Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: En annan Håkan – djuplodande, vacker, ärlig och ger hopp

by

En annan Håkan

En annan Håkan
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 mars 2026
Regi och manus Joel Segerdahl

En djuplodande vacker film om en man som vågar vara sig själv. En mycket personlig film som låter oss komma ovanligt nära Håkan Hägg som är gatumusiker som sjungit på Göteborgs gator i mer än 40 år. Filmens regissör Joel Segerdahl har fått komma mycket nära denna Håkan och fått honom att öppna sig och berätta mycket om sig själv. Det är personligt, nästan på gränsen till privat – men det känns både viktigt och starkt berörande. Ordet ”berörande” kan bli ett slitet uttryck, men det går inte att undvika just nu. Håkan Hägg har mer eller mindre vigt sitt liv åt att stå i gathörn i Göteborg och sjunga och tala till människor som går förbi.

Vi får följa Håkan genom barndomen, och till den han är idag. Han har en personlighet som sticker ut. Redan som barn blev han special-behandlad. Om det var bra eller inte kan nog ingen svara på idag. Men det är tydligt att han inte är som genomsnittet. Han är en välkänd karaktär i Göteborg där han står och sjunger och ofta cyklar gatorna fram och pratar med sig själv. Ibland bestämmer han sig för att det är dags att ge sig av ut i världen. Han tar med en påse i handen och hoppar på tåget ut i Europa. Ibland tar pengarna slut och han får sova ute. Jag misstänker att han inte alltid blivit väl behandlad av vakter eller polis när han sovit ute.

Just nu visas ett par filmer som varnar på olika sätt för den utveckling som sker i västvärlden idag där människor kan bli illa behandlade av vakter, polis och åklagare om de sticker ut. Den brittiska filmen ”I Swear” bygger på verkliga händelser och handlar om en ung man som har Tourettes syndrom och tvångstankar – och som under uppväxten blev mycket illa behandlad av både skola och polis. En annan skrämmande film är ”Två åklagare” som utspelas under Stalineran men som har skrämmande likheter med Sverige idag där vakter, polis och åklagare på samma sätt håller ihop och det är omöjligt för en svag människa att få rätt gentemot de krafter som har monopol på att utöva våld.

Denna dokumentär, ”En annan Håkan”, ger dock hopp om att människor kan få vara unika och inte behöver passa in i den vanliga mallen. Även om Håkan Hägg mött svårigheter i sitt liv sprudlar han oftast av positiv energi och dokumentären har en vacker och hoppfull ton. En göteborgare som också heter Håkan är välkända Håkan Hellström som uppmärksammar Håkan Hägg och bjuder in honom till att vara Håkan Hellströms förband på utsålda Ullevi konserter, och så blir det.

Det verkar som att många göteborgare tagit Håkan Hägg till sitt hjärta. Jag funderar på om det skulle vara möjligt i Stockholm. Är Göteborg lagom stort/litet för att det ska fungera att sticka ut, att inte vara som alla andra, att behöva passa in i som medelvärdet lagom som ofta krävs.

Dokumentären En annan Håkan ger samtidigt hopp: kanske för att det är just i Göteborg det händer?

Efter premiären i Göteborg den 24 mars 2026 kommer En annan Håkan att visas på biografer runt om i landet. En annan Håkan är Joel Segerdahls långfilmsdebut för bio. Segerdahl är tidigare nominerad till Kristallen för tv-dokumentären Fotbollsbomben – det osannolika attentatet och dokumentärserien Leriga Rötter.

Filmrecension: I Swear – rolig, varm och helt överväldigande

by

I Swear

I Swear
Betyg 5
Svensk bioprmiäe 27 mars 2026
Regi Kirk Jones

Så många känslor och tankar far runt inom mig. Jag är helt överväldigad. Tagen. Det är en film jag hoppas kommer att visar runt om i Sverige, på polisstationer, på skolor, på utbildningar för blivande vakter, för åklagare som tyvärr många gånger ställt oskyldiga inför rätta för att åklagare av princip inte står emot förtryckande vakter och poliser sida. En film jag hoppas blir obligatorisk att se för alla som går på Polishögskolan.

John Davidson växte upp i en mindre ort i Skottland. Han var en populär brittisk fjortonåring med bra betyg när hans liv helt förändras. Han var framgångsrik fotbollsmålvakt i ortens lag och var på väg att bli värvad till ett större lag och hade börjat i en fin skola när han började få konstiga rörelse, ofrivilliga tics och han började svära och kalla lärare och andra för snuskigheter. Han blev utslängd från skolan och hans fotbollskarriär tog slut och föräldrarna skildes. John försäkrade alla att han inte kunde styra kroppens ryckningar och inte kunde hindra de fula ord han hävde ur sig. Men det tog många år innan han och hans familj fick reda på att han fått Tourettes syndrom.

