• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Filifjonkan kommer till Dramaten

20 december, 2016 by Redaktionen

​

Illustration: Hanna Albrektson

Den 13 januari är det premiär för Ada Bergers första produktion som Unga Dramatens nya konstnärliga ledare: Filifjonkan som trodde på katastrofer. Tove Janssons berättelse om katastrofrädda Fru Filifjonk och fina Fru Gafsa har regisserats av Ada Berger och tidigare spelats på Malmö stadsteater.

”Mari Götesdotter och Sanna Persson Halapi hittar precis rätt tonläge” (Skånska Dagbladet)
”Även om åldersgränsen är från åtta år är det här en föreställning som inte har någon ålder. Den går rätt in” (Skånska Dagbladet)
”Filifjonkan är en av mina mest älskade bokgestalter. Här bemöts hon med kärlek och respekt.” (Expressen)

Ett pressmeddelande:
Fru Filifjonk fejar, putsar och oroar sig för den katastrof som när som helst kan komma. För det vet hon ju, att en dag kommer katastrofen. En vacker sommardag bjuder Fru Filifjonk den fina Fru Gafsa på te. Porslinet är väl utvalt, kakorna utsökta och Fru Gafsa på gott humör, men Filifjonkans tankar kretsar bara kring katastrofen. Samma natt sveper faktiskt den stora katastrofen in. Den sliter sönder Filifjonkans hus och kastar omkull alla hennes vackra prydnadssaker. Och det märkliga är, att när den väl kommer, är Filifjonkan inte rädd alls… Filifjonkan är en av alla snillrika figurer i författaren Tove Janssons berättelser om Mumintrollen, som fascinerat vuxna och barn genom årtionden.

– Filifjonkan förväntar sig varje dag att katastrofen ska komma. Men nästan alla dagar passerar ju utan katastrofer. Detta att vänta, att liksom klamra sig fast vid sin oro, och i någon mening förlora de fina dagar man har, det är så mänskligt och sorgligt. Jag är mer intresserad av att gestalta den tragik man själv iscensätter själv än den som drabbar utifrån. Men i Filifjonkan finns också mycket humor och en gigantisk seger. Hon erövrar ju livet och visar att det är möjligt också för de räddaste av oss, säger regissören Ada Berger.

Ada Berger tillträdde våren 2016 som konstnärlig ledare för Unga Dramaten. På Dramaten har Ada har tidigare regisserat Liv Strömquist tänker på dig och Filippa Bark och döden. Filifjonkan som trodde på katastrofer hade premiär på Malmö stadsteater 14 oktober 2016.

– Under tiden som jag repeterade Filifjonkan som trodde på katastrofer var det många som sa: ”det är jag som är Filifjonkan”. Jag tänker att vår tid är Filifjonkans tid. En tid när vi pratar mycket om möjliga katastrofer utan att veta exakt om och när de ska komma. Det där oklara hotet är så förlamande. Och för Filifjonkan kommer ju också förlösningen när hotet får ett ansikte. Jag tänker på barnpubliken och på behovet att få ge röst åt sin oro. Den ensamma oron blir ju något annat när vi delar den med varandra, när vi visar upp den – ger den ett ansikte, säger Ada Berger.

Filifjonkan som trodde på katastrofer är en samproduktion med Malmö Stadsteater. Producerad i samarbete med Columbine Teaterförlag, Agency North Ltd och Moomin Characters Ltd.

I rollerna
Mari Götesdotter
Sanna Persson Halapi

Regi Ada Berger
Dramatisering Lucia Cajchanova
Musik och ljud Stefan Johansson
Mask Siv Nyholm
Rum och kostym Karin Ragnarsson
Ljus Daniel Andersson

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Filifjonkan, Scenkonst, Unga Dramaten

Mio, min Mio – evangeliskt drabbande men saknar ljuset

18 december, 2016 by Redaktionen

Foto: Petra Hellberg

Mio, min Mio
Av Astrid Lindgren
Dramatisering Kristina Lugn
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben
Kompositör Joakim Unander
Premiär 17 december 2017 på Stora scenen, Stockholms stadsteater

Mio, min Mio, en av Astrid Lindgrens mörkaste sagor, har dramatiserats av Kristina Lugn för Stadsteatern. Uppsättningen är avskalad med fokus på de mörkare delarna av sagan.

Den föräldralöse Bo Vilhelm Olsson färdas från sin dystra stämning på en parkbänk i Tegnerlunden, i en plötslig stund av mirakel, till Landet i Fjärran, där han möter och omfamnas av sin far Konungen.

Det vackra riket, som i Astrid Lindgrens bok beskrivs som en grönskande idyll med bäckar, betande lamm och susande silverpopplar, får ingen framträdande visuell roll i uppsättningen. Snabbt färdas vi till ögonblicket då Mio förstår att han har ett uppdrag som väntar, och som väntat i tusen år. Han ska döda den onde riddar Kato, som är den mörka skuggan som ruvar utanför Landet i Fjärran. ”Blommorna dör, fåglarna flyr och solen mister sin glöd när en säger hans namn.”

Det visuella är evangeliskt drabbande med digitala projektioner av flyende skyar, himlar och månljus. Katos värld är ett helvete som får mig att tänka på Aleppos svartbrända, söndertrasade ruiner och genomsyrat av djupaste skräck.

Dramatiseringen är centrerad kring berättelsen om den ödesbestämda uppgiften som tvingar ut människan på en farofylld resa, fylld av kval och ångest och med en längtan efter att få slippa. Men omständigheterna för henne ändå framåt, framåt för att övervinna rädsla och motstånd och konfrontera det svåraste.

Månstråle, månstråle, hjärtats röda blod … , är inledningen på Väverskans sång i Mio, Min Mio. Mio möter väverskan i den Dunkla Skogen som ligger på randen till Katos land, Landet Utanför. Väverskan berättar om sorgen över dotter Milimani och många andra barn som riddar Kato fångat och förvandlat till svarta fåglar som flaxar i en ständig sorgedans över den Mörka Sjön. Väverskan väver två mantlar med drömfoder till Mio och hans vän, följeslagaren Jum-Jum,, som ska skydda dem i drabbningen med Kato. Mantlar som sen ska visa sig avgörande i den sista striden och också i återuppväckandet av flickan Milimani.

Mios känsla för att genomföra sitt uppdrag, med livet som insats, stärks av uppgiften att rädda barnen. Men han våndas och skriker mot skyn som Jesus i Getsemanes trädgårdar: ”Varför vill man far att jag ska göra det här?”

Mio är beredd att ensam möta riddar Kato, men hans lojale vän Jum-Jum ser det som en självklarhet att han ska följa med. Men Jum-Jum våndas också och kvider: ”Om inte döden vore så svår så svår, och om vi inte vore så små och ensamma.”

Det är genomgående goda skådespelarinsatser varav Shebly Niavarani står ut och väcker välgörande glädje, skratt och humor i en annars mörk tillställning,

Jag saknar levandegörandet av den ljusa världen i Gröna ängars ö i uppsättningen. Kanske är det så att vi människor, var och en av oss, har en ödesbestämd uppgift att utföra som sätter hela vårt väsen på prov. Men utan det ljusa och vackra i livet, får vi svårt att klara av den.

I rollerna
Bosse/Mio Tove Edfeldt
Benke/Jum-Jum Bahador Foladi
Tant Lundin/Farmor Eva Stenson
Konungen Gerhard Hoberstorfer
Väverskan Odile Nunes
Gubben Eno Shebly Niavarani
Svärdsmidaren Christer Fant
Riddar Kato Jörgen Thorsson
Nonno Julia Marko-Nord
Jiri Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Spejare Jonas Blixt, Magnus Hammer, Oskar Laring
Jiris bror/Spejare Olof Neppelberg, Oscar Jupither
Jiris syster 1/Spejare Nadia Christiansson, Alfonsina Bejarano-Arvidsson
Jiris syster 2 Ella Hammarsten Liedberg, Lily Wahlsteen
Nonnos bror 1 Malte Legros-Selander, Pelle Avemo Hådell
Nonnos bror 2/Spejare Desmond Englund, Alex Moore Eklund
Millimani Inga Avemo Hådell, Lilly Ann Frelin

