Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Robin Hood – njae

by

Robin Hood
betyg 2
Svensk biopremiär 30 november 2018

Okey, strunta i filmen många felaktigheter i funktion och berättelse. Men 100 miljoner US-dollar i produktionsbudget är det klart att den har sina kvaliteter. Men något mästerverk är det ju inte.

Robin of Loxley/The Hood (Taron Egerton) börjar träna med Little John/Yahya (Jamie Foxx), en arabisk jägare som har gått ihop med Robin efter striderna i korstågen för att tillsammans motarbeta den korrumperade sheriffen av Nottingham (Ben Mendelsohn). I berättelsen finns också Marian (Eve Hewson), Robins tidigare älskade som ha en relation med Will Scarlet (Jamie Dornan).

I den här filmversionen har Robin Hoods stereotypiska historia moderniserats för att hänvisa den fasansfulla politiska situationen i västvärlden, det moderna slaveriet och Mellanöstern-situationen. Tyvärr fungerar det inte så bra, det blir inte så på bioduken. Historien och karaktärerna är alltför svaga för att ge tyngd åt budskapen eller symboliken.

En karismatisk Robin Hood (Egerton), som lyckligtvis inte är en superhjälte rakt igenom i den här historien, är kanske den bästa rollen i denna samling.

Foxx som Little John som har kommit från Saudiarabien, talar engelska perfekt och känner till alla genvägar i Sherwood forrest och Nottingham city ännu bättre än The Hood, vilken besvikelse han är i den rollen.
Marian (Hewson) som den enda kvinnliga rollen, är inte trovärdig som någon som älskar och är tjuv och en upprorisk rebell. Hon blir bara en filmfigur.

Mendesohn som sheriffen av Nottingham med den excentriska moderna outfiten skulle kunna ersättas med en annan skurk direkt till en annan film, som Gotham City, Matrix eller …

Filmen är tekniskt perfekt och det kan förtrolla publiken med sina vackra bilder men om jag vill se en Robin Hood-historia föredrar jag att titta på Disneys rävaktig animerade version en gång till istället.

Teaterkritik: Faust på Dramaten – ondskan påminner forfarande om den mänskliga bräckligheten på ett obehagligt mjukt vis

by

Foto: Sören Vilks

Faust
Av Jens Ohlin och Hannes Meidal
Regi Jens Ohlin
Ljusdesign och scenografi Susanna Hedin
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Lena Strandmark
Dramatens Elverket
Föreställning som recenseras: den 23 november 2018

Det är tragikomiskt i denna invecklade tolkning av Faust, att se föreställningen en ”Black Friday”. Mörkret, ondskan och mammon gör sig tydligt gällande på scen och i min verklighet på stan och på nätet. Köp, köp och sälj sälj. Faust kanske både i den här nya tappningen och övriga varianter sålde sin själ till djävulen (eller dess ängel), men frågan är vad vi gör med oss själva i överflödets tidevarv. Vilken synd och skam kan tillräknas oss?

Uppsättningen faller tillbaka både på tysken Goethes teaterpjäs med samma namn och på några skilda tolkningar av tyska folksagor om just mannen Faust som sålde sig till Mefistofeles. Det är ett intressant ämne som självklart är lika aktuellt idag som på 1500-talet. För hur långt är människan villig att gå för egen vinnings skull och vad är vi villiga att offra utmed vägen för att få allt det där förkastliga som själen trånar efter. Framgång och berömmelse är några saker som beskrivs då och nu, och i kvällens föreställning.

Kvällens scenbild är klädd i hallonrött. Det ger en varm känsla av blodsoffer, värme och skuld. Samtidigt går det inte att motstå hettan och attraktionen i den röda färgen, som dessutom råkar vara min favoritfärg lika mycket idag som alltid. Jag åtrås av känslan av att livet skulle vara mycket härligare om rött fick dominera mera. Man hoppas att det inte gör en till en sämre människa.

Skuldfrågan kring Faust lyfts upp ganska omgående. Hur dog han? Vilka premisser var det? Var har han nu hamnat efter sin död? Tydligt uppfattar jag att det är lätt för karaktärerna att tala illa om den döde. Kanske skräms man över hans framgångar eller så räds man hans död och hånfullt påstås det att ”genier lever (vidare) och medelmåttor dör (glöms bort)”. Därmed är det självklart att ta över makten om härligheterna i huset som Wagner gör och utnämner sig godheten genom att kasta skit på den bortgångne. För visst växer man själv och framstår som så mycket bättre om man samtidigt kan trycka ned någon annan till deras sämsta nivå och hävda att någon är, ” andligt efterbliven som folk är mest”. Wagner är just precis sådär kastandes fram och tillbaka i sin tolkning av världen och livet som karaktären kräver – vindarna blåser åt alla håll och hon följer efter. Hon vill verkligen inte blir lurad av djävulen (pudeln) men hamnar dock i blåsväder som människor gör. Slutligen betalar han också sitt pris.

