Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokblogg

De vackraste av Karin Slaughter – en thriller jag inte kunde slita mig ifrån och bara måste läsa, läsa, läsa

by

devackraste

De vackraste
Författare: Karin Slaughter
Utgiven: 2015-09
Översättare: Villemo Linngård Oksanen
ISBN: 9789164098863
Förlag: HarperCollins Nordic

Ibland händer det. Jag råkar få en bok i händerna, jag börjar läsa och läsa och läsa … Jag kan inte slita mig. Boken tar tag i mig. De vackraste av Karin Slaughter är en sådan bok. Böcker som griper tag i mig kan vara poetiska, de kan vara deckare, de kan vara science fiction, de kan vara romaner som tar upp de stora existentiella frågorna, de kan vara komiska romaner – de kan vara böcker av hög litterär kvalitet eller mer bra berättelser.

Karin Slaughter är en av de bästa amerikanska thrillerförfattarna, har amerikanska The Washington Post skrivit. Efter att ha läst ”De vackraste” kan jag hålla med. Jag tänker absolut läsa fler av hennes verk.

”De vackraste” är en thriller, en psykologisk thriller som skildrar en familj som drabbats av en tragedi. Handlingen kretsar framför allt kring de två systrarna Claire och Lydia. Deras äldsta syster Julia försvann när hon var nitton år och hittades aldrig. Familjen var en lycklig familj med föräldrar som fram till tragedin fortfarande var förälskade i varandra och visade det öppet. När den äldsta dottern försvann förstördes allt. Pappan försökte på egen hand hitta vad som hänt dottern som försvunnit när polisen misslyckades, han följer alla spår och glömmer sin kvarvarande familj, mellandottern Lydia söker glömska i droger och sex och yngsta dottern blir tyst och gömmer sig och mamman förtärs av sorg. Familjen splittras och de två kvarvarande systrarna säger upp bekantskapen med varandra.

Tiden går och Claire, den yngsta dottern, gifter sig med en man som har enorm framåtanda och blir omätligt rik. Handlingen i thrillern börjar där. Staden plågas ännu en gång av att en ung kvinna försvunnit spårlöst. Varje gång detta händer kommer alla minnen och känslor, sorg och ilska, Claire och Lydia och övriga i familjen, som blir påminda om den försvunna Julia.

Claire och hennes man Paul blir överfallna efter att ha varit på en restaurang och inför Claires ögon dör Paul. Därefter vänds det mesta i livet upp och ned för Claire. När hon kommer hem med alla gäster efter begravningen för att bjuda på förtäring möts hon av både den lokala polisen och FBI efter att några gjort inbrott i deras lyxvilla under begravningen. Sakta börjar sanningen nystas upp för Claire och hon inser att hennes man inte alls varit den beskedliga helyllemannen hon trott.

Karin Slaughter skriver på flera plan. Vi får följa dagboksanteckningar i form av brev som pappan skrivit till sin försvunna dotter några år tidigare samtidigt som vi får följa händelserna efter överfallet på Claire och Paul.

Thrillerna är spännande på flera sätt. Vi kommer väldigt nära Claire och Lydia och jag kan riktigt känna med dem och jag bara måste läsa vidare för att se hur det går – och jag får flera överraskningar. Romanen skildrar också på ett starkt och trovärdigt sätt hur en familj drabbas av tragedier när en ung människor försvinner eller dör. Under handlingens gång får vi också följa hur flera av huvudkaraktärerna utvecklas på ett sätt som jag upplever trovärdigt och engagerande.

”Kriminalromaner när de är som bäst!” har den berömda deckarförfattaren Michael Connelly sagt om Karin Slaughters böcker – och det stämmer i alla fall in på ”De vackraste”.

Jag som inte läst något av henne tidigare måste förstås ta reda på mer om henne och i Wikipedia berättas:
Karin Slaughter, född 6 januari 1971 i Georgia, är en bästsäljande amerikansk deckarförfattare. Hennes första roman, Blindbock (2001), blev en stor internationell framgång och översattes till nästan 30 olika språk, och nominerades till Crime Writer’s Association Dagger Award, för bästa thrillerdebut 2001. Fraktur, andra boken i serien om Will Trent, var en bästsäljare i bland annat Storbritannien, Holland och Australien. Totalt har Karin Slaughter sålt mer än 16 miljon böcker världen över.

Den omättliga vägen av Ben Okri – Magisk realism i afrikansk version

by

denomattligavagen

Den omättliga vägen
Författare: Ben Okri
Förlag: Modernista, 2015
Översättning: Jan Ristarp
ISBN 978-91-7645-009-3

Den omättliga vägen är den första boken i en trilogi om barnanden Azaro i Nigeria. Boken fick Bookerpriset 1991.
Författaren Ben Okri är född Nigeria 1959 men numera bosatt i England. Han räknas som en av de viktigaste författarna i den postkoloniala traditionen och är den främsta företrädaren för den magiska realismen i nigeriansk romankonst.
Jag kommer att tänka på författare som Gabriel Garcia Marquez och Haruki Murakami när jag läser boken. Det är en djupt existensiell berättelse, men med starka realistiska inslag, magisk realism i afrikansk tappning.

Pojken Azaro, berättaren, har intagits av en barnande, som enligt yorubamyten måste återvända till dödsriket och återfödas om och om igen. Men han beslutar sig för att hålla sig kvar i de levandes värld, mest för sin mammas skull.
Handlingen tilldrar sig i en liten, fattig by i utkanten av en större stad i Nigeria. Där finns Madam Kotos bar, som har en central betydelse i Azaros liv och där han tillbringar mycket av sin tid. Byn befolkas av olika nästan mytiska arketyper, hyresvärlden, fotografen, fordringsägarna, botarna, gangstrarna, politikerna och den blinde mannen. Alla hamnar de emellanåt i de mest våldsamma slagsmål och uppgörelser, ofta efter fester med mycket alkohol. Och politikerna är lika korrupta vare sig de är från de rikas eller de fattigas parti.
Men det finns hopp, människornas nyfikenhet och engagemang leder mot ljusare tider. Det är det moderna och det traditionella i samspråk.

Okri manar skickligt fram miljöer och stämningar, jag känner riktigt att jag befinner mig där i Madam Kotos bar bland bråkiga gäster och demoner. Allt som oftast dyker det upp de mest bisarra och absurda varelser bland människorna. Magin infinner sig utan förvarning i vardagen, ofta när berättaren Azaro av olika anledningar hamnar i hallucinatoriska tillstånd, som efter brutal prygel av sin pappa, svält eller febersjukdomar. Då rymmer han längst olika vägar, på flykt från en outhärdlig verklighet, och hamnar i den parallella andevärlden, där vålnaderna ständigt försöker få över honom till sin sida.

Boken är tjock, 624 sidor, men det var fascinerande läsning och jag levde mig in i handlingen väldigt starkt. Många stycken är njutbart poetiska och när jag slår igen boken längtar jag efter att få läsa vidare om Azaro och hans brokiga omgivning.

Det som inte dödar oss av David Lagercrantz är en helt acceptabel fortsättning av Millenniumserien

by

detsomintedodaross

Det som inte dödar oss
Författare David Lagercrantz
ISBN: 9789113060736
Förlag: Norstedts

Få svenska utgivningar av böcker har på senare år orsakat så stort rabalder och sådant ramaskri. Det var mycket liv innan boken släpptes. Gravplundring, skrek en del och Henning Mankell skrädde inte orden och uttalade sig och sade att David Lagercrantz i och med att han tagit på sig uppdraget att skriva en fortsättning på en annan författares deckareserie tagit klivit bort från litteraturen.

Stieg Larssons Milleniumserie i tre delar har sålt i 80 miljoner exemplar i 50 länder och filmerna har dragit in enorma summor. Stieg Larsson avled hastigt i november 2004, i en hjärtinfarkt 50 år gammal, innan någon av böckerna hunnit komma ut. Hur skulle han ha gjort om han fått leva? Hade de kommit ut fler böcker i serien?

När hans bror och pappa, som ärvde alla rättigheter, tillsammans med bokförlaget Norstedts gav uppdraget åt David Lagercrantz att skriva en fjärde del, går alla vinster till stiftelsen Expo. Stieg Larsson var en av Stiftelsen Expos och tidskriften Expos grundare 1995. Under de senaste åren arbetade han mer än heltid för Expo. Hans engagemang för demokrati och antifascism är välkänt både i Sverige och internationellt.

En sak är säker: David Lagercrantz är en modig person som vågar ta på sig detta uppdrag. Att det skulle orsaka rabalder kunde vem som helst räkna ut. Han har lyckats bra, tycker jag. Han har förvaltat karaktärerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist och placerat dem i vår tid på ett trovärdigt sätt. Tidskriften Millennium har som alla traditionella medier idag en svår tid och tidskriften har fått nya ägare, ett norskt medieföretag som är mer intresserade av att tjäna pengar än av journalistik och yttrandefrihet. Tiden tycks ha sprungit ifrån Mikael Blomkvist och han funderar på om han borde göra något annat. Vem vill ha en medelålders journalist som inte kan anpassa sig till de kommersiella villkoren?

Lisbeth Salander är rastlös. Hon medverkar i en hackerattack mot amerikanska myndigheter till synes utan någon särskild anledning. Hon tar risker hon vanligtvis är noga med att undvika. Det är inte likt henne.

En sen natt ringer professor Frans Balder, en ledande auktoritet inom forskning kring artificiell intelligents, till Blomkvist. Balder säger sig sitta på världsavgörande information om amerikanska underrättelsetjänsten. Han har dessutom haft kontakt med en ung kvinnlig superhacker, som bär vissa likheter med en person Blomkvist känner väl.

”Det som inte dödar oss” är precis som de tidigare böckerna av Stieg Larsson en modern hjältesaga. De onda är riktigt onda och de goda är att lita på när det gäller. Och hur elaka de onda än är klarar de goda hjältarna att resa sig och ge de onda det motstånd och det straff de förtjänar.

SVD har pratat med förläggaren:
Förläggaren Susanna Romanus, som var ansvarig för lanseringen av Millennium, berättar att förlaget anade att det skulle bli stort. Fast nej, de gissade inte att serien skulle sälja i 80 miljoner exemplar i över 50 länder världen över, bli de bäst säljande svenska böckerna internationellt någonsin och dra in runt fyra miljarder kronor totalt till alla inblandade, det sista enligt en beräkning i våras i Dagens Industri. Stieg Larsson själv hann i en intervju i branschtidningen Svensk Bokhandel, några dagar innan han gick bort, berätta att han skrivit böckerna ”för skojs skull” och inte förväntade sig något.

Ärligt talat förstår jag inte varför det var sådant liv inför lanseringen. Att några karaktärer från litteraturen kan fortsätta bli omskrivna av någon annan än den första författaren är inte helt ovanligt. Tänk bara på James Bond-figuren.

För mig är Stieg Larssons Milleniumserie spännande böcker, lättlästa med politiskt engagemang – och det har David Lagercrantz förvaltat på ett helt acceptabelt sätt. Någon litteratur av Nobelprisklass är inte någon av böckerna och det har knappast varit tanken. ”Det som inte dödar oss” ger oss ett kärt återseende av Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist och jag skulle inte bli förvånad om det kommer ytterligare en del i serien. Men då tror jag alla som skrikit sig hesa om gravplundring kommer att ha vett att hålla tyst.

Peter Högberg har också recenserat ”Det som inte dödar oss”.

