Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Politik

Vad hjälper det om Reinfeldt skulle vara en trevlig prick när hans politik gör att min långtidsjuka vän blir utan sjukpeng?

by


Högerregeringen får bra siffror i en ny förtroendemätning, men ingen vill rösta på dem. Enigt regeringsorganet DN:

Mer än hälften av dem som deltagit i Skops mätning, 54 procent, anser att regeringen gör ett mycket eller ganska bra jobb, medan 25 procent anser att den gör ett mycket eller ganska dåligt jobb.

Fast ändå ligger högerregeringen illa till i opinionsmätning om vem som väljarna tänker rösta på. Det är en tröst, fast också knepigt.

Mona Sahlin har fortfarande dåligt resultat i förtroendemätningar, men nu börjar också förtroendet för högerns statsminister Fredrik Reinfeldt att dala, från DN:

Enligt Sifo-mätningen, beställd av Aftonbladet, tappar partiledarna i förtroende bland väljarna. Bland dem som tappar mest finns moderatledaren Fredrik Reinfeldt: andelen som har stort eller mycket stort förtroende för honom landar på 56 procent, minus 7 procentenheter.

Opinionsmätningar och förtroendemätningar spretar åt alla möjliga håll. En slutsats jag dock tror vi kan dra är att förtroendet för traditionella politiker minskar. Med tanke på att om förstagångsväljarna hade bestämt hade Miljöpartiet närmat sig 20 procent och Piratpartiet hade kommit in i riksdagen står politikerna inför en stor utmaning: att ge de yngre generationerna utrymme i den politiska debatten, släppa in dem i de politiska finrummen.

Paul Ronge tar upp en annan aspekt, han menar att medier styr en mobba-mona-mobb:

Pressen på Sahlin är stenhård och denna närmast lustmördande söndagskrönika av DN:s Peter Wolodarski visar vad det ytterst handlar om. Fortfarande, snart 15 år senare, så är det Toblerone du först får upp, efter Wikipedia, när du googlar Mona Sahlin.

Det som är positivt är att hittills visar alla opinionsmätningar att väljarna kommer att rösta bort högerregeringen. Trots att människor verkar ha högre förtroende för Reinfeldt än för Sahlin. Väljarna är uppenbarligen vuxna människor som kan skilja på person och politik. Jag menar: vad hjälper det om Reinfeldt skulle vara en trevlig prick när hans politik gör att min långtidsjuka vän blivit utan sjukpeng och nu med svår MS måste stå till arbetsmarknadens förfogande?

Men trots detta är det kan vi som vill ha en rödgrön regering inte blunda för att Mona Sahlin får låga förtroendesiffror. Det kan visa sig vara som med Bengt Westerberg, tidigare FP-ledare, som också länge hade dåliga siffror i förtroendemätningar men sedan uppnådde Westerberg-effekten.

Själv förstår jag inte vad det är som gör att Mona Sahlin inte går hem i tv-rutan. Jag tycker att hon är förvånansvärt bra och gillar henne mycket mer än jag Göran Persson. Första gången jag träffade Göran Persson och jag blev presenterad för honom som LOs webmaster sade han: ”Webbfolk gillar jag inte.”

Så jag är inte den som bara säger att någon är bra för att den står på samma sida av politiken som jag. Men jag tycker att Mona Sahlin är bra. Jag kan hålla med om att hon inte har samma aura och glöd omkring sig som då under 1990-talet, före Toblerone-affären. Jag tror ändå att om hon blir statsminister kan det bli drag under galoscherna, eller vad man ska säga. Att hon kan växa in i rollen och bli populärare.

Fast de som har ansvar för hennes valkampanj bör ändå analysera det här, fråga människor utanför rörelsen hur de uppfattar Mona Sahlin och varför. Som Paul Ronge lyfter fram, det är några som har ansvaret för att göra det här jobbet:

Men för att det ska bli en riktigt intressant match i valet tror jag att Sahlins rådgivare och stab måste hjälpa henne att hitta tillbaka till den ledare hon en gång var. Jag trodde att Bo Krogvig, Karin Pettersson och Ann Helsén var ett riktigt dreamteam för att fixa detta. Hittills har jag ju inte fått rätt …

Relaterade bloggar:

Moderata karameller, Röda Berget och Peter Andersson och moderaten Kent Persson och Svenssonliv.

