Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Linnea Axelssons Augustprisnominerade diktverk AEdnan får Svenska Dagbladets litteraturpris

by

AEdnan, ett 800 sidor tjockt epos på dikt, av Linnea Axelsson är en av årets Augustpris-nominerade böcker i kategorin skönlitteratur. Enligt kulturbloggens bedömning torde detta epost vara en av de som har största chans att ta priset. Hur det än går har Linnea Axelsson redan fått ett fint pris för Aednan. Hon har fått Svenska Dagbladets litteraturpris 2018.

Foto: Sara Mac Key
Eposet skildrar det moderna Sveriges framväxt och är hennes debut som lyriker. I boken skildrar hon tre generationer samer. Handlingen börjar med de tvångsförflyttningar som staten gav order om på 1920-talet.

Till Svenska Dagbladet säger Linnea Axelsson:
– Innan boken kom ut tänkte jag själv att det låg en risk i att kalla den här långa historien för ett epos, det skulle jag kunna få äta upp. Men då får man ju inte backa.

Litteraturkritik: Augustprisnominerade En shtetl i Stockholm

by

En shtetl i Stockholm
Författare: Kenneth Hermele
Utgiven: 2018-01
ISBN: 9789176811054
Förlag: Weyler Förlag

En shtetl är ett judiskt ord för en judisk by, eller en grupp av människor med judisk bakgrund som lever nära varandra i en storstad. Kenneth Hermele berättar i den självbiografiska romanen En shtetl i Stockholm om sin uppväxt i en Stockholm. Båda hans föräldrar kunde komma till Sverige och Stockholm och under andra världskriget och överleva Hitlers Nazi-Tysklands utrotning av det judiska folket, men de hade båda släkt och vänner som inte klarade sig lika bra. Kenneths föräldrar hann fly från polska Suwalki respektive Berlin strax före katastrofen tillsammans med mor- och farföräldrarna. Kenneth och hans bror lever med judar omkring sig och går i en judisk skola, där många av barnen har psykiska åkommor efter vad deras familj och släkt får genomleva.

Berättelsen är stark och jag lär mig mycket om att växa upp som judiskt barn i Sverige efter andra världskriget. Kenneth Hermele berättar, som jag upplever det, både ärligt och med stor värme. Han kan se både det positiva och negativa med sina föräldrar. Han lämnar ut många talande detaljer men ändå känner jag omtanken och kärleken mellan honom och hans föräldrar.

Kenneth och hans bror och föräldrar bor i en fastighet som kallas judehuset. Familjen umgås ed hans judiska släkt och föräldrar träffas på den ortodoxa synagogan på S:t Paulsgatan. Pojkarna går i den judiska skolan. Familjen lever helt enkelt i en judisk shtetl, ett samhälle mitt i samhället.

Boken har ingen kapitelindelning och är i stället indelad i tre delar, en om hans mamma, en om hans pappa och en om honom själv. Föräldrarna är väldigt olika. Mamman är en judisk ortodox kvinna som håller hårt på traditionen. Pappan är en betydligt mer sekulär judisk entreprenör som kämpar hårt och lyckas skapa en god ekonomi åt familjen. Kenneth är splittrad mellan föräldrarna. Som barn står han nära sin mamma men det judiska är för honom med ritualerna än någon genomträngande gudstro. Pappan hamnar lite utanför familjen som aldrig riktigt förstår hur stort det är att ha ekonomisk trygghet, tack vara pappans hårda arbete.

Det är intressant uppväxtskildring, både för att jag får en insyn i hur det var att växa upp i en judisk familj under 1950- och 1960-talet men också som en uppväxtskildring överlag. Kenneth Hermele har en starkt öga för detaljer. Det är nästan för mycket emellanåt. Dramaturgin, berättelsen, förlorar i fart och engagemang något för att han är alltför generös med detaljer.

Kenneth Hermele är ekonom och författare med ett tjugotal skrifter om utvecklingsfrågor bakom sig. Han bor och verkar i Göteborg. Detta är hans debut som berättare, och det är väl det som märks, att boken är mycket självbiografisk men inte lika skönlitterär.

Från Selma till Svetlana – Dramaten hyllar de kvinnliga nobelpristagarna i litteratur

by

Porträtt kvinnliga Nobelpristagare. Ill: Kristin Lidström

Den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur var Selma Lagerlöf år 1909 och den senaste var Svetlana Aleksijevitj år 2015. Under tiden däremellan har priset i tur och ordning gått till: Grazia Deledda (1926), Sigrid Undset (1928), Pearl Buck (1938), Gabriela Mistral (1945), Nelly Sachs (1966), Nadine Gordimer (1991), Toni Morrison (1993), Wislawa Szymborska (1996), Elfriede Jelinek (2004), Doris Lessing (2007), Herta Müller (2009) och Alice Munro (2013).

