Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Way Out West

Way Out West nominerade i MTV O Music Awards

by

Att Way Out West med sin fingertoppskänsla när det gäller bokningar är världens bästa festival har vi svenskar redan förstått. Nu verkar det som att även resten av världen börjar komma till insikt. Way Out West är nämligen som enda skandinaviska festival nominerade i kategorin ”Most Innovative Festival” i höstens upplaga av MTV O Music Awards. Bland de övriga nominerade hittar vi giganter som Coachella och Lollapalooza liksom trendiga Pitchfork Musik Festival och iTunes Festival.

Från pressmeddelandet:

I motiveringen för Way Out West belyses den starka närvaron i sociala medier och festivalens mobilapp. Fina samarbeten med musiktjänster såsom Spotify nämns, liksom faktumet att Way Out West lyckades få till Youtube-fenomenet iamamiwhoami’s första liveframträdande någonsin.

Inför årets festival var målet att ha en hög närvaro på nätet och en nära dialog med besökarna. Ett mål som definitivt blev till verklighet – på Twitter sattes rekord med fler än tiotusen tweets, tusentals Instagram-foton laddades upp och Way Out West blev största svenska festival på både Facebook och Twitter. Mobilappen, som finns till både iPhone och Android, var banbrytande och gav användarna möjlighet att skapa och dela med sig av sitt konsertschema, se var i Göteborg vännerna befann sig liksom i realtid följa köstatus till de olika klubbarna.

MTV O Music Awards är en ny gala som syftar till att belöna ”best art, creativity, personality and technology of music into the digital space”. Första galan hölls i Las Vegas och vinnarna inkluderade Lady Gaga (Most Innovative Artist) och Kanye West (Best Tweet med “I hate when I’m on a flight and I wake up with a water bottle next to me like oh great now I gotta be responsible for this water bottle”). Den 31 oktober hålls en prisutdelning i Los Angeles och kategorierna är bland annat Best Web-Born Artist, Digital Genius Award och Best Music Forum. Sändningarna från galan sker via online-streaming samt sociala medier som Facebook och Twitter.

Övriga svenska nomineringar:
SoundCloud (Best Music App)
Spotify (Most Addictive Social Music Service).

Detta är inte första gången Way Out West uppmärksammas för sin kreativa marknadsföring. Affischkampanjen med Robyn, Wiz Khalifa och Kanye West vann nyligen ” Månadens utomhus” i reklamtidningen Resumé och festivalens mobilapp är en av de tävlande i tidningens kategori ” Månadens webb”. Även affischkampanjen i New York, Berlin, Amsterdam och London för iamamiwhoami’s spelning på Way Out West har hyllats.

För att rösta i MTV O Music Awards klicka här. Som röstande har man chans att vinna två biljetter till galan i Los Angeles inklusive flyg och hotell för två personer.

Kulturbloggen möter Yuck

by

Yucks självbetitlade debutalbum släpptes tidigare i år och möttes av strålande kritik. Vi fick en inblick i bandet när vi träffade dem precis efter deras soundcheck på Park Lane i samband med Stay Out West.

Hur känns det att vara i Sverige?

Daniel: Det är första gången vi är i Sverige men fotografiet på baksidan av omslaget till vår skiva är taget av vår bästa vän Jon Bergman. Det är han och Ingemar Bergman som regerar över min värld.

Max: Vi kom hit direkt från färjan.

Mariko: På vägen hit såg vi många unga mödrar som promenerade med sina barn.

Daniel: Det var Jon Bergman som bjöd oss på snus första gången fast jag gillade det inte. Jag fick ett hål i tanden.

När började ni spela era instrument?

Daniel: Jag började spela elektrisk gitarr när vi bildade Yuck men jag hade spelat akustisk gitarr tidigare. Det känns som att det var nu jag först började spela gitarr.

Max: Gitarr började jag spela när jag var åtta, sedan började jag spela trumpet.

Mariko: När jag var tjugofyra började jag spela bas men jag har spelat gitarr sen jag var tretton.

Jonny: Jag började spela trummor och sen började jag spela ännu mer trummor när jag var elva, kanske tio, år.

Vad fick er att bilda bandet?

Daniel: Det var Jon Bergman som fick oss att bilda bandet. Han är anledningen till att vi började.

Max: Jag och Daniel spelade i ett band som hette Cajun Dance Party tidigare. När det bandet splittrades började vi skriva låtar hemma hos mig.

Daniel: Det kändes nytt för mig, jag hade aldrig deltagit i låtskrivarprocessen av ett band tidigare.

Hur skulle ni beskriva er musik?

Jonny: Som havsglas – någonting skarpt i den annars så mjuka sanden.

