Eldfågeln
Koreografi och scenografi Fredrik Benke Rydman
Dirigent Henrik Schaefer
Världspremiär 30 maj 2015
GöteborgsOperan Stora scenen
Bounce upplöstes 2010 med en beljublad retrospektiv på Globen Jag har sett dem på Göteborgs kulturkalas och i samma stad inomhus när de skakade ur sig makalösa Gökboet. Konstnärlige idésprutan Benke Rydman förnyade deras koncept ytterligare några snäpp när han gjorde Svansjön på Göteborgs-Operan för några år sedan. En bländande nytolkning i världsklass! Eldfågeln är mot den bakgrunden delvis en främmande fågel.
Man har valt att uteslutande använda originalmusiken från 1909, vilket onekligen får konsekvenser för mig som mottagare. Rydman beskriver den uttrycksfulla musiken som lekfull och komplicerad. Hos Stravinskij finns en dramatisk laddning, men självfallet inget beat; något som gör att publikfriande moves inte får de applåder de förtjänar. Och jag ryser inte heller av välbehag förrän i den fantastiska finalen. Fredrik Wentzel, högst meriterad streetdansare och elitgymnast, är den ende som definitivt bryter igenom. Med sin breakdans bestående av bland annat backflips och headspins, gör han den spontanklappande publiken salig av lycka. Om han hade gjort dessa osannolika kroppsövningar ackompanjerad av fet hip hop, hade åskådarna stått upp och skrikit av extas. Nu samlade premiärpubliken ihop sitt bifall, genom att efteråt överösa den stora ensemblen med stående ovationer. Benke och några solodansare bjöd då på ett härligt extranummer till ett sugande sound som skulle kunna vara hämtat från Snoop Dog. Aviad Arik Herman (Ivan) passar då på att göra en dråplig blinkning till traditionell balett.
Annorlunda med Eldfågeln är också att den megastora kören, som koreograferas snyggt och synkat, består av amatörer i olika generationer. Den ansvarige för repetitionerna med amatörerna, har berättat intressant om inlärning av stegkombinationer, krocken mellan street-stilen och Stravinskij och om hur amatörerna i bakgrunden förstärker scener mellan huvudrollsinnehavarna. Med inspiration från en uppsättning i Berlin har skaparna av detta mastodontprojekt tagit fasta på kommunikation och inkludering. Tyckte det var lite ostrukturerat inledningsvis, även om nattklubbsinteriörerna var tydliga. Vidare går det förstås inte att ta in allt som händer på scen i denna dramatiska fresk. Det finns en kärlekshistoria. Och framför allt gestaltas en sedvanlig kamp mellan gott och ont, lycka och förtvivlan. Tematiken kretsar kring respekt och dess motsats. Uppoffrande Eldfågeln symboliserar kraften och modet, själva förutsättningen för förändring. Men allt är inte glasklart om man en inte läst på. Den laddning som låg i att alla dansare, i finalen viftade med var sin fjäder, förstod jag inte förrän jag studerade det fylliga programhäftet.
Operans orkester under ledning av Henrik Schaefer gör den nydanande kompositören rättvisa. Ljusdesignern Tobias Hallgren har julafton genom sin orgie av varianter på fräck belysning. Och över hela produktionen svävar Benke Rydmans genialitet. Är minst sagt anmärkningsvärt att hans fantasi inte ser några begränsningar. Kroppar, osannolikt akrobatiska i roller som vakter och gangsterkung, kan tillsammans uttrycka det komplexa i att vara kämpande människa. Även om jag som framgått saknade pulserande beats, måste uppsättningen ges omdöment konstnärlig triumf.