Zeitblom kommer till huset när Wagner har sina vänner och efterfrågande där. Diskussionerna om ”tillgång till huset” som tillhörde Faust, tyder på drömmetaforer att se huset som platsen för trygghet, boning och framgång som gör en hemmastadd. Den nya kompositören är nervös och uppvaktande mot Wagner för att få en chans att komma in. Nyströms skådespelarinsats briljerar och bjuder både på en töntig ögontjänare till en halvnaken förförare av högre rang. Kyssar och smek brukar sällan kännas från scen till publik på ett så tydligt och naturligt vis. Passion är aldrig lätt att ge från långt avstånd, men Zeitblom får huden att resa sig och stå givakt.

Intressant utmed tidens gång är karaktärerna Marthas och Valentins, klädbyten. De går från röda-, till svarta- och avslutar med vita kläder. Självklart är det den mänskliga skuldfrågan i Faust och livets öden som återspeglas. Duon gör en tight och intensiva tolkningar för varje klädbyten, där utgångspunkterna ständigt är att bekräfta det mest gynnsamma för ögonblicket. Utläggningarna är ju dessutom alltid enkelspåriga även om till och med roliga. Dessutom är de verbala klappningarna standigt givna medhårs för att gynna de två. Man känner tyvääärr igen sig och man känner igen andra, ” det finns så mycket som man inte ser, men nu ser du ondskan…Jag visste allt men gjorde inget”.

Att delge oss ondskan som en rosa liten pudel gör att skrattet fastnar i halsen och pannrynkan blir tydlig. Det är sällan den onde återges som ett litet fluffigt djur vars mage vi gärna vill klia. Det är också med neutral förljugenhet och mjukhet som pudeln genom Per Mattsson delger oss ett livsmörker genom att vara behaglig. Otäckt påminns vi om att Satan antagligen inte är så korkad att hen tänker visa sig med horn och eldgaffel. Mattsson ger mig mig en mild ondska som känns mer obehaglig än något annat.

Sammanfattnings kan man konstatera att samtliga nog ”gjorde det bästa de kunde” även om det är svårt att se att det på något vis skulle kunna ses som en rimlig förklaring till deras medvetna eller omedvetna ondska. För var går gränserna för hur vi får bete oss mot varandra omedvetet eller medvetet?

Medverkande
Thérèse Brunnander, Ana Gil de Melo Nascimento, Per Mattsson, Hannes Meidal, Razmus Nyström och Frida Österberg

Bokrecension: Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg – mörk, mörk, mörk

by

Kärlekens Antarktis
Författare: Sara Stridsberg
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789100177140
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.

Kärlekens Antarktis är en av de mest berörande romanerna som getts under i Sverige under 2018. Många hade väntat sig att Sara Stridsberg skulle bli Augustpris-nominerad för den. Det var dock ett konstigt år när det gäller nomineringar till Augustpriset. Det var flera av de stora författarna som gett ut fantastiska romaner under året och som förbigicks av Augustpris-juryn.

Foto: Irmelie Krekin
Kärlekens Antarktis är en slags spegelvänd deckarhistoria. Deckare är fel ord, jag vet. Roman om ett brott är väl mer träffande. Vi får höra berättelsen om en ung kvinna som styckmördas. Hon är mördad, styckad, redan i första raden i romanen.

Det är en hemsk berättelse. Den går inte att värja sig emot. Och jag måste tvinga mig att läsa vidare. Inte för att det är dåligt skrivet. Tvärtom. Sara Stridsberg behärskar ett mästerligt språk. Det är bilderna, berättelserna, exaktheten, detaljerna kring detta hemska öde. Det är en grym berättelse, mörkt, utan hopp och så kärlekslöst och så ensamt och så helt förfärligt.

Jag blir ledsen, sorgsen, ångestfylld av denna övergivna unga kvinna. Hon hade två barn. Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan.

Vi får följa allt genom den dödas ögon, den döda som far genom luften och ser allt. Hon irrar genom både de dödas värld och de levandes värld.

På förlagets hemsida står det om romanen:
Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret.

Romanen är mästerligt skriven. Utan tvekan. Och det finns väl absolut skäl att höra en berättelse från den skändande, styck-mördade, utsatta, övergivna unga kvinnas synvinkel. Jag blir bara alltför berörd och vet inte riktigt varför jag läser den. Jag märken bland andra recensioner att många är djupt imponerade.

