömmar och kostymer, om Ryska Baletten i Paris 1909–1929 (t.o.m. 16 augusti 2015).

Eldfågeln på GöteborgsOperan: Succéartat när myllrande streetdance draperas i rysk skrud

31 maj, 2015 by Mats Hallberg

Eldfågeln
Koreografi och scenografi Fredrik Benke Rydman
Dirigent Henrik Schaefer
Världspremiär 30 maj 2015
GöteborgsOperan Stora scenen

Bounce upplöstes 2010 med en beljublad retrospektiv på Globen Jag har sett dem på Göteborgs kulturkalas och i samma stad inomhus när de skakade ur sig makalösa Gökboet. Konstnärlige idésprutan Benke Rydman förnyade deras koncept ytterligare några snäpp när han gjorde Svansjön på Göteborgs-Operan för några år sedan. En bländande nytolkning i världsklass! Eldfågeln är mot den bakgrunden delvis en främmande fågel.

Man har valt att uteslutande använda originalmusiken från 1909, vilket onekligen får konsekvenser för mig som mottagare. Rydman beskriver den uttrycksfulla musiken som lekfull och komplicerad. Hos Stravinskij finns en dramatisk laddning, men självfallet inget beat; något som gör att publikfriande moves inte får de applåder de förtjänar. Och jag ryser inte heller av välbehag förrän i den fantastiska finalen. Fredrik Wentzel, högst meriterad streetdansare och elitgymnast, är den ende som definitivt bryter igenom. Med sin breakdans bestående av bland annat backflips och headspins, gör han den spontanklappande publiken salig av lycka. Om han hade gjort dessa osannolika kroppsövningar ackompanjerad av fet hip hop, hade åskådarna stått upp och skrikit av extas. Nu samlade premiärpubliken ihop sitt bifall, genom att efteråt överösa den stora ensemblen med stående ovationer. Benke och några solodansare bjöd då på ett härligt extranummer till ett sugande sound som skulle kunna vara hämtat från Snoop Dog. Aviad Arik Herman (Ivan) passar då på att göra en dråplig blinkning till traditionell balett.

Annorlunda med Eldfågeln är också att den megastora kören, som koreograferas snyggt och synkat, består av amatörer i olika generationer. Den ansvarige för repetitionerna med amatörerna, har berättat intressant om inlärning av stegkombinationer, krocken mellan street-stilen och Stravinskij och om hur amatörerna i bakgrunden förstärker scener mellan huvudrollsinnehavarna. Med inspiration från en uppsättning i Berlin har skaparna av detta mastodontprojekt tagit fasta på kommunikation och inkludering. Tyckte det var lite ostrukturerat inledningsvis, även om nattklubbsinteriörerna var tydliga. Vidare går det förstås inte att ta in allt som händer på scen i denna dramatiska fresk. Det finns en kärlekshistoria. Och framför allt gestaltas en sedvanlig kamp mellan gott och ont, lycka och förtvivlan. Tematiken kretsar kring respekt och dess motsats. Uppoffrande Eldfågeln symboliserar kraften och modet, själva förutsättningen för förändring. Men allt är inte glasklart om man en inte läst på. Den laddning som låg i att alla dansare, i finalen viftade med var sin fjäder, förstod jag inte förrän jag studerade det fylliga programhäftet.

Operans orkester under ledning av Henrik Schaefer gör den nydanande kompositören rättvisa. Ljusdesignern Tobias Hallgren har julafton genom sin orgie av varianter på fräck belysning. Och över hela produktionen svävar Benke Rydmans genialitet. Är minst sagt anmärkningsvärt att hans fantasi inte ser några begränsningar. Kroppar, osannolikt akrobatiska i roller som vakter och gangsterkung, kan tillsammans uttrycka det komplexa i att vara kämpande människa. Även om jag som framgått saknade pulserande beats, måste uppsättningen ges omdöment konstnärlig triumf.

Dans

Footer

Om oss