Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Killers of the Flower Moon – Scorsese bevisar än en gång att han är en av vår tids stora filmskapare

by

Killers of the Flower Moon
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 oktober 2023
Regi Martin Scorsese
Längd 3 timmar 26 minuter
I rollerna Leonardo DiCaprio, Robert De Niro, Jesse Plemons, Lily Gladstone, Tantoo Cardinal, John Lithgow, Brendan Fraser, Cara Jade Myers, JaNae Collins, Jillian Dion, William Belleau, Louis Cancelmi, Tatanka Means, Michael Abbot Jr, Pat Healy, Scott Shepard, Jason Isbell, Sturgill Simpson

True crime från 1900-talets början i ett reservat för Osagefolket, från de amerikanska ursprungsbefolkningarna. Det är en skickligt filmad berättelse med enastående duktiga skådespelare som Leonardo DiCaprio, Robert De Niro, Lily Gladstone och Jesse Plemons. En skoningslös, mörk berättelse om människors ondska – en brutalt rakt på sak-skildring av hur var och en har ansvar för sina beslut, sina val och sina handlingar.

”Killers of the Flower Moon” bygger på en bok av David Grann och utspelar sig i 1920-talets Oklahoma och skildrar seriemord på ursprungsbefolkningen Osage Nation. Osager är den etablerade benämningen på en siouxspråkig indiannation vars egen benämning på sig är Ni-u-kon-ska (”de mellersta vattnens barn”). Osagefolket är förmodligen den rikaste indiannationen i USA vilket retade många vita amerikaner. När osagefolket tvångsförflyttades till ett litet och kargt område i Oklahoma fick detta folk rättigheterna till alla naturresurser. När stora oljefyndigheter gjordes i området blev osagefolket rika. Givetvis gjordes många försök att ta ifrån oaserna dessa rikedomar. Boken och filmen skildrar ett av de mest djävulska metoderna.

Ett sätt att försöka få kontroll över rikedomarna var att varenda osager sattes under en vit förvaltare så att de inte kunde disponera självständigt över sina egna pengar. Osagernas barn tvingades dessutom att gå i katolska skolor där de uppfostrades enligt den vita mannens seder.

I filmen får vi följa Ernest (Leonardo DiCaprio) som varit ute i krig och nu återvänder hem till Oklahoma för att bo med sin morbror Hale King (Robert DeNiro). Hale King har status i staden och har upprättat ett sken av att han är vän till urinvånarna och månar om dem. Ernest är rätt korkad och ryggradslös. Hans farbror uppmanar honom att bli vän med och sedan gifta sig med fullblods-osagekvinnan Mollie (Lily Gladstone). På det sättet kommer Ernests barn att ärva oljefyndigheter. Hale King är dock inte bara ute efter att kommande generationer av hans släkt ska få del av oljans rikedomar. Han anlitar kriminella till att döda urinvånare för att kunna få tag på deras oljefyndigheter och rikedomar.

Det är en berättelse som det gör ont att ta till sig, samtidigt som den är fruktansvärt realistisk i hur den skildrar vad människor kan vara kapabla till att göra på grund av girighet. Det är också en plågsam skildring av hur de som har makten ofta kan klara sig.

Det är en helaftonsfilm på tre och en halv timme. Trots längden är den aldrig seg. Jag tror ändå att den skulle kunna kortats ned med femton-tjugo minuter och ändå berätta lika mycket. Det är framför allt. De är framför allt Ernests oförmåga att ta ställning för det som han egentligen vet är rätt som kanske upprepas för många gånger. Å andra sidan vill nog regissören att Mollies utveckling ska få ta sin tid. Om filmen varit något kortare hade jag nog satt allra högsta betyg, men den är en av årets enastående filmer. Helt klart. Scorsese bevisar än en gång att han är en av vår tids stora filmskapare.

Filmrecension: Höstlöv som faller

by

Höstlöv som faller
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Aki Kaurismäki

Den finländske regissören Aki Kaurismäki är känd för att ha en högst unik egen stil, hans filmer är tidlösa och ofta förmedlar de en finsk vemod. Få kan lika starkt skildra detta. Med Höstlöv som faller vann han Jurypriset i Cannes 2023.