Expressens recension: I Sara Stridsbergs nya roman förs talan av en styckmördad och skändad kvinna.
Annina Rabe läser en störande vacker bok.

Ingrid Elam, svt:
Livet är som det är, barn tar det för givet även när föräldrar saknar begåvning för föräldraskap, även om de försvinner eller försummar. Återstår att se och höra, använda sina sinnen och navigera i tillvarons mörka vatten. Kärlekens Antarktis är Stridsbergs hittills starkaste och mörkaste roman, här finns ingen romantisering av utanförskapet som någon gång har skymtat i hennes tidigare romaner. Här är allt intensiv närvaro och nerv, ända in i döden.

Filmrecension: Shoplifters – en bra, något för sentimental film

by

Shoplifters
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 december 2018
Regi: Hirokazu Kore-Eda

Om man inte har pengar vad gör man då för att överleva? Skall man fördöma kriminella handlingar eller förstå motiven mer?

Den japanska regissören Kore-Eda skildrar i den här filmen en familj som försörjer sig på olika sätt. Stjäl i affärer, lever på bidrag och fixar pengar på olika sätt.

En familj som består av en arbetsskygg fifflande far, en mor som plockar på sig de saker hon hittar i kundernas kläder i den kemtvätt hon arbetar, en moster som poserar och
visar brösten och lite mer i ett showrum, en pojke som stjäl och en farmor som lever på bidrag. När de tar hand om en liten flicka med många blåmärken ändras livet.

Det här är ingen rik familj, man hankar sig fram och håller ihop för pengarna och samvarons skull. I ett samhälle där normen är ärlighet och där det är noga att följa regler na är de annorlunda.
Det som förenar familjen är pengar eller snarare bristen på pengar. Men trots sin situation är det en kärleksfull familj. Man hjälper varandra och man accepterar varandra utan att döma.

Man tar hand om den lilla flickan och snart lär även hon sig att stjäla. När pappan förklarar varför han lär barnen att stjäla så säger han ”Jag hade inget annat att lära dem”.

Den japanska kulturen och många företeelser som är speciella för Japan kommer upp. Showrum där unga flickor visar sig, Paccinkohallar , 2/3- dels samhället där många jobbar som daglönare med osäkra villkor. Kore-Eda belyser det japanska samhället bortom det japanska undret. Ett samhälle där villkoren är hårda för de som inte lyckas eller passar in. Även om det finns en viss medmänsklighet. Men hans filmer är inte uttalat samhällskritiska utan betonar mer förståelse för de som drabbas. Med lågmäld berättarteknik och utan stor dramatik skildras personerna i den här filmen.

Livets små glädjeämnen och bekymmer och viljan att överleva styr vardagen och inte mycket händer. När filmen börjar kännas lite väl lång och händelselös avslöjas familjen och livet tar en ny vändning.

Kore-Eda har skapat många filmer med människor som är avvikande i samhället. I sin förra filmen ”Efter Stormen” skildrar han en man som alltid ligger efter med underhållet och alltid letar efter pengar. En man som är en hopplös spelare men ändå en varmhjärtad person. I filmen ” Barnen som inte fanns” lämnar mamman barnen kvar i lägenheten när hon flyttar.

Shoplifters vann Guldpalmen i Cannes och det är en bra, något för sentimental film. Jag tycker om den humanitära människosynen i filmen men saknar lite tempo. Om inte vändningen i filmen kommit kunde man ha sagt att det är en japansk feel good-historia.

Teaterkritik: Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton – Julens budskap blir även i musikalisk form lika aktuell idag som förr

by

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton
Av Tage Danielsson
Bearbetning och nya sångtexter Henrik Dorsin
Regi och Koreografi Anna Vnuk
Produktionsdesign Per Åhlin
Kapellmästare Carl Bagge
Musiker Martin Höper, Per ”Texas” Johnsson och Per Ekdahl
Scalateatern den 18 november 2018

Att se en musikalisk föreställning som är baserad på en känd bok från 1964 av Tage Danielsson har betydelse. Att boken låg som grund för den tecknade filmen (1975) ,med samma titel som vi kan se varje jul, har sitt pris. I dig finns en jämförelsepol som hela tiden bollar kring det du redan vet så väl om berättelsen och karaktärerna. På scen, när de säger det något, då du undrar om det verkligen stod i boken eller om filmen helt enkelt var bättre. Gång på gång försöker jag i alla fall att inte jämföra allt för mycket eftersom bearbetningar gjorts och en boks nyanser kan aldrig jämföras med en tecknad film eller en musikal i nytappning.