I år, när inget nobelpris i litteratur delas ut, har flera av de stora bokförlagen gått samman om att istället uppmärksamma priset genom att publicera verk av alla dessa fjorton kvinnor. I samband med detta bjuder Dramaten in till en kväll för att hylla och lyfta dem.

Ett pressmeddelande:
De medverkande författarna Athena Farrokhzad, Aris Fioretos, Agnes Lidbeck och Sara Stridsberg kommer bland annat att hålla var sitt tal till sin favorit bland pristagarna – vem det är avslöjas inte förrän på scenen. Från Dramaten medverkar skådespelarna Reine Brynolfsson, Irene Lindh, Hannes Meidal, Ingela Olsson, Nina Zanjani med uppläsningar ur de prisade författarnas verk. Kvällens moderator är Anneli Dufva. Livemusik av och med Annika Norlin.

Den historiska författarträffen ges inom ramen för Dramaten& i samarbete med Albert Bonniers förlag, Forum, Modernista, Wahlström & Widstrand, Ellerströms, Ersatz, Atlas och Norstedts.

Från Selma till Svetlana – Dramaten hyllar kvinnliga Nobelpristagare i litteratur, den 9 december på Lilla scenen.

Bokrecension: Människan är den vackraste staden av Sami Said – en av de starkaste av de romanerna som är nominerade till Augustpriset 2018

by

Människan är den vackraste staden
Författare: Sami Said
Utgiven: 2018-08
ISBN: 9789127155022
Förlag: Natur Kultur

Sami Saids nya roman, Människan är den vackraste staden, är helt klart en av de starkaste av de romaner som är nominerade till Augustpriset 2018. Det är en berörande roman som jag har svårt att tänka mig att någon kan läsa opåverkad och Sami Said har ett språk rakt igenom som drar in mig som läsare otroligt nära huvudkaraktären. Det går inte att värja sig.

De första sidorna var röriga eftersom det är full fart direkt och det är inte traditionellt skrivet utan vi släpps in i huvudet på huvudkaraktären som heter San Francisco (ja han har namnet efter den berömda amerikanska staden) och hans tankevärld. När jag landat i hans språk och sättet att skriva njöt jag och bara lät mig själv följa med. Det är som de franska surrealisterna fast mer begripligt.

San Francisco är en självutnämnd upptäcksresande från Afrikas horn, tillfälligt strandsatt i norra Europa. Pengarna är slut och gränserna har stängts. Tillvaron i det nya landet går ut på att hitta ett sätt att ta sig vidare. Till skimret, till Amerika kanske.

Han söker efter det papper som betyder en väg in till frihetslandet och gemenskap. Under sitt sökande möter han andra som längtar som han. Var och en har sin strategi. Manni sdelar ut reklam och är beredd att utplåna sig själv i jakten på papper. Richard, före detta Hussein, tror att män i kostym är ute efter honom. Isol har med ett vapen i väskan. Madam sköter om parken på ön efter sin framlidna man.
Och Yei är en vän som San Francisco tappat någonstans på resan och återfinner igen.

San Francisco är utan bostad, han har inga pengar och ingen familj. Han ringer vänner och bekanta och ber om ett lån och sedan går han till Western union och hoppas att någon ska ha skickat pengar. Där, i väntrummen på Western union, möter han andra människor med sedan öden som alla ska skicka eller ta emot pengar från det ”första landet” (som alltså inte kallas ”hemlandet”). Denna del av berättelsen är som en egen roman i romanen med symbolik och samtidigt en skildring av en parallell, global ekonomi.

Fakta om Sami Said:
Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen på olika ställen, bland annat Göteborg. Said debuterade med Väldigt sällan fin (2012) och är nu tillbaka med den Augustpris-nominerade romanen Människan är den vackraste staden .

Ur Sydsvenskans recension:
Det är en glädje att läsa honom. Romanen har ett tätt språk att sätta bo i, jag som läsare vill flytta in för gott. Var och varannan mening bär på livsvisdomar och ordlekande humor och språket skiftar i tilltal: går från poesi, till drama och vidare till action.

Ur Göteborgs-Posten:
Till romanens många förtjänster hör att de allegoriska läsningarna aldrig helt tar överhanden. Om och om igen tränger sig en verklighet fylld av pengabrist, rasism och undantagstillstånd på. Men det som gör romanen verkligt bra är att Sami Said vägrar att ta ställning mellan det meningsskapande ekvilibristiska språket som allting silas genom och en mer ”realistisk” bilden av världen.

Ur Aftonbladet:
Att börja läsa Sami Saids nya roman är som att presenteras för en fantasifull, impressionistisk och rätt speedad person. I stället för bruksprosans banala och väl inrepeterade hälsningsfraser vaknar jag till som ur en lång dvala och inser att det är en livs levande människa jag har framför mig, som dessutom har ett livs levande språk. Och att det är dags att skärpa sina sinnen. Så har det varit sedan Sami Said debuterade 2012 med prisbelönta Väldigt sällan fin – och så är det fortfarande.

