• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Scenkonst: Det sjunde inseglet på Uppsala stadsteater

18 november, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Micke Sandström

Det sjunde inseglet
Av Ingmar Bergman
Regi och koreografi Hugo Hansén & Benke Rydman
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Ljus Anders Ekman
Mask Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater 17 november 2018

Mannen som spelar schack med döden – ur Ingmar Bergmans klassiska filmmästerverk Det sjunde inseglet – är en av de mest kända och starkaste scenerna ut svensk filmhistorias, eller helt enkelt världens filmhistoria. Den svenska film- och teaterregissören Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år och detta uppmärksammas, givetvis, runt om i världen på alla möjliga sätt. De mest intressanta initiativen är de som vågar tolka hans verk med mindre vördnad.

Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.

Att föra över Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet till scen, i en form där teater möter dans, är helt genialisk. Svensk nutids främsta koreograf Fredrik Benke Rydman står för regi tillsammans med Hugo Hansén

Antonius Block är trött på livet, mänskligheten och världen. Han vill ta livet av sig men ångrar sig i sista stund och då sluter han ett avtal med döden. De ska spela om hans liv. Så länge Antonius kan hålla igång spelet får han vara kvar i livet.

När Fredrik Benke Rydman sätter tänderna i något vet vi att det blir mycket fysiskt, starka färgrika scenbilder. Mannen, Antonius, som spelar mot döden, gör det nu på ett stilistiskt fysiskt sätt, som en dans i ultrarapid hämtad ur en kungfu-film, en evigt pågående vågrörelse, inspirerad av Bruce Lees Wing Chun.

Handlingen är placerad i Sverige, i en snar framtid. En smitta härjar, en farsot som gjort slut på över hälften av befolkningen. Samhället är utslaget. Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen sjukvård. I denna verklighet befinner sig Antonius Block, som efter att ha dragit ut i krig men sedan återvänt hem, bär med sig död, råhet och lidande.

Efter att Antonius slutit avtal med Döden ger han sig ut på en vandring genom den katastrofdrabbade världen för att söka om det finns något som gör livet värt att leva. Han möter människor som gripit till olika sätt att hantera och överleva i det katastrofdrabbade samhället. Där finns de som griper i budskapet från fundamentalistiska rörelser där syndabockar ska utses och straffas. Givetvis metaforer för olika extremistiska företeelser i vår samtid. De två regissörerna har valt att låta dessa rörelser ha röda klädedräkter och huvudbonader som utan tvekan är inspirerade av tv-serien The Handmaid´s Tale.

På hemsidan för Uppsala stadsteater beskrivs föreställlningen:
Med 100% dans och 100% teater tar Hugo Hansén och Benke Rydman nacksving på Bergmans original. Musik och dans smälter ihop med scenisk teater till en unik föreställning med inte mindre än 22 personer på scen – tio skådespelare/ dansare och tolv statister.

Teater och dans går i varandra, skådespelarna är suveränt skickliga med Magnus Krepper i ledningen som Antonius Block. Föreställningen talar till mig på flera plan. Scenbilderna är färgstarka och ljussättningen förstärker känslorna som scenerna ger mig. Det här är så skickligt skapat och det är en föreställning jag gärna ser om, flera gånger. Den är en och en halv timme och den säger så mycket.

Titeln på filmen och föreställningen, Det sjunde inseglet, kommer från tt avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden ”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1) Referatet hänvisar till ”Guds tystnad” som är ett viktigt tema i filmen.

Kanske frågorna om Gud och Guds tystnad inte är lika framträdande i denna version utan den handlar mer om människorna reaktioner. Inte bara i den katastrofdrabbade världen – egentligen är det vår egen värld den handlar om. Fredrik Benke Rydman har ännu en gång varit med om att skapa ett av svensk scenkonst mest fascinerande verk, den här tillsammans med Hugo Hansén.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dans, Ingmar Bergman, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Uppsala Stadsteater

Filmrecension: En kniv i hjärtat

16 november, 2018 by Birgitta Komaki

En kniv i hjärtat
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 november 2018
Regi: Yann Gonzalez

