Kent – Jag är inte rädd för mörkret
Betyg 4
Släpps 25 april, vinylutgåva ute 9 maj
Eftersom bandets tionde studioalbum är inspelad i Frankrike, och tycks vara en väg ut från Berlin (såväl soundmässigt som poetiskt), har det pratats om ett band som är tillbaka till tidigare sound (hur man nu definierar det när de låter så olika från gång till gång) men ingenting kunde vara mer fel.
Istället är detta album en logisk utveckling, ett koncentrat av ett band som spelat tillsammans väldigt länge. För även om de elektroniska preferenserna inte finns lika tydligt representerade som på de tre senaste albumen är de inte heller helt frånvarande. Precis som gitarrerna var närvarande på ”Ingenting” – trots stark kritik från personer som menade att de fått stryka på foten för synthar – återfinns ett mer modernt elektroniskt sound även på detta album, speciellt på spåret ”Beredd på allt” som känns lika radiovänlig som representabel på en nattklubb.
Tematiskt utgår albumet från en Egyptisk estetik, med gudinnorna Isis och Bast på omslaget (som dessutom förärats en egen låt) vilket också är genomgående för låtarnas produktion, speciellt på skivans andra halva. Där lyser starka experiment upp på musikhimmelen och för tankarna direkt till gammal Egyptisk kultur, på ett så välkonstruerat sätt att lyssnaren får känslan av att förflyttas inte bara psykiskt utan även fysiskt. Och även om jag personligen avfärdade dessa experiment som misslyckade samt ”platta och tråkiga” till en början växte de efter några genomlyssningar och övertygar därefter starkt såväl ljudmässigt som textmässigt. Vilket bara påvisar att man inte ska vara alltför snabb med att döma ut de ljud ens öra (och hjärna) inte direkt kan placera i fack med hög igenkänningsfaktor, utan att det nya måste få tid på sig att gro inom en efter att radikalt gjort upp med sin historia. Detta gäller speciellt det avslutande spåret ”Hänsyn”, men även resten av den andra halvan.
Om slutet är ett experiment i ljud är början ett experiment i form. Förstasingeln ”999” saknar som bekant traditionell uppbyggnad med verser och en övertydlig refräng. Vilket är ett spännande drag av bandet, men tyvärr fungerar det inte speciellt bra som öppning för albumet. Kanske hade det blivit bättre om den låten fått byta plats med den andra låten ”Petroleum”, även om det känns som en senare låt i den slutgiltiga listan. Men annars är det få detaljer som skaver, möjligtvis att vissa låtar känns väldigt korta och genomstressade på så sätt att de når sitt slut alldeles för snabbt och plötsligt. Dessa skavanker drar tyvärr ner på känslan av ett enhetligt album utan ger istället känslan av en samling låtar oberoende av varandra. Men som tur är finns det estetiska temat som ett sammetsband och håller ihop helheten tillräckligt övertygande.
Ända sedan bandets fjärde studioalbum (på svenska) ”Hagnesta Hill” har bandets sångare tillika låtskrivare och textförfattare Joakim Berg skrivit alltmer samhällskritiska texter och gett tydliga pikar åt till exempel klimathotet som inte tas på tillräckligt stort allvar. På Röd märktes det extra mycket, och med textrader som ”skyttegravar grävdes när någon annan byggde landet när vi sov // Nu är vi vakna men vi känner inte igen oss // De har rivit våra gator bränt ner lekplatserna” (”999”) och ”Jag förrådde min klass i en vallokal // Jag rev pyramiderna i konungarnas dal // Där är socialismen begravd” (”Isis & Bast”) känns det som Jocke tagit det hela till en helt ny nivå. Så pass mycket att jag skulle vilja kalla deras nya album för en nutida socialrealistisk skildring av samtiden, vilket jag även diskuterade med Joakim själv under den presskonferens bandet höll dagen innan skivsläppet (24 april 2012) där han förklarade sig med att han tänker extra mycket på vilken värld hans barn ska växa upp i som förälder och att det färgar av sig på hans textförfattande. Han tycker uppenbarligen det förekommer vissa tråkiga värderingar i samhället, vilket märks på flera utav låtarna. Så även om skivan saknar helhetskänslan från ”Du & jag döden” har den ändå någonting eget som intresserar nog. Så även om det inte är ett mästerverk till fullpoängare är det ändå gott nog så. Speciellt för bandet som får rum att utvecklas än mer …
Text: Fredrik Gertz
Du har väl inte missat vår rapport från presskonferensen med Kent?
Jag är synbarligen övertygad. Kent som vann melodifestivalen är en kvardröjsen dåga men uppdagas nu obogad; mörkret kan kännas i flera spår.
Må väl
Herrslott
Bra skriven recension, tackar!