Teater

Maria Stuart
Av Friedrich von Schiller
Regi Peter Konwitschny
Premiär september 2015, Stora scenen, Dramaten Stockholm

När regissören Peter Konwitschny tar itu med Schillers drama Maria Stuart blir resultatet en föreställning som spränger gränser åt alla håll och som inte går att placeras i ett fack. Berättelsen om Maria Stuart, drottning i Skottland, som fängslades av den engelska drottningen Elisabeth, som nu spelas på den svenska nationalscenen är inget vanligt kostymdrama. Fram till paus spelas alla roller av systrarna Stina och Ylva Ekblad, Stina Ekblad iklädd ett mycket enkel klänning och Ylva Ekblad iklädd vit blus och kjol som en kontorskvinna. De spelar de två drottningarna och alla de män som flockas kring dem med sina intriger och maktkamper. De två skådespelerskorna får verkligen chansen att briljera med all sin konst och sitt kroppsspråk. Det tar några minuter innan publiken kommer in i att de spelar alla roller och dessutom är det något med ljudet som är dåligt i början så jag som satt på tionde raden på parkett inte hörde så mycket. Sedan lyfte det och det var imponerande att se hur systrarna Ekblad med  enkla medel kan gestalta många olika karaktärer. Dock var det lite jobbigt för jag hade en lång person framför mig som skymde scenen så jag fick växla fram och tillbaka med huvudet för att hitta luckor att se genom för att se vad som hände på scen.

Eftersom föreställningen ända fram till paus består enbart av Stina och Ylva Ekblad på scen vill jag ge dig rådet om du köper biljett att du tar reda på att det är en plats där du kan se vad som händer på scen även om du har en lång person framför dig.

Jag vill också ge dig ett råd innan du köper biljett: förbered dig på att det inte är ett vanligt kostymdrama. Det var nog en hel del i premiärpubliken som blev förvånade när det inte var några andra skådespelare och inga fantastiska kostymer och obefintlig scenografi under första halvan. När vi gick in till salongen efter paus var det flera på vår rad som inte kom tillbaka till föreställningen och minst tio platser gapade tomma då. Till min lycka försvann de långa personer som satt framför mig så jag kunde se vad som utspelade sig på scen.

Handlingen i Schillers drama bygger på delvis sanna händelser under 1500-talet i England. Maria Stuart, drottningen av Skottland, sitter fängslad i England där hennes blotta närvaro utgör både ett politiskt och ett personligt hot mot kusinen, drottning Elisabet. Maria Stuart står anklagad för mordet på sin make, men den egentliga anledningen är snarare att hon gjort anspråk på kusinens tron. Elisabet kan inte förmå sig att skriva under sin fånges dödsdom och gör sitt yttersta för att skjuta ifrån sig ansvaret. Samtidigt planerar Maria för ett möte ansikte mot ansikte med Elisabet, allt medan deras närmaste är fullt upptagna med farliga dubbelspel och fritagningsplaner.

Den tyske regissören Peter Konwitschny regisserar nu på Dramaten för första gången. Han är välkänd för opera- och teateruppsättningar med en radikal och avskalad estetik. Maria Stuart spelades senast på Dramaten år 2000, då i regi av Ingmar Bergman. Tyvärr såg jag inte den föreställningen. Men varje föreställning står dock för sig och frågan är: vem har glädje av att se denna nya uppsättning? Framför allt den som är intresserad av teater och scenkonst. Regissören bjuder på flera olika sätt att framföra teater. Det är en explosion och lek av olika teateruttryck.

Scenlösningen är extremt enkel, bara en grå vägg på alla sidor som avslutas med svart trä. De enda möblerna på scen är en enkel trästol och en liten trappa som får symbolisera både tron och schavott. Före paus är dräkterna enkla och efter paus blir det kostymdrama så tillvida att det kommer in en mängd skådespelare, iklädda tidstypiska dräkter. Åtminstone till största delen. En bit in bryts mönstret igen och systrarna Ekblad har gått bort från scenen och träder in i salongen på var sida och kommunicerar med scenen och varandra. Föreställningen lyfter då, systrarna Ekblad sätter sig på främre delen av scenen och tar en kopp kaffe med bulle och diskuterar sina liv och sina roller i livet till bakgrunden av upploppet i London. Här använder sig regissören av Brechts teaterteknik att genom att betrakta scenen från avstånd kunna analysera vad som händer. I slutet av föreställningen byts några av dräkterna ut till modernare kostymer från 1900-talet, ett sätt att stryka under budskapet att det som skedde då händer om och om igen igenom historien.

De två drottningarna, nationers ledare, var maktlösa. Kanske är alla stora ledare för nationer är maktlösa, de sitter fast i ränker och planer och intressen från olika klaner, intresseorganisationer och andra maktspelare.

Friedrich Stiller tyckte inte om realism på scen. När hans drama Maria Stuart nu sätts upp på Dramaten i regi av opera- och teaterregissören Peter Konwitschny skulle han nog vara rätt nöjd, föreställningen är långt från naturalistisk. Ett minus är väl att föreställningen spretar åt tusen olika håll. För min del tyckte jag allra bäst om  delen före paus. Stina och Ylva Ekblad var imponerande skickliga, fast det tog dock tio minuter av första akten innan det tog fart, de talade lite för lågt och jag hade en lång person framför mig i salongen som skymde sikten så jag såg inte vad som hände på scenen.

Det var rätt många som var lite missnöjda tror jag med första delen, kanske fler än jag som hade någon framför sig som skymde sikten. För den personen som skymde sikten för mig gick vid pausen och återkom inte till sin plats – bra för mig som då kunde se vad som hände på scenen bättre. Jag såg minst tio lediga platser efter paus. Jag vet inte om det var personer som ändå skulle gå eller om de tyckte att det var för tungt att se alla roller spelas bara av två personer.
Jag tror att publiken behöver en signal om att det kommer annat efter paus.