• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: You Were Never Really Here

1 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Joaquin Phoenix

You Were Never Really Here
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 april 2018
Regi Lynne Ramsay

Joaquin Phoenix är en speciell skådespelare. Utan tvekan. Han sticker ut. Den här filmen bygger nästan helt på honom och hans karaktär, som han fick skådespelarpriset i Cannes för. Nja, jag är rätt besviken. Det är inte en dålig film, men jag har svårt att se det som det mästerverk som många kritiker hyllar den som.

En del drar paralleller mellan denna film och den kultförklarade legendariska Taxi Driver av Martin Scorsese med Robert De Niro. Nog för att det märks att regissören Lynne Ramsay inspirerats av den filmen, men det bär inte ända fram. Likheterna är stora förstås, mellan De Niros karaktär i Taxi Driver och Joaquin Phoenix karaktär Joe, båda är män som passerat gränsen till galenskap med stora steg.

Filmen handlar om en medelålders man, Joe (Joaquin Phoenix), som uppenbart är gravt skadad. Han lever med och tar hand om sin sjuka gamla mamma. Han växte upp med en far som misshandlade honom och han har en del vidriga upplevelser att hantera från livet som soldat. Nu försörjer han sig på att hitta försvunna flickor som han räddar från kidnappning. Oftast är de kidnappade av traficking-kedjor och i uppdraget ingår oftast att också ta våldsam hämnd på kidnapparna och pedofilerna.

Varför känns filmen aldrig angelägen? Varför sitter jag mest och väntar på att den ska ta slut? Det är framför allt att jag tycker att det är för mycket fokus på Joaquin Phoenix. För många täta bilder på honom, för mycket utanförskap och lite för klichéartat spel från hans sida.

Det är inte en usel film. Lynne Ramsay är en begåvad filmberättare och hennes film ”Vi måste prata om Kevin” med Tilda Swintons starka prestation som mördarens mamma berörde mig starkt (här är kulturbloggens recension av den).

Berättelsen i ”You Were Never Really Here” är fragmentariskt berättat med minnesbilder som fladdrar förbi hastigt. Den är lite för onödigt våldsam och lite för spekulativ, för ansträngd i ambitionerna för att jag ska tycka att den är så enastående som exempelvis Fredrik Sahlin i Kulturnyheterna menar. Filmen är snyggt gjord och med lite mer genomtänkta klipp och något mindre fokus på Joaquin Phoenix skulle nog filmen berört mig mer och fått högre betyg. Men visst, den är godkänd och får betyg 3.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Ghostland – alltför mycket effekter och våld

1 maj, 2018 by Birgitta Komaki

Ghostland
Betyg 2
Svensk biopremiär 4 maj 2018
Regissör. Pascal Laugier

Filmen börjar bra med en mor och hennes två döttrar på väg till ett ärvt hus på landet. Döttrarna, Beth och Vera, smågnabbas på syskons vis om vem som är mest älskad av modern.

När en stor mystisk bil dundrar förbi och dyker upp flera gånger under färden vinkar de och ger sedan fingret. När färden slutar vid det ärvda huset är det allt annat än vanligt hem de kommer till. Rummen är fyllda av dockor, uppstoppade djurhuvuden, mystiska kinesiska skåp och mycket underlig inredning. När mörkret har lagt sig kommer den mystiska bilen och två udda personer bryter sig in. Sedan börjar skräcken.

Sexton år senare återvänder Beth (Crystal Reed) till huset på landet efter ett telefonsamtal. Hon har bildat familj med man och barn och blivit en berömd skräckboksförfattare. Hennes mor (Mylène Farmer) och systern Vera (Anastasia Phillips) bor kvar i huset. Vera som är paranoid av skräckupplevelsen vårdas av modern. Än en gång upprepas historien och Beth blir indragen. Så börjar skräcken igen och mardrömmen fortsätter.

Det är en bra historia och den börjar bra med krypande obehag. Men filmen övergår snabbt till en film med alltför mycket effekter och våld. Det är ett dragande och släpande av kroppar runt hela huset, huvuden som dunsar i trappsteg och en jätte som kastar alla i väggen. Man hinner inte bli rädd för allt sker alldeles för mycket hela tiden.

