• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Racer and the Jailbird – filmen som greppar för mycket

29 juni, 2018 by Birgitta Komaki

Racer and the Jailbird
Betyg 2
Svensk premiär 29 juni 2018
Regi Michaél R. Roskam

Filmen börjar med en stark inledningsscen när den unge Gino jagas med hundar.
Nästa gång vi träffar honom är han en vuxen kille i ett stökigt gång. Samtidigt dyker det unga raceressät Bénédicte (Bibi) upp. De blir kära och lär känna varandra. Mer och mer blir hon medveten om hans stökiga liv. Det häftiga gänget är inga jetsetare utan ett kriminellt gäng med rån som sysselsättning. Att han ljuger om att han importerar och exporterar bilar blir snart klart. Men hon är kär. Kärleksscenerna är heta och sensuella. Bilkörningen på banan och landsvägen snabb och intensiv. Men verkligheten kommer in och Gino, eller Gigi som han nu kallas åker fast. Men Bibi är ung och kär och håller fast vid sin kärlek. Där kunde filmen ha slutat och det hade blivit en helt OK film.

Men den slutar inte där. Istället verkar det som regissören har fått panik för att det är för lite action och våld. Så filmen fortsätter med dödlig sjukdom, albansk maffia, tortyr, skällande hundar och mycket våld.

Det blir som två filmer i en och det är för långt. En konstruerad historia som inte känns äkta. Två bra skådespelare i huvudrollerna kan inte rädda filmen. Matthias Schoenaerts som Gino är perfekt i rollen som smågangster. Utan egentligen vilja till brott visar han hur svårt det är att hoppa av kriminalitet. Att den där sista stöten alltid finns där som en möjlighet.

Att det är så lätt att falla tillbaka. Det känns ärligt i filmen medan andra saker är osannolika. Vilken far och bror skulle acceptera utan protest att en ung tjej vill offra sitt liv för en dömd kille med långt straff framför sig. Att hon som är stjärna på racerbanan bara slutar att köra. Adéle Exarchopoulos, känd från bland annat filmen Blue is the wormest colour är bra skådespelare men har här en roll utan större utspel.

En film med för många ingredienser och utan en trovärdig historia.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Hereditary – årets skräckfilm

27 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Hereditary
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regi Ari Aster
Manus Ari Aster

Hereditary måste vara årets bästa skräckfilm. Den är skickligt gjort in i minsta detalj och jag tror varenda en som ser den blir sakta mer och mer skrämd. Personligen har jag svårt för skräckfilmer som snabbt går in på högst volym när det gäller skräckeffekter. Här är det krypande, krypande. I början är filmen mer av drama, vi får komma nära en skadad familj. Det märks på flera sätt att det är en familj som har problem men inte pratar med varandra.

Toni Collette spelar Annie, mamma till två tonåringar, sonen Peter (spelas så bra av Alex Wolff) och dottern Charlie (spelas av Milly Shapiro, också mycket bra ung skådespelare). Familjens pappa, Steve, spelas av Gabriel Byrne. Annies mamma och barnens mormor har precis dött och vi får se familjen på begravningen. Att något är skumt, det förstår vi på många sätt, fast inget sägs rent ut. Annie håller en skumt begravningstal, Charlie står och käkar en chokladkaka under begravningen. Pappans kommentar är inte något om det opassande att stå just där och äta utan han frågar: ”Det är väl inga nötter i?” Ja, vi förstår att Charlie är nötallergisk, fast ingen säger det.

Annie tar sig i smyg till en grupp för människor som sörjer någon familjemedlem eller annan nära vän. Hon ljuder och säger att hon ska på bio. I samband med detta möter hon en kvinna, Joan (spelas av fantastiska Ann Dowd som säkert många känner igen från tv-serierna The Handmaid´s Tale och Leftovers).