Platsen är Paris 1979 och den absurda historien utspelar sig i gayvärlden, på klubbar och i filmateljéer.
När porrfilmsproducenten Anne (Vanessa Paradis) blir övergiven av sin älskarinna Lois försöker hon skapa sin mest ambitiösa film hittills. Målet är att vinna tillbaka Lois som har vari hennes filmklippare.
De filmer hon producerar är erotiska filmer med män i alla konstellationer och jargongen är tuff mot den som slaknar. När en av alla unga killar blir brutalt mördad genom knivhögg
börjar en räcka av mord på bögar och en mystisk man dyker upp. Alla är livrädda och produktionen stannar av och Anne blir indragen i utredningen. Sedan följer en grym historia med
skuggor, blod och död. Med övernaturliga fenomen och en underlig historia.

Handlingen i filmen har beskrivits som ambitiös och sexig och till och med romantisk. Det är helt klart falsk marknadsföring. I filmen finns inte den minsta romantik mer än att ordet kärlek
och älska ibland uttalas. I de sexfilmer som spelas in finns inget sensuellt, allt är groteskt eller absurt. Där alla som är homosexuella har sex direkt, bara tänker på sex och alltid har gylfen öppen.
Vid inspelningar kommer en liten tjock man och suger upp dem som behöver det. Att han är oavlönad eftersom han bor hemma hos mamma är en av filmens få roliga inslag. Den
trötta stämningen i filmateljén och de överdrivna scenerna i porrfilm kan man acceptera. Men att filmen också skildrar verkligheten utanför ateljén på samma sätt är motbjudande.

Kanske Yann Gonzalez vill provocera eller skapa debatt. Eller att man ska se filmen som en burlesk komedi som driver med sexualiteten. Om filmen hade varit ett projekt på en filmskola
som ett diskussionsämne för experter hade den kunnat passera. Men att göra en film där sex, våld och bögar hela filmen igenom knyts ihop med njutning är osmakligt .
Där alla som är homosexuella bara tänker på sex och det finns inget annat i deras värld. Att göra en film 2018 med så mycket generaliseringar och tro att publiken ska se den med
ironi är inte OK. Jag tycker att filmen är en förolämpning mot alla bögar och en riktig B-film. Ingen kan bli upphetsad av den här filmen och särskilt road blir säkert ingen heller.

Nej, vill man se en film om manlig kärlek kan man se mycket bättre filmer: T.ex Robin Campillos ”120 slag i minuten om passion och smärta i 1990-talets Paris

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Donbass

14 november, 2018 by Redaktionen

Donbass
Betyg: 3
Visas på Stockholms filmfestival
Regissör: Sergej Loznica

Filmen Donbass – som tagit sitt namn från den krigsdrabbade regionen i östra Ukraina, i praktiken kontrollerad av ryska separatister – var enligt festivalchefen Git Scheynius vad som startade ett av årets festivals teman: Democracy in danger. Donbass är Ukrainas Oscarsbidrag inför 2019 års gala och regissören och manusförfattaren Sergej Loznica vann tidigare i år Un Certain Regard för bästa regissör i Cannes. Loznica är sedan tidigare trefaldigt nominerad till Palme D’Or.

Därför var det väldigt spännande att i samband med gårdagens premiär få se honom på scenen på Sturebiografen; för att diskutera sin film och antidemokratiska krafter tillsammans med två journalister från Sveriges Radio. Visningen var fullsatt och många förväntansfulla ansikten väntade på att få se hans nya film.

Donbass är ett slags collage av olika scener som på olika sätt beskriver vardagen i östra Ukraina; som sedan 2014 varit indragen i ett blodigt, men nästan bortglömt krig mellan rysktalande separatister uppbackade av den ryska staten och den Ukrainska regeringen – vilken i praktiken inte har någon kontroll över den östra delen av landet. I bisarra klipp visas hur fake news konstrueras med hjälp av skådespelare som gråtande står framför konstruerade krigsscener och läser upp repliker ur skrivna manus, hur den nya ”staten” Novorossija beslagtar sina invånares bilar för att använda dem i kampen mot ”fascisterna” och hur reguljära ryska trupper integrerade i rebellstyrkorna skämtar med tyska journalister om att de ”kommer från en by alldeles i närheten” – trots att de inte vet namnet på orten de befinner sig i ens en gång. Med skicklig precision lyckas Loznica sätta fingret på situationen i landet och hur desinformation får invånare att lämna sina hem för att bosätta sig i bombkällare under miserabla förhållanden trots att inga bomber längre faller. Genom splittring och statsfinansierad propaganda infiltrerar den ryska staten de rysktalande invånarna i Donbassregionen och spär på gamla konflikter genom att utmåla EU och västliga krafter som ”fascister” – vilket snabbt vrider opinionen till fördel för autokraterna.

