Shakespeare

Nya dramaserien Will – om Shakespeare – kommer till Sverige

22 augusti, 2017 by Redaktionen

Den 27 augusti är det Sverigepremiär för Will – en ny TNT originalserie som utforskar unga William Shakespeares liv. Dramaserien kommer att visas med dubbelavsnitt på söndagar kl.21.00, exklusivt på TNT Sverige.

Ett pressmeddelande berättar:
Nykomlingen Laurie Davidson spelar huvudrollen i detta drama som berättas i en djärv stil till ett modernt soundtrack, och som avslöjar Shakespeares hänsynslöshet, lustfyllda frestelser och torterade briljans.

Seriens inleds med att en ung William Shakespeare (Davidson) just anlänt till punkrocksteaterscenen i 1500-talets London. Det är i den här förföriska, våldsamma världen som hans råa talang möter upproriska publiker och religiösa fanatiker.

Alice Burbage (Olivia DeJonge) attraheras av Wills naiva genialitet. Hon är den vackra, begåvade och upproriska dottern till James Burbage (Colm Meaney) som byggde den första teatern i London sedan romartiden. Trots att hon är dotter till en ’impressario’ är Alice förbjuden av samhället att driva en karriär inom teatern. Hennes bror Richard Burbage (Mattias Inwood) är också en naturbegåvning, om än självupptagen och benägen att överspela. Ett slumpartat möte på teatern får honom att teama upp med Will, vilket resulterar i det mest storslagna partnerskapet mellan skådespelare och skribent som världen någonsin skådat.

Will är en TNT originalserie från exekutiva producenterna Craig Pearce (Romeo + Juliet), Golden Globe® nominerade Shekhar Kapur (Elizabeth), Alison Owen (Elizabeth) och Debra Hayward (Love Actually).

Shakespeares Stormen på Riksteaterturné

30 januari, 2017 by Redaktionen

Stormen är en av Shakespeares märkligaste och mest älskade pjäser, en komedi om att våga se världen på ett nytt sätt. I Riksteaterns version blir det en föreställning om paradigmskiften, vår tids utmaningar, en varningsklocka och en hyllning till människans förmåga att förändra sitt beteende. Regi Michael Cocke.

Ett pressmeddelande berättar:
Ett skepp förliser i en storm och dess passagerare spolas i land på en mystisk ö. Isolerade från varandra vet de inte vem som överlevt, och om de någonsin ska kunna komma därifrån. Ön blir en plats för dem att rannsaka sig själva och börja fantisera om andra sätt att leva. En furste börjar drömma utopiska drömmar. Ett kungabarn upptäcker glädjen i enkelheten och det hårda arbetet. En narr och en drucken betjänt vill använda öns resurser för fullt tills de tar slut. Men över alltsammans vakar trollkarlen Prospero med sina hårt tuktade naturandar och en plan för att återta makten.

Pjäsens tema om självrannsakan och försoning talar starkt till vår tid. I Michael Cockes regi blir det en magisk föreställning i Prosperos anda med oväntade förvandlingar och mycket musik.

– Shakespeares sista pjäs berättar om människans förmåga att omvärdera och tänka om. Den visar att det är möjligt att se nya perspektiv; att förlåta och försonas. Det är svårt, mycket svårt, men det går. I en tid då vi matas av undergångsbilder vill vi med Shakespeares vackra kärleksfulla text berätta att lyckliga slut är möjliga, säger Michael Cocke, regissör.

Turnépremiär 18 februari i Norrtälje

Riksteatern i samarbete med Örebro länsteater.

Medverkande
Malin Berg, Linus Lindman, Hanna Lekander, Mats Jäderlund, Simon Rodriguez, Aja Rodas, samt Christer Christensson (musiker)

Av William Shakespeare
Översättning Jan Mark
Bearbetning Anders Duus
Regi Michael Cocke
Musik Christer Christensson
Koreografi Jimmy Meurling
Scenografi & kostym Katrin Brännström
Mask Janina Rolfart, Giovanni Indelicato
Ljus Ronny Andersson

Romeo och Julia i regi av Linus Tunström – ett mästerverk

19 november, 2016 by Rosemari Södergren

Romeo och Julia

Romeo och Julia
Av William Shakespeare
Regi Linus Tunström
Översättning Göran O Eriksson
Bearbetning Armin Kerber
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Musik Foad Arbabi
Ljus William Wenner
Mask Carina Saxenberg
Ljud Simon Mårtensson
Premiär 18 november 2016 på Stora scenen, Stockholms stadsteater

Två unga tonåringar blir blixt-förälskade i varandra – de kan inte vara tillsammans för de tillhör två släkter som ligger i blodigt krig med varandra. De gifter sig i smyg och allt slutar med ond, bråd död. När Linus Tunström regisserar den klassiska tragedin Romeo och Julia är det en stark föreställning som bör passa alla åldrar och jag hoppas många, många gymnasieklasser ser den.

