• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Mule – inte Clint Eastwoods bästa film direkt

24 januari, 2019 by Redaktionen

The Mule 2018
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Clint Eastwood
Författare:
Sam Dolnick
Stjärnor:
Clint Eastwood, Bradley Cooper, Laurence Fishburne, Diane Wiest, Taisa Farmiga, Andy Garcia och Alison Eastwood.

En nittioårig trädgårdsodlare och krigsveteran, Earl Stone, tvingas att transportera kokain genom Illinois för en mexikansk drogkartell för att rädda sin trädgård och sitt hus. Clint Eastwoods nya film är en en otroligt historia och dessutom sann, publicerad i New York Times. Nyhetsartikeln inspirerade Sam Dolnick till att skriva filmens manus.

I filmen följer Eastwood sina vanliga teman: ånger, förlåtelse och den oundvikliga döden. Berättelsen skulle kunna vara tillräcklig för att göra en bra film, men tyvärr blir det inte så. Om ni förväntar er ännu mästerverk från Eastwood, i klass med Changeling, Mystic River och Million Dollar baby, blir ni beskivna. The Mule är en lång, långsam film utan drama och spänning.

Uppdelningen av det onda och det goda (mexikanska narkotikahandlare mot vita agenter och polisen), en lång rad passiva kvinnor sänker filmen och de stora stjärnorna som Cooper, Fishburne och Wiest lyser inte som de brukar och inte heller Eastwood har någon imponerande tolkning av sin trötta roll.

Det är svårt att ha tålamod och att blunda för de många rasistiska och homofobiska dialogerna. Jo visst kan det vara sådant som en nittioåring gammal man från Illonois kan släppa ur sig men det första steget i att göra manus är att kunna stryka när det blir för mycket sådant.

Filmen blir gradvis mer och mer rasistisk och det verkar som den är gjord för att ge stöd åt Donald Trump bygge av mur mellan Mexico och USA.

Alla mexikanerna som Earl arbetar med är stereotyper med rakade huvud, skrämmande brottslingar som vill ta med droger till Amerika.
Och det sista och det värsta är figuren, Laton (Andy Garcia), kartellägaren med sin herrgård full av nakna unga kvinnor som är desperata för de vill ha sex med 90 år gammal Earl. Mycket onödigt och överdrivet.

Clint Eastwood har varit aktiv i 63 år i Hollywood och han har släppt två filmer under 2018, ”The Mule” och ”The 15:17 till Paris”. Det är imponerande av en regissör i hans ålder, men The Mule är inte hans bästa jobb.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Clint Eastwood, Clint Eastwook, Filmrecension, Recension, Scen

Recension av tv-serie: Shtisel – enastående

24 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Shtisel
Betyg 5
Visas på Netflix, två säsonger

Shtisel är en helt fantastisk tv-serie om en judisk ortodox familj som lever i ett område i Jerusalem som är präglat av ortodoxa judiska inriktningar. Handlingen kretsar framför allt kring den unge mannen Akiva Shrisel, som är lite drygt tjugo år, och bor tillsammans med sin far, Shulem. Akivas mamma har dött och sorgeåret har precis gått till ända när seriens handling startar.

Shulem har sex barn. Tre av dem lever i samma stadsdel och vi får följa deras liv. Shulem lägger stor energi på att få Akiva, yngste sonen gift. Shulem går till områdets judiske äktenskapsförmedlare och arrangerar dejter för sonen och lämpliga unga kvinnor.

Shulems dotter Giti är gift och har fem barn, men hennes man Lippe har problem att få jobb på plats och måste åka till Argentina för att jobba. Det blir total katastrof, Lippe lämnar jobbet i Argentina och ingen vet var han är. Ryktena säger att han lämnat familjen och träffat en ickejudisk kvinna. Giti gör allt hemma för att dölja att hennes man inte jobbar i Argentina, allt för att hålla skenet uppe för omgivningen.