De som gör alla onda saker ser ut som en utvecklingsstörd jätte och en transvestit. Det stör mig att man har valt två sådana personer som onda. De flesta livsfarliga personer ser ju faktiskt helt normala ut. Nu blir det som diskriminering av två redan utsatta grupper. Jag tycker hela filmen känns overklig och saknar något att identifiera mig med som kan göra att jag n lever mig in i filmen och därmed och också uppleva skräcken. Trots att filmen är 90 minuter tycker jag att den känns lång.

På filmens plussida är Crystal Reeds och Anastasia Phillips insatser. Fina skådespelare som gör bra insatser. Dessutom kan säkert många som spelar spel uppskatta tempot och
att mycket händer. Filmen har fått flera filmpriser.

Skådespelare: Crystal Reed, Anastasia Phillips, Myléne Farmer, Taylor Hicks med flera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Den iranske regissören Jafar Panahis nya film Three Faces tävlar i år om Guldpalmen

30 april, 2018 by Redaktionen

Den iranske regissören Jafar Panahis nya film Three Faces tävlar i år om Guldpalmen.

Ett pressmeddelande berättar:

I Three Faces har den kända skådespelerskan Behnaz personligen drabbats av en ung flickas vädjan på video. Flickans familj förbjuder henne att studera på teaterhögskolan i Tehehran. Behnaz lämnar filminspelningen hon är mitt uppe i och kontaktar filmregissören Jafar Panahi. Tillsammans ger de sig av på en bilresa till flickans by i hopp om att kunna ändra föräldrarnas beslut.

Det är fortfarande oklart om de iranska myndighterna kommer att ge Panahi utresetillstånd. Klart är att skådespelerskan Behnaz Jafari och ytterligare en av skådespelarna i filmen kommer att vara på plats i Cannes.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Guldpalmen, Scen

Filmrecension: Det var en gång i Tyskland – om att överleva att ha överlevt

29 april, 2018 by Rosemari Södergren

Det var en gång i Tyskland
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 maj 2018

En varm, tragisk och komisk, berättelse om att hantera livet efter att ha överlevt en tragedi. En hyllning till fantasin och till mänsklighetens rätt att vara just mänsklig. En film jag inte kan glömma, inte kan skaka av mig. Jag går omkring och tänker på den flera gånger om dagen.

Handlingen utspelar sig i Frankfurt i Västtyskland 1946 strax efter andra världskriget. Huvudkaraktären David Bermann (spelas av Moritz Bleibtreu) vill liksom hans vänner ta sig till Amerika. Men resan dit är dyr. Bermann är en duktig försäljare och har en lysande idé: att sälja sängkläder och handdukar till uttråkade hemmafruar. Bermann har ett problem med att få gång affärsverksamheten. Han får inte tillstånd att driva affärsverksamhet. Han är nämligen misstänkt för att ha samarbetat med nazisterna.

Bermann lyckas övertala en nybliven vän att stå för företaget och de drar igång att sälja sänglinnet. Deras metoder är raffinerade och de tangerar gränsen för vad som är etiskt. De söker upp änkor och låtsas att deras avlidna make har beställt varorna, de söker upp järnvägsanställda och påstår att de har ett avtal med ledningen som gör att de anställda får köpa med rabatt. Men Bermann försvinner med jämna mellanrum, vilket hans kollegor i affärsverksamheten blir mer och mer misstänksamma.

Vad gör Bermann alla de dagar han inte är i butiken? Han är på förhör hos en utredare. När han var i koncentrationsläger fick han bo  i en VIP-förvaring, vilket innebar att han fick bättre mat och bättre behandling än övriga judiska fångar. Hur kom det sig? Samarbetade han med nazisterna? En skeptisk förhörsledare får höra hans otroliga historia om när han blev uttagen att lära Hitler att vara komisk.

Det är en fantastisk historia och med välkomponerat snyggt foto och en berättelse om de judiska överlevarna ur en annan synvinkel är vi är vara vid. På flera sätt får vi följa olika individers sätt att hantera att just de överlevde Hitlers förföljelse.