Kvällens första glädjeämne bortom alla tvivel är det faktum att Karl-Bertil ( Anton Lundqvist) är precis som i boken och i filmen. Att en vuxen man kan spela en naivt härlig 14-åring med höga principer är både beundransvärt och lite skrämmande. Med stålande precision gör han sonen till den rike Tyke Jonson och den ömma modern. Hans kroppsspråk är just så där tonårsaktigt och fladdrigt som bara killar i puberteten kan vara.

Det är bra för tidens syn på våra utsatta, julen i sig och vårt firande av högtiden, att man på Scalateatern inte bara har köpt bokens texter rakt av. Innehållet behöver sina klargöranden och ett nytänk för att ge undertonerna och innehållet den samhällskritik som är nödvändig för att göra Danielsson trovärdig som satiriker för idag. För vad är egentligen meningen med julen? Varför firar vi jul eller ger varandra helt meningslösa gåvor?

Att Henrik Dorsin kostar på sig att vara privat, sig själv och uppsättningens berättare i snabba kast var inte något jag trodde att jag skulle kunna få ihop teatralt inledningsvis av föreställningen. Men jag får meddela att jag är besegrad inom alla ramar kring min skepticism. Dorsin lyckas på något underfundigt vis att vara saklig, rolig, lättsam och ge en trovärdig tilltro av allvar till föreställningens teman. Förmågan att lätta upp när det blir för tungt och trycka till när det blir för oseriöst, är en förmåga som enbart en god komiker klarar av. Jag lyfter härmed på hatten.

Både i boken och filmen uppfattar man Tage Danielssons ljumt behagliga men sakliga röst. Han kunde, på samma sätt som sin parhäst Hasse Alfredsson ofta göra sexuella anspelningar, i bland annat sånger, på ett lustfyllt och sofistikerat sätt. Det blev aldrig helt grovt eller enbart ekivokt. Lite av den finessen upplevde jag saknades i uppsättningen, där tonen var mer buskis nyanserat, på ett sätt som är mycket förlegat och som kanske hade kunnat få en större bearbetning. På liknande sätt kändes det som att alkoholkonsumtion och alkoholism på något vis hade kunnat återges på ett mer nyanserat och intressantare vis. Hur länge är det kul med en fyllegubbe ?

En ängel rör sig gång på gång på scen. Hon säger inget eller åtminstone inte förrän i sista scenen då hon sjunger med i en sång. Med julens budskap känns inte en ängel helt främmande, då både skydd och goda budskap kan få lov att levereras samtidigt. Kanske hade jag dock uppskattat hen mer trovärdig i tiden om ljuvligheten kring karaktären hade varit mindre vitskimrande och vacker. Eller så är det bara så att änglar i mitt liv är mycket mer framåt eller jordnära, och gör sig mer påminda på glittrande vis.

Balansen mellan skilda skolor, discipliner och traditioner skådespelare och dansare emellan gav tänkvärda insikter i föreställningen. Oftast spelade det inte så stor roll att någon är mer skolad i det ena eller det andra. Om man som aktör inte utger sig för att var en expert i ett moment i musikalens värld, så kan man alltid samla pluspoäng någon annan stans. Problemet blir dock ett faktum när någon annan på scen är utomordentligt skolad och skicklig. Exempelvis så har Vanna Rosenberg en utomordentligt vacker – och skolad röst. Därmed blir det så tydligt hur duktig hon var när någon annan sjöng falsk, när hennes röst var mer än ledande i ton, takt, stil och volym.

När finalen i gospeltoner betonar ”en sådan grabb, en sådan son” känns det naturligtvis inte främmande inför det faktum att julen faktiskt handlar om en annan kille. Med liknande toner, även om religion och humanism, inte alltid kommer helt överens, kan vi konstatera att världen i alla lägen behöver fler människor som ställer upp på de svagas sida. Att som Robin Hood ge från de rika till de fattiga, är inget Jesusbarnet skulle ha protesterat emot, snarare tvärtom.

En stor eloge ska Scalateatern ha som har bjudit in Frälsningsarmén att utanför teatern stå med sina börser och samla in pengar. Det är inte bara helt klockrent ur föreställningens innehåll och budskap, utan också en välvilja. Teatern står för det de säger, att vi alla kan vara Karl-Bertil om vi vill och bjuda på de överflöd vi eventuellt kan undvara. Låt den stämningen stanna kvar inom oss, när tiden nu lider mot jul.

I roller på scen Anton Lundqvist, Vanna Rosenberg, Peter Dalle, Henrik Dorsin, Katarina Sundberg, Andreas Rotlin Svensson, Björn Wikström, Lisa Veronica Andersson och Isabelle Billstein