Vi får följa två ensamma människor i möts i klassiska Kaurismäki-miljöer från Helsingfors. Två ensamma människor som möts och lite, lite grann öppnar sig för möjligheten att trots allt hitta någon de kan älska. De är båda så sorgligt ensamma att jag nästan vill gråta. Samtidigt blir jag arg i början av filmen och ställer mig frågan: Varför måste människor ur arbetarklassen skildras som så misslyckade individer som tycks leva att glädjelöst liv?

Jag hade dock invändningar mot filmens första halva. Jag var till och med lite besviken. Människor från arbetarklass skildras inte lika ofta i film som medelklassen eller överklassen eller den kreativa klassen som konstnärer och författare. Jag värjer mig lite mot när den skildras så bedrövlig som i Höstlöv som faller, att de och deras liv skildras så tragiska och nästan utan något ljus eller något glädje i livet.

Alma Pöysti spelar Ansa som först jobbar som snabbköpskassörska men för sparken och då får jobb först på en bar och sedan på en tågstation. Ingen skådespelare kan väl spela lika olycklig som Alma Pöysti. Ett paradexempel är filmen ”En dag och en halv” som går på Netflix. Ansa är så ensam att hon bara har en tallrik och bestick för en person hemma. Denna ensamma Ansa möter en ännu ensammare byggarbetare som är alkoholist, Holappa som spelas av Jussi Vatanen.

Jussi Vatanen och Alma Pöysti gör två imponerande rolltolkningar. Och det finns många uttryck hos Alma Pöysti. Med små medel kan hon förmedla så mycket.

En scen från filmens början sätter tonen: NN har tagit med sig en förpackning middagsmat som ska värmas i mikron. Hon värmer den men när hon tar ut den slänger hon den. Var den bränd eller hade hon tappat aptiten? Det vet vi inte. Men hon slänger den och sitter sedan stilla, ser tom ut och skaffar inget annat att äta. Det är så sorgligt.

Kan det bli annat än mörkt? Ja det finns små ljusstänk som tar sig igenom. På sitt sätt är filmen väldigt romantisk, på ett handfast jordat sätt. Dialogerna är helt underbart ordfattiga, karga och väldigt rakt på sak. Filmen är rolig och varm, mänsklig och överraskande, trots allt, trots mörkret och den grå tristessen.

Aki Kaurismäki bygger upp sitt eget tidlösa universum. Ansa lyssnar på radio via en radioapparat som ser ut att komma från 1950-talet. Mycket i filmen är hämtat från trettio, fyrtio och femtio år sedan. I början av filmen har de bara fasta telefoner. Samtidigt är det vi hör ur radion rapporter från ryssarnas attacker mot Ukraina i nutid. Musiken är till övervägande delen gamla finska kärleksvisor. En tidsblandning som gör att filmen inte kan placerar i någon bestämd tid utan den är tidlös. För den filmhistoriskt intresserade finns många små detaljer att upptäcka, som filmaffischer från filmer som Kaurismäki berättat att han inspirerats av som filmskapare.

Filmrecension: In the Land of Saints and Sinners – överraskande, spännande och rolig irländsk Vilda Västern

by

In the Land of Saints and Sinners
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Robert Lorenz
Medverkande Liam Neeson, Kerry Condon, Ciarán Hinds, Jack Gleeson, Colm Meaney m.fl.

En både överraskande, spännande och rolig actionfilm från Irland. En vilda västern från Irland med en lång rad av de mest internationellt kända skådespelarna som Liam Neeson, Kerry Condon, Ciarán Hinds, Jack Gleeson, Colm Meaney.

