• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Folkoperan

Don Quijote på Folkoperan – helt underbar

27 september, 2018 by Rosemari Södergren

Don Quijote
Musik Jules Massenet
Libretto Henri Cain
Regi Carl Johan Karlson
Svensk översättning Mira Bartov
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Koreografi Ambra Succi
Mask och peruk Therésia Frisk
Orkesterarrangemang Anders Högstedt
Föreställning som recenseras: 26 september 2018

En underbar föreställning där tiden flyger iväg. Där är inte en död sekund. En hyllning till fantasin och alla som vågar drömma, som vågar vara sig själva, hur löjliga vi än må tyckas vara. Scenografi och kostymer är färgsprakande, det är vackert och originellt, musiken går inte att motstå och sångarna och dansarna är imponerande.

Regissören Carl Johan Karlson berättar i programbladet att de sceniskt inspirerats av Gustave Dorés klassiska illustrationer (precis som Massenet gjorde när han skrev musiken) men också hittat inspiration från Madonnas musikvideos och av Tom av Finland. Denna kombination fungerar perfekt: det är färgsprakande och både modernt och tidlöst. Föreställningen känns både nutida och förbinder vår nutid med mänskligheten genom tiderna. Vi är inte så olika varandra, vi människor av idag och människorna för fyrahundra år sedan då Cervantes skrev berättelserna om Don Quijote som stred mot väderkvarnar.

Jag älskar denna föreställning och mest av allt har jag fallit för den oemotståndliga Sancho Panza, framförd helt enastående av Marcus Jupither.

Rollen som Don Quijote görs av Lars Arvidson som haft oturen att få en besvärlig halsåkomma precis till premiären, som därför ställdes in. Föreställningen som recenseras här medverkade han i på scen, men utan att sjunga. Sjöng rollen gjorde Johan Schinkler, som sjöng rollen från orkesterdiket, vilket han gjorde mycket bra. Jag är imponerad över hur samspelta de två delarna av Don Quijote ändå var, hur Arvidson agerade som om han sjöng och hur Schinkler kunde sjunga så väl tajmat med Arvidsons munrörelser. Fast det är klart att det märktes och blev lite konstigt, men det fungerade. Båda ska ha gott betyg för hur de hanterade denna situation.

Don Quijote bygger på Cervantes roman om den passionerade riddaren Don Quijote som misslyckades med det mesta men själv trodde han besegrat de mest hiskeliga motståndare när han egentligen slogs med väderkvarnar. Eller gjorde han det? Regissören har gjort Don Quijote begriplig. Han har något av var och en av oss som någon gång känt passion för några goda ideal. Han rider runt i världen tillsammans med sin assistent Sancho och kämpar för att hjälpa de som har det svårt. En dag träffar han Dulcinea, en vacker ung kvinna som har en lång rad av beundrare. Don Quijote tar på sig uppdraget att hämta hennes juvelprydda smycke som tagits av rövare. Han får för sig att när han gjort detta ska han få gifta sig med Dulcinea.
Hon däremot gav honom uppdraget mest på skoj. Hon lever för att njuta av livet så länge hon är ung och vacker. Hon har inga planer på att gifta sig med någon. Det är en tydlig krock mellan två människors livstilar och förväntningar. Det är något många kan känna igen idag också. Vi människor är inte så annorlunda än på Cervantes tid.

Regissören Carl Johan Karlson säger om honom: Hans bottenlösa tro på kärleken och människan gör att han ses som dåraktig. Han blir därför lätt att avfärda, men det är just den där fräckheten, passionen och hängivenheten till det han föresatt sig som gör honom intressant.

Ska du bara se en opera i år: se Don Quijote på Folkoperan.

