Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Glasgows finaste musikskatt, postrock-hjältarna i Mogwai, kommer till Slottsskogen och Way Out West i augusti. Bandet som förra året gav ut skivan med den fantastiska titeln Hardcore Will Never Die But You Will gör således band som Kraftwerk, Blur och The Black Keys sällskap under Göteborgsfestivalen som pågår mellan 9:e och 11:e augusti.
Vidare är även Noisia, TNGHT och Nite Jewel klara för Stay Out West.
Musikfestivalerna blir mer och mer som kulturfestivaler där flera kulturgrenar möts. Nu fyller Göteborgsfestivalen Way Out West på med den omtalade och omdiskuterade gatukonstfestivalen Art of the Streets.
Den 9-11 augusti kommer Riksteaterns omtalade gatukonstkonvent Art of the Streets till Göteborg och Way Out West, berättar ett pressmeddelande:
I samarbete med Luger erbjuder Art of the Streets en 2 gånger 10 meter lång uppvisningsvägg där internationella och lokala konstnärer kommer att måla livegraffiti under festivalens tre dagar. Från utlandet gästar konstnärerna Bates (Köpenhamn), Pose (Chicago) och Ashes57 (London).
Det är tredje året i rad som Riksteatern arrangerar gatukonstkonventet Art of the Streets och i år blir evenemanget större än någonsin. Förutom det inledande graffitikollot i Stockholm, konventhelgen på Kägelbanan i slutet av augusti och den avrundande turnén i september är det nu dessutom klart att Art of the Streets även tar plats på Way Out West i Göteborg den 9-11 augusti.
– Det känns naturligt att Art of the Streets tar plats på Sveriges mest innovativa festival. Att det dessutom äger rum i Göteborg, en stad som länge varit färgad av nolltolerans mot graffiti och gatukonst men nu börjat förändras, är också helt i linje med de visioner som finns kring projektet. Vi ser fram emot samarbetet och att få möjligheten att erbjuda Way Out West-publiken riktigt tung graffiti, säger Ceylan Holago, producent på Riksteatern.
Art of the Streets och Way Out West kommer under festivalen att erbjuda en 2 gånger 10 meter lång vägg som nås både från festivalområdet och från utsidan. Där kommer de inbjudna konstnärerna Ashes57, Pose och Bates att livemåla tillsammans med en lokal konstnär varje dag inför publik.
Gästande konstnärer
ASHES57 (UK)
Delphine Ettinger inledde sin bana som grafisk designer och har varit verksam i London, Los Angeles och New York. Hennes passion för illustration och typografi skiner igenom i hennes arbeten och hon har samarbetat med gatukonstnamn som Obey och jobbat som art director. När dubstepgenren slog igenom i mitten av 2000-talet blev hon en självklar del av scenen och har gjort illustrationer till skivbolag som Deep Medi, Swamp 81 och DMZ.
POSE (US)
Som en av Chicagos största och internationellt mest erkända graffitikonstnärer började Pose sin konstnärliga bana under Chicago-graffitins gyllene era. Nu 20 år senare är han fortfarande lika aktuell med graffiti och gatukonst vid sidan om kommersiella projekt och komplex konst. Hans verk har synts i mängder av magasin, böcker och filmer.
BATES (DK)
Danske målaren Bates är en internationellt erkänd graffitikonstnär som varit aktiv ända sedan 1984 och har nått legendstatus inom graffitiscenen. Hans verk finns att beskåda över hela världen och han förekommer flitigt i böcker om graffiti. Förutom att måla på väggar och duk har han även gjort design åt en mängd olika företag.
Läs även andra bloggares åsikter om Art of the Streets, Riksteatern, Way Out West, graffitti, gatukonst, konst, grafitti
Way Out West gör verkligen skäl för sitt namn och sin förkortning. Finns det något mer att säga än WOW.
Om inte Way Out West, festivalen i Göteborg i augusti redan är utsåld lär den bli det snabbt. Vilken bokning de har: det tyska elektrokungarna i Kraftwerk är bokade till Slottskogen i sommar.