Relaterat: Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vinn Mikael Wiehes senaste dubbel-cd hos Kulturbloggen

by


Mikael Wiehe har släppt ett nytt album, en dubbel-cd: ”Ta det tillbaka”.
Det är en politisk skiva som Wiehe gett ut inför valet 2010.
Du har Kulturbloggen fått tag på tre exemplar av dubbel-cd:n som vi vill dela ut till Kulturbloggens besökare.
För att du ska ha chansen att få ett exemplar av dessa tre behöver du bara göra något av följande:
1. Skriva en statusrad i ditt Facebook-konto, något om att vi nu är laddade för att ta ta det tillbaka.
Det kan lyda så här:
”Jag säger som Mikael Wiehe: Nu tar vi det tillbaka”

2. Sedan lämnar du en kommentar här och berättar du gjort det.

Det går också bra att göra en sådan statusrad på Twitter eller att skriva något om det i din blogg, om du har en blogg.

Glöm inte att se till att vi har din epostadress, annars kan vi inte maila dig för att få din postadress, om du skulle få en av skivorna.

Du har fram till 10 april på dig. Sedan lottar vi ut de tre skivorna bland de som deltagit i tävlingen.

Här är förresten Kulturbloggens intervju med Mikael Wiehe

MIKAEL WIEHE ”Hej då trevligt att träffas” (från ”Ta det tillbaka”)

Mikael Wiehe – Har banken ta’tt din villa

Nyliberal

Ta det tillbaka

Relaterat:
Mikael Wiehes hemsida
Recension av Ta det tillbaka i Göteborgsposten.
Helsingborgs Dagblad’
Expressen
Aftonbladet
Barometern
Intervju i SVT Kulturnyheterna med Wiehe om nya skivan.
Recension av skivan i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Volvo-Saab lika med korvkiosk – Från Politikerbloggens utfrågning av Maud Olofsson

by

Anne Skaner rapporterar från Politikerbloggens utfrågning av Maud Olofsson;
– Jag kan åtminstone skilja på staten och kapitalet, svarade en självsäker Maud Olofsson när hon fick frågan om utförsäljningen av Volvo och Saab.

Maud Olofsson menar att näringslivet får sköta sitt och att regeringen inte skall lägga sig i var pengarna kommer ifrån, bara det finns de garantier som staten kräver för att ställa upp.

Det var en snabb och rolig kommentar till utfrågarna, Jonas Gummesson och Anders Pihlblad, som antydde att regeringen kanske borde ha kontrollerat lite mer kring de nya ägarna av Volvo, Saab.

Däremot saknar centerpartister antingen humor eller distans, vilket man nu vill välja. För när Lasse Nilsson lite hårdhänt pekade på Mauds näringsbedrifter som den motsägelsefulla energipolitiken, brast en ur beundrarskaran ut, “att nu är du inte rolig”, vilket fick Lasse Nilsson att bli tyst for att sedan säga “då kan du gå härifrån” för jag har sju minuter kvar.

Efter att ha följt tidigare politikerutfrågningar, tycker jag att Maud Olofsson fick den tuffaste omgången hit tills. Kanske beror det på att Maud har ett självförtroende som saknar motstycke – eller brist på självkritik vilket vi nu vill använda oss av. Moderaterna som tagit över miljöfrågan, svarade hon rappt på att “Fredrik lärt sig miljöpolitik av centern”, vilket är bra.

Att väljarna gått både åt höger och vänster samt till MP, blev det senare att inom Centern genomför man miljöpolitiken medan MP bara pratar.

Publikmässigt var Maudkvällen en framgång, dock inte lika stark som när KD hade sin. En grupp unga centerentusiaster hade redan börjat valarbetet och flaggade med gröna ballonger, var det stureplanscentern som var på plats.

När man står som outsider och betraktare på Vickans politikerkvällar frapperas man av hur få kritiker det finns i publiken. Det blir lite lamt även om journalisterna ställer obekväma frågor, för hur Maud eller andra än svarar hamnar utfrågarna på minussidan.

Kvällens höjdpunkt var när Maud jämförde Saab/Volovaffären med korvkiosker. På frågan om att de nya ägarna av Volvo som är en diktatur och den ekonomiskt starke inom Saab en tveksam om än rik ryss, ansåg Maud att regeringen kan inte lägga sig i varenda korvkiosksaffär som görs I Sverige.