Tv-serien är oerhört intressant då den ger en inblick i hur livet kan vara idag för människor som lever på detta sätt, där den ortodoxa judiska religiositeten påverkar deras liv och sätt att leva, från mat, till kläder, lagar, skolor och förhållanden mellan könen. De finns flera olika ortodoxa rörelser inom judendom och det är inte nödvändigt att veta vilken inriktning den här familjen följer.

Vi ser hur barnen delas upp redan i skolåldern, där pojkar går i egna klasser där utbildningen har stort fokus på deras religion. Flickorna går i andra skolor och får tidigt lära sig att deras roll i livet är att bli mamma och ta hand om barn. Helst ska familjerna ha många barn. Familjelivet är högt värderat och hur många barn, barnbarn och barnbarnsbarn någon har är något som ofta tas upp som något bra de gjort i livet.

Akiva har konstnärlig talang och är duktig på att teckna och måla. Det är inget som hans pappa uppmuntrar. Pappas ambition är att Akiva ska arbeta som lärare på samma skola som pappan jobbar på. Det är till och med så att pappan motarbetar sonens framgångar som konstnär.

En av seriens stora styrkor är dess förhållningssätt till denna ortodoxa judendom. Vi får se vad som är positivt, vad som binder dem samman, men utan pekpinnar från någon utanförstående förstår vi också vilka svårigheter det finns med att leva i ett eget samhälle i ett annat mer sekulärt system. Det finns saker i deras sätt att leva som känns konstigt och rent av obehagligt skrämmande för mig, uppväxt i det sekulariserade Sverige och där nästan alla politiker kallar sig feminist. Men det finns också saker som visar på den starka sammanhållningen som finns och det blir begripligt varför människor kan leva under sådana religiösa sammanhang.

Serien har fått en lång rad priser och utmärkelser i den israeliska tv-världen. Det är välförtjänt och jag hoppas många också utanför Israel upptäcker denna fascinerande, enastående tv-serie.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Recension, TV-serie

Teaterkritik: Hålla andan på Dramaten – ett färgstarkt drömspel med en fascinerande blandning av magi och realism

20 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Hålla andan
Av Zinnie Harris
Översättning Björn Sandmark
Bearbetning Lena Endre, Jacob Hirdwall
Regi Lena Endre
Scenografi Peder Freiij
Ljusdesign Emma Weil
Koreograf Giovanni Bucchieri
Kostym Ann Bonander Looft
Peruk och mask Linda Hyllengren

En färgstark föreställning om en ung kvinna som flyr genom ett Europa som faller samman. Hennes mål är att ta sig till Alexandria där hon har chans att få ett jobb och därmed uppehållstillstånd och kan få en fristad från Europa. Författaren och dramatikern Zinnie Harris drama har fått definitionen ”apokalyptisk” drömspel”.

Premiär-föreställningen fick stående ovationer. Föreställningen är färgstark med en fascinerande blandning av magi och realism. Snyggt regisserad av Lena Endre och med duktiga skådespelare. Föreställningen har flera styrkor: dess många nivåer av vad den berättar, dess drömlika koreografi, dräkterna som får mig att associera till både clowner och sjukvårdspersonal och de kommersiella klädföretagen försök att få oss att sluta med smala byxor. De sista en lustig reaktion från mig, förmodligen, men det visar på föreställningen stora styrka att tala på flera plan och ge oss en mängd associationer och tankar.

Handlingen startat 2015 i Berlin med en ung kvinna, Dana i fokus. Hon är självständig och har en mångårig universitetsexamen. Hon har raggat upp en snygg sexig man på krogen och de har haft en bra natt tillsammans. På morgon börjar de gräla och han kräver att få betala för deras natt tillsammans. Hon avböjer förnärmat och där börjar mardrömmen. Dana är övertygad om att varenda gång hon har chansen att få pengar är det den mannen som ligger bakom och hon flyr tillsammans med sin gravida syster.

