Artist: Soundgarden
Titel: King Animal
Betyg 4
Releasedatum 13 november
Lika bra att få det sagt direkt: Det här är riktigt, riktigt bra. Det är smått otroligt att Soundgarden lyckas prestera ett så helgjutet och nästan sprudlande album 15 år efter att de splittrades trötta och desillusionerade.
Numera är Soundgarden drog- och alkoholfritt och i texterna är det också en vuxnare Chris Cornell som framträder. Livet är hårt men bättre än alternativet är hans slutsats i avslutande Rowing. I Bones of Birds konstaterar han att tiden är hans vän tills den inte längre är det och tar slut, men han hittar ändå en strimma hopp.
Ångesten och desperationen från tiden när Cornell vrålade att han skulle bryta sig ur sin rostiga bur är borta, men fantastiskt nog finns det mesta av kraften och energin kvar. Och trots, eller snarare tack vare, att här inte finns några rosenrosa texter och absolut ingen lättlyssnad musik blir King Animal något av ett feel-good-piller.
Bandet har låtit bli att försöka reprisera sin kommersiella höjdpunkt, 1994 års Superunknown där de udda taktarterna allt som oftast maskerades av en snudd på polerad produktion. Inte heller ekar de blytunga riffen från genombrottsskivan Badmotorfinger. I stället fortsätter de i den riktning som stakades ut med Down on the Upside, som länge såg ut att bli Soundgardens avskedsskiva. Med några undantag är det skrovligt och kantigt och stötigt och Kim Thayils solon är skeva och oregerliga men under distorsionen gnistrar refrängerna.
Skönt att de är tillbaka. De har varit borta för länge.
Text: Anders Emretsson
Läs även andra bloggares åsikter om Soundgarden, musik, skivrecension, rockmusik