Max: Det är svårt att beskriva sin egen musik för det kräver att man tänker på den i tredje person.

Vilka är era ambitioner?

Jonny: Att skapa några massiva melodier.

Max: Och att släppa tonvis med skivor som folk uppskattar.

Vilka är era influenser?

Daniel: Codeine.

Max: Creation Records, jag såg nyligen Upside Down (filmen om Creation records) och den var briljant.

Daniel: Lana Cantrell och Neu!.

Jonny: Moby.

Daniel: Big Star, Ingemar Bergman och Yo La Tango.

Jonny: Snus.

Vad tycker ni om att bli jämförda med musik från 90-talet?

Daniel: Jag tänker inte så mycket på det.

Max: Självklart kan jag förstå jämförelsen. Det fanns massa spännande gitarrband då.

Daniel: Förresten, är Red House Painters stora i Sverige?

Inte större än i något annat land, hur lärde ni känna varandra?

Mariko: Max och Daniel är barndomsvänner.

Max: Jag antar att jag har känt Daniel sedan jag var sex men vi blev vänner först när vi var elva. Vi träffade Mariko i London och hon hade pratat med Jonny i telefon.

Jonny: Men när vi pratades vid vågade jag knappt säga något överhuvudtaget.

Vad gillar ni mest med att spela i ett band?

Daniel: Att skriva låtar och att spela in dem.

Hur gick det till när ni spelade in er skiva?

Max: Vi spelade in skivan i mina föräldrars hus vilket kunde bli stressigt för grannarna klagade när vi spelade för högt. Men det hade även sina fördelar – vi hade själva total kontroll och vi lärde oss en hel del eftersom ingen av oss hade mixat någonting tidigare. Det var en tillfredsställande och produktiv process och vi skulle inte kunna ha gjort det på något annat sätt.

Tänker ni arbeta med en producent på nästa skiva eller gör ni även den på egen hand?

Max: Det är lättare att tänka på det när vi har låtarna färdigskrivna. Vi är inte emot att arbeta med en utomstående producent om vi värdesätter dennes åsikt men vi är någorlunda självgående så vi skulle enbart samarbeta med någon som kan bidra med något speciellt vi är ute efter. Vi skulle inte arbeta med någon bara för sakens skull.

Var hittar ni inspiration till att skriva låtar?

Max: Ofta börjar vi bara skriva en låt utan någon speciell anledning. Personligen har jag inga känslomässiga skäl, jag känner bara för att göra det. Det är tillfredsställande och jag får ut mycket av det.

Hur lång tid tog det att göra skivan?

Max: Själva inspelningen tog inte så lång tid men om du räknar med låtskrivandet så tog det ett år. Låtarna är som en sammanfattning av ett år spenderat på att inte göra något annat än att skriva. Vi skrev trettio låtar så svårigheten var att välja ut rätt låtar så att skivan skulle kännas sammanhängande.

Vilka är era planer för framtiden?

Max: Vi har för avsikt att spela in fler skivor men vi har inga riktiga planer. Vi kommer inte bara sluta skriva musik helt plötsligt.

Daniel: Jon Bergman ska lära oss att fiska.

Kulturbloggen möter Ariel Pink

by

Animal Collectives gunstling Ariel Pink har spelat in mer eller mindre obskyr sängkammarpop i över tio års tid men det var med den senaste skivan Before Today som han fick sitt genombrott. Kulturbloggen mötte upp den excentriska sångaren några timmar innan han skulle gå på Linnéscenen på Way Out West med sitt husband Ariel Pink’s Haunted Graffiti.

Hur känns det att återigen vara på besök i Sverige?

Sverige är vackert så här års. Det är alltid vackert här, även när det är kallt. Det är antagligen det land som är mest lagom i hela världen. Flygbolaget marknadsförde sig som världens mest punktliga och vårt plan landade tio minuter före utsatt tid.

Ser du några skillnader jämfört med din hemstad Los Angeles?

Ja, det är trevligt här och vädret är lite annorlunda. Det kunde inte vara mer annorlunda.

Vad tycker du om turnerandet?

Det är roligt, det är en ynnest, det är en ära, det är spännande, det är krävande och det är mitt liv.

Hur länge har du hållit på med musik?

Så länge jag kan minnas. Jag skrev min första låt när jag var tio, den hette Sexy Lady. När jag var tio gjorde jag också min första inspelning. Fast den första inspelningen jag gjorde helt på egen hand var när jag var i femtonårsåldern. Jag spelade in ett kassettband där jag tryckte på och av en printer och kallade inspelningen för Modulate.

Var hittar du inspiration till din musik?

I världen. Hos andra artister och i mina gamla inspelningar. I vetenskap, i böcker, i politik, på tv och under resor. Hos tjejer. Eller tjejer är egentligen inte så inspirerande men de inspirerar en känsla av ångest.