I maj är det Monas tur, troligen har Mona sett samtliga företrädares möten så det skall bli synnerligen intressant att se hur hon klarar det. Men publiken kommer nog att vara som tidigare, idel trogna lojala väljare och röstare. Med den lilla skillnaden att när centerpubliken kom till Vickan, möttes de av Monas ansikte på en affisch och sa lite bestörta “det är väl inte henne vi skall lyssna på”.

Du kan se utfrågningen efteråt här, hos Politikerbloggen.

Peter Andersson har också bloggat om utfrågningen

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hur lättlurade tror högeralliansen att pensionärer är?

by


I tre år har pensionärer i Sverige behandlats orättvist och diskriminerats. De har haft högre skattesatser än andra grupper i samhället. Inte i ett enda land i världen behandlas generationen som har arbetat i sina liv och nu har pension så illa.
Inget annat land ger sina pensionärer högre skatt.

Att högerregeringen klär in sin orättvisa i att kalla den sänkta skatten för andra grupper för jobbskatteavdrag ändrar inte faktum: svenska pensionärer har i tre års tid fått betala högre procent av sin inkomst i skatt än förvärvsarbetande.

Det är givetvis orättfärdigt.

Men nu närmar sig räkenskapens timme och högerregeringen ska få stå till svars för vad de åstadkommit, eller inte åstadkommit. I september ska väljarna ge dem betyg. Det är klart att högerregeringen fått panik nu:

Alliansen lockar med sänkt skatt – då lovar de rödgröna ännu mer
HUSKVARNA. Kriget om Sveriges pensionärer har börjat.
– Fem miljarder, säger regeringen.
– Vi lovar ännu mer, kontrar oppositionen.

Ur Aftonbladet.

Ja, hur lättlurade är pensionärer? Kommer de att tro på dessa löften som högerregeringen ger?

Alliansfritt har kikat närmare på högerutspelet:
Sänkt skatt för pensionärer är en självklarhet – annars skulle 8 av 10 i en redan utsatt grupp få en minskad inkomst nästa år. Men konstigt är att Alliansen, som lovar 35 000 mer per år för den rikaste tio procenten, inte vill sänka de som arbetats skatt till samma nivå de som arbetar idag. Kanske är det för att De Rödgröna har påpekat denna absurdidet som man vägrar ändra på det.

Andra saker som högerregeringen kommer att få stå till svars för i höst är utförsäkringen av de svårt och långvarigt sjuka. Röda Berget berättar att minst 25% av de utförsäkrade skickas tillbaka efter lång tid av ovisshet.

Husmark-Pehrsson är nöjd med sin försämring, bara 25% pingas tillbaka till sjukförsäkringen i Malmö. De andra ”kan” söka jobb, vad det nu innebär.

Relaterade bloggar:
Klamberg och Kent Persson är två bloggare på högersidan som bloggat om skatterna och pensionärerna.

Fler som bloggat om de orättvisa skatter:  Alltid rött, alltid rätt och Mitt i steget och S-buzz och Viktor Tullgren.

—
Och så var det Earth Hour på lördagskvällen. Där vi bor, i ett område med lägenheter, hyresrätter och bostadsrätter var det i stort sett helt nersläckt. Området på andra sidan gatan, med villor: var det en hel del ljus kvar.
Säger det något om förmågan till solidaritet?
En del är kritiska och menar att en manfestation som att släcka ljus världen över en timme inte gör någon nytta.
I vilket fall som helst: vi hade stearinljus och satt tillsammans en timme och samtalade. Redan det, att en lördagskväll sitta och samtala utan tv-sorl och utan att vara uppkopplade mot nätet: det är absolut värt att släcka lamporna för.
Vi borde släcka lamporna och stänga av elen lite oftare och ha lite mer tid att lyssna på varandra.

Relaterat:
Expressen och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kulturbloggen rapporterar från premiären av Jerusalem 2010 på Dramaten

by


USA.s utrikesminister Hillary Clinton kommer till Jerusalem, hon måste avbryta ett besök i Kina. En robot är avfyrad på väg mot Iran och det äventyrar fredssamtal som pågår mellan Israel och palestinierna.
Föreställningen bygger på nyheter från olika medier. Scener, bilder, impressioner blandas och flyter in i varandra. På Dramatens hemsida berättas också att föreställningen kommer att påverkas och förändras i relation till den pågående händelseutvecklingen i världen.
Det blir en ovanlig föreställning som hjälpligt hålls ihop med en ramberättelse om en ung kvinna, Sara Goldblum, som med kort varsel fått hoppa in som pressassistent till Hillary Clinton.
Sara uppges ha judiska rötter, men är uppväxt i USA och vill inte på något sätt ställas till svars för vad Israel gör.

