• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramaten

I lodjurets timma – ett drama med så många nivåer och som bärs upp av ypperliga skådespelare

14 maj, 2016 by Rosemari Södergren

ilodjuretstimme8

I lodjurets timma
Av Per Olov Enquist
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Premiär 13 maj 2016, Lilla scenen, Dramaten

Det är våldet som inte har någon förklaring som vi har så svårt att förstå, säger den präst som kommer till det behandlingshem eller förvaring där pojken är förvarad. Prästen har blivit kallad dit av Lisbeth, en kvinna bland personalen då ett experiment urartat och pojken dödat en katt och försökt begå självmord. Pojken är inlagd där då han mördat två personer som bodde i hans döde morfars hus.

ilodjuretstimmeJag tror att prästen menar att det vi får höra inte går att förklara. Men det gör det ju i allra högsta grad. Det sägs inte rent ut, dramat är ett mästerverk som har många nivåer och lämnar också saker åt oss som ser på dramat att tänka och känna och förstå och fundera kring. Pojken reaktioner är i allra högsta grad begripliga, tycker jag. Och varför han dödade de två personerna i morfaderns hus är glasklart. Tänker jag. Fast det är kanske så att människor i allmänhet inte orkar sätta sig in i, eller har hjärta för att sätta sig in i, vad som driver unga människor till våld. Eller vad som driver någon till våld.

Dramat är ett mästerverk: det är poesi, det tar upp de djupaste existentiella frågorna om livet och döden, om gud och kärlek. Regissören har valt att låta dramat utspela sig på en mycket enkel scen, med bara några få stolar och mot slutet med lite digitala bilder som sveper över scenen till ackompanjemang av musik på låg volym.

Det är en stark föreställning som bärs upp ypperligt av de tre skådespelarna som alla tre gör pangroller. Michael Jonsson gör pojken. Han är skör och svag och samtidigt explosiv. Jag tror förresten inte att jag någonsin sett Michael Jonsson göra en dålig roll. Allt har gör blir perfekt, blir till guld på scen. Det är samma sak med Ingela Olsson, som gör prästen. Nina Fex gör Lisbeth, den enda roll som har ett personnamn.

I lodjurets timma är faktiskt skrivet direkt för scen, men den är väldigt bokmässig. Urpremiären för dramat ägde rum på Sibyllan i Stockholm 9 april 1988 med Pontus Gustafson, Lil Terselius och Anita Björk i rollerna, med regi av Göran Graffman och scenografi av Jan Lundberg. Föreställningen nu är en och en halv timme, utan paus. Det är perfekt avvägt. Eftersom dramat bygger mycket på långa talande dialoger och inte så mycket handling, det som sägs handlar till största delen om sådant som redan skett, som de tre rollerna berättar om. Det är som om det vore en bok till formen. Det fungerar utmärkt ändå – och det beror förstås också till mycket stor del på att skådespelarna bär upp det. Det beror också på att det är exakt lagom långt. Om regissören hade dragit ut på det – gjort två akter med paus, nja då hade det inte fungerar. Det är mästerligt att kunna hålla lagom längd på ett drama.

ilodjuretstimme2Det finns så många lager av förståelse och betydelser i dramat. Pojken får ta hand om en katt på behandlingshemmet. Katten ska alltså leva i hans lilla cell och få gå ut med honom på rastgården någon timme per dag. Det är en symbol för så mycket. För pojken, för ett kvantfysiskt experiment, för pojkens älskade morfar. för vad vi människor gör mot varandra … Tio av de inlagda unga våldsbenägna männen eller pojkarna ska få sköta om ett djur och tio av de övriga ska vara en jämförelsegrupp som inte får ta hand om ett djur. Vilken grym metafor för hur svensk psykvård behandlar de sjuka.

Pojkens morfar heter Walfrid och kallades för Valle. Katten fick namnet Valle. Att katten också är en metafor för pojkens morfar är uppenbart. Valle är den enda som kunde acceptera pojken som han var, kunde förlåta och älska honom.

Prästen säger i inledningen att efter mötet med pojken lämnade hon Svenska kyrkan. Jag har lite svårt att förstå just den delen. För mig är det uppenbart att katten också är en bild för vad gud är.

Jag tror ingen kan få från den här uppsättningen av ”I lodjurets timma” oberörd.

Lite fakta om dramatikern och om regissören:
Per Olov Enquist är en av Sveriges största författare med en lång rad hyllade romaner och pjäserbakom sig. Han har belönats med nationella och internationella priser, bland annat Eyvind Johnsonpriset, Augustpriset (två gånger) och Nelly Sachs pris. Han debuterade som dramatiker med Tribadernas natt (1975), som liksom I lodjurets timma (1988) hade sin urpremiär på Dramaten. 2013 blev I lodjurets timma film med bland andra Sofie Gråbøl, känd från danska serien Brottet.
Regissören Johannes Holmen Dahl, som nyligen gick ut Teaterhögskolan i Oslo, debuterade som regissör på Dramaten med Jon Fosses Barnet 2015.