På flera sätt är tragedin Romeo och Julia för mig inte ett drama om kärlek som hindras utan ett drama som skildrar hur starkt ungdomar känner och hur långt de kan gå. Hur unga människor brinner för saker och hur stormigt det är att vara tonåring. Romeo lurar ju in sig på festen dör han träffar Julia för att han vill ha en chans att träffa Rosalin som han är olyckligt förälskad i. Han ser Julia och han glömmer Rosalin på ett ögonblick. Om Romeo och Julia kunnat träffas under naturliga former kanske deras kärlek hade blåst över på några veckor. Nu får den en dödlig utgång.

William Shakespeare skrev Romeo och Julia under 1590-talet i England. Det är fascinerande hur en mer än fyrahundra år gammal berättelse om ett ungt kärlekspar i två överklassfamiljer i Verona kan vara lika aktuell i dagens Stockholm. I regi av Linus Tunström blir det en stark föreställning, estetiskt imponerande och stilistiskt utmejslade scenbilder, duktiga skådespelare i varenda roll och musiken perfekt integrerad i berättandet. Romeo och Julia på Stockholms stadsteater i regi av Linus Tunström är ett mästerverk som Shakespeare själv skulle vara imponerad av, helt klart.

Linus Tunström har valt att delvis behålla Shakespeare versspråk i dialoger och delvis använda ett mer naturligt språk, mixen fungerar utmärkt. Det märks att skådespelarna har tränat mycket, också de versbaserade delarna får de att låta naturligt. Det är bra att bevara en del av detta versspråk, det är vackert med många träffsäkra metaforer och symboler.

Likaså har regissören kvar grundberättelsen och släktenas namn Montague och Capulet men med nutida kostymer och dräkter från vår tid placerat berättelsen i vår tid, eller helt enkelt visat på berättelsen tidlöshet och odödlighet.

Linus Tunström berättar om sina tankar kring detta i ett pressmeddelande:

– Romeo och Julia är alltid laddad. En föräldrageneration fast i sina spår som inte klarar av att svänga om. En våldsam tid där ung kärlek får en revolutionär kraft. Vi har placerat berättelsen närmare nuet. De två stridande familjerna är snarare oförmögen medelklass än arrogant aristokrati. Familjen Capulet skulle kunna liknas vid amerikanska ”family-values” högerkristna medan Montagues är mer nihilistiska San Fransisco-liberaler, båda fast i ett oförsonligt hat mot den andre trots att de egentligen inte är så olika, säger Linus Tunström.

Jag funderar på vad som gör att två ungdomar idag skulle kunna drivas till att ta livet av sig för en förälskelse? Hur kan unga människor gå så långt utan att det upptäcks av vuxna. En viktig aspekt är förstås tiden. Att det går så fort. Att ingen riktigt hinner tänka. Dramaturgen Armin Kerber berättar om tankar bakom att placera historien i dagens samhälle där han tar upp föräldrar som slits mellan gamla traditioner och som av ängslan att förlora sina barn förstör dem. Andlösa tonåringar som störtar sig in i härliga och meningslösa äventyr och som på ett storslaget sätt överskattar sin egen kraft. Men framför allt: tiden, att allt ska gå så fort i samhället idag. Ingen hinner hämta andan och tänka efter.

Som alla Shakespeares tragedier är Romeo och Julia också kryddad av stänk av humor. Ett genidrag är att låta ammans roll spelas av Åke Lundqvist. Han kan verkligen vara rolig med ömhet. Varenda roll har fått perfekt besättning. Robert Fux som Tybalt och Peter Gardiner som fader Laurence är två exempel. Daniel Nyström som unge Romeo och Gizem Erdogan som Julia fyller sina roller perfekt. Ja varenda roll har en skådespelare som är helt rätt. Emil Almén som Romeos vän Mercutio imponerar som alltid.

Scenografin är underbar där scenografen spelar med stora former: stora bollar som når från golv till tak, fyrkanter för husen – det är stilistiskt snyggt och förstärker berättelsen. Musiken fyller i till en helhet som blir ett mästerverk, helt enkelt.