Donbass är en skickligt gjord film och måste vara oerhört befriande för befolkningen i Ukraina som kämpar åt det progressiva folket – men det som blir dess begränsning är dess subjektivitet – vilket jag förstår är omöjlig att komma ifrån. Problemet är att separatisterna utmålas som dumskallar utan förståelse eller orsak att handla som de gör under hela filmens gång och från svenskt och västligt håll – där Ryssland alltid är den stora boven – applåderas det utan eftertanke. Å ena sidan belyser filmen det absurda i vad som har kunnat hända med hjälp av desinformation och hybridkrigsföring, men å andra sidan ger den inget som helst skäl till varför majoriteten av invånarna i Donbass stöder utbrytandet ur Ukraina.

I Donbass har nästan alla ryska som modersmål, de ser sig som ryssar och om de skulle välja tar många Ryssland före Ukraina. Detta talas aldrig om. Heller nämns inte ursprunget till varför separatisterna kallar ukrainarna för fascister: att många ukrainare lierade sig med tyskarna under andra världskriget och att det än idag finns många nynazistiska krafter i västra Ukraina – dit bland annat medlemmar ur Nordiska Motståndsrörelsen rest för att lära sig om olika typer av gerillakrigsföring och att slåss med kniv. Detta har utan tvekan spätts på i mycket större proportioner från ryskt håll och det blir absurt när separatisterna kallar den ukrainska staten för fascistisk – men utan förklaring till bakgrunden av detta fenomen blir förståelsen ofullständig. Varje separatist kan inte vara en dumskalle och marionett till den ryska staten.

I slutändan är Donbass en intressant och mycket viktig film – men utan objektiv beskrivning om uppkomsten till konflikten. Även om autokratier och demagoger alltid bör fördömas, blir det farligt när den ena sidan i en konflikt är ”ond” och den andra ”god” – vilket lätt blir uppfattningen från västligt håll när Ryssland är inblandat. Ett krig är alltid mycket mer komplext än så.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

Filmrecension: Ännu ett mästerverk av Asghar Farhadi

14 november, 2018 by Redaktionen

Alla vet
Betyg 5
Visas på Stockholms filmfestival
Regi Asghar Farhadi

Den iranske regissören Asghar Farhadi har gjort ännu ett filmiskt mästerverk. Liksom ”Om Eli” var enastående är ”Alla vet” också helt enastående.

Filmen börjar med mycket information om dess karaktärer i en varm och intim atmosfär. Laura (Penelope Cruz) med sina barn kommer från Argentina till en kommun nära Madrid för att delta i sin systers bröllopsceremoni. Allt går bra tills Lauras dotter Irene (Carla Campra) kidnappas. Familjen uppmanas att betala en stor summa pengar för att få tillbaka Irene.

Plötsligt blir den kärleksfulla, vänliga atmosfären konstig och fylld av misstänksamhet, hemligheter, rädslor och misstro mot de människor som var så älskade nyss. Under utmaningen att söka efter Irene avslöjas många smärtsamma hemligheter och gamla berättelser får liv.

Asghar Farhadi har alltid i sina filmer visat att han vill ”söka efter sanningen” och nu visar han ännu en gång vilken stor filmskapare har är.

I ”Alla vet” har han lämnat det iranska filmspråket och skapat en film på ett helt annat språk, med en annan kulturell språkdräkt. Han gör spansk film som om han vore infödd, helt fantastiskt. Han har inte behövt skapa med rädsla för att bli censurerad, inte behövt vara orolig för att bryta mot tabun som han varit tvungen att tänka i sin förra iranska film (Säljaren).

Han har nu skapat en 132 minuters lång förbryllande film som är alltigenom välgjord. Skådespelarna är mycket bra. Javeier Bardem och Cruz är fantastiska, även om Lauras roll är lite för lite passiv.