Medverkande
Pojken Michael Jonsson
Lisbeth Nina Fex
Prästen Ingela Olsson

 

ilodjuretstimme3

ilodjuretstimme4

ilodjuretstimme7

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, I lodjurets timma, Per Olov Enquist, Scenkonst, Teaterkritik

Krister Henriksson och Nour El Refai i Karlsson på taket till Dramaten

3 maj, 2016 by Redaktionen

karlssonpataket

Astrid Lindgrens berättelse om den rebelliska Karlsson och hans vän Lillebror har älskats av barn och vuxna i över 60 år. Nu når Karlsson på taket Dramaten med Krister Henriksson som Karlsson och Nour El Refai som Lillebror. Premiär den 28 maj.

Ett pressmeddelande berättar:
På taket till ett alldeles vanligt hus vid en alldeles vanlig gata i Sverige bor Karlsson. Han är en vacker, genomklok och lagom tjock man i sina bästa år med en liten propeller på ryggen. Med den kan han flyga, hjälpligt i alla fall… Han bestämmer sig för att landa hos Lillebror som bor med sina föräldrar och två syskon. Sen blir ingenting sig likt.

– Med Karlsson på taket ger vi unga människor det allra bästa, en god berättelse och en storslagen show. Vi undersöker djupet i Karlsson, säger regissören Alexander Öberg.

Ett jazzband med tre musiker på scen framför Georg Riedels älskade musik.
Uppsättningen hade premiär på Göteborgs Stadsteater våren 2015.

Astrid Lindgren publicerade Lillebror och Karlsson på taket 1955 och skrev sedan ytterligare två böcker om denna omtyckta duo. 1974 kom Olle Hellboms film Världens bästa Karlsson, baserad på den första boken. Det har även gjorts animerade filmer och tv-serier om Karlsson på taket, både i Sverige och i Ryssland där karaktären är mycket populär.
En föreställning för alla från 6 år.

Lillebror Nour El Refai
Karlsson Krister Henriksson
Bosse Joaquin NaBi Olsson
Bettan Rakel Benér Gajdusek
Mamman Janna Granström
Pappan Leonard Terfelt
Fru Bock mfl Pierre Wilkner
Gunilla Wilhelm Johansson
Krister Minna Tägil

Av Astrid Lindgren
Regi Alexander Öberg
Scenografi Sören Brunes
Kostym Zofi Nilsson
Ljus Anders Johansson
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Musik Georg Riedel
Kapellmästare Peter Tikkanen

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Astrid Lindgren, Dramaten, Karlsson på Taket, Krister Henriksson, Nour El Refai, Scenkonst

Rampfeber på Dramaten – skruvat, hysteriskt – men ibland för mycket

17 april, 2016 by Rosemari Södergren

rampfeber2

Rampfeber
Av Michael Frayn
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Barbro Forsgårdh, Nathalie Pujol
Premiär 16 april, Stora scenen, Dramaten

Den ofta hyllade regissören Alexander Mørk-Eidem har efter tio år på Stockholms stadsteater tagit steget till den svenska nationalscenen Dramaten (även om han tidigare, 2004, regisserat Henrik Ibsens Kungsämnena i en nordisk samproduktion där). Vad väljer han då att sätta upp i sin Dramatenpremiär som regissör? ”Rampfeber” som är en fars – och mer än en fars, en metafors, metateater, en fars om en fars. Handlingen kretsar kring en regissör och ett gäng skådespelare som sätter upp en riktigt usel sängkammarfars med många dörrar och många entréer och sortier.

Stundtals är det hysteriskt roligt, jag viker mig av skratt. Samtidigt blir det ibland för mycket. Det är svårt med humor, svårt med komedi, svårt med fars. Två damer som satt bredvid satt ofta och suckade djupt under föreställningen. Jag kan tänka mig att en del ur den traditionella Dramatenpubliken kan uppleva det förvirrat att på scen se detta kaos.

Föreställningen driver med fördomar om teatervärlden. I ett pressmeddelande säger regissören:
– Utifrån sett är Dramaten ett förgyllt marmorslott, fullt av kungliga konstnärer med perfekt diktion och respekt för tradition. Sådana fördomar är det ju lite roligt att driva med, säger regissören Alexander Mørk-Eidem.

rampfeber_lottateljeSkådespelarna på scenen spelar sig själva och i första akten spelar de att de repeterar en fars som heter ”Under lakanen”. En riktigt usel fars, menar Dramatenskådespelarna. En fars med pilska karlar och lättklädda fruntimmer och en norsktalande arabisk schejker och väldigt många dörrar och fat med sardiner. Skådespelarna vill inte spela en sådan nästan buskispjäs så fylld av sexistiska skämt och grunda personporträtt. Dessutom har ensemblen flera andra problem, några har samarbetsproblem, någon har grava alkoholproblem och det är högst osäkert om han kommer att dyka upp på rätt plats i rätt tid under föreställningen och dessutom har flera av skådespelarna problem med att ha en regissör som är så folklig som Helena Bergström (för övrigt spelad av Helena Bergström själv).

Originalföreställningen som helaftonspjäs spelades 1982 på Lyric Hammersmith i London. Manuset har skrivits om många gånger sedan dess, anpassats till lokala förhållanden på olika platser och i olika länder, anpassats till tiden. Rampfeber är anpassad till svenska förhållanden och det är många skämt om den svenska teatervärlden. Det är roligt men av och till för skruvat, för mycket.

Föreställningen har tre akter och det är riktigt intressant. Första akten utspelar sig under ensemblens repetitioner före första spelningen för publik. Sedