First Aid Kit på Konserthuet i Göteborg
14 oktober 2014
First Aid Kit. Två utsålda kvällar på Konserthuset i Göteborg.
Foto: Peter Birgerstam
Musik
Skivrecension: Elin Ruth – Here Comes the Storm
Artist: Elin Ruth
Titel: Here Comes the Storm
Betyg: 4
Jag fastnade för Elin Ruth från första gången jag hörde något av henne. Då var hennes artistnamn Elin Sigvardsson. Hennes stämma som rymmer så mycket känslor, som får mig att höra och känna så mycket när hon framför sina låtar, var speciell redan vid debuten. Nu har hon sedan några album och turnéer tillbaka namnet Elin Ruth – och nu i höst har hon släppt sig sjätte album, ”Here Comes the Storm”. Och ja, det är en storm som drar fram genom spåret: det är ett starkt album som tar tag i lyssnaren direkt från förstaspåret ”Don´t Need Your Religion”.
Elin Ruth har en fot i bluesen och en i soulen och så pepprar och kryddar hon låtarna med poptoner. Hon har jämförts med artister som Mavis Staples, Bonnie Ratt, Linda Ronstadt och Eva Cassidy som alla kan konsten att vaska fram pärlor ur musikhistorien och göra dem till sina egna. Men med Elin Ruth är det en stor skillnad: hon har oftast skrivit sångpärlorna själv.
Låtarna på nya albumet skrev hon under något hon kallar sina ”vita månader” och då handlar det inte bara om att hålla sig helt från alkohol utan också från myllret i New York, där hon numer bor. Hon berättar i ett pressmeddelande:
– Jag stängde av den sociala kranen och tillbringade tiden i Queens. Gick promenader, pratade med min katt. New York pockar ständigt på uppmärksamhet och jag hade åkt med i karusellen och hamstrat intryck i flera år, men aldrig fått tillräcklig ro att stanna upp och faktiskt skapa.
Att hon tog sig denna tid att skapa är nog alla hennes fans glada över. ”Here Comes the Storm” är utan tvekan ett av årets bästa svenska album. För debutalbumet, som producerades av Lars Winnerbäck, fick hon Grammisnominering. Det kan du säkert bli nu igen.
Hennes starka stämma, så fylld av både ilska, frustration, lycka och skörhet – är helt perfekt till dessa låtar. Jag har svårt att välja vilka spår jag gillar bäst. Förstasingeln ”The Storm” är förstås en låt jag lyssnar på om och om igen, likaså förstaspåret”Don´t Need Your Religion”.
Elin Ruths musik är soul och blues i en särskilt blandning som jag vill ge ett eget namn, en helt egen kategori som bäst förklaras med två ord: Elin Ruth.
Albumet fick betyg 4 i Göteborgsposten.
Kulturbloggen möter Maria Lithell
Livets stora frågor och vardagslivet möts i Maria Lithells nysläppta album ”Tides” som är ett imponerande album. Tides bjuder lyssnaren på en fängslande resa genom storartad musik. Tonsättaren och artisten Maria Lithell har en enorm bredd i sitt musikaliska register.
Också texterna är viktiga. De kretsar kring berättelser om livets stora frågor och vardagligheter som i titelspåret ”Tides”, en mäktig ballad om tidens obönhörliga gång och de livsavgörande val vi ställs inför; kärlek, hopp och livets förgänglighet. Maria Lithells kraftfulla och sensibelt närvarande sångröst möter Christian Kjellvanders lugna och uttrycksfulla röst i en duett som inte lämnar någon oberörd.
Precis som det uttrycks i ett pressmail:
Hennes musik är filmisk och känslodriven. På samma gång lättlyssnad och nyskapande pop, som bygger på gränsöverskridande och spännande arrangemang, där fagott, marimba, stråk och harpa samverkar med sedvanliga popinstrument.
Kulturbloggen träffade Maria Lithell på ett mysigt café som ligger vackert med bänkar framsatta under träkronor bakom Historiska museet i Stockholm.
Maria Lithell har en gedigen bakgrund i musikens värld. Som tioåring kom hon in på Adolf Fredriks musikklasser och när hon gick i gymnasiet fick hon jobb i kören på Kungliga Operan i Stockholm. Där jobbade hon i elva år. Hon berättar att hon kände att hon villa lära sig mer inom musiken och utbildade sig först till musiklärare och så småningom ville hon skapa musik själv och sökte då in på och kom in på den femåriga utbildningen för kompositörer och tonsättare på Musikhögskolan.