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Astrid Lindgren, Mio min Mio, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Fäder och söner på Dramaten – fascinerande och tankeväckande

11 december, 2016 by Rosemari Södergren

Fäder och söner
Av Brian Friel efter Ivan Turgenev
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Runar Hodne
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Andreas Fuchs
Peruk och mask Barbro Forsgårdh

Studenten Arkadij kommer hem till sin familj och deras gods på lovet, han har börjat studera på universitetet i storstan och har med sig Bazarov, en god vän han fått under studietiden. De två unga männen är nihilister, de tror inte på någon auktoritet. Det gamla samhället med alla orättvisor och klyftor mellan människor måste rivas och något nytt ska byggas. Ingen makt av något slag ska få hindra att de bygger den nya bättre världen – och den världen ska bygga på vetenskap, på fakta som går att kontrollera. Arkadijs far vet inte riktigt hur han ska reagera, han förstår sig inte på de där nya idéerna men tar det ändå med ro och tänker att det är ungdomens rätt att vara lite radikal. Farbror Pavel däremot blir lite mer upprörd och försöker diskutera med de två unga radikala männen.

Föreställningen är fascinerande. Turgenevs roman gavs ut 1862 och skildringen av mötet mellan två generationer och mötet mellan ideologier och människors mänsklighet är ständigt lika aktuell. Dramat går att se på många sätt. Det är en skildring av människor och det är en skildring av människors olika förhållningssätt gentemot idéer, konst och kärleken. Bazarov ser sig själv som den mest hängivna och bäste av de unga radikala. Kärleken finns inte, allt handlar bara om biologi: att en man och kvinna är tända på varandra rent kemiskt och biologiskt. Han ställs inför livet och verkligheten när den unga änkan Anna och hennes lillasyster Katja kommer på besök på godset. Bazarov måste hantera att han själv blir förälskad, fast han ju är övertygad om att förälskelse rent vetenskapligt inte finns.

Ivan Turgenev har helt klart betytt mycket för flera efterföljande ryska författare och dramatiker. Turgenev banade vägen för Tjechov och likheterna mellan dessa två är tydlig. Liksom i Tjechovs dramer finns det en mångfald av karaktärer och ingen karaktär är ensidig, alla har djup och flera sidor, precis som det är i verkligheten. Alla kan säkert känna igen sig i någon karaktär på scen någon gång under dramats gång. Ivan Turgenevs roman ”Föder och söner” har överförts och översatts till drama av den irländske dramatikern Brian Friel.

Regissör och skådespelarensemblen förvaltar Turgenevs roman och Friels drama väl. Karaktärerna fylls ut bra och ingen dominerar över de andra, alla har sin plats i rampljuset, alla har sitt levnadsöde och sin berättelse. Magnus Roosmann imponerar som alltid, här i rollen som Arkadijs far Nikolaj. Johan Holmberg är helt rätt i rollen som Nikolajs bror Pavel, den klädmedvetne och kulturintresserade liberalen. Jan Waldekranz och Kicki Bramberg är som klippta och skurna för rollerna som Bazarovs föräldrar. Jag tycker hela ensemblen kan känna sig nöjd, de bär föreställningen. Det är viktigt att de olika karaktärerna får komma fram för att berättelsen ska ha det djup den har. För den som betraktar spelet kan berättelsen tala till på olika sätt, beroende på vem det är som betraktar spelet. Vem vi fascineras av beror på var vi själva har för livserfarenheter och hur vi själva tampats med konflikten mellan idéer och mänsklighetens karaktär på gott och ont.

Lars Kleberg, översättare och professor emeritus i ryska, skriver i föreställningens programblad att Turgenevs grundinställning till huvudpersonen Bazarov var egentligen ambivalent. Han var intresserad av fenomen i tiden men som konstnär mest intresserad av hur idéer kommer till korta i mötet med mänsklig svaghet och olycklig kärlek.