Filmen går att tolka och förstå på flera olika sätt. Att familjen har problem, det är uppenbart. Framförallt verkar det vara mamman, Annie, som har stora problem med att vara mamma och sitt förhållande till både sin mamma och sina barn. Filmen kan tolkas som psykiskt förfall, men den kan tolkas på flera andra sätt också.

Film-leverantören skriver om regissören:
Långfilmsdebuterande Ari Aster har slagit knock på såväl publik och kritiker med unisona hyllningar efter att filmen visats i Sundance och South by Southwest. Med ekon av såväl Polanski som Kubrick andas han nytt liv i skräckgenren med ett mångfasetterat och visuellt övertygande berättande som verkligen kryper in under huden.

Ja det är bara att skriva under på denna beskrivning. Heriditary är mästerligt ihopklippt, med ljud, bild små skickliga effekter som något som lyser i ögonen, ett skimmer som drar förbi i bakgrunden.

Skådespelarna är duktiga, speciellt Gabriel Byrne och de två ungdomarna. Jag kan tycka att Toni Collettes roll, Annie, blir något överspelad emellanåt.

Hereditary är ruskigt skrämmande bra – men samtidigt en falsk beskrivning och okunnig förolämpning av spiritualism. Jag måste bara lägga till det. Seanser går inte alls till som de skildras i filmen och i filmen blandas fysiska fenomen med mentala fenomen.

I filmen skildras en kvinna som är medial, alltså en bro mellan andevärlden och vår värld. Men medier är antingen mentala medier eller fysiska medier. Spiritualism är en form av religion, eftersom spiritualismen säger att livet fortsätter efter den fysiska döden. Inom spiritualism finns medier, som är personer som har förmåga att vara som en bro mellan den fysiska existensen och de människor som gått ur tiden. Detta handlar alltid om goda krafter, om kärlek mellan nära och kära. Det handlar aldrig om att mana fram onda andar.

I rollerna
Toni Collette, Gabriel Byrne, Alex Wolff, Milly Shapiro m fl

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Spiritualism

Filmrecension: Ocean’s 8

26 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Ocean’s 8
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 juni 2018
Regi Gary Ross

En man märks – kvinnor märks inte. Därför är det perfekt att bara ha med kvinnor i ett gäng som ska genomföra en av tidernas största stötar. Det är Debbie Oceans svar till varför ingen man får vara med i deras team. Ocean’s 8 är en variant, eller om du så vill, efterföljare till Oceanstrilogin – men nu är det en lång rad av de vackraste och skickligaste kvinnliga skådespelerskorna Hollywood kan uppbringa idag i rollerna.

Mest är det en ytlig film, rolig och välgjord, snygg, bra musik och duktiga skådespelare. Fast visst finns det lite budskap om livet och samhället att krama ur filmen. Jag kan skratta åt beskrivningen av nutidens kommersialiserade ytlighet även om filmen mest är ren underhållning. Att alla i teamet är kvinnor och dessutom av lite olika hud- och hårfärger borde väl inte längre vara så mycket att orda om. Längre än så har vi väl kommit? Eller?

Steven Soderberghs Oceantrilogi hade George Clooney i rollen som Danny Ocean, tjuvligans ledare. I Ocean´s Eight har Danny dött och hans syster Debbie (Sandra Bullock) är huvudkaraktären som planerat den stora stöten. Hon har precis blivit frigiven och letar direkt upp sin partner i brott, Lou (Cate Blanchett). Tiden i fängelset (fem år, åtta månader och tolv dagar) har Debbie ägnat åt att in i detalj planera den perfekta stölden av juveler.

Bytet är minst 150 miljoner dollar i diamanter som Debbie har planerat att det ska övertala juvelfirman Cartier att låga hänga kring halsen på den världsberömda skådespelerskan Daphne Kluger vid årets största händelse – Met-galan. Den som gillar att se fantastiska klädkreationer får en del av sitt lystmäte tillgodosett på den galan.