I rollerna
Julia Gizem Erdogan
Romeo Daniel Nyström
Mercutio Emil Almén
Benvolio Alma Pöysti
Tybalt Robert Fux
Paris Leonard Terfelt
Fru Montague Anna Wallander
Herr Capulet Anders Johannisson
Fru Capulet Jessica Liedberg
Amman Åke Lundqvist
Broder Laurence Peter Gardiner

Foto: Petra Hellberg

Macbeth på Maximteatern: en stilfull föreställning med komedi och tragik

19 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Macbeth
Av Shakespeare
Konstnärligt Team:
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Ljusdesign: Torben Lendorph
Kostymdesigner: Ann Bonander Looft
Maskör: Nathalie Pujol
Dramaturg: Marc Matthiesen
Premiär på Maximteatern 19 oktober 2016

Vad händer med en människa som går över gränsen och begår brott? Vad sker inne i en människas psyke när hen gör saker som strider mot hens samvete? Shakespeares Macbeth skildrar en man och hans fru som drivs av ärelystnad, maktbegär och girighet – och denna drift gör att de begår mord.

Macbeth är en av de draman som satts upp otaliga gånger världen över och den har skildrats både på scen och i film i olika versioner och tolkningar. Den japanska regissören Akira Kurosawas ”Blodets tron” som kom 1957 med Toshirō Mifune i huvudrollen som Macbeth är en av de legendariska tolkningarna.

Handlingen kretsar kring den skotske adelsmannen och krigaren Macbeth och hans vän och släkting Banquo som precis lyckats vinna en hård strid när de möts av tre häxor, som lovordar dem för den lyckade striden. Macbeth spås av häxorna att ta över tronen från kung Duncan; en tanke som planteras i huvudet på Macbeth, som så småningom börjar smida planer för att verkställa spådomen, tillsammans med sin hustru. De siande häxorna säger också att Banquo inte kommer att bli kung med däremot kommer hans ättlingar att bli kungar i många, många år.

Macbeth och hans fru ger efter för sin hunger efter ära och makt och mördar kung Duncan och ser till att kungens söner blir misstänkta för delaktighet. Då börjar helvetet. Macbeth plågas av samvetskval och kan inte njuta av sin makt. När han väl gått över gränsen blir han mer och mer galen och begår fler mord och överträdelser.

Mikael Persbrandt som spelar huvudrollen som Macbeth berättar om sina tankar om föreställningen:
– Om man vill berätta om det våld vi har omkring oss idag; det kaos som världen lever i – så kan man sätta upp Macbeth. För att den berättar om allt det här; Girighet, ärelystnad, skam och skuld, våld, ond bråd död, och sex. Och det är ju där vi befinner oss; det är en beskrivning av samhället idag också. Jag hoppas att denna gamla, fantastiskt vackra text, ska finna en resonansbotten i dagens samhälle.

Scenen är mycket effektfull. Bakre väggen ser ut att vara någon slags vitfärgad kartong som är fylld av blodröda ränder, som om blodet har flutit där. Alla skådespelare bär svart: en svart skotsk kilt och svart tröja. Mikael Persbrandt är Macbeth och Marie Richardson är lady Macbeth. Övriga skådespelare går ut och in i olika roller. Det fungerar mycket bra. Ellen Jelinek är i en scen den mördade kungens son Malcolm och i en annan scen en adelsman och i en annan ett litet barn. Johannes Bah Kunhke är perfekt i rollen som den rena och rättfärdiga Banquo. Vem kan på samma sätt som Bah Kunhke utstråla denna troskyldighet?

Att Mikael Persbrandt är helt rätt i rollen som Macbeth är väntat. Han är en mycket skicklig skådespelare. Han och Marie Richardson är mycket trovärdiga som ett ärelystet par som sliter sönder varandra – den ena manar på den andra och de blir båda ensamma med sin ångest.

Stefan Larsson, regissör, säger om föreställningen:
– Jag har tidigare regisserat både Rickard den tredje och Kung Lear. Två studier av maktmänniskor. Rikard den tredje är skoningslös och helt utan skrupler, på väg upp till en absoluta makten och Kung Lear är en gammal regent som faller. Macbeth är drabbad av något annat – han vet att han gör fel men kan ändå inte upphöra med sitt destruktiva uppdrag. Han är ambivalent och han har en svag inre kompass vilket gör honom lättpåverkad och möjlig att manipulera. En farlig person med andra ord. Det ska bli oerhört spännande att göra den här undersökningen tillsammans med Micke.

Jag fastnade väldigt för scenlösningarna. I inledningen är ett platskynke upphängt framför scenen. När Macbeth och Banquo dyker upp på scen gör de små hål med fingret genom plasten för att sticka sitt ansikte där igenom. En talande metaforisk bild.