Mr Mercedes – Stephen King – en mästerlig thriller som skildrar det amerikanska samhällets förfall

by

mr-mercedes

Mr Mercedes
Författare: Stephen King
Utgiven: 2015-05
Översättare: Boo Cassel
ISBN: 9789100146214
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Stephen King är en mästare i att skriva skräckhistorier som inte bara är till för att skrämma läsaren utan samtidigt berättar något om mänskligt liv. Ofta passar hans berättelser dessutom utmärkt att filmatiseras. Nu har han gett ut sin första helt renodlade thriller, Mr Mercedes, och också i denna genre är han mästerlig. Mr Mercedes är spännande ända till sista kapitlet. Och den kommer att bli mycket bra som film, när någon filmproducent tar tag i berättelsen.

Handlingen startar i en tidig morgon i en amerikansk stad mitt i USA som har drabbats hårt av finanskrisen. Kön med frusna arbetslösa män och kvinnor ringlar lång utanför hallarna hela natten där en jobbmässa ska öppna på morgonen. Men innan portarna hinner slås upp dyker lyktorna på en bil upp i dimman. En ensam förare plöjer rakt genom människohopen i en stulen Mercedes. Åtta människor dör, femton skadas. Bland de döda finns en ung ensamstående mamma och hennes baby. Mördaren får namnet ”Mr Mercedes”.

Månader senare kan den nypensionerade och deprimerade kriminalaren Bill Hodges fortfarande inte släppa fallet med ”Mr Mercedes”, mördaren som lyckades fly. Så får han ett brev från någon som påstår sig vara gärningsmannen. Hodges inser att Mr Mercedes kan slå till igen. Tillsammans med två oväntade medhjälpare ger han sig in i en farlig katt-och-råtta-lek i kamp mot klockan. Ska han lyckas förhindra en ny katastrof?

Stephen King fångar så mycket så exakt, hopplösheten, arbetslösheten, ensamheten, bitterheten, egoismen men samtidigt finns där också ljus när människor vågar tillåta varandra att vara sig själva. ”Mr Mercedes” är en mästerlig thriller som skildrar det amerikanska samhällets förfall.

Ett av många ställen i boken jag fastnade för:
… Rika människor kan vara generösa, till och med de som har de mest blodisande politiska åsikter kan vara generösa, men de flesta tror på generositet på sina egna villkor och under ytan (inte särskilt djupt heller) fruktar de alltid att någon ska stjäla deras presenter och käka upp födelsedagstårtan.

Thrillern är spännande och har många överraskande vändningar och samtidigt är skildringen samhällsmedveten. Stephen King går hårt åt det amerikanska samhället, kanske är detta hans mest politiska bok? Det är en thriller som jag inte kunde slita mig ifrån och bara ville läsa, läsa, läsa …

Teju Cole: Varje dag är tjuvens dag – en blick övad både i vaksamhet och ömhet

by

varjedagartjuvensdag

Varje dag är tjuvens dag
Författare: Teju Cole
Språk: Svenska
Utgiven: 2015-03
Förlag: Natur Kultur
Översättare: Ragnar Strömberg
ISBN: 9789127141100

En man återvänder till Nigeria efter många år i New York. Han landar i ett Lagos som är laddat med barndomens minnen men också något främmande: våld, en plötslig vaksamhet. Berättaren tar in staden genom att röra sig genom den, i buss eller bil; inte sällan fastnar han i en av de evighetslånga bilköer som tillhör dagarnas rytm.
Här finns yahoo yahoo, de unga män som skickar spammejl över hela världen, en gammal kärlek, korrumperade poliser och tjuvar. Överallt vill de han möter ha mutor, oavsett om det är kriminella som annars kommer att slå honom eller poliser eller andra tjänstemän.