Händelserna utspelas 1974 – en tid då en våldsam konflikt mellan protestanter och katoliker eller mellan de som ville att Nordirland skulle vara en del av Irland och de som vill att Nordirland skulle vara en del av Storbritannien. Det var sprängdåd och många som blev ihjälskjutna. I filmens inledning får vi se några unga IRA-medlemmar utlösa en bomb utanför en pub i Belfast. En pub där några av deras fiender håller till. Till dessa IRA-medlemmars förskräckelse kommer några barn förbi puben sekunderna före explosionen och tre barn dör under attacken. IRA-medlemmarna (egentligen vill jag kalla dem IRA-terrorister för det är svårt att definiera dem som något annat egentligen eftersom många civila drabbades av deras dåd) flyr till Irland och gömmer sig i en avlägsen irländsk by.

Liam Neeson spelar huvudpersonen, Finbar, en lönnmördare som bestämmer sig för att gå i pension och försöka bli en god samhällsmedborgare som uppskattas av befolkningen i den lilla irländska byn. Finbar inbillar väl sig att byborna inte begriper vad han sysslar med. När han slog igenom gjorde han några filmroller jag var imponerad av men sedan Liam Neeson inte medverkat i filmer som imponerat på mig. Men i den här rollen är han bra, riktigt bra.

Men då han sagt upp sig som lönnmördare och börjar anstränga sig för att vara snäll mot människor upptäcker han att en ung man regelbundet misshandlar en liten flicka. Det är inte så lätt att hålla sitt löfte att inte döda mer när han möter sådant. Det visar sig vara mer komplicerat än han tänkt sig att sluta ta till våld.

Det blir en riktig rörig situation då den unge vidriga mannen tillhör IRA. Att attackera IRA är farligt.

Att filmen fungerar så bra beror på flera saker. Först och främst är det en lång rad duktiga skådespelare utöver Liam Neeson, som Kerry Condon (The Banshees of Inisherin), Ciarán Hinds (Belfast, Tinker Tailor Soldier Spy) och Jack Gleeson (Game Of Thrones). De är ju samtliga erfarna och duktiga skådespelare. Ciarán Hinds har jag nog aldrig sett göra någon dålig insats.

Filmen har fantastiska vyer över den irländska bygden, förstås. Jag gillar hur ljud och musik samverkade med bilder och dramaturgin i filmen. Det är en underhållande berättelse med ett par oväntade vändningar.

Det är samtidigt en film som på sitt sätt är aktuell. Konflikten på Nordirland har lagt sig men världen plågas av flera vidriga konflikter idag, som Rysslands attack mot Ukraina och Hamas attacker mot Israel. Vi är långt ifrån en fredlig värld idag och som denna films berättelse visar för våld alltid med sig mera våld.

Filmens regissör, Robert Lorenz, är rutinerad och vet hur man formar en stark film. Som producent har han vunnit Sscar två gånger, för American Sniper och Letters from Iwo Jima.

Filmrecension: This World is Not My Own – en film som strålar av energi och fantasi

by

This World is Not My Own
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 oktober 2023
Regi Petter Ringbom och Marquise Stillwell

En fantastisk film och berättelse som låter som en saga men handlar om verkliga händelser, verkliga kvinnor. I centrum för filmen står konstnären Nellie Mae Rowe som var dotter till slavar och som aldrig fick gå i skola men alltid målade, tecknade, skapade – för hon kunde bara inte låta bli. När hon en dag mötte en annan kvinna som var lika originell fast på annat sätt så blev hennes konst upptäckt.

Två av hennes konstverk kommer från hösten 2023 att ingå i Moderna Museets samlingar i Stockholm. Genom en gåva från Judith Alexander Foundation kommer verken Nellie Mae Rowe’s House och Untitled (Big Brown Dog) att finnas där. Verken presenteras hösten 2023 i samband med premiären av filmen This World is Not My Own.

Nellie Mae Rowe föddes troligen år 1900. Folkräkningen i USA var inte så noga med att notera svarta barns födelser. Berättelsen om hennes liv och hennes konst speglar samtidigt den
amerikanska segregationen och rasismen men också medborgarrättsrörelsen i 1900-talets Atlanta.