Den sista sekvensen är otroligt bra när Laura och hennes familj äntligen går tillbaka till Argentina. Arbetarna tvättar och städar staden på något sätt som de försöker tvätta alla negativitet och mörka hemligheter bort från det som har hänt i kommunen men vi vet redan att det inte är möjligt eftersom det finns en mer fruktansvärd hemlighet om Irenes försvinnande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

Bokrecension: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff – jag tröttnade efter halva romanen

14 november, 2018 by Rosemari Södergren

Jag for ner till bror
Författare: Karin Smirnoff
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789177950981
Förlag: Bokförlaget Polaris

En hyllad debutbok av Karin Smirnoff som gett en Augustpris-nominering i kategorin skönlitteratur i år, 2018. En roman som av förlaget beskrivs som ett nutidsdrama i glesbygdsmiljö. Romanen utspelar sig i Smalånger, en by i Västerbottens kustland, mellan Skellefteå och Umeå.

Romanen har ett innovativt språk som suger in mig direkt. Den börjar med: Jag bor till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.

Författarjaget hamnar mitt i en snöstorm och möter en främling i stormen som bjuder hem henne till sitt hus. Nej det är ingen thriller. Det kunde varit det, med den inledningen. Istället får vi följa denna Jana som besöker sin tvillingbror, stannar där och tar jobb i hemtjänsten. Hennes bror har missbruksproblem och en riktig mörk historia kring en misstänkt dödsfall och andra vidrigheter rullas upp, i ganska snabb fart.

Ett par kapitel är boken jätteintressant, jag kan knappt lägga undan boken. En bit in i boken blir jag dock svår-motiverad till att fortsätta läsa. Jag känner att jag läst denna berättelse förr. Fäder som är våldsamma, grisiga, vidriga och dessutom begår sexuella övergrepp på sina barn och mödrar som ser men vägrar se, som inte ingriper, inte hindrar det hemska. Att nästan alla i den lilla byn är inblandade i allt och har sex med varandra ganska helvilt huller om buller. Är detta svensk glesbygd?

Språket är, som jag nämn, innovativt. Karin Smirnoff skriver som jag tänker mig att många på den beskrivna bygden talar. Meningarna är korta, de är enkla och mycket nära talspråket. Det är förstås ett medveten stilistiskt grepp av Smirnoff. I romanen finns inga kommatecken och stor bokstav förekommer bara i början av en ny mening. Alla egennamn skrivs ihop med liten bokstav, som ”janakippo”. De dialektala uttrycken används utan förklaring.

Det är fascinerande i början men sedan blir det mest som manér. Jag tänker på ett råd jag hört en gång om svordomar på en teaterscen. Om en karaktär svär mycket: låt karaktären svära friskt någon minut eller två: alla som ser föreställningen kommer att uppleva det som att den karaktären svär hela tiden. Det räcker att sätta svordomarna några gånger så sitter det som om de förekom hela tiden. På samma sätt tänker jag att det går att skildra glesbygdens språk med korrekt svenska. Det går att ge oss den känslan och det intrycket utan att skriva så i hela romanen.

För mig del blev jag rätt trött på romanen efter att ha läst halva. Men många litteraturkritiker håller inte med mig. Therese Eriksson i Svenska Dagbladet tycker tvärtemot mig kring detta och skriver i en recension:
Får man framställa folk på glesbygden hursomhelst? Jag misstänker att frågan skulle kunna väckas av Karin Smirnoffs roman (såvitt det fanns folk som brydde sig om hur glesbygdens människor framställdes). Personligen älskar jag att Smirnoff utan förbehåll tar ut svängarna rejält, när hon låter Jana vandra från hemtjänsten till jaktlaget, från sin traumatiska barndom in i armarna på den våldsamma John. Författaren rör sig bland människor som sällan skildras som något annat än som avskräckande exempel, och det utan att vara ett dugg spekulativ.

Sydsvenska Dagbladets recensent skrev:
Smirnoff sällar sig medstörsta naturlighet till en Sara Lidman, Torgny Lindgren och NikanorTeratologen, men med en heltigenom egen ton och djupsvart humor.

Här berättar Karin Smirnoff och hur boken kom till:

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Augustprisnominerad, Bok, Bokrecension, Glesbygd, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in