Regissören Sam Garbarski har tidigare gjort bland annat Irina Palm (med Marianne Faithfull i den lysande huvudrollen).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: drama, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Utøya 22 juli – konsekvent genomförd skildring ur ungdomarnas perspektiv

26 april, 2018 by Rosemari Södergren

Utøya 22 juli
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 maj 2018
Regi Erik Poppe
Manus Anna Bache-Wiig, Siv Rajendram Eliassen

En berörande, stark film ur ungdomarnas perspektiv, konsekvent genomfört. Att göra en spelfilm om den fruktansvärda terrorattacken på de norska socialdemokratiska ungdomsförbundets läger 22 juli 2011 då mer än 70 unga människor miste sina liv har inte varit en lätt uppgift. Manusförfattarna och regissören har säkert haft en känslig uppgift och lyckas genomföra skildringen av denna dryga hemska timme då ungdomarna jagades av den galne terroristen så att det känns som att vi är med där, vi känner ungdomarnas panik.

Filmen är en spelfilm och karaktärerna är fiktiva men det bygger på vittnesskildringar och kända fakta. Filmen är skapad efter en tät dialog med flera av de överlevande. Av respekt till offren och deras släktingar, är karaktärerna och händelserna uppdiktade.

I centrum står den 18-åriga ambitiösa, politiskt engagerade Kaja och hennes vänner på sommarlägret. Filmen börjar med att Kaja pratar i telefon med sin mamma som hört om bombattacken mot regeringsbyggnaden i Oslo. Kaja lugnar sin mamma med att hon och hennes lillasyster befinner sig på en ö, långt från staden och bomben.
– Jag är på en ö, den säkraste plats man kan vara på, försäkrar hon sin mamma och letar upp sin lillasyster Emelie som får en utskällning för att hon inte var hänsynsfull mot deras vän vars mamma jobbar i regeringsbyggnaden och var orolig.

Kaja står vid ett våffelstånd och diskuterar och skojar med några av sina vänner när de hör skott. Är det någon som slänger kinapuffar? undrar de. Men snart kommer ungdomar rusande förbi dem i panik, in i huset och skriker åt dem att ta skydd.

Panik bryter ut och alla springer och gömmer sig. Ingen vet riktigt vad som händer. ”De skjuter på oss” skriker några. Någon skriker att det är polisen som skjuter på dem. (Mördaren hade kläder som gjorde att han såg ut som polis, det var så han kunde ta sig ut till ön).

Vi får följa Kajas flykt och hur hon försöker få tag på och hitta sin lillasyster. Det riktigt kryper in under huden på mig när jag följer hennes flykt. Hennes mamma ringer – och det är skrämmande att mamman inte förstår att hon sätter dotterns liv i fara genom att ringsignalen kan höras av mördaren. Det verkar som att mamman ber henne att leta reda på lillasystern. Det är så hemskt, för att be sitt barn springa runt och leta istället för att ta skydd, är som att be sitt barn springa rakt in i döden. Det är säkert så att ingen förstod hur vidrigt det som hände var. Vem kunde ens i sina vildaste fantasier förutspå att 77 unga människor skulle bli ihjälskjutna och 90 unga bli svårt skadade?

Det tog 72 minuter för hjälpen att komma till ungdomarna. Att det tog så lång tid har fått kritik i utvärderingarna efteråt. Det är dessa 72 minuter filmen handlar om – då vi får följa ungdomarna och deras reaktioner. Det är mycket skickligt genomfört och de unga skådespelarna agerar mycket trovärdigt.

DN rapporterar att en del internationell press berömt de unga skådespelarna men varit lite kritiska till varför filmen gjorts.
Variety skriver i sin recension att Erik Poppes Utøyafilm i stort är lyckad, men frågar sig vad den tjänar för syfte: ”Får publiken ut någonting av ’U – 22 juli’? Hur skulle den kunna få det, med tanke på meningslösheten i vad filmen porträtterar?” Huvudrollsinnehavaren Andrea Berntzen prisas dock för sin roll som Katja, och jämförs med ”en tonårig Jennifer Lawrence”.

Även recensenten för The Hollywood Reporter ställer sig frågan om vad filmen vill säga sin publik. Filmens slut kritiseras för att i sammanhanget vara för fiktionaliserat. De tidigare oprövade skådespelarna får däremot beröm för sina insatser, som beskrivs som ”träffande naturliga”.
I rollerna: Andrea Berntzen , Sorosh Sadat, Jenny Svennevig, Mariann Gjerdsbakk mfl

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Utöya

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in