Skådespelarna är bra. Det är filmens största behållning. Manuset är lättsamt och överraskar inte särskilt mycket. Om filmen inte vore så sprudlande och skådespelarna duktiga hade filmen som rent drama fått lägre betyg. Men som kul tidsfördriv en kväll på bio fungerar den, fast det inte är något mästerverk som kommer att gå till filmhistorien.

I rollerna: Sandra Bullock, Cate Blanchett, Anne Hathaway, Mindy Kaling, Awkwafina, Sarah Paulson, Rihanna, Helena Bonham Carter, James Corden, Richard Armitage

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Komedi, Recension, Scen

Filmrecension: Den sommaren – vad är vitsen med denna dokumentär?

25 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Den sommaren
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 augusti 2018
Regissör: Göran Hugo Olsson

En plågsam dokumentär om en överklass i misär. En äldre kvinna och hennes medelålders dotter bor i ett stort hus med mark omkring i amerikanska East Hampton under 1970-talet. Efter en orkan vägrar de två att lämna huset och tar sig ingenstans i flera år. Kommunen försöker få iväg dem och de får inte tillgång till kommunal service. Sopbilen vägrar komma dit vilket får till följd att trädgård och källare är överfyllda med sopsäckar med gamla konservburkar för kattmat och kattsand.

Den sommaren är en långfilmsdokumentär om det filmprojekt som fotografen och konstnären Peter Beard initierade 1972 tillsammans med Lee Radziwill, om hennes släktingar, mor och dotter Beale på Grey Gardens. Filmbolaget berättar att materialet var försvunnet under mer än 40 år, men återuppstår nu i en film som fokuserar på Beard och hans vänner, som tillsammans formade en kokande kreativ miljö i Montauk på Long Island utanför New York under 1970-talet.

Nja. Det kunde blivit bra men det är för romantiserat. Filmen börjar med att Peter Beard som äldre sitter och bläddrar igenom ett av sina fotoalbum, vilket filmas över hans axel, medan han kommenterar fotona och alla kändisar han känner. Vi får också veta att kändisar som Ari och Jackie Onassis var hans vänner och hjälpte till med projektet då de försökte hjälpa hans flickväns släktingar.

Släktingarna är två original. Det är sorgligt att det aldrig tycks finnas plats i samhället för udda människor. Det är bara det att det är för mycket som hänger i luften. Det är svårt att engagera sig. Som tittare får vi aldrig reda på vad kommunen konkret gjort för ont. Kommunen har varit grymma och försökt få iväg dem, men riktigt varför och på vilket sätt får vi inte förklarat. Allt vi får är antydningar som att det upprepande gånger berättas att kommunen skickade några att spruta vatten igenom hela huset.

Peter Beard betonar om och om igen hur fantastisk den sommaren var. För min del har jag svårt att se att verkligheten är så rosaskimrande. Vi får se hur mängder av kändisar som Andy Warhol med pojkvän och Mick och Bianca Jagger umgicks med Peter Beard i hans hus i Montauk. Men varför? Vad har det med berättelsen att göra mer än att visa i vilka krets han rörde sig?

Vad är vitsen med en denna dokumentär? Filmen har ingen dramaturgi, ingen djup berättelse
Att bilderna är skakiga och utbrända beror på att det är gamla filmrutor. Det hade jag accepterat om det fanns något som engagerade mig i berättelsen, om det funnits något djup i karaktärerna, några konflikter i eller mellan människorna,

Är de två kvinnorna i huset excentriska eller psykiskt sjuka? Människor behöver inte placeras i fack, vi är alla människor. Det är filmens styrka att Peter Beard inte stämplar människor utan ser det vackra i dem som de är. Det är anledningen till att filmen trots all min kritik ändå får det godkända betyget 3.