Maria Lithells musik är i allra högsta grad gränsöverskridande. Maria Lithell blandar och växlar fritt mellan pop, klassisk musik och electronica. I hennes musik kan man finna referenser till artister och kompositörer som Björk, Aimee Mann, Stina Nordenstam, Kate Bush och P.J. Harvey. Här finns också referenser till filmmusik.
Musik är viktig för henne, det märks av hennes imponerande produktion, musiken är dock mer än så. Den är ett starkt sätt att säga viktiga saker med. I våras skrev hon ett stycke för Folkoperan, en miljöopera. En genomgående politisk föreställning som handlade om hur konsumtionssamhällets alla valmöjligheter rimmar illa med jordens globala uppvärmning.
Varför blev det just en opera för att uttrycka engagemanget för miljön och klimatfrågan?
– Varför inte en opera, svarar Maria Lithell på den frågan och tillägger:
– I en opera är alla sinnen inblandade. Jg tycker om att tilltala alla sinnen, att få människor berörda på många plan.
Operan växte fram ur hennes frustration över vad som händer med naturen.
– Jag har barn och det händer att vi är ute i skärgården och fiskar men där finns ingen fisk.
Lägg namnet Maria Lithell på minnet. Hon är en skicklig musiker och spännande kompositör som vi helt säkert kommer att höra med från, både på operascenen och musikscenen. Och lyssna på senaste albumet ”Tides”.
Foto: Lena Dahlström
Skivrecension: Downhill Bluegrass Band – Wonderland
Artist: Downhill Bluegrass Band
Titel: Wonderland
Betyg: 3
Wonderland är bluegrassbandet Downhills femte album. Albumet är ett genomarbetat album 
som har precis det som äkta bluegrass ska ha, det är medryckande musik och det har stark influens av både blues och country, utöver bluegrass förstås.
På albumets enda helt instrumentala spår märks också inspiration av svensk folkmusik. För övrigt är det en starkt bluegrassalbum med mycket sång. Jag imponeras stort av de skickliga musikerna, i synnerhet banjon.
Downhill Bluegrass Band är ett av Sveriges mest framstående bluegrassband. De är välkända i bluegrasskretsar både här i Europa och i USA, där de gjort flera turnéer. De har blivit inbjudna och uppträtt vid IBMA (International Bluegrass Music Association) i Nashville flera gånger på grund av sin utmärkta spelskicklighet, sitt unika sound och låtskriveri.
I ett pressmeddelande står det att man i Downhills musik kan höra att det finns likartade geografiska och kulturella förutsättningar i gruvdistrikten i Appalacherna, där bluegrassen har sin hemvist, och i Bergslagens gruv- och bruksorter, där bandet har sin hemort (Avesta/ Torsåker). Bluegrass är företrädesvis arbetarklassmusik, som traditionellt har speglat påvra vardagsförhållanden på gruvorter och på landsbygden. Man refererar sedan 1940-talet till det hårda arbetet i gruvorna eller på fälten, till naturen och det enkla livet i familjens härd, till svartsjukedraman och fängelsevakter, och till kampen mellan Gud och Djävulen. I Downhills musik finns mycket av dessa ämnen representerade, texter och musik speglar livet här och idag, men med en medvetenhet om traditionen.
Betyg 3 betyder en bra skiva, men duktiga musiker som gör ett gediget framträdande på inspelningen, med imponerande flinkhet med instrumenten och när banjon tar fart går det inte att stå still, mina fötter sätter igång och stampar takten och vill dansa. Anledningen till betyget inte blir ännu högre är att musiken är lite jämntjockt i sin helhet, flera sånger är väldigt lika varandra. Som helhet är albumet inte jättespännande. Det är bra bluegrass, absolut. Ett album värt att lyssna på, utan tvekan. Men inte något mästerverk. Nu tycker jag inte att ett band behöver prestera mästerverk jämt heller. För den som gillar bluegrass är Downhill ett bra band och albumet Wonderland värt att lyssna på, utan tvekan. Många gånger. Det är också ett album som växer med fler lyssningar.
Bandets medlemmar idag är Jonas Kjellgren (mandolin & sång), Mikael Grund (gitarr & sång), Kenneth Kjellgren (banjo), Kajsa Kjellgren Westin (kontrabas & sång), Nicke Widén (dobro) och Erik Gunnars Risberg (fiol).
Bandets hemsida: www.downhill.nu
Downhill på Facebook: https://www.facebook.com/DownhillBluegrassBand
Kulturbloggen möter The Magic Numbers
The Magic Numbers släpper sitt fjärde album som fått namnet ”Alias” i slutet av augusti. Räkna med du kommer att känna igen de brittiska syskonparens musik men ändå upptäcka att den har förändrats, utvecklats och blivit rockigare. Det speciella Magic Numbers-soundet finns kvar fast med tydliga influenser att rockmusik.