En bärande tanke i berättelsen är förstås att vända på perspektivet. Hur skulle det vara om det var Europa som var förfärligt att leva i och länderna på andra sidan Medelhavet som var länder europeer vill fly till? Hur skulle det vara om det var europeer som måste fly i livsfarliga båtar?

Jag tycker inte jämförelsen håller. Dana flyr efter att ha raggat upp en man på krogen och haft sex en natt. Mannen vill betala henne efteråt och när hon vägrar ta emot betalning hotar han med att det ändå ska bli som han vill. Samtidigt är hon dragen till honom och vill gärna leta upp honom. Att vi människor kan vara kluvna och inte veta vad vi vill, det är visserligen trovärdigt. Och att vi kan bli rädda och vilja fly fast det inte är helt befogat, det är också sådant som kan hända. För är hon verkligen förföljd, är det inte hennes fantasi som överdriver? Och det är där jag kommer till en av mina kritiska funderingar:
En tanke med drömspelet är att visa att vem som helst kan hamna i den situationen att hon eller han måste fly från sitt land och vilket land som helst kan falla samman. Det känns ändå som en dålig jämförelse när den som flyr i det här fallet kanske flyr för att hon inte vill få 45 euro av en man som säger sig vara mäktig. De flesta som flyr gör det för att det är krig, inbördeskrig eller så fattigt att det näst intill omöjligt att försörja sig eller för att de måste fly från förföljelse på grund av sin religion, sin etnicitet eller sexuella läggning.

Jag är också tveksam till bilden av demonen eller om det är en gud. Denna man sägs jobba på FN och ha mycket makt. Vad symboliserar han? Patriarkatet? Att när det blir svåra tider kommer patriarkatet tillbaka med full kraft? Eller symboliserar han en religiös tro på något som bara förstör? Danas rädsla för att få pengar från honom driver henne på flykt och förstör hela hennes liv och hennes systers liv.

Men även om jag har en del kritiska funderingar rekommenderar jag föreställningen starkt. Den är helt fantastisk, ändå. Och det är väl också vad teater och all kultur är till för: att sätta igång våra egna funderingar.

Flykten, eller resan som från början är tänkt som en avkopplande tripp genom Europa, blir mer och mer klaustrofobisk när banksystemet faller samman och mänskligheten urholkas alltmer och vem som helst kan bli utfattig och hemlös och börja stjäla från andra lika utsatta. Den delen av föreställningen är så bra genomförd. Och så skrämmande och tankeväckande.

Zinnie Harris nämns ofta i samma sammanhang som Mark Ravenhill och Sarah Kane: nutida brittiska dramatiker med förkärlek för vågade, provocerande berättelser.

I rollerna:
Giovanni Bucchieri
Hulda Lind Jóhannsdóttir
Douglas Johansson
Jonas Malmsjö Jonas
Ana Gil de Melo Nascimento
Simon Norrthon
Joaquin NaBi Olsson
Zanjani Nina

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, drömspel, Recension, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Ploey – ett vinteräventyr

17 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Ploey – ett vinteräventyr
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 januari 2019

En animerad vacker film för hela familjen om mod. Om att vara liten och övergiven men att inte ge upp utan kämpa för att överleva och för att återse sina nära och kära.

Huvudpersonerna är fåglar som skildras med mänskliga tankar och beteenden. Ploey är en liten fågelunge av arten strandpiparna.

Filmen utspelas på Island och börjar med att en mängd strandpipare kommer flygande i luften för att bosätta sig på sitt vanliga ställe, dit de flyger i samlad trupp varje år när vintern tagit slut.

Ploey är ännu inte född men hans föräldrar flyger i ledningen för fåglarna, hans blivande pappa är fåglarnas ledare. Redan från början ser vi att det finns en stor fara, en farlig fågel kallad Skuggan håller till på toppen av ett torn. Skuggan har som mål att äta upp så många strandpipare som möjligt och helst också hindra att de parar sig och förökar sig. Där har en av berättelsen små misstag. Om Skuggan lyckas med att hindra den stora fågelflocken att föröka sig: vad ska han då äta? I och för sig finns det andra fåglar och kanske andra smådjur han kan fånga och äta, men att helt utrota strandpiparna är inte så troligt att det ligger i hans intresse.