En sak som inte togs upp i föreställningen men som jag ändå tycker är rätt intressant är hur vetenskapen idag gått vidare, eller i varje fall en del av vetenskapen som kvantfysiken och närliggande områden till den. Under Turgenevs tid hyllades vetenskapen som något som skulle kunna bygga en bättre värld och som något som gick att hela kategorisera och indela i fakta och fack. Idag vet många vetenskapsmän att verkligheten är mer komplicerad än så. De mänskliga sinnena kan bara registrera en liten del av verkligheten och därför kan vi inte heller bygga mätverktyg som kan fånga allt. Det är som att vetenskapen idag och kanske ännu mer i framtiden – kan konstatera att konst och kärlek och känslor är lika verkliga som andra fakta. Kanske. Hur som helst, är föreställningen välspelad och fascinerande och tankeväckande och ger mycket att prata om efteråt.

En sak jag funderade på är hur regissör och scenograf tänkt när de valt kläder och de två unga radikala männen bär svart – och påminner mig därför både om anarkister och nazister, som både står för samhälls-omvälvande extrema ideologier. Att de två studenterna i Turgenevs roman är radikala unga män som förebådar de ideologier som i Ryssland så småningom mynnar ut i revolution och kommunism är förstås tydligt, men vad står de för idag? Och hur påverkas bärare av dagens radikala rörelser av sin egen mänskliga svaghet och storhet?

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Fäder och söner, Scenkonst, Teaterkritik

Jag tror på dig Anita – Åh vem i hela världen kan man lita på?

10 december, 2016 by Lotta Altner

Foto: Petra Hellberg

Jag tror på dig Anita
Manus och regi Paula Stenström Öhman
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Jenny Nordmark
Ljus Susanna Hedin, Markus Granqvist
Ljud Magnus Ericsson
Mask Maria Reis
Urpremiär på Stockholms stadsteater, Lilla scenen den 9 december 2016

Alla vet att inte alla människor går att lita på. De flesta av oss har erfarenhet av att ha missbedömt någon för hyvens och vettig. Samtidigt är det så att många av oss ganska snabbt bara veta när en del människor bara utstrålar att saker och ting inte går ihop och något är allvarligt fel i deras sociala kontakter med andra. Dessutom finns det underbara människor i alla situationer, överallt och ingenstans. Man varken kan eller bör ”döma hunden efter håren”. Våld, sexuella trakasserier eller övergrepp styrs inte av högt eller lågt, kön, religion eller hudfärg. När det gäller brott kan du vara både polismästare, president eller ungdomspräst. ”Du ska inte ta det personligt”.

Foto: Petra Hellberg
I Stenström-Öhmans ny pjäs får vi se ett socialkontors verksamheter och konfidenter från insidan. Här har man stressade möten, dålig kaffemaskin och overhead pennor som knappt fungerar. Man försöker skynda på sammankomster och man har chefer som inte håller måtten, vare sig på jobbet eller privat. Tydligt ser man hur man försöker vara professionell, men hur dålig arbetsmiljö, stor börda och egna problem, hinner ifatt och gör personalen sköra, klumpiga, dåliga på sitt jobb men väldigt medmänskliga. För vad händer med personal som ständig jobbar med människor med stora problem? När ska personalen få sin stund och sin hjälp?

Föreställningen är i längsta laget, d.v.s drygt 3 timmar och 20 minuter med en paus. De olika historierna som berättas i ett nätverk kring ett försvinnande av Kassandra, skulle mycket väl ha kunnat finslipas något. Ibland var det svårt att minnas vem som var pappa till vem och vilket ärende som berörde vad. Dock slog det mig att förvirringen eventuellt var medveten och att det inte heller alltid spelade någon roll om jag kom ihåg alla delar i ett mål. Kanske socialsekreterare känner likadant när de ansvarar för 17 mål samtidigt?