Här är pressmeddelandet:
KRAFTWERK
Skuggan som Kraftwerk kastar är evigt stor och ofantligt omintetgörande; vi hittar Düsseldorfs absoluta söner i The Big Lebowsky, på Warp Records, på MoMA, i The Simpsons etc. Listan kan göras oändligt lång men deras grepp är inte bara kring musik utan om kulturyttringar som helhet (var de än kan dyka upp). Trycket de byggt upp under närmare 40 år är massivt. M-A-S-S-I-V-T.
Genom milstolpar som ”Autobahn”, ”Radio-Aktivität” och ”Die Mensch-Maschine” har Kraftwerk för evigt präntat in sig i den stiliserade encyklopedin över vad som är värt att veta om världen. Genom att brygga cocktails av kretsar, oscillatorer och filter flyttade de fram gränserna för både instrumentbyggen och hur elektronisk musik kunde låta. Men det handlar inte om pionjäranda för syftet om att vara först; Kraftwerk har alltid förvaltat melodierna och det är utan tvekan därför de erövrat världen. Vi kan alla ”The Model”. Vi kan alla ”Showroom Dummies”. Vi kan alla ”The Robots”. Mer behövs inte sägas.
Men musiken är inte det enda området där gränserna har sprängts. Kraftwerks konserter har alltid lämnat folk med munnen öppen och med huvudet helt urblåst. Med sina mannekänger strikt uppradade och sinnesomstörtande projektioner har dess uttryck etsat sig fast i varje besökare. Vittnen går tretton på dussinet.
Kraftwerk är en av Way Out Wests största bokningar. Det går inte att neka till. Ja, vi är mer än våldsamt euforiska. Att de sedan bjuder på sin hyllade 3D-konsert (där snygga brillor tillhandahålles gratis) gör att augusti 2012 kommer bli höjdpunkten på året. Det står vi fast vid redan nu och i december när året summeras. Tro oss!
Läs även andra bloggares åsikter om Kraftwerk, Way Out West, Göteborg, musik
Artist: Hot Chip
Album: In Our Heads
Betyg: 4
I dessa tider av svensk elektronisk framgång kan det tyckas förvånande att ett av de – enligt mig – just nu hetaste elektroniska banden Hot Chip härstammar från goda gamla England. Bandet består av medlemmar med bakrund från alternativa elektroniska akter som LCD Soundsystem och The 2 Bears.
Hot Chip har blivit Grammy-nominerade och jag förstår varför. Förutom Kraftwerk kan jag inte hitta något annat band Hot Chip kan ha hämtat inspiration från, de kanske fann inspirationen i sig själva. Vad jag försöker säga är att Hot Chip är väldigt orginella och är som om de har en egen genre för sig själva. Hot Chip-genren. Lätt monotona, mörka behagliga röster som kanske sjunger om olyckliga ting men som blir till lyckligt när de får sällskap av den inte allt för dansanta elektroniska musiken. Det är inte riktigt så att man hoppar till det, men absolut gungar med lite tufft. Det är omöjligt att inte känna sig som en väldigt cool människa när man lyssnar på det senaste albumet In Our Heads. Titeln beskriver innehållet perfekt. I våra huvuden, där är vi hur tuffa som helst, speciellt om vi lyssnar på Hot Chip. In Our Heads är musik som liksom bara finns i fantasin, det är så abstrakt, den slags musik som är i bakrunden på konstiga drömmar. Jag tycker att det är vackert. Det är som att albumet har ett tema. Som att följande spår är soundtracket till världen i våra huvuden. Det är väldigt smart musik. Jag gillar det starkt, och jag kan utan tveka säga att detta albumet är deras mest intressanta. Kanske på grund av titeln.
I sommar spelar Hot Chip på Way Out West.
Text: Izabelle Zeijlon
Göteborgsfestivalen Way Out West har presenterat ytterligare tre band i form av Miike Snow, Kindness och Oberhofer.
MIIKE SNOW
Jisses. Lykke Li, Robyn, First Aid Kit, Peter, Bjorn and John, José Gonzales, – de
är hur många som helst! Svenska popmonster som härjar på hipsterbloggar,
kritikerlistor och scener i Tokyo, London och New York. Sverige måste ha störst
mängd framgångsrik popadel per capita i hela världen, och då har vi inte ens nämnt
producenter som Max Martin, Red One och andra topplistedomptörer.Elektropoppande
indieutbrottet Miike Snow har lyckats bli ultrapoppis genom att BÅDE vara
superproducenter (Christian Karlsson och Pontus Winnberg är duon Bloodshy&Avant) och
modernistindie. Det är unikt. Miike Snow blir som ett Best Of-Sverige-band, där vår
pluttenations unika musikaliska begåvningar sammanfattas i ett enda band.