Författaren Teju Cole nådde internationell framgång med sin förra roman, Öppen stad, som kom på svenska 2013. Teju Cole är författare, fotograf och konsthistoriker och bor i New York men har sitt ursprung i Nigeria. I ”Öppen stad” skildrar han New York. ”Varje dag är tjuvens dag” är egentligen Teju Coles debutroman, men den kom på svenska först två år efter bok nummer två. I ”Varje dag är tjuvens dag” skildrar han en man som återvänder till Lagos och Nigeria efter många år utomlands. Teju Cole experimenterar med lyckosamt resultat med romanens form och boken är, som Svenska Dagbladets recensent uttrycker det en roman hopsatt av en mängd olika format:
Visst har ”Varje dag är tjuvens dag” sin ram: den börjar och slutar i New York och däremellan skildras en resa till Lagos, skriven ur det odefinierade jagets perspektiv. Men bortsett från det skulle den kunna vara lite vad som helst: dagbok, klippbok, reseskildring, reportagebok, autofiktiv lek, essä, fragmentarisk (själv)biografi).

Det är en stark berättelse som känns i min mage – det känns väldigt äkta och nära. Språket är sparsmakat, väl genomtänkt och de bilder han målar fram i berättelsen säger så mycket. Mannen som är bokens jag besöker Nationalmuseet i Lagos och blir oerhört besviken – på museet utomlands i västvärlden har han sett mycket mer och finare statyer, bilder och skulpturer från Nigerias konstskatt. Den bilden berättar mycket om kolonialismen. Samtidigt hittar han till musikkonservatoriet som drivs av privata vinstintressen och där finns mycket mer av kulturellt värde. En skrämmande bild av hur kommersiella vinstintressen är det som styr utvecklingen i hans Nigeria.

Teju Cole rör sig blixtsnabbt mellan det lilla och det stora och ger en fascinerande inblick i ett Nigeria som nu förändras snabbt. Romanen, essän, biografin och fotografierna är en bok om tjuvar. Om kolonialtidens djupa sår, om en stat som stjäl från sina medborgare, om ropet som ljuder över marknadsplatsen, Tjuv! och vad en mobb är kapabel till.

Ur Göteborgspostens recension:
Cole rör sig i staden och skildrar ett kaotiskt och korrumperat Lagos som känns igen från andra exilförfattare, som Chimamanda Ngozi Adichie och Sefi Atta. Precis som de söker han efter – och han använder Tomas Tranströmers ord – solkatterna, glimtarna av det andra. Han hittar det, men kan heller inte undvika tyngre ämnen som kolonialismen, historien som aldrig ifrågasätts och svårigheten att hitta nigeriansk litteratur i Nigeria.

Aftonbladets recensent är kluven:
Jag trodde att det skulle bli lätt att skriva om den här boken. 175 sidor, språket är enkelt och vackert och iscensättningen av varje kapitel kongenial med berättarens reflektioner om Nigeria. Som utsökta fönster mot staden finns dessutom Coles personliga små svartvita foton från Lagos med, ett grepp jag gillar skarpt.
Men lika gäckande som idén om hemmet är bokens berättare. För att citera romanen (som citerar Churchill) är han något av en gåta innesluten i ett mysterium. Han verkar lite endimensionell, ena stunden som hämtad ur en 1800-talsroman, nästan som ett utrikesreportage av säg Åsne Seierstad, och ibland lutar det åt litterär memoar.

Maria Schottenius skriver i DN om romanen:
Författarnamnen i boken är många men ”det jag letar efter, det Tranströmer beskriver som en solkatt, finns någonstans i Lagos”.
Det är vackert och rörande att se att den som vägleder Teju Cole i dessa helveteskretsar i Lagos är ingen mindre än vår milde Tomas Tranströmer. En bättre Vergilius kunde han inte få.

Katarina Wikars på Kulturnytt sammanfattar sina intryck på ett sätt som jag skriver under på:
Man läser den här relativt tunna boken ganska snabbt men det betyder inte att man är klar med den. Jag tror att meningen är att när man med huvudpersonen lyfter från Lagos ska man bläddra till början igen, förbereda sig på ännu en ankomst. Läsa om hel enkelt, och då kommer andra saker att ställa sig i förgrunden, och vem vet vilka historier som kommer att haka i varandra denna gång. Varje dag är tjuvens dag är i sanning och osanning en samtidigt drömsk och genomskådande roman om korruption och minnen, full av överlevnadsstrategier av en blick både övad i vaksamhet och ömhet.