Kent, Utopia
Peace & Love 29 juni 2012
Betyg: 5
Efter den något oinspirerade vårturnén, där ett av stoppen var på Cirkus i Stockholm, hade det varit enkelt att avfärda Sveriges största rockband Kent som ett gäng trötta gubbar som inte längre orkar kämpa för bilden som ett av landets bästa live-band, utan endast tagit den enkla vägen med en lista hits för att pleasa massorna. Men ingenting hade kunnat vara mera fel! För när bandet återigen ställer sig på Peace & Love-festivalens största scen är det visserligen återigen bakom ett skynke (precis som 2008 och 2010) fast den här gången med två delar. Efter att ha spelat en gammal Havsänglar-demo, (från perioden innan Kent var Kent, och deras nuvarande manager Martin Roos fortfarande spelade i bandet) kallad Ögon, fälldes en mindre bit av skynket ned och bandet som positionerat sig i ett mindre garage-liknande rum uppenbarar sig. En omgjord live-version av Klåparen från Du & jag döden spelas. Detta påvisar inte bara en enorm innovation, utan också att att de långt ifrån tröttnat på att ge sin publik helt nya och unika upplevelser. Och till skillnad från i våras levererades ett helt ok ljud, som gav en bullrande känsla i kroppen utan att basen förstörde låtarna som framfördes.
Låtmässigt bjöds det på en unik variation, speciellt med fokus på nya albumet Jag är inte rädd för mörkret men även deras sista album på Sony Music En plats i solen och deras framröstade favoritalbum hos fansen Du & jag döden, men även lite kvarliggande hits från vårturnén som Kärleken väntar, Ingenting och Musik Non Stop som ändå bjöd på en bredd som kunde tilltala såväl den stora massan som mer inbitna fans med kanske lite mer koncentrerad smak. Detta manifesterades speciellt mot slutet, när den nya superkommersiella allsångssingeln 999 efterföljdes av den gamla b-sidan Slutsats som hade satts i en ny musikalisk kontext, vilket gjorde det till en extra överraskning när man väl kände igen låten men också visar att bandet verkligen lagt ned tid och energi på att ge nytt liv till gammalt material som gör sig rättvisa ännu.
Om den tråkiga likriktningen från våren var som bortblåst var det någonting helt annat som hade följt med. Ljuset. Vilket enkom var till showens fördel, speciellt som det kraftfulla motljuset kom till sin rätt eftersom bandet spelade på såväl större scen som under nattetid när sommarsolen gått och lagt sig. Även på det här området visade bandet på nytänkande, med snygga rektanglar av ljusbomber. En unik variation på ljusshowen och färgskalorna som användes för att förstärka låtmaterialet gav extra pondus till föreställningen. Utöver det kändes det fräscht när Sami vandrade ut längs scenkanten ut mot en utav skärmarna som projicerar bilder av vad som händer på scenen för dem som inte ser lika bra som dem längre fram. Martin och sångaren Jocke Berg gick ut på scendäcket för att fortsätta sjunga och spela bas, samtidigt som de insöp energin från publiken och betalade tillbaka med ännu starkare kraft i framförandet direkt efteråt. Det sparades varken på kraft eller uppfinningsrikedom. Tvärtom kändes varje steg, ackord och låt som en perfekt tillsågad pusselbit som sammanfogats på precis rätt plats för att bilda den där ännu perfekta helhetsbilden. Så när Joakim började tala om den icke-befintliga svenska sommaren var det ändå logiskt att sången Ett år utan sommar inte spelades, utan Skisser för sommaren, eftersom framförandet verkligen bjöd på ett speciellt sommarminne att bära med sig i livet. Mer kan ingen göra …
Text och foto 2: Fredrik Gertz
Foto 1: Emma Andersson
Relaterat: Recenension i Aftonbladet och Expressen 1 och Expressen 2.
Läs även andra bloggares åsikter om Kent, Peace & Love, musik, popmusik, recension