I rollerna

Don Quijote: Lars Arvidson
Sancho Panza: Marcus Jupither
Dulcinea: Katija Dragojevic
Juan: Markus Pettersson
Rodrigues: Joaquín Muñoz
Pedro: Heddie Färdig
Garcia: Julia Andersson

Dansare: Davio DI, Jennifer Pacaanas, David Sigfridsson, Malin Wikner
Korister: Arash Azarbad, Magnus Billström, Karin Kjellgren, Matilda Wahlund

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Recension, Scenkonst

Recension av opera: Salieri vs Mozart på Folkoperan – underhållande, tankeväckande komedi och tragedi

15 februari, 2018 by Rosemari Södergren

Salieri vs Mozart
Regi Tobias Theorell
Urpremiär 14 februari 2018 på Folkoperan, Stockholm

Två kortare operor sätts ihop till en föreställning, i två akter med en paus emellan. Första akten går i komedins tecken och den andra i tragedins. En underhållande, lättillgänglig, musikaliskt snyggt framförd berättelse om kreativitet, om förtärande avund och dåligt självförtroende. Eller med Folkoperans ord:
Salieri vs Mozart handlar om förgörande avund och ovilja att släppa ifrån sig makt och ära men även om kollektiv kreativitet, lekfullhet och skaparkris. Föreställningen, som rör sig mellan realism och surrealism, är både en mörk tragedi och en lättsam komedi.

Foto samtliga bilder: Markus Gårder

Att jag definierar uppsättningen som lättillgänglig betyder att jag menar att den är lätt att se på. Det är en opera som något större barn mycket väl kan följa med på. Om du har en tioåring i din närhet som du vill introducera för opera är det här ett lämpligt val. Den är lätt att förstå, den är komisk, den är allvarlig, den har bra musik och med knappt två timmar är den lagom lång för den som inte är van vid tre-timmarsföreställningar. Jag ger högt betyg också till samtliga fyra medverkande sångare och orkestern som sitter på scenen. Redan musiken och sångerna och ariorna är värda utlägget för biljetten.

Den som har sett Miloš Forman hyllade film Amadeus känner till den legendariska berättelsen om den italienske kompositören Antonio Salieri som är avundsjuk på sin unga rival, Mozart. Filmen fick bland annat åtta Oscarspriser.

Föreställningen börjar i den uppburne hovkompositören Salieris ateljé som går i den kreativa färgen lila. Salieri är så bra spelad av Loa Falkman. Han sitter och tänker på sitt liv och sitt konstnärskap och han ser sig själv som medioker i jämförelse med Mozart. Salieri får oftast kämpa med sitt komponerande, han skriver och skriver om. Han har ända sedan barnsben älskat musik och konst och har kämpat för att ta en plats. I Salieris ögon är Mozart ett geni som kan skapa lättsamt och utan att anstränga sig. Mer och mer förmörkas Salieris sinne av avundsjuka gentemot Mozart. Men det är vad andra akten handlar om. I den första akten får vi se Salieri tänka tillbaka på framför allt den gång när han skrev en opera på fyra dagar, ett beställningsarbete.

Arbetet med att skapa en opera på fyra dagar är framfört roligt, komiskt, absurt, satiriskt och innehåller en hel del drift av klassiska operaklichéer. Av och till sanslöst roligt, härligt avspänt och respektlöst. Vad väger tyngst? Är det musiken eller texten? Tradition eller nyskapande? Och vad händer när det plötsligt kommer en avdankad operaprimadonna som vill ge sin syn på saken?

Föreställningen som regisseras av Tobias Theorell bygger på en unik sammansättning av de båda enaktarna Mozart och Salieri av Nikolai Rimskij-Korsakov och Prima la musica e poi le parole av Antonio Salieri.

Något som inte kom fram i föreställningen är att Mozart må ha varit ett musikaliskt underbarn och kunde ha lätt att skapa musik, men han hade långt ifrån något lätt liv och hade många sjukdomar och han dog  ung. I dagens värld med snabba sociala medier är det lätt att människor ser andras uppdateringar om hur fint och lyckligt allt är – men hela sanningen får vi sällan se. Alla möter smärtsamma saker i sina liv, olyckor och motgångar. Det var så med Mozart också. Hans liv var inte någon dans på rosor.

Mozart begravdes i en allmän grav  på S:t Markuskyrkogården och begravningen var mycket enkel.  Tio år efter Mozarts död grävdes området där han begravts upp, för att ge plats för nya gravar. Att Mozart begravdes i en massgrav med andra kroppar har gjort att det varit omöjligt att fastställa vad som orsakade han död.

Han led under sitt liv av ett stort antal sjukdomar, till exempel svåra depressioner, olika streptokockinfektioner, gulsot och svåra tandbölder. Han låg tidvis i koma, förlorade vikt, hade svår toxemi, tyfoidfeber, olika virusinfektioner, kraftiga kolikanfall med våldsamma kräkningar och reumatisk feber och ledinflammationer som följd av infektionen, kronisk glomerulonefrit och polyartrit (smärtsamma svullnader i fötter och händer) och förlamning i ena sidan av kroppen. Han led av vattusot på grund av kroniskt nedsatt njurfunktion. Den troligaste orsaken till Mozarts död är en svår influensaepidemi som drabbade Wien hösten 1791.

Fakta om uppsättningen:
Tobias Theorell regisserar  de båda enaktarna Mozart och Salieri av Nikolai Rimskij-Korsakov och Prima la musica e poi le parole av Antonio Salieri. Jonas Forssell står för idé och musikaliskt arrangemang och Agnes Östergren är scenograf och kostymör. I rollen som Salieri ser vi Loa Falkman och i rollen som Eleonora ser vi hovsångerskan Hillevi Martinpelto och i de övriga rollerna återfinns Jesper Säll och Frida Österberg.

Mozart och Salieri skrevs av Nikolai Rimskij-Korsakov 1897, efter Aleksandr Pusjkins versdrama från 1830. I den får vi följa relationen mellan kompositörerna Antonio Salieri och Wolfgang Amadeus Mozart, en relation som byggde på kreativitet och avundsjuka och slutade i giftmord. Den legendariska historien om Salieri och Mozart är sedan tidigare känd från Miloš Formans åttafaldigt Oscarbelönade film Amadeus, från 1984.

Prima la musica e poi le parole (Först kommer musiken och sedan orden) av Antonio Salieri med libretto av Giovanni Battista Casti uppfördes första gången 1786 i Wien och debatterar betydelsen av musik och drama i opera.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Recension

Folkoperan: Turandot – En opera om gränslöst begär

19 september, 2017 by Lotta Altner

Turandot
Musik Giacomo Puccini
Libretto Giuseppe Adams, Renato Simoni
Svensk text Tobias Ringborg (efter Sven Lindström)
Regi Mellika Melouani Melani
Musikalisk ledning Marit Strindlund
Dirigent Marit Strindlund/Alice Farnham
Scenografi Hanna Reidar
Ljus Patrik Bogårdh
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask & Peruk Therésia Frisk
Koreografi Tove
Dramaturgi
Premiär 18 september 2017
Recensionen är från premiär med den första uppsättningen av sångare/aktörer/statister mm

Om du befinner sig i nybörjarns värld operamässigt kommer du att behövde du lite hjälp på traven för att hänga med. I den här uppsättningen får man inte speciellt mycket hjälp med alla nödvändiga sinnesintryck, vilket förutsätter att man vågat ta reda på lite mer om Puccini och Turandot. Gör dock ingen djupdykning och fastna i tidigare sångare som Jussi Björling eller Birgit Nilsson. Varje uppsättning har sin charm och varje tidstyp är till för sitt eget syfte.

Vi får dessutom bevittna en blandning av historiska platser som både härleder till Kina och Thailand nära inpå utan att man för den skull riktigt förstår hur det är möjligt eller ens nödvändigt. Din bästa tillgång kommer att vara fritt tänkande och att inte låsa sig fast vid självklarheter.

Kvällens största styrka och glädje ligger i sånginsatserna. Musiken och sången följer harmoniska och intensiva övergångar på ett känslo gripande sätt som får huden att resa ragg och ögonen att tåras. Jag gråter och känner trots att jag inte alltid förstod dramatiken i operas ord eller ageranden – det är sången och musiken som krupit sig innanför utan att jag helt förstår varför. Kanske som när man blir kär och med ord inte kan förklara varför. Man bara känner för att man kan helt enkelt inte kan låta bli.

Idéen om att gestalta en liten Turandot som inte sjunger, utan enbart är arg och slåss ger huvudrollsinnehavaren en klatsch i rätt riktning och ger hennes karaktär ett lyft som jag inte tror att jag hade kunnat vara utan. Annars är hon mestadels obehaglig och jag förstår inte alls varför prinsar vill offra sina liv för henne. Den lilla flickan i henne ger mig dock en förförståelse och någon form av sympati med den iskalla drottningen som dödar älskare på rad för att de inte kan lösa de tre gåtorna de får.

Varför Calaf blir helt betagen av Turandot, trots att han vet om offren före, är mig helt obegripligt manusmässigt (bortom realismens faktum att man inte borde bli förtjust i en massmördare). Det sägs att ”han slås av hennes uppenbarelse”. Jag hade velat se honom förhäxas, förtrollas, få en ordentlig smäll i huvudet, visa gränslöst begär eller blir lockad på något vis av en kvinna som ingen skulle kunna säga nej till. Tyvärr hjälper inte heller scenografin till för att skapa någon form av dunkelhet eller mystik för att göra det sagomässigt troligt att Calaf skulle vilja våga ta chansen att få gifta sig med Turandot. Sannolikheten och även då i operan, visar att män försökt men offrats utan att hon tvekat att döda dem. Allt är möjligt när känslorna slåss till, men jag hade behövt uppleva hennes storhet på något vis. Däremot är det helt fantastiskt när Calaf är villig att bryta deras överenskommelse att få gifta sig med henne när han vinner vadet, eftersom ”jag vill att du ska brinna av kärlek”. Han tänker inte tvinga sig på henne. Det är äkta kärlek. Turandot blir något mjukare i sin framtoning.

Rollkaraktären Liù är slavinnan som utan att blinka offrar sin heder och sin kärlek för Calaf. När jag tänker på hennes förmåga att fysiskt uttrycka sin kärlek scentekniskt, förstår inte jag varför Calaf inte hyser starkare känslor för henne. Hans beteende är snarare föraktfullt. Det hjälper inte heller att kvällens operasångare/aktör är strålande i sin roll som Liù. Hon behärskar sångtekniken, har rösten, utstrålningen och ett tydligt kroppsspråk som driver handlingen framåt. Hennes insatser står ut som en ensam röd blomma i en bukett.

Prinsar och Sirener gör mig ibland något obekväm under kvällen. Lättklädda människor måste ha ett starkt syfte för att man ska kunna accepter deras utsatthet. Jag förstår exempelvis inte syftet med att en mördad prins ligger på golvet i nästan en hel akt och mot slutet mer eller mindre används som kudde på en bordell. Jag fryser med honom och hans ungdom gör utsattheten allt för stor. Jag vill gå upp på scen och lägga en filt över honom och säga att allt kommer att ordna sig.
Sirenernas syfte i föreställningen känns också som ett försöka att avdramatisera könstillhörighet och göra det möjligt för män att vara intima med kvinnor utan att kvinnor exponeras. Uppsättningen har tolkat de grekiska sirenerna till dubbel könade varelser istället för kvinnor med hälften fågelkropp. Männens exponering med kvinnlighet gör inte att min inlevelseförmåga mår bättre. Alla ser dessutom att det är män som försöker vara ansiktslösa kvinnor, som andra män ska kunna utnyttja sexuellt. Men eftersom de flesta männen som har intimt starka relationer på scen inte har problem med att visa någon typ av bisexualitet, finns det inte heller någon anledning till varför unga män ska vara mer eller mindre nakna på scenen spelandes kvinnor. Jag tror att man försöker skapa kittlande spänning, som jag dock inte känner någonstans. Jag får enbart en obehaglig känsla av pedofili.

Det är inte allt för ofta som en opera slutar så här oblodigt d.v.s. att så många får leva lyckligt i alla sina dagar. Till en början hade Puccini tänkt sig att alla skulle få överleva, men i sista stund bestämdes att slavinnan skulle offra sig för att öppna upp för möjligheten till kärlek mellan Calaf och Turandot. Kanske ligger det något vackert i det, även om jag ska erkänna att det känns som en vanlig lösning i mycket, att kvinnor ska offra sig för män för att dramatiken ska nå sitt klimax. Men det är fantastiskt vackert när Calaf får Turandot att våga älska honom och sjunger ”…mina kyssar bryter nattens tystnad när du blir min”. Jag hoppas bara att de är lite tacksamma och håller ihop, eftersom någon annan gett sitt liv för deras kärleks skull.

Medverkande
Turandot AnnLouice Lögdlund/Åsa Thyllman
Calaf Mathias Zachariassen/Kjetil Støa
Ping Anton Eriksson/Olle Persson
Pang Wiktor Sundqvist/Jesper Säll
Pong Fredrik Strid/Markus Pettersson
Liù Henriikka Gröndahl/Albin Isufi
Timur Markus Schwartz/Gunnar Lundberg (fr o m November)
Altoum Ulrik Qvale
Mandarin Linus Flogell
Lilla Turandot Viva Ö Lyngbrant, Mira B Stahlhammar, Estelle M Wikenfors
Strupsångare Girilal Baars

Kör Arash Azerbad, Magnus Billström, Linus Flogell, Joel Forsström, Kaj Hagstrand, Alexander Hedin, Karin Kjellgren, Ulrika Nilsson, Ulrika Skarby, Erika Tordéus, Ulrik Qvale, Margaretha Westerlind
Kormästare Love Larsen

Vakter/Prinsar/Sirener Girilal Baars, Viktor Dahl, Ruben F Hultberg, Yingchou Han, Jakob Hesselberg, Armin Kemura, James Kirby, Simon Lundvall, Tj Miansangi, Mattias Ng, Alessandro Parella, Theo Silfverhjelm, Lova Z Elfström

Arkiverad under: Recension Taggad som: Folkoperan, Opera, Turandot

Förklädd gud – något av det bättre jag sett på Folkoperan på sistone

16 februari, 2017 by Redaktionen

Förklädd gud
Text Hjalmar Gullberg
Musik Lars-Erik Larsson Lelo Nika (trad)
Regi/filmkoncent Malin Stenberg
Musikalisk ledning Marie Rosenmir
Dirigenter Marie Rosenmir Lone Larsen
Scenografi/ljus/filmkoncept Hanna Reidmar
Foto Erik Henriksson
Klippare Isak Lindberg
Koreografi Örjan Andersson Anders Butta Börjesson
Premiär på Folkoperan, Stockholm, 15 februari 2017

Förklädd gud med eu-medborgare och dragspel. Ärligt talat var jag lite skeptisk till upplägget, rädd som jag är för tilltal som skriver publiken för mycket på näsan. Men så spänner jag av, låter mig intas av verket, lyssnar och smälter. Främst på grund av den musikaliska upplevelsen.

Det finns en anledning till att förklädd gud är ett av de mest älskade verken som sätts upp i kyrkor och konsertlokaler i landet. Av Lars Erik Larssons verk är det hans lyriskt nordiskt klingande kompositioner som främst har överlevt, trots att stilen sågs lite över axeln av dåtidens kulturelit som föredrog atonalt och tolvtonsteknik. Verket är slitstarkt och har man bara kompetenta musiker och sångare är det nästan omöjligt att misslyckas. Och folkoperan levererar. Orkester och körer framför musiken sublimt och mäktigt men utan åthävor som gör att den går rakt in. Det enda minuset är att akustiken inte riktigt räcker till för att stråkarna ska göra sig fullt ut. Sopranen Sanna Gibbs var förresten en överraskning. Hon lyckades sjunga arian ”Vad faller över träden för silverglans” – på ett skönt och okomplicerat sätt vilket inte alltid är fallet.