Ur Expressen:
Med sin nya roman närmar sig Sami Said storheten hos P O Enquist och Mare Kandre.

Bokrecension: Slaget om Troja av Theodor Kallifatides – borde varit Augustprisnominerad

by

Slaget om Troja
Författare:Theodor Kallifatides
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789100173715
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 200

Att det här mästerverket inte blev Augustpris-nominerat i år är, faktiskt, en skandal. Theodor Kallifatides roman väver samman Homeros berättelse ur Iliaden om belägringen av Troja med några människor i en liten grekisk by som var ockuperad av Nazi-Tyskland under andra världskrigets sista år.

När bomberna viner tar byns skolfröken undan barnen och berättar för dem om när Hektor och de andra trojanerna försvarade sin stad mot Agamemnon, Akilles och Menelaos som ville inta staden och hämnas att Menelaos hustru, den vackra Helena, rymt till Troja med sin älskare Paris. Striderna är blodiga och den som inte hatar krig efter att ha hört denna berättelse har ett hjärta av sten.

Kallifatides skriver så skickligt. Språket flyter fram, bubblar fram, utan hinder av pretentiösa tillkrånglade ordvändningar. När något flyter på så, till synes utan ansträngning: då kan vi vara säkra på att det ligger en mästare bakom. Det är som när en skicklig höjdhoppare flyger över ribban – det är som om han eller hon gör det utan ansträngning. Då ligger det mycket träning och skicklighet bakom.

Låt dig dock inte luras av att berättelsen flyter på enkelt och okomplicerat. Den har en djup, på flera niåver. Det är mycket som sägs mellan raderna. En stark skildring, av många, är när en tysk officer blir dödad av tre motståndskämpar varav en kunde fly. För att tvinga den grekiska befolkningen att ange vem den motståndskämpe är som flydde ska de tyska ockupanterna döda tre slumpvis utvalda män av grekerna varje dag tills motståndskämpen fångats in. Så grymt är krig, trots att de inblandade grekerna och tyskarna lever så nära varandra i vardagen.

Den grekiska byns invånare tvingas leva så nära inpå de tyska soldaterna. Borgmästaren sitter till och med på samma cafe som tyskarnas chef. Så kan vardagen fortgå trots att dessa människor är i krig med varandra.

Romanen är, precis som Homeros Iliaden, en skildring av krigets och dödandets vansinne men den handlar också om kärlek och passion och om patriarkatet. Det patriarkala samhällssystemet bär ansvar för krig och strider. Den sköna Helena var gift med Menelaos med blev förälskad i Paris. Ett helt folk, akajerna, kunde gå i krig för mannens rätt att äga sin hustru.

Berättarjaget i romanen är en tonårspojke, snart sexton år, som observerar vad som händer och reflekterar. Varje dag går han till skolan tillsammans med Dimitra, den flicka han känt sedan barnsben och som omgivningen förväntar sig att han ska gifta sig med. Men nu har han blivit förälskad i skolfröken. Han förstår att den kärleken en omöjlig och han förstår och ser att skolfröken också är förälskad men inte i honom och i något ännu mer förbjudet. Romanen har så mycket som inte sägs rent ut men som berättas på ett enastående sätt mellan raderna.

Romanen har ytterligare minst ett spår, som handlar om författande, om poesi och litteratur – hur viktiga dessa är, hur de kan få oss att överleva under de mest vidriga former.

Denna roman är bara på 200 sidor men oj vad mycket den rymmer. Den borde blivit årets Augustpris-vinnare.

Fakta om författaren:
Theodor Kallifatides föddes i Grekland 1938 och flyttade till Sverige 1964. Efter diverse arbeten blev han lärare i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet mellan 1969 och 1972. Därefter var han chefredaktör för Bonniers Litterära Magasin fram till 1976. Sedan dess har han vid sidan av sitt författarskap medarbetat i tidningar och tidskrifter samt översatt författare som August Strindberg, Ingmar Bergman och Lars Norén till grekiska och Giannis Ritsos och Mikis Theodorakis till svenska. Sina egna böcker har han skrivit om på grekiska.

Han har utgivit ett trettiotal skönlitterära verk. Flertalet av dem är översatta till främmande språk, bland annat engelska, franska och tyska.
Genom åren har Theodor Kallifatides tilldelats ett stort antal priser, bland annat Stora romanpriset 1982, Carl Eldh-priset 1987, Stockholm stads hedersstipendium 1988, Karin Boye-priset 2000, Stina Aronssons pris 2002 och Signe Ekblad-Eldhs pris 2008.