Den omättliga vägen
Författare: Ben Okri
Förlag: Modernista, 2015
Översättning: Jan Ristarp
ISBN 978-91-7645-009-3
Den omättliga vägen är den första boken i en trilogi om barnanden Azaro i Nigeria. Boken fick Bookerpriset 1991.
Författaren Ben Okri är född Nigeria 1959 men numera bosatt i England. Han räknas som en av de viktigaste författarna i den postkoloniala traditionen och är den främsta företrädaren för den magiska realismen i nigeriansk romankonst.
Jag kommer att tänka på författare som Gabriel Garcia Marquez och Haruki Murakami när jag läser boken. Det är en djupt existensiell berättelse, men med starka realistiska inslag, magisk realism i afrikansk tappning.
Pojken Azaro, berättaren, har intagits av en barnande, som enligt yorubamyten måste återvända till dödsriket och återfödas om och om igen. Men han beslutar sig för att hålla sig kvar i de levandes värld, mest för sin mammas skull.
Handlingen tilldrar sig i en liten, fattig by i utkanten av en större stad i Nigeria. Där finns Madam Kotos bar, som har en central betydelse i Azaros liv och där han tillbringar mycket av sin tid. Byn befolkas av olika nästan mytiska arketyper, hyresvärlden, fotografen, fordringsägarna, botarna, gangstrarna, politikerna och den blinde mannen. Alla hamnar de emellanåt i de mest våldsamma slagsmål och uppgörelser, ofta efter fester med mycket alkohol. Och politikerna är lika korrupta vare sig de är från de rikas eller de fattigas parti.
Men det finns hopp, människornas nyfikenhet och engagemang leder mot ljusare tider. Det är det moderna och det traditionella i samspråk.
Okri manar skickligt fram miljöer och stämningar, jag känner riktigt att jag befinner mig där i Madam Kotos bar bland bråkiga gäster och demoner. Allt som oftast dyker det upp de mest bisarra och absurda varelser bland människorna. Magin infinner sig utan förvarning i vardagen, ofta när berättaren Azaro av olika anledningar hamnar i hallucinatoriska tillstånd, som efter brutal prygel av sin pappa, svält eller febersjukdomar. Då rymmer han längst olika vägar, på flykt från en outhärdlig verklighet, och hamnar i den parallella andevärlden, där vålnaderna ständigt försöker få över honom till sin sida.
Boken är tjock, 624 sidor, men det var fascinerande läsning och jag levde mig in i handlingen väldigt starkt. Många stycken är njutbart poetiska och när jag slår igen boken längtar jag efter att få läsa vidare om Azaro och hans brokiga omgivning.