Mumford & Sons, Utopia
Peace & Love 28 juni 2012
Betyg: 4
Efter att sångaren i Mumford & Sons, Marcus Mumford, brände sin hand och ställde in på Hultsfredsfestivalen fick Peace & Love några veckor senare chansen att boka bandet. Handen har läkt tillräckligt för att det brittiska bandet ska kunna uppträda i Borlänge. Det var ett lyckokast eftersom festivalen annars saknat ett tydligt toppnamn bredvid Rihanna. Och ingen kan vara besviken efter spelningen.
Bandet är som ett mer slipat The Pouges, fast utan drängfyllan på scen. Det är populariserad folkmusik med tydliga refränger och explosiva verser. Vissa kanske skulle kalla dem tråkiga, eller mer cyniska. Må så vara men de levererar musik som skickar rysningar längs ryggraden. Rysningar som förstärks av det klanderfria ljudet. Stort plus för ljudteknikernas jobb inför denna konsert. Den månghövdade publiken är också med från början och skrålar med i såväl verser som refränger.
Bandet är mästare på att bygga upp crescendon. Crescendon som passar en festivalpublik perfekt. Det känns fräscht och nytänkande. När de sedan, som i White Blank Page, i samma låt lyckas ta ner extasen till ett viskande igen smälter alla.
Det är också roligt när banjospelaren Winston Marshall precis som massor av andra utländska artister pratar om hur vackra svenskarna är, men genom att säga att tre fjärdedelar av männen han sett varit vackra. Responsen är inte lika klockren som när nåt annat band slentrianmässigt pratar om vackra svenska kvinnor. Tydligen är inte rockpubliken helt beredd att utmanas.
Gruppen kommer med en skiva i september och spelar flera låtar från den, samtliga i full klass med låtar som Little Lion Man, White Blank Page och I Gave You All som samtliga med stor förtjänst ges strålande bemötande från publiken. Kanske är mottagande lite mer tveksamt i början av låtarna, men bandet visar vilka publiktämjare de är när applåderna växer till slutet av låtarna.
Kanske skulle konserten tjänat på att vara lite mer tematiskt uppdelad. Många låtar liknar varandra i uppbyggnad och texttematik. Bandet försöker hantera denna problematik med lika annorlunda arrangemang jämfört med från skivan Sigh No More, varifrån lejonparten av låtarna kommer. Men de kan inte riktigt leverera de 90 minuter de har speltid. För att till fullo klara det måste konserten kunna ha olika delar. Nu är de få lugnare låtarna välkomna, men för korta avbrott i superröjet. En av konsertens höjdpunkter är en mer avskalad Timshel.
Men det är svårt att säga annat än att det är en succékonsert när man hör allsången till sista extranumret The Cave.
Text: Jens Lundberg
Foto: Emma Andersson
Fantastisk konsert!! Ännu bättre band! <3
Publiken var väl inte optimal. Håller med om att det egentligen var först i slutet när The Cave (för övrigt mindre bra musikvideo! Inte alls värdig låten!) spelades som adrenalinet verkligen började pumpa. Mumford och grabbarna levererade dock över förväntan från början till slut. Jag uppskattade även att de tackade alla som kommit från Hultsfredsfestivalen för att få se dem, och jag lider verkligen med dem som inte hade möjlighet att komma till P&L.