Kvällens största behållning var skådespelarna. Jag är djupt imponerad över deras förmåga att spela så många skilda roller, byta så ofta och vara så skarpa i sina tolkningar. Att ena stunden vara en utbränd morsa, sedan flamsig tonårstjej och därefter en liten skuttig tjej, görs inte scentekniskt rakt av. Vanligtvis brukar kroppen hänga kvar i det gamla eller så brukar skådespelaren finna nödlösningar och gå den kortaste vägen. Föreställningen bjöd inte på något fusk alls. Förvandlingarna skedde blixtsnabbt. Det enda som kändes något för acklimatiserat, minimaliserat och dämpat var den sexuella anspelningen och det sexuella ofredandet som skedde mellan Anita och Klas. Jag kan förstå att det är en svår utmaning att spela, men det hade gett berättelsen och rättegången en mer trovärdig tolkning. Kanske premiär nerverna gjorde sitt?

Foto: Petra Hellberg
Det var också befriande att se i uppsättningen att både män och kvinnor, spelade just kvinnor och män, med jämna mellanrum. Den lösningen tog bort den laddning och fördom om att det enbart är män som förgriper sig på kvinnor. Det gav mig den rätta känslan d.v.s du vet aldrig vem det är som kan vara förgripare och/eller offer. Så när någon kommer och säger att hen blivit utsatt, hur hanterar vi det då? Vem ska vi tro, vem ska vi litar på och vad ska vi göra? Föreställningen gav både det ena och det andra svaren, cirkeln var inte helt rund och gav fler varv än ett. Kanske är det just det som är det viktiga i sammanhanget, att vi vågar problematisera brottsstatistiken. Vem som helst kan vara skyldig och alla kan bli utsatta. Åh vem i hela världen kan man lita? ”Vi jobbar med förnekelse hela dagarna”.

När dagen går mot sitt slut och vi sitter där med ett ansvar för vad vi i våra sammanhang sett, fått veta och känner, så måste vi agera. Det är aldrig någonsin försvarbart att inte göra något, luta sig tillbaka i sin egen lilla bubbla. Man får inte tänka ”jag vill inte välja sida” och ”jag vill hålla mig utanför”. Sitter man på vetskapen om att man misstänker ett brott, måste man agera. Att göra något är inte bara rätt, det är också det du hade velat att någon annan skulle ha gjort, om det var du som blev offer. Det behövs fler modiga vardagshjältar, för att vi ska kunna skydda varandra och hjälpa dem som ger sig på andra.

I rollerna
Samuel Fröler, Sandra Huldt, Angelica Prick, Eva Rexed och Alexander Salzberger

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Scenkonst, Teaterkritik

Kung Oidipus på Dramaten för första gången sedan 1951

10 december, 2016 by Redaktionen

Dramatens seaterchef Eirik Stubø sätter upp Kung Oidipus och Antigone av Sofokles på Dramatens stora scen hösten 2017.

Ett pressmeddelande:
Oidipus spås äkta sin mor och döda sin far – spådomen slår in och tragedin får sin fortsättning i Antigone, skådespelet om dottern. Eirik Stubø fogar samman de båda pjäserna i denna uppsättning:

– Jag har tidigare satt upp flera grekiska tragedier som Medea och Ifigenia i Aulis av Euripides och 2011 regisserade jag Kung Oidipus som opera, Oedipus Rex, med musik av Igor Stravinskij och text av Jean Cocteau. Det arbetet väckte en lust att gå tillbaka till Sofokles och originaltexten, och att få berätta hela historien om Kung Oidipus och hans dotter Antigone. Myt och människa, far och dotter, bindningar och uppror – i en berättelse som ännu skakar oss.

Eirik Stubø har sedan han tillträdde som teaterchef på Dramaten regisserat Och ge oss skuggorna av Lars Norén och Den goda viljan av Ingmar Bergman.

Kung Oidipus spelades senast på Dramaten 1951, då i Olof Molanders regi och med Lars Hanson i titelrollen.

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Kung Oidipus, Scenkonst, Teater, tragedi

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in