Däremot får vi redan från start höra några av de året-runt-boende fåglarna gnälla och klaga över att flyttfåglarna är på ingång. Det är kanske tänkt om en liten parallell till främlingsfientlighet, ett sätt att visa den misstänksamhet mot de som är annorlunda än en själv som tycks klistra sig fast överallt.

Filmen är mycket snyggt animerad och jag håller med Cinemagazine som i sin recension skrev: Låt dig förundras över det fantastiska isländska landskapet.

Den hemska Skuggan lyckas i alla fall inte hindra Ploeys föräldrar att få ett ägg och Ploey föds. Han är ganska liten och en väldigt söt och snäll liten fågelunge, inte bland de tuffaste. Men han lyckas bli kär och bli bästa vän med en fågelflicka.

Det finns fler farligheter än Skuggan och det händer otäcka saker som gör att Ploey missar avfärden, när det är dags att lämna det isländska landskapet och flyga till varmare breddgrader.

Ploey har hört om en mytomspunnen plats, Paradisdalen, som ska vara en dal där det går att överleva den kalla vintern. Vägen dit är dock farlig och han måste ta sig över islandet. Vad är en vandring på film där hjälten inte får en vapendragare? Inte oväntat får Ploey en vän på vägen, den majestätiska fågeln Giron var ståtliga vingar en gång skadats av Skuggan.

Äventyr och strapatser i en mycket välgjord animerad berättelse för hela familjen. En film som ger hopp om att vintern också här ska få ge sig för sommaren, också i år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad Film, Film för familjen, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Beskyddarna

14 januari, 2019 by Birgitta Komaki

Beskyddarna
Betyg 3
Svensk biopremiär den 18 januari 2019
Regissör Xavier Beauvois

Med filmen Gudar och människor gjorde regissören Xavier Beauvois stor succé 2010. Ett drama om existentiella frågor och en film skapad med stor stringens. När han nu gjort filmen Beskyddarna håller han också hårt i tyglarna. Men den här gången utan en så speciell historia att berätta.

Tiden är första världskriget och nästan alla män är vid fronten. Hemma, på den franska landsbygden, finns kvinnorna och barnen. Kvinnor som sköter alla sysslor männen tidigare gjort. Det är mycket hårt arbete men ibland går arbetet och verksamheten bättre än när männen fanns där. På familjen Paradiers gård sliter mor och dotter gemensamt och när de behöver hjälp anställer de Francine. En föräldralös flicka som arbetar idogt och känner att hon har hittat en familj. Men moralen på den franska landsbygden är sträng och allt går inte som hon tänker.

Fotot i filmen är enkelt och klart. Det är en film som visar scen efter scen utan att skynda på. Långa sekvenser då kameran går från ansikte till ansikte ger vackra bilder men bidrar inte till historien. Det blir mer som ett porträttgalleri. Språket i filmen är också enkelt och klart. Man säger det som behövs och inget mer. Det finns inget vänligt småprat eller förklaringar av känslor. Det ljud som hörs är ljud av arbete eller ljud från djuren i jordbruket. Bara nödvändig handling och nödvändig dialog för filmen framåt. Det gör att filmen gestaltar den verklighet som den skildrar. Här består livet av arbete och nödvändiga göromål. Det finns inget utrymme för drömmar och trams. Men när filmen inte visar människornas känslor så blir den väldigt ointressant. Jag tycker att regissören kunde ha gett publiken lite mer av känsloyttringar och gett skådespelarna större spelrum. En allt för konsekvent återhållen linje är estetiskt tilltalande men ger inget liv till historien.

En film som inte engagerar tillräckligt men är som en vacker tavla. Och frågan om vad som hände när männen återvände från kriget och kvinnorna skulle återvända till att sköta hem och barn tycker jag inte behandlas i filmen. Det kunde ge mer liv åt filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in