Den andra ramberättelsen är jakten på vem som avfyrat den robot som var på väg till Iran men var fel inställd och kraschade på en annan plats. Vem har fyrat av den och varför?

Hillary Clinton slår sig ner på ett hotell i den arabiska delen av Jerusalem och väntar på att få svar och väntar på att Iran ska sända någon framstående talesperson.
Samtidigt flockas andra stora ledare för olika folk liksom representanter för vapenindustrin och väntar på att få träffa Clinton.
Alla väntar och är instängda i hotellet av säkerhets skäl.

Det märks att föreställningen inte har ett färdigt manus utan att föreställningen kan ändras om något händer i världen. Det tror jag är en anledning till att uppsättningen inte känns klar. Den är ingen helhet för att den vill vara redo för vad som händer i omvärlden, framför allt i Mellanöstern.

Jag undrar om det inte hade varit mer intressant att arbeta mer med collage och arbeta med filmklipp och annat också.

Det brukar sägas att en bra författare inte skriver hur saker är utan målar det med ord. Som att inte skriva att en person är glad utan beskriva det så glädjen känns, att säga det utan att använda ordet glad. Det gäller samma för teater. Bra teater skildrar något genom att spela scener där karaktärer agerar. I ”jerusalem 2010” är det lite väl mycket som inte spelas upp utan sägs i tal och monologer. Som att berätta hur palestinier lider, istället för att skapa en scen där vi kan känna förtrycket.

Kulturbloggen var på premiärvisningen och då var det som alltid vid sådana tillfällen en del intressanta personer i publiken. I pausen såg jag Aftonbladets krönikör Helle Klein.
Två rader framför oss satt Henning Mankell och på raden framför honom satt Jan Guillou. De två deckarkungarna sågs lutande mot varandra, samtalande. Det är klart jag är nyfiken: vad kan de ha diskuterat?
Henning Mankell har skrivit inledningstexten i föreställningen program. Texten har rubriken ”Varför angår det oss vad som händer i Mellanöstern?”

Jag är inte säker på att föreställningen drog dessa paralleller och fick oss att känna varför det som händer i Mellanöstern angår oss. Det var för mycket som sades i tal och för lite som hände med människorna, karaktärerna.
Tusen politiska tal kan aldrig få oss att känna lika mycket medkänsla som en liten människas öde. Mer människor och färre politiska tal, det får åtminstone mig att känna mer förståelse.

Om jag nu ändå ska vara på det gnälliga humöret så tycker jag att föreställningen bygger lite för mycket på klichéer. Hillary Clinton framställdes lite för mycket så som politiker på högsta maktnivån alltid presenteras och Per Mattsson som Irans president Mahmoud Ahmadinejad var komisk mest för att det var roligt att se Mattsson så sminkad.

Fast det är klart, Dramaten är vår nationalscen och både skådespelarna och regissörerna är bland landets bästa, så det är alltid roligt att se en föreställning där – och för den som är intresserad av politik och internationella frågor är föreställningen högintressant.

Och:
om du går på föreställningen: håll ögonen öppna för Omid Khansari som spelar den hotellanställde och Judas. Omid spelar med i ”Slott i Sverige”  också. Det är en skådespelare vi kommer att få se mer av i framtiden. Han har en hemsida förresten,

Fakta:
I rollerna Lil Terselius, Melinda Kinnaman, Per Graffman, Björn Granath, Nina Fex, Nadja Weiss, Magnus Ehrner, Peter Perski, Per Burell, Per Mattsson, Omid Khansari m fl
Regi Eva Bergman
Scenografi Sören Brunes
Kostym Ann-Margret Fyregård
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Lena Bouic Wrange

Information på Dramatens hemsida om föreställningen ”Jerusalem 2010”.

På bilden nedan: Melinda Kinnaman, Peter Perski, Per Graffman, Lil Terselius och Magnus Ehrner

Fotograf: Sören Vilks

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,