Bandet gav ett första smakprov på kommande albumet då de släppte singeln ”A Shot in the Dark”, en singel som många kritiker sagt har influens av en rockig Neil Young.
-Ja vi är absolut influerade av Neil Young, berättar Romeo Stodart och hans syster Michelle när Kulturbloggen träffar dem efter deras spelning på Stockholm Music and Arts.
”Hymn for Her” är den singel de slog igenom med för tio år sedan.
Hur känner de nu, tio år sedan, för de sånger de släppte då?
-Hymn for Her var speciell när den kom och väckte uppmärksamhet. Vi använde klockor som instrument och folk upptäckte att det fungerade. Jag tycker fortfarande mycket om den, berättar Michelle.
-Vi spelar gärna våra äldre sånger på konserter, berättar Romeo. Vi kan göra andra versioner av dem och på så sätt känns det inte som att vi bara upprepar. Jag tröttnar inte på dem eftersom vi alltid kan spela den i nya arrangemang.
Hur behåller de sin kreativitet som grupp under tio år?
-Vi har pauser då vi gör annat, det är viktigt, menar Romeo och pekar på Michelle och säger: -Och Michelle har ju släppt ett soloalbum under tiden.
-Ja det var nervöst att släppa ett album som jag stod för mer själv. Jag tror jag lärt mig mycket, berättar hon. Det är svårt att lära sig att något jag själv tycker mycket om kanske inte älskas av alla. Det är något man måste lära sig i livet, att alla inte älskar allt man gör.
Sedan debutalbumet har bandet släppt ytterliga två album, rest runt på otaliga turnéer och spelat flera gånger i Sverige.
-Ja vi tycker om det här landet, säger de båda. De har också många svenska vänner inom musikbranschen de gärna träffar när de är här.
Fast de har inte tidigare varit i Sverige när de varit sådan varm sommar som den här sommaren.
-Ja vi är lite överraskade att det kan vara så varmt, säger de.
Jag, intervjuaren, erkänner att vi själva nog knappt visste det. Det är trots allt inte så ofta vi har sådana varma somrar.
Sedan intervjun har det ju dessutom kommit besked om att de kommer till Sverige i höst för två konserten: 28 oktober på Pustervik i Göteborg och
30 oktober på Debaser Medis i Stockholm.
För att behålla kreativiteten är det viktigt också med ett liv utanför musiken, menar de. Båda har blivit föräldrar sedan debuten. Michella har en dotter på sex år och Romeo en son på två och ett halvt år.
-Hela mitt liv har förändrats, säger Romeo.
Michelle berättar om en konsert de gav för ett tag sedan och hon hade med sig dottern som sjöng för dem alla efteråt.
-Hon har sådan fin sångröst, berättar Michelle med stolthet och glädje i rösten.
På spelningen på Stockholm Music & Arts spelade de sången ”Roy Orbison” som finns på kommande albumet.
-Roy Orbison var mycket viktig för mig ett tag under min uppväxt, hans sånger talade direkt till mig, berättar Romeo.
Ja de rockigare influenserna märks på flera sätt på det nya albumet, men samtidigt finns det typiska för de två syskonparen i The Magic Numbers där: de vackra sångrösterna, samspelet och mjukheten.
Foto: Lena Dahlström
Om bandet på Wikipedia:
The Magic Numbers är ett brittiskt fyrmannaband från Ealing, London, England. Det består av de två syskonparen Stodart (Romeo, född 1978, och Michele, född 1983) och Gannon (Sean, född 1976, och Angela, född 1984) som bildade bandet efter att Romeo och Sean börjat skriva låtar tillsammans. Bandet fick skivkontrakt med skivbolaget Heavenly Records 2004 och deras självbetitlade debutskiva gavs ut 13 juni 2005.
Musiken är influerad av 1960- och 1970-talens amerikanska folkpop som till exempel The Mamas and the Papas och The Band. I flera av låtarna sjunger huvudsångaren Romeo duett mot melodicaspelaren Angela, och vokalharmonierna och de många tempoväxlingarna i den melodiska pop/rocken präglar genomgående låtarna på debutalbumet.
Bandet blev omtalat när de den 10 augusti 2005 helt oväntat lämnade det populära brittiska TV-programmet Top of the Pops, efter att programledaren Richard Bacon under repetetionerna skämtsamt kallat dem en ”stor, fet smältdegel av talang”. Bacon har i efterhand förklarat att ordet ”fet” avsåg bandets storhet, inte bandmedlemmarnas fysik.