Beskyddarna
Betyg 3
Svensk biopremiär den 18 januari 2019
Regissör Xavier Beauvois
Med filmen Gudar och människor gjorde regissören Xavier Beauvois stor succé 2010. Ett drama om existentiella frågor och en film skapad med stor stringens. När han nu gjort filmen Beskyddarna håller han också hårt i tyglarna. Men den här gången utan en så speciell historia att berätta.
Tiden är första världskriget och nästan alla män är vid fronten. Hemma, på den franska landsbygden, finns kvinnorna och barnen. Kvinnor som sköter alla sysslor männen tidigare gjort. Det är mycket hårt arbete men ibland går arbetet och verksamheten bättre än när männen fanns där. På familjen Paradiers gård sliter mor och dotter gemensamt och när de behöver hjälp anställer de Francine. En föräldralös flicka som arbetar idogt och känner att hon har hittat en familj. Men moralen på den franska landsbygden är sträng och allt går inte som hon tänker.
Fotot i filmen är enkelt och klart. Det är en film som visar scen efter scen utan att skynda på. Långa sekvenser då kameran går från ansikte till ansikte ger vackra bilder men bidrar inte till historien. Det blir mer som ett porträttgalleri. Språket i filmen är också enkelt och klart. Man säger det som behövs och inget mer. Det finns inget vänligt småprat eller förklaringar av känslor. Det ljud som hörs är ljud av arbete eller ljud från djuren i jordbruket. Bara nödvändig handling och nödvändig dialog för filmen framåt. Det gör att filmen gestaltar den verklighet som den skildrar. Här består livet av arbete och nödvändiga göromål. Det finns inget utrymme för drömmar och trams. Men när filmen inte visar människornas känslor så blir den väldigt ointressant. Jag tycker att regissören kunde ha gett publiken lite mer av känsloyttringar och gett skådespelarna större spelrum. En allt för konsekvent återhållen linje är estetiskt tilltalande men ger inget liv till historien.
En film som inte engagerar tillräckligt men är som en vacker tavla. Och frågan om vad som hände när männen återvände från kriget och kvinnorna skulle återvända till att sköta hem och barn tycker jag inte behandlas i filmen. Det kunde ge mer liv åt filmen.
Handlingen utspelar sig i 1930-talets Pari och den fattiga unge mannen Bois-d’Enghien (skickligt spelad av Rasmus Luthander) är älskare åt den eldige, eftertraktade nattklubbsångerskan Lucette (träffsäkert komiskt spelad av Maia Hansson Bergqvist). Bois-d’Enghien har ett problem. Han är fattig och nu har han fått chansen att gifta sig. Nu måste han alltså göra slut med Lucette för att kunna gifta sig med den rika unga kvinnan. Att göra slut visar sig svårare än han räknat med, riktigt omöjligt. Lucette vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få honom upptänd. Relationerna skruvas till flera varv till, dessutom. Lucette har en rik uppvaktande generalen som inte uppskattar någon konkurrens och är beredd att döda Lucettes älskare, ifall han kan få reda på vem det är. Bois-d’Enghien lurar generalen och pekar ut en stackars oskyldig kompositör som älskaren. Situationen kompliceras dessutom av att Lucette har en lillasyster som är förälskad i generalen. På ytan ser det ut som ett triangeldrama vi sett förr och vi kan lista ur hur allt ska sluta. Fast det är inte riktigt så, denna fars har några unika oväntade vändningar.