Men att kalla folkoperans uppsättning för Förklädd gud är lite missledande, i alla fall om man tror att det är Larsson-Gullbergs verk man ska få höra. För uppsättningen innehåller lika mycket serbisk-rumänsk dragspelsmusik. Mellan varven får vi höra den fantastiska dragspelsvirtuosen och kompositören Lelo Nika framföra folkmusik och egna kompositioner, följsamt ackompanjerade av orkestern. Ett experiment i folkoperans anda som här fungerar väldigt bra. Den medryckande, eleganta och suggestiva folkmusiken kompletterar Larssons svala nordiska vemod. Det visualiseras också på scenen på ett möjligen ofrivilligt komiskt sätt där medlemmar ur kören släpper loss i romska danser; ett försök av oss ”oss kyliga och tröga” att bli lite härligt osvenska
.
Och romerna? De närvarar både på scen och på film i bakgrunden där de berättar om sina livsöden. De symboliserar förstås de som inte är sedda, men som lika gärna kan vandra på jorden, sida vid sida vid dig, som en gud förklädd. Som går förbi dig, fast din blick är slö. Hjalmar Gullbergs tema i sin diktsvit är att det gudomliga finns i allt och oss alla, bara vi skärper våra sinnen. Det är ett budskap som både är tidlöst och trösterikt. Helheten fungerar faktiskt oväntat bra i en uppsättning som lyckas navigera väl utan att knäppa på näsan. Det känns direkt och ärligt och är faktiskt något av det bättre jag sett på Folkoperan på sistone.
Text: Ulrika Sandhill

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Folkoperan, Förklädd gud, Scenkonst

​Satyagraha – höstens cirkusopera har premiär på Folkoperan 14 september

15 augusti, 2016 by Redaktionen

Foto: Patrik Bogårdh
Foto: Patrik Bogårdh

Den 14 september 2016 blir det Sverigepremiär för Philip Glass opera Satyagraha på Folkoperan. I centrum står den indiske andlige ledaren och människorättsaktivisten Mahatma Gandhi. Satyagraha på Folkoperan görs i samarbete Cirkus Cirkör och regissör är Tilde Björfors.

Ett pressmeddelande berättar:
Operasångare och cirkusartister möts på Folkoperans scen, i en hisnande cirkusopera med två sångarlag, där gravitationen upphävs och allt kan hända. Verket från 1979 innehåller scener ur den unge Gandhis liv i Sydafrika. Det var då han upptäckte Satyagraha, sanningens väg, det som skulle bli början på det vi kallar civilt motstånd. Gandhi kom att bli en av världens mest kända personer inom icke-våldsrörelsen.

Regissören Tilde Björfors är grundare av Cirkus Cirkör och dess konstnärliga ledare. Hennes tidigare verk Were it like a crown, Knitting Peace, Borders och Limits behandlade ämnen som fred, gränser, risker och möjligheter. Tolkningen av Satyagraha bygger vidare på dessa teman men går ett steg längre genom att våga tro på en fredlig väg.

-Gandhi spann för att få Indien självförsörjande och den tråden stickar vi nu vidare på från Knitting Peace.
Philip Glass har inte skrivit en opera som beskriver Gandhi eller hans liv utan en opera där man istället upplever Gandhi. Därför ser jag cirkusens styrka att tillsammans med musiken fysiskt uttrycka detta, säger Tilde Björfors.
Kompositören Philip Glass är sedan sjuttiotalet en av USA’s mest framstående tonsättare. Hans musik får ibland etiketten minimalism, men är mäktig och suggestiv, ofta med en närmast hypnotisk kraft. Genom sin rika filmmusikproduktion, världsturnéer med sin egen ensemble och samarbeten med artister som David Bowie och Laurie Anderson har han en stor beundrarskara världen runt.

För första gången i Sverige får vi uppleva Satyagraha i en version som liksom Glass musik upphäver tid och rum. Som scenograf återvänder Dan Potra, som senast låg bakom succén Hoffmanns äventyr på Folkoperan.

