Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: Soundgarden – King Animal

by


Artist: Soundgarden
Titel: King Animal
Betyg 4
Releasedatum 13 november

Lika bra att få det sagt direkt: Det här är riktigt, riktigt bra. Det är smått otroligt att Soundgarden lyckas prestera ett så helgjutet och nästan sprudlande album 15 år efter att de splittrades trötta och desillusionerade.
Numera är Soundgarden drog- och alkoholfritt och i texterna är det också en vuxnare Chris Cornell som framträder. Livet är hårt men bättre än alternativet är hans slutsats i avslutande Rowing. I Bones of Birds konstaterar han att tiden är hans vän tills den inte längre är det och tar slut, men han hittar ändå en strimma hopp.

Ångesten och desperationen från tiden när Cornell vrålade att han skulle bryta sig ur sin rostiga bur är borta, men fantastiskt nog finns det mesta av kraften och energin kvar. Och trots, eller snarare tack vare, att här inte finns några rosenrosa texter och absolut ingen lättlyssnad musik blir King Animal något av ett feel-good-piller.

Bandet har låtit bli att försöka reprisera sin kommersiella höjdpunkt, 1994 års Superunknown där de udda taktarterna allt som oftast maskerades av en snudd på polerad produktion. Inte heller ekar de blytunga riffen från genombrottsskivan Badmotorfinger. I stället fortsätter de i den riktning som stakades ut med Down on the Upside, som länge såg ut att bli Soundgardens avskedsskiva. Med några undantag är det skrovligt och kantigt och stötigt och Kim Thayils solon är skeva och oregerliga men under distorsionen gnistrar refrängerna.
Skönt att de är tillbaka. De har varit borta för länge.

Text: Anders Emretsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Tips: Bad Religion – Fuck You

by

Den 21 januari släpper Bad Religion sitt sextonde studioalbum True North.

I ett pressmail berättas:

I en värld med ökande ojämlikheter, förtryck och fördumning är Bad Religion, med sin politiskt laddade punk, lika relevanta som någonsin. På det nya albumet ”True North” återgår bandet till rötterna i sin låtskrivarprocess och levererar ett avskalat album, utan att offra sin konceptuella densitet. Som producenter står Bad Religion själva tillsammans med Joe Barresi (som tidigare arbetat med bl.a. Queens of the Stone Age, Pennywise och Every Time I Die).

Första singeln ”Fuck You” släpptes tidigare i veckan. Titeln förklarar bandets sångare Greg Graffin i ett pressmeddelande lät som den perfekta Bad Religion-låten. ”Om något band ska ha en låt med denna titel, då ska det vara vi.”.

Grizzly Bear på Berns

by

Grizzly Bear, Berns
27 oktober 2012
Betyg: 4

Grizzly Bear slog igenom stort med sitt förra album – ”Veckatimest” – som var Brooklynbandets tredje fullängdare. När de fyra medlemmarna i indiefolkpopelektro-bandet nu gästade Berns i Stockholm har de precis släppt sitt fjärde album – Shields, också det ganska hyllat.

När de fyra bandmedlemmarna en och en halv timme efter utannonserad starttid kliver ut på scen är grunduppställningen sångaren, basisten, gitarristen och keyboardisten – men på scengolvet väntar massor fler instrument och den som följt indiebandet från Brooklyn vet att alla fyra medlemmarna turas om att sjunga.

Grizzly Bear har ett eget, mycket speciellt, säreget sound där de blandar traditionella instrument med elektroniska toner. På scen vimlande det av instrument och allra vackrast är det när de tar till både tvärflöjt och flera andra blåsinstrument och turas om att sjunga.

Grizzly Bear är dock inte bara vemodigt, melankoliskt och vackert – det kommer loss i psykedeliska gitarrsolon och det brakar loss i full fart emellanåt – och trumljuden är ofta bärande. Det går inte att placera deras musik i ett fack, om de ska kategoriseras blir det något som folkrock möter elektroniskt musik med stora stänk av psykedeliskt proggmusik. Fast det säger inte allt. Grizzly Bear är Grizzly Bear.

Publiken gungade med – men Grizzly Bears musik är inte den kategorin som lockar till vild dans eller allsång utan att publiken är med märks just för de flesta står och gungar i takt. Det är svårt att betygsätta en sådan konsert: bandmedlemmarna är skickliga och musiken är stark och väl framförd men ändå är det av och till enformigt. Jag tror att den som gillar Grizzly Bear var mycket nöjd med spelningen, men om någon kom dit och inte hade hört dem tidigare, då är jag osäker på vilket betyg han/hon/hen skulle sätta.

Här kan du läsa om förbandet:
Villagers på Berns

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Villagers på Berns

by

Villagers, Berns
27 oktober 2012
Betyg 4

Villagers, som var förband åt Grizzly Bear på Berns, var en trevlig bekantskap.

Villagers har turnerat med både Tracy Chapman och Elbow och har varit förband åt Neil Young. Det irländska Villagers står för mjuk indiepop och leds av frontmannen och sångaren Conor J. O’Brien som kliver in på scen med en liten halvakustisk gitarr, flankerad av en trummis, en basist, en gitarrist och en man på keyboard.

De bjöd på 40 minuter skön folkrock med höstvemodig touch. Trots att bandet inte släppt mer än en EP (Hollow Kind) och en fullängdare (Becoming a Jackal) har de hunnit turnera med flera mer kända band som Tracy Chapman, Bell X1, Tindersticks och Elbow. Debutalbumet var nominerat till både Mercury Prize och Choice Music Prize.

Det var första gången Villagers spelade i Stockholm men bandet är redan bokat för en ny spelning i den svenska huvudstaden i mars 2013.

Jag är säker på att det här är ett band med stor potential. Vi kommer att höra mycket mer från Villagers – och jag tror att de kan utvecklas till ett arenaband om några år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skivrecension: Madness – Oui, Oui, Si, Si, Ja, Ja, Da, Da

by

Artist: Madness
Titel: Oui, Oui, Si, Si, Ja, Ja, Da, Da
Betyg: 4

Madness är tillbaka. Den brittiska popgruppen som bildades 1976 i Camden Town, London, levererar faktiskt fortfarande. Bandet turnerar fortfarande och spelade i somras på Buckingham Palace tak under avslutningsceremonin för 2012 års Olympiska spel i London.

I Sverige är Madness mest kända för sången Our House och albumet The Rise and Fall från 1982, som båda intog förstaplatsen på listorna. Från början var Madness musikstil mer åt ska-hållet men den utvecklades sedan alltmer åt traditionell popmusik.

Madness hade sina största framgångar under 1980-talet. Madness delar tillsammans med UB40 rekordet för flest veckor på englandslistan under 1980-talet: 214. Nu släpper de sitt tionde studioalbum – och det var ett tag sedan de kom med nytt material, förutom 2009 års The Liberty of Norton Folgate har de senaste albumen har mer varit variationer på Best-of.

Det är ett album som spretat åt olika håll. De bästa spåren är riktigt bra, men samtidigt är exempelvis första spåret My Girl 2 som släppts som singel, lite mer enformigt. De spår som lyfter allra, allra mest är för mig de mer lugna popballaderna, där Madness tycks luta sig tillbaka och erkänna att de nu är medelålders och inte leker ungdomar längre.

De spår som dock gör att jag inte ger ännu högre betyg är La Luna, med latinamerikanska toner, som inte fastnar.

Men i de spår där Madness står för sin erfarenhet och bygger på att de nu är mogna musiker – de spåren är starka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,