Nellie Mae Rowe gjorde konst av allt hon kunde hitta. Som vuxen fyllde hon sin stuga med teckningar, dockor, skulpturer och massor olika föremål. Hon var en urkraft som vara måste skapa. Hon var född konstnär. Stugan blev som en lekstuga där släktingarnas barn älskade att vara.

Sex år före sin död upptäcktes hon av en förmögen gallerist, Judith Alexander, som introducerade hennes verk för konstvärlden. Vi får följa Nellie Mae Rowes liv men också Judith Alexanders uppväxt och liv, en vit kvinna med helt annan bakgrund, från en välbärgad övre-medelklass familj med en far som ledde upplopp mot svarta. Ett tag kändes filmen lite splittrad då vi får följa deras olika uppväxt men när de möts förstår vi varför vi fått följa Judiths liv också. De två tillsammans blev ren kreativ dynamit.

Denna dokumentär strålar av energi och fantasi och lekfullhet. Jag känner det som att jag är med där och jag vill vara nära både Nellie och Judith, de var två unika individer som vågade stå för vem de var.

Filmrecension: Kyssen

by

Kyssen
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 september
Regi Bille August
Skådespelare Esben Smed, Clara Rosager, Lars Mikkelsen, David Dencik

En välgjord film om kärlek med stora hinder. En annorlunda kärleksfilm som överraskar och inget är förutsägbart. Den danske regissören Bille August som 1988 vann Oscar för bästa utländska film, för Pelle Erövraren, har gjort stor succé i Danmark med denna film. En berättelse om hur fördomar bygger murar kring människor och hindrar medkänsla, samhörighet, lojalitet och kärlek. När regler och ära går före det mänskliga.

Handlingen utspelas vid tiden för första världskriget utbrott. Huvudpersonen är en ung man, Anton, vars far övergav familjen när han var liten och därför har vuxit upp med fattiga omständigheter med sin mamma och med en skam som klistrats på både honom, hans mamma och övriga släkten. Släktens heder är nedsolkat på grund av att hans pappa övergav sin familj.

Anton har nu fått chansen att återupprätta familjens heder då han fått en plats på en officersutbildning inom kavalleriet. Han är plikttrogen, snabbtänkt och är omtyckt av sina kurskamrater trots att han inte är lika välbärgad och rik som de övriga.

En dag när han är ute på träning med sin trupp möter han en äldre herre som fastnat i leran med sin bil. Anton ser till att hjälpa mannen att få loss bilden. Mannen är baron på ett närliggande slott och tackar för hjälpen genom att bjuda in Anton till slottet. Det är bal och baronen har en mycket vacker dotter, Edith. Anton bjuder upp henne men till sin förskräckelse upptäcker han att hon är skadad och inte kan röra benen. Efter en olycka som barn har hon blivit lam. Men den pinsamma situationen vänds till en djup vänskap då han blir inbjudan på te hos Edith och hennes kusin, som hjälper till på slottet.

Filmen är oerhört välgjord med många känslofyllda foton och talande miljöer från kavalleriet och tiden vid första världskrigets utbrott. Någon annat hade jag inte väntat mig när Bille August är regissör.

Det är en berättelse om hur svårt det är att våga bryta strukturer och förväntningar och krav från konservativa ideal. Om fördomar som förtrycker, om den lilla människan som är tyngd av krav och regler. Om hur svårt det kan vara att våga bryta mot omgivningens förutfattade meningar. Kanske sitter dessa blockeringar mest inom den enskilde individen?

Anledningen till att den inte får ännu högre betyg beror bland annat på att det finns delar av berättelsen som jag har lite svårt att se som realistiska. Edith är trots allt arvtagerska till en titel och stor förmögenhet. Jag har lite svårt att tro på att inte flera unga lycksökare skulle stå i kö för att få gifta sig.

Filmen bygger på en romanen Hjärtats oro av österrikaren Stefan Zweig. Hans litterära skatt har resulterat i över etthundra filmatiseringar för film och tv, bland annat ”Mary Queen of Scots”, ”The Grand Budapest Hotel” och ”Schack”.