Satyagraha, en opera i tre akter av Philip Glass, musik av Philip Glass, sångtext: Constance de Jong (efter ”Bhagavad Gita), libretto av Philip Glass och Constance de Jong. ©1980 Dunvagen Music Publishers Inc. Används med tillstånd.

Orkesterarrangemang: Anders Högstedt, regi: Tilde Björfors, musikalisk ledare: Matthew Wood, dirigenter: Matthew Wood, Alice Farnham och Marit Strindlund, scenografi & kostym: Dan Potra, ljus: Patrik Bogårdh, videoscenografi: Visual Relief, koreografi: Cecilia Roos, mask & peruk: Therésia Frisk, dramaturg: Magnus Lindman.

Sångare: Gandhi: Leif Aruhn-Solén/Thomas Volle, Miss Schlesen: Lisa Carlioth/Sibylle Glosted, Mrs Naidoo: Hanna Fritzson/Paulina Pfeiffer, Kasturbai/Mrs Alexander: Els Mondelaers/Karolina Blixt, Mr Kallenbach/ Arjuna: Anton Eriksson/Lars Johansson Brissman, Parsi Rustomji/Krishna: Lars Arvidson/Johan Schinkler.

Cirkusartister: Magnus Björu, Aino Ihanainen, Oscar Karlsson, Sarah Let, Alexander Weibel Weibel.

Folkoperans kör och Folkoperans orkester.

Premiär 14 september 2016. Spelas hela hösten på Folkoperan.

Arkiverad under: Scen Taggad som: cirkusopera, Folkoperan, Satyagraha

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 9
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Delikat avskalade tolkningar genererar stunder av magi – Second Time Around med Ulla Fluur

Ulla Fluur Second Time … Läs mer om Delikat avskalade tolkningar genererar stunder av magi – Second Time Around med Ulla Fluur

Tv-serien The Shards får originalmusik av Troye Sivan, Leland och Hayes Warner

Den Grammy-nominerade popartisten Troye … Läs mer om Tv-serien The Shards får originalmusik av Troye Sivan, Leland och Hayes Warner

The Odyssey slår rekord

The Odyssey gör årets största premiärdag … Läs mer om The Odyssey slår rekord

Kollektivet Stolt intar Prideveckan den 31 juli – etablerar en plattform för nyskriven queer scenkonst

Alexander Jönsson och Erik Forsström, … Läs mer om Kollektivet Stolt intar Prideveckan den 31 juli – etablerar en plattform för nyskriven queer scenkonst

Knåpas med finess till dynamiskt komp – Jazz Diary av Tomas Janzon

Tomas Janzon Jazz … Läs mer om Knåpas med finess till dynamiskt komp – Jazz Diary av Tomas Janzon

Filmrecension: Odysséen – välgjord på alla plan, men kanske för väl genomförd

Odysséen Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Odysséen – välgjord på alla plan, men kanske för väl genomförd

Filmrecension: Vaiana: Live Action, lång och ointressant axelryckning

Vaiana: Live Action Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Vaiana: Live Action, lång och ointressant axelryckning

Kontemplativ kammarjazz där första ledet i genren betonas – Memento av Marilyn Crispell/ Anders Jormin

Marilyn Crispell/ Anders … Läs mer om Kontemplativ kammarjazz där första ledet i genren betonas – Memento av Marilyn Crispell/ Anders Jormin

Konsertpianisten Staffan Scheja och gitarristen Jacob Kellermann spelar på Scensommar på Artipelag

På lördag den 18 juli 2026 under … Läs mer om Konsertpianisten Staffan Scheja och gitarristen Jacob Kellermann spelar på Scensommar på Artipelag

Grattis Donnez: Årets dansband 2026

Donnez från Perstorp har utsetts till … Läs mer om Grattis Donnez: Årets dansband 2026

Datingappar får underkänt

Enligt Internetstiftelsens senaste … Läs mer om Datingappar får underkänt

Japansk shinobue möter svenskt piano i Grünewaldsalen

Den 23 september 2026 presenteras Prayer … Läs mer om Japansk shinobue möter svenskt piano i Grünewaldsalen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in