Använder du dig av någon särskild metod när du skriver låtar?

Hur jag skriver mina låtar är mitt hemliga framgångsrecept, så det tänker jag inte dela med mig av till omvärlden. Det är metoden som är den avgörande skillnaden mellan mig och andra artister om du förstår vad jag menar. Det är mitt fingeravtryck. Jag börjar så gott som alltid med att skriva musiken före texten. Ibland har jag en titel och funderar ut vilken slags musik som skulle passa den titeln, sedan har jag ingen text förrän tio månader senare då jag spelar in låten.

Hur lång tid brukar det ta för dig att skriva en låt?

Det varierar beroende på vad du anser vara en låt. Jag är ingen låtskrivare. Jag skriver inte låtar utan jag spelar in läten jag själv vill höra. Det är ett sätt för mig att uttrycka mina idéer och den enda skillnaden mellan min musik och andra låtar är produktionen. Det är mer som en Broadway-ensemble men när vi uppträder live är det helt annorlunda färdigheter som krävs i alla avseenden.

Jag hörde att ni hade planer på att göra en film av er nästa skiva, stämmer det?

Antingen av nästa eller den efter det. Vi har redan en titel till nästa skiva, den ska heta Kurt’s Leg efter en natt av galenskap. Vi hade tagit ketamin och jag var helt övertygad att jag hörde Kenny (bandets ena gitarrist) säga ”Kurt’s leg, oh I can seize it”.

Har droger haft en stor inverkan på din musik?

Droger har haft en stor inverkan på min musik men inte förändrat min personlighet det minsta. Kanske har det gjort mig till en sämre musiker. Marijuana har definitivt spelat en viktig roll och speed har gett mig ork att spela in. Så för att vara ärlig, droger har haft en stor inverkan på min musik.

Vem är Kate som du sjunger om i For Kate I Wait?

Kate Bush men jag väntar inte på henne längre. Numera handlar den om alla tjejer som heter Kate.

Kanye West på Way Out West

by

Kanye West, Flamingoscenen
Betyg: 1

Sista kvällen på Way Out West och kvällens huvudakt är ingen mindre än Kanye West. Jag har inte haft några förhoppningar överhuvudtaget. Jag kan inte påstå att jag är ett fan, jag känner mig väldigt neutral till hans musik. Jag har lyssnat på den, men inte mer än så. Den är helt okay, funkar i krigstider.

Efter att ha dansat till Tiesto så glider jag ner mot scenen där Kanye strax ska gå på. 30 minuter innan är det redan tjockt med folk som trängs om att stå längst fram. Musik börjar spruta ur högtalarna och scenen fylls av dansare. Efter en stund kommer Kanye, han står på en lift som höjs upp i skyn där han då inleder spelningen. Publiken tjuter av lycka.

Jag förbereder mig nu för arga kommentarer. Har en känsla av att alla andra kommer ge konserten en femma, mest för att det är Kanye West (duh). Men jag tänker vara ärlig, även om det kanske inte är vad folk vill läsa. För konserten var verkligen inte bra.

Jag blir ledsen över att Way Out West lagt ner, vad jag förmodar, massor med pengar för att få hit en artist som missbrukar vocoder så brutalt att jag bara vill fontänspy över någon. På radion funkar det väl, men live, kom igen. Är hans sångröst verkligen så usel att han måste låta som en skitnödig robot för att det ska gå ihop? Jag trodde Kanye West var en rappare? Att smörlåten han försöker waila sig igenom i början är smärtsam kan jag inte vara ensam om att tycka. Konserten lyfter lite när ”Flashing lights” drar igång, men det ända som egentligen blir bra efter det är alla laserstrålar. Vem gillar inte laser, hello!? *swooshswoosh*

Kanye spelar igenom nästan alla sina hits. Good Life, Homecoming, All of the Lights, Touch the Sky och Through the Wire. Alla är helt okay låtar som går att lyssna på och som har potential att göra en bra hiphopkonsert, men med ljud som låter som en brinnande toaster i en avfallskvarn faller det rätt platt. Ibland lyfter det och blir bra, men sen bara faller det, and I blame vocoder.

Kvällens riktiga botten tycker jag dock är Runaway. Pianoplinket i början skär igenom öronpropparna och har nog skadat mina trumhinnor for life. Att låten sedan känns som en evighet gör inte saken bättre. Blingad till max står Kanye där och sjunger om att skåla med rövhål, nej det går bara inte. Jag skulle aldrig skåla med Kanye West.