Omkring ett av hundra skolbarn i Storbritannien diagnosticeras med Tourettes. Ungefär 15 procent av dem har liksom han koprolali – att tvångsmässigt uttala svordomar, könsord och andra olämpligheter. John Davidson hade turen att ha en vän med en familj som inte blev rädda eller arga för att var annorlunda utan istället ställde upp på honom. Det gjorde att han kunde få ett jobb och så småningom började föräldrar som hade barn med Tourettes vända sig till honom och detta växte och utvecklades så han mer och mer spridit kunskap om Tourettes.

Robert Aramayo som spelar John i filmen är känd bland annat för rollen som unge Eddard Stark i Game of Thrones och som Elron i Sagan om ringen – Maktens ringar. Han är verkställande producent för I Swear. Robert Aramayo säger om sin roll och filmen I Swear:
-Tourettes påverkar människor på olika sätt, men jag har alltid tyckt att det är ok att skratta när situationen blir komisk – humor är ett av mina verktyg för att ta mig genom livet.

Kirk Jones, filmen regissör, säger:
– Jag hoppas verkligen att den här filmen kan få folk att tänka en extra gång på att ge sina medmänniskor utrymme och tid – att ha tålamod med den som inte är exakt som man själv.

Filmen berör mig på djupet och är varm, rolig och dramatisk och bygger på verkliga händelser och är oerhört viktig för att öppna människors förståelse för människor med Tourettes eller olika tvångssyndrom. Verkligheten är ju, sorgligt nog, att omgivningen och speciellt vakter, poliser och domstolar och troligen också många lärare och rektorer straffar människor som har syndrom eller sjukdomar som på olika sätt gör att de sticker ut från mallen att vara lagom som styr Sverige idag. Jag läste för ett tag sedan om vakter på en krog som kallade på polis som avvisade en man som hade Parkinsons sjukdom. Mannen skakade och vakt och polis bedömde att han vara full, vilket han inte var. Det fallet finns hos Diskriminerings-ombudsmannen. Tyvärr är jag inte hoppfull att förståelse finns för att människor kan ha sjudomar och annat som gör att de inte är som alla andra, men också de som har olika sjukdomar eller funktionsvårigheter bör ha rätt att finnas till ändå.

I Svear är välgjord med duktiga skådespelare, bra berättad, bra filmad. Den har fått stor uppmärksamhet och flera priset. Robert Aramayo är tvåfaldigt prisbelönt på BAFTA-galan.
I hård konkurrens med bland andra Timothée Chalamet och Leonardo DiCaprio vann Robert Aramayo på i februari pris för bästa manliga huvudroll på BAFTA-galan för sin insats i I Swear. Han fick dessutom ta emot EE Rising Star Award som röstats fram av biopubliken. Den kritikerrosade, brittiska biosuccén I Swear nominerades totalt till fem British Academy Film Awards och fick även pris för bästa rollbesättning.


’

Filmrecension: Den nya triumfbågens arkitekt – stark film om kraschen mellan makthavare och konstnärer

by

Den nya triumfbågens arkitekt

Den nya triumfbågens arkitekt
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Stéphane Demoustier
I rollerna Claes Bang, Sidse Babett Knudsen, Xavier Dolan

En skildring av krocken mellan byråkrati och politik och konst och kultur och hur byråkrater och andra makthavare kan döda visioner och konst och kultur. En verklighetsbaserad berättelse som samtidigt är en grymt träffande metafor för hur ekonomer och politiker och andra makthavare kan totalförstöra den innersta kärnan i konstnärliga visioner och projekt. En film som träffar rakt in i hjärtat och som skakar om alla som tror på styrkan i kultur. En film som är kryddad med flera duktiga skådespelare.

Berättelsen utspelas under 1980-talet. Den franske presidenten François Mitterrand utlyste 1982 en anonym arkitekttävling om att skapa ett monument som skulle fullborda den historiska axeln mellan Louvren och Triumfbågen i Paris. En dansk arkitekt, Johan Otto von Spreckelsen (spelad av Claes Bang) vann Till allas förvåning tävlingen. Hans tävlingsbidrag, en kulformad byggnad i marmor som fick rosa färg i solnedgången. Johan Otto von Spreckelsen var inte särskild känd innan han vann tävlingen. Han arbetade som lärare för arkitekter och har dittills endast känd för fyra danska kyrkor och sitt eget hus.

Spreckelsen beger sig från tryggheten i sitt välkända Danmark till Paris för att så i centrum för Paris politiska och kulturella strålkastarljus. Han ska nu projektledare ett av de historiskt största projekten i Frankrike. Han möter hinder och utmaningar. Den marmor han vill ha är mycket dyr och ekonomiska krafter inom politiker går bakom ryggen på honom för att köpa in billigare marmor. I hans ritningar ska fönstren i kuben vara limmade, vilken inte är tillåtet enligt fransk lag. Men om man tummar på hans ritningar blir kuben inte det som den var tänkt. Delas av den kommer att bli fulare och ha skarvar. Spreckelsens vision möts av ekonomernas, politikernas och byråkraternas försåtliga motstånd.

Filmen ställer viktiga frågor om vem som har rätten till ett verk och får mig som tittare att fundera vidare kring hur mycket konstnärer och kultur-arberare bör eller tvingas till att kompromissa. Vem ska bestämma? Ekonomen? Byråkraten? Politikern? Upphovsmannen eller kvinnan till ett verk?

Claes Bang är imponerande trovärdig som den danske arkitekten Spreckelsen som kastas in i politikernas och byråkraternas maktstrider i den fransk topp-politiken. Sidse Babett Knudsen är spännande som hans fru. Vad vill hon egentligen, är hon att lita på? Vi pendlar mellan att lita på henne och att misstänka ränker och egna planer. En stark film som lyfter den eviga frågan om kulturens och konstens värde och undersöker var gränsen går mellan konstnärlig idealism och monumentalt vansinne – och hur kan ekonomer styra kulturens visioner?

Filmrecension: Christy – varm, mänsklig berättelse från slitna arbetarkvarter i Cork

by

Christyl

Christy
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Brendan Canty

En varm och mycket mänsklig berättelse om att hitta hem, att hitta sin tillhörighet. En irländsk film om klassklyftor, om utsatthet men också om lojalitet och solidaritet.
Denna irländska socialrealistiska berättelse kretsar kring två unga män, halvbröder, som tidigt förlorade sin mamma. Den äldre, Shane, bor med sin flickvän i arbetarkvarteren i Cork och har nyligen fått en liten dotter. Shane försörjer sig och sin lilla familj som målare. Hans halvbror, sjuttonårige Christy, har blivit utslängd från sitt fosterhem i ett av de finare kvarteren där de välbärgade bor. Shane måste ta hand om sin yngre halvbror några veckor medan de väntar på en ny fosterfamilj för Christy. Eftersom Christy snart fyller 18 år är det inte så många fosterhem som är intresserade av att ta emot honom.

Filmen utspelas i staden Cork. Googles AI berättar om den staden: Cork är Irlands näst största stad, belägen i grevskapet med samma namn i sydvästra Irland. Staden är känd som ”the rebel city”, har en rik matkultur, historiska byggnader som Cork City Gaol och en vacker naturhamn.

Christy får följa med till Shanes jobb, men det passar inte honom särskilt bra. Christy ger sig ut på vandringar i det slitna arbetarkvarteren i Cork och hittar vänner. Han möter människor som kände honom när han var femåring och han knyter nya kontakter och hittar också ett arbete som han passar för och trivs med.

Berättelsen har en fin blandning av dåtid och nutid. De unga har mobiltelefoner och skapar egna texter som de framför rappande som samtidigt som är det något tidlöst som hänger över deras kvarter, hur den nedtryckta och utnyttjade arbetarklassen är både rebellisk men samtidigt fast i sin situation och klyftan mellan de fattiga och de rika är som alltid gigantisk.

En av av filmens styrkor är att den låter berättelsen flyta fram som i ganska lugn takt utan överdrivna poser.Det är som livet ofta kan är med utmaningar och svek och samtidigt finns lojalitet och vänskap. I den grå och hårda vardagen finns också en gemenskap och tillhörighet. Christy börjar hitta en plats där han känner att han kan stanna, att han har en tillhörighet, att där finns rötter han trott han tappat bort. Samtidigt förstår hans halvbror inte hur bra det vore för Christy att få stanna där. Det är en stark berättelse om att hitta sin själv och sin väg genom sorg och förlust och hitta ny tillhörighet.

Christy hade världspremiär på filmfestivalen i Berlin och hade svensk premiär på Göteborg Film Festival. Christy blev stor vinnare på IFTA (Irish Film & Television Academy)
– tog hem Bästa Film, Bästa Regi, Bästa klippning och Bästa Casting.

En film som drar in mig och det känns son att jag är med där på ett hörn och det går inte att värja, den är känsloladdad och stark och känns oerhört realistisk. Enormt duktiga naturliga skådespelare i alla roller.

Filmrecension: Joanna is Skywalking – en fantastisk energiboost

by

Joanna is Skywalking

Joanna is skywalking
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Maja Britasdotter Östberg
I rollerna: Joanna Skywalker, Thapelo Diane, Theresa Gustavsson, Lwando Kasa, Patricia ’Gugu’ Gugulethu Mofokeng, David Oriel Mokale, Sibusisu Mthembu, Slindile Sithela, Yared Tilahun Cederlund

En fantastisk energi-boost. Vi får möta sydafrikanska dansare och svenskan Joanna “Skywalker” Holewa Chrona som ägnar sitt liv åt att utforska den sydafrikanska Pantsulakulturen. Joanna både tränger djupt in i dansens alla rörelser men lär sig också språket zulu. Regissören Maja Britasdotter Östberg ch fotografen Jonte Wentzel har följt Joanna i fem år som landar i denna dokumentär som spritter av inspiration och dansens kraft. Dessa dansare: det går inte att sitta still när jag ser dem och hör rytmen från filmen.

Under fem års tid har regissören Maja Östberg och fotografen Jonte Wentzel följt dansaren Joanna Skywalkers möten med Pantsulakulturen i Johannesburg, Sydafrika. Kulturen växte fram under Apartheid-eran och har satt ett starkt avtryck i den Sydafrikanska kulturen, bland annat genom dansformen IsiPantsula.

Pantsulakulturen är född ur motståndet gentemot apartheid och orättvisor i Sydafrika. Kulturen växte fram under Apartheid-eran och har satt ett starkt avtryck i den Sydafrikanska kulturen, bland annat genom dansformen IsiPantsula. Några av dansarna vi möter tillsammans med Joanna berättar om bakgrunden och vi får också se hur några av dem lär ut dansen och dess kraft till unga i Sydafrika. Dansen är ett sätt för många unga att få kraft och hopp. I beskrivningen av filmen från distributören står:
Det är en berättelse om några av världens mest uttrycksfulla danssteg och om människans förmåga att övervinna motgångar och finna mening i livets upp- och nedgångar.

Delvis stämmer detta. Men en film är en film och varar knappt under två timmar. Denna dokumentär och människorna är med skulle mycket väl kunna fördjupas mer och bli en tv-serie med sex eller åtta avsnitt där vi får följa dem mer på djupet. Såväl Joanna som de övriga är väl värda att lära känna närmare. Denna dokumentär ger definitivt en längtar efter mer. Dokumentären ger en något splittrat intryck då den dels mäktigt visar upp dansen och dansarna och denna enorma energi de förmedlar och samtidigt finns kortar scener med Joannas existentiella funderingar. Allt detta skulle bli perfekt att fördjupa i en tv-serie.

I slitet av filmen får vi följa med Joanna när hon återvänder till Sverige och speciellt svenska hav och vatten där hon finner inspiration och frid och ro. Det är fantastiskt scener därifrån som är meditativa.

Joannas funderingar som hon berättar om är säkert sådant som många kan känna igen sig i. I alla fall varenda som någonsin haft en passion, ett intresse, ett engagemang, som fört dem till olika platser, länder och som tagit tid att dyka in i. Alla som känt sig kluvna mellan att stanna på en plats för att bosätta sig och skaffa familj och barn men samtidigt dragits till att utveckla något annat som kan vara svårt att helt förena med familjeliv. En av filmens många styrkor är att den inte presenterar färdiga lösningar, eftersom varje människa måste hitta sin väg och Joanna delar med sig av sina funderingar men ger inte svaret och pekar inte ut sitt eget svar eller lösning heller. Det är bra. Det är ett stort plus.

Regissören Maja Britasdotter Östberg säger:
Det här är en berättelse om att dedikera sitt liv till sin passion. Att följa sitt hjärta till andra sidan jorden. Om hur människor förenas på klubbarnas dansgolv världen över, men också om kraften i gemenskap och rörelsens helande förmåga.

Fakta om Joanna:
Joanna ”Skywalker” Holewa Chrona är väletablerad inom den internationella street dance scenen likväl som inom den moderna scenkonsten. Hon är drivande inom den ideella organisationen AFIA som arbetar med kulturella utbyten mellan Sverige och Sydafrika samt ses allt mer ofta på klubbarna som DJ under artistnamnet Shuwana.

Filmen är också högaktuell för Skolbio och kan hjälpa elever att reflektera över och förstå sig själva, varandra och sin omvärld i frågor som hälsa, frihet och apartheid.