Filmbolaget beskriver filmen:

Året är 1972, platsen det bohemiska East Hampton, New York. Miljön kommer senare att återges i den nu kultförklarade filmen Gray Gardens. I Big Edie och Little Edies gamla villa spirar kreativiteten, bland gästerna den sommaren finns släktingarna Jackie Kennedy Onassis och Lee Radzwill och vännerna Andy Warhol, Mick Jagger och Peter Beard.
 Göran Hugo Olsson (The Black Power Mixtape) ger i DEN SOMMAREN liv och relevans åt nyupptäckt och aldrig förr visat filmmaterial från en drömsk svunnen tid. DEN SOMMAREN har hyllats av internationell press, Village Voice kallar den ”ovärderlig” och The Guardian ger den 5/5.

Medverkande: Peter Beard, Andy Warhol, Edith Bouvier Beale, Edith ”Little Edie” Bouvier Beale, Paul Morrissey, Lee Radziwill

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Maria by Callas – en måste-se-film för alla som älskar musik och i synnerhet opera

24 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Maria By Callas
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 augusti 2018
Regi Tom Volf

Maria Callas var 1900-talets och kanske också tidernas främsta sopran. Framför allt sjöng hon på operascenerna. Innerst inne bar hon på en dröm om ett annat liv, bortom det hyllade som artist. Innerst inne drömde hon om att få ha en familj och barn. I denna berörande dokumentärfilm kommer vi henne mycket nära. Och givetvis är det en måste-se-film för alla som älskar opera. Vi får se henne framföra flera av världens vackraste arior. När hon framför den berömda arian ur Carmen står tiden still och jag bara lyssnar, ser och känner tidens vingslag stå stilla.

Det är ett imponerande arbete som ligger bakom med att sätta ihop och få fram filmklipp från hennes uppträdanden världen över och med intervjuer med henne och klipp ur tidningar. Tidigare okänt arkivmaterial har färglagts och fått nytt liv, och jämte Maria Callas medverkar de digniteter som omgav henne; Marilyn Monroe, JFK, Grace Kelly och Elisabeth Taylor. Maria Callas skärpa, talang och stjärnglans framträder med all tydlighet i denna grandiosa musikupplevelse till film, i regi av Tom Volf.


Hon kallades La Divina (den gudomliga) och hon var så stor, så berömd att när hon efter många års frånvaro från den amerikanska operascenen Metropolitan återkom dit då köade människor utanför biljettförsäljningen i dagar, så som hängivna fans till Bruce Springsteen gör idag.

Maria Callas föddes i USA men hennes föräldrar var greker som återvände till Grekland innan hon blev tonåring. Som trettonåring kom hon in på musikkonservatoriet i Aten. Hon var lång och kunde därför uppge att hon var äldre, kravet för att få komma in var att ha fyllt 17 år. Dör började hennes enastående karriär. ”Men det var mamma som tvingade mig”, säger hon själv. ”Det var mamma som absolut ville att jag skulle ha en karriär”.

Det är omöjligt att ha en yrkeskarriär och samtidigt familj som kvinna, säger hon vid flera tillfällen i filmen. Det var säkert mycket svårare då. Dokumentären är intressant inte bara för att vi får komma henne närmare utan också för att den är ett tidsdokument som säger något om livet och samhället då, under 1900-talets mitt, vilket inte var så himla länge sedan. Alla bra dokumentärer säger något mer än berättar om den person som är i fokus.

Hon var i blåsväder i medier ibland och fick hårda reaktioner när hon ställde in framträdanden. Vid ett tillfälle hade hon fått en halsinfektion men senare i livet skulle jag med utblick från vår tid tolka det som att hon fått det vi idag kallar utbrändhets-depression. Det var ett begrepp jag inte tror det talades om då överhuvudtaget. Hon kom i stor konflikt med chefen på Metropolitan Opera i New York och blev utsparkad därifrån. Vem som har rätt och vem som har fel i den konflikten spelar inte så stor roll. Vi får höra Maria Callas version. Ja det gör inget. Filmen utgår mycket från henne och som i de flesta konflikter finns det flera versioner.

Tycker du om musik och i synnerhet opera – då är den Maria by Callas en film du måste se.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Opera, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in