Anmärkningsvärt är att de i farten lyckas ena läger som annars aldrig kommer
överens; tonåringar, söderfrillor, radiodiggare, poppuritaner, innebandyspelare.för
en jämra gångs skull kan alla bara vara överens: Det. Här. Är. Helt. Enkelt. För.
Bra.
Men det som är feelgoodelectroindie på skiva blir något annat live – tynge, råare,
och på något vis även upplyftande och smäktande på ett nästan saligt sätt. Publikens
armar åker upp i luften och folkhavet studsar unisont medan det liksom sprakar i
luften kring ditt huvud. Vi minns Arvikafestivalen för några år sedan: när Miike
lirade 2009 års mest bästa låt Animals kortslöt de sista smulorna av begränsningar i
den fullsmetade publiken. Vi bara skrek.Och de där ii:na? Tänk om det avslöjas på
WOW 2012? Tänk om det bara är WOW-2012-besökare som mellan låtarna från nya plattan
Happy To You får reda på vad tusan de där tandemvokalerna betyder, åsså är du inte
där. Tänk om! Skynda till biljettluckan!
KINDNESS
Nattklubbsfest med pulver och dekadenta discokulor; tjock rök täcker dimmiga ögon
och dimmiga moves, knarkiga saxofon-fanfarer smyger i stroboskopets ljuskaskader. Vi
har stämt träff med Kindness. En väl efterlängtad rendez-vouz.
Med sin skadade cocktail av chillwave och psykedelisk disko har Kindness, eller Adam
Bainbridge som han egentligen heter, mutat in sin guldgruva jämte grannarna i Washed
Out och Rangers. På den brutalt dansanta debuten ”World, You Need A Change of Mind”
dricker han electrofunk ur samma trasiga förpackning som Brian Eno och Ariel Pink.
Han gör en fenomenal omstöpning av The Replacements ”Swingin’ Party” och förtsätter
sedan att svettas blod med låtar som ”Cyan” och ”SEOD”. Kort och gott har Kindness
lyckats med att ta just rätt ingredienser och rätt mängd för att skapa en
triumfartad måltid.
Kindness har inte många scenframträdande under bältet. Inte än. Men i ljuset från
trummaskiner och syntar roterar höfterna till vit förortspuls men det är så
smittande att inget vaccin skulle vilja ta kål på det här. Skimrande och vackert,
Kindness på Stay Out West är något vi ser fram emot väldigt mycket.
OBERHOFER
Han kvider ibland som J Mascis men minus det grå håret. Han har spikat fast hela
sitt hjärta på skjortärmen. Han har en nervös energi som balanserar på gränsen
mellan sammanbrott och eufori. Och han har abonnerat på repeat-knappen i mitt
iTunes. Vi pratar, naturligtvis, om Brad Oberhofer, exil-Tacomanian och nuvarande
Brooklyn-entreprenör.
Oberhofer är hett villebråd; genom ett par fantastiska singlar har han gått från
väldigt lite till väldigt mycket. Bloggmonster skriver spaltmeter om de mästerliga
”Gotta Go” och ”Away Frm U”. På den mer än blygsamt finfina debuten ”Time Capsules
II” är det lager på lager av kärlekshymner där han leker med en arsenal av
instrument. Med leksakspianon, glockenspiel, trummaskiner och en producent som heter
Steve Lillywhite (yes, U2) skapar han något som är både sovrumsbetingat och större
än livet själv. Han har adopterat ljuvliga ljudlandskap från garage-scenen och
smyckat dem med en rågad slev av spruckna hjärtan.
Vi ser i glaskulan att Way Out West 2012 kommer innehålla en hel del blod, en större
del svett och mer tårar än vi någonsin sett tidigare. En stor del av dessa kommer
att äga rum när Oberhofer ställer sig på scen i Göteborgs absoluta grönska. Packa
plåster, svettband och ett antal näsdukar.