Så, dags att börja skriva negativa kommentarer, ”det var bäst, du fattar ju ingenting”. Yeah, yeah. Höjdpunkten på konserten var Stronger, fast den var mest bra för att jag fick en anledning att dansa robotdansen. (Vill bara tillägga att det inte är säkert att Kanye använt sig av just vocoder, det kan ha varit autotune hehe.)

Bild: Alexx Loizou

Relaterat: Göteborgsposten, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Expressen.

Twin Shadow, Noah and the Whale, Pulp och Ariel Pink’s Haunted Graffiti på Way Out West

by

Twin Shadow, Linné
Betyg: 3

Nånstans mellan new wave och post-punk hittar vi George Lewis Jr, mannen bakom Twin Shadow, som var först ut på finaldagen av årets upplaga av Way Out West. Med en röst vars vibrato stundtals förde tankarna till en spöklik Morrissey vann han över den publik som orkat ta sig till Slottsskogen vid den här tidpunkten.

Som ett eko från åttiotalet skapar de episka synt-mattorna, de drivande basgångarna och de smarta melodislingorna en ljudbild som kanske egentligen skulle passa bättre på en mörk klubbspelning men som ändå går hem någorlunda väl i solskenet.

Jag skulle inte bli förvånad om vi hittar band som The Smiths, Joy Division och The Psychedelic Furs i Twin Shadows iPod men på något sätt lyckas han med bedriften att klippa ihop influenserna på ett så finurligt sätt att det känns fräscht.

Han passade på att hylla sin kompis Moto Boy samtidigt som han berättade att de inte sovit något natten innan. Bäst var den blytunga versionen av Forget som han avslutade spelningen med.

Noah and the Whale, Azalea
Betyg: 3

Svärmorsdrömmarna i Noah and the Whale gick på Azaleascenen till tonerna av Bohemian Rhapsody och bjöd på en uppvisning i hur feelgood-musik ska låta. Men även om låtarna nästan sitter lika perfekt som Charlie Finks kostym blir det aldrig riktigt utmanande. Det känns som att de hellre strävar efter att knyta samman olika referenspunkter än att vara nyskapande. Som att de är mer hypotetiska än angelägna.

De nämner ofta Lou Reed som en influens men när han dokumenterar vissa grupper av samhället ägnar sig Noah and the Whale snarare åt att berätta historier som tagna ur en film.

Höjdpunkten var när de gjorde en tolkning av Robyns Call Your Girlfriend som var så trogen deras eget sound att det lika gärna kunde ha varit en Noah and the Whale-låt. Eller förresten, höjdpunkten var nog när de avslutade med L.I.F.E.G.O.E.S.O.N som utan tvekan är deras bästa låt.

Pulp, Flamingo
Betyg: 3

Ett återförenat Pulp intog Way Out Wests största scen för att framföra brittpop från det glada nittiotalet. De flesta låtarna handlar om sex men det finns alltid någon form av humoristisk underton och bandets gänglige sångare Jarvis Cocker framstår allt mer som musikvärldens Monthy Python.

Jarvis Cocker ser ut som en lärare och i mellansnacket undervisar han publiken i onödiga men alltjämt charmiga anekdoter som på något sätt är talande för var bandet står idag. Till skillnad från många andra återförenade nittiotalsband vars musik blivit daterad kan Pulp luta sig tillbaka på Jarvis Cockers anmärkningsvärda förmåga att underhålla. Om det finns ett bäst-före-datum för musik så har Pulps troligtvis gått ut för länge sedan men live fungerar det mer än väl.

Som en bonus kom Tom Hobden från Noah and the Whale upp på scen för att spela fiol under sista låten, Common People, och det är ju inget snack om att det var konsertens höjdpunkt.

Ariel Pink’s Haunted Graffiti, Linné
Betyg: 4

Ariel Pink är en minst sagt underlig filur men det går inte att komma ifrån att han är fullständigt trollbindande på scen. Tyvärr verkade han inte vara på samma utflippade humör som under spelningen på Debaser Slussen förra året.

De började med Hardcore Pops Are Fun och fyrade därefter av halva senaste skivan Before Today innan spelningen urartade i den lika briljanta som flummiga kakofoni av skrik som bara ett jazzband på syra borde kunna framkalla.

Med Ariel Pink finns det aldrig några förutsättningar då han inte är en musiker på samma villkor som andra. Musiken är bara ett redskap för att komma närmre en värld av galenskap. En anledning att våga släppa kontrollen. Eftersom upplevelsen på något sätt går före musiken ställer det till problem när bandet inte är så där utflippat som de kan vara.

Visst fanns det potential i låtar som Menopause Man, och kanske framförallt avslutande Bright Lit Blue Skies, men den där magin som uppstod under spelningen i Stockholm förra året visade sig i slutändan utebli. Men det var ändå bra spelning.

Foto: Linnea Amling