Regissören har valt att låta skådespelarna vid några tillfällen tala mot publiken, låta dem dra in publiken i spelet och vid några tillfällen också låta skådespelarna driva med sig själva och sin roll. Det ger föreställningen en extra nivå av komik. I slutscenen kryddas tragiken med en hel del komedi genom att Persbrandt driver med sin egen roll. Det fungerar bra, det lockar till skratt. Frågan är om vi inte då också skrattar åt oss själva när vi av ärelystnad driver oss in i väggen?

Macbeth på Maximteatern är en stilfull föreställning där komedi och tragedi förenas.

Medverkande:
Mikael Persbrandt
Marie Richardson
Ellen Jelinek
Johannes Bah Kunhke
Charlotta Jonsson
Jens Hultén

Macbeth Maximteatern 2016 Regi: Stefan Larsson Scenografi: Rufus Didwiszus Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén — Macbeth Maximteatern 2016
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén

Bokrecension: Jag heter Shylock – nja en lam version av Köpmannen i Venedig

6 juli, 2016 by Rosemari Södergren

Jag heter Shylock
Författare Howard Jacobson
Förlag Wahlström Widstrand
Utgiven: 2016-04
Översättare: Manne Svensson
ISBN: 9789146229841
Serie: The Hogarth Shakespeare

Shylock är jude. Han går varje dag till kyrkogården för att konversera, samtala, med sin avlidna fru Leah. En dag möter han Simon Strulovitch på kyrkogården. Strulovitch är där för att besöka sin mors grav. Strulovitch är också jude – men de två har aldrig umgåtts, det är väldigt olika varandra. Tror de. Strulovitch får ett infall och bjuder hem Shylock.

Det visar sig att de har en hel del likheter ändå. Strulovitch fru är visserligen inte död, men hon är inte särskilt levande heller. Hon har en svår sjukdom som gör henne sängliggande och helt okontaktbar.

Shylock är en bitter man, hans fru är död och hans dotter har lämnat honom. Shylock har vaktat för hårt på sin dotter.

Strulovitch har problem med sin dotter. Trots att Strulovitch inte är troende jude, aldrig går till synagogan eller bryr sig om eller tror på gud kräver han att hans dotter ska gifta sig med en jude, när hon gifter sig.

Berättelsen är skriven av Howard Jacobson och bygger på Shakespeares pjäs Köpmannen i Venedig. I år är det Shakespeare-jubileum, det är 400 år sedan han förmodligen dog. Shakespeare-året märks inte särskilt väl i Sverige. Romanen ”Jag heter Shylock” är ett beställningsverk på grund av Shakespeare-året. Flera berömda författare har fått i uppdrag att skriva en roman som bygger på något av Shakespeares draman.

Jag tycker inte direkt om Howard Jacobsons version av Köpmannen i Venedig. För det första tycker jag hans version kräver att läsaren känner väl till Shakespeares version, Köpmannen i Venedig. Dessutom tycker jag att Howard Jacobson låser in Shakespeares berättelse och gör den mindre öppen, den för färre tolkningsmöjligheter. Shakespeares storhet förminskas helt enkelt.

Howard Jacobsons berättelse säger mig ingenting om livet eller samhället, den talar inte till mig. Den är alldeles för fokuserad på judar och handlar alldeles för mycket om vad judar är och inte är och hurdana de är och hur de bemöts. Vadå? Människor är människor och jag vägrar tro på att judar skulle vara särskilt mer giriga än andra grupper. Berättelsen är alldeles för fokuserat på att reda ut vad judar är.

Om syftet på något sätt skulle vara att dra paralleller till hur muslimer idag kan bli slagpåsar och utsatta för diskriminering så fungerar inte den parallellen alls.

Människorna som berättelsen handlar om är alla så otroligt välbärgade och rika att jag inte heller på grund av detta kan ta till mig något av berättelsen. Jag känner inte som kan leva så totalt obekymrad om pengar och vältra sig i sådant överflöd – det blir en totalt ointressant berättelse.

Shylock och Strulovitch är båda fäder till döttrar som de överbeskyddar. Jag är själv mor till söner – och kan inte därför heller direkt associera till dessa överbeskyddande fäders beteende.

I stort sett tror jag berättelsen bara ger något till den som kan Shakespeares Köpmannen i Venedig och därför tycker det är lite kul att se hur HJ tolkar pjäsens handling. Berättelsen står inte för sig själv och är inte särskilt intressant i sig själv.

Dagens Bok har också recenserat denna Shakespeare-inspirerade roman.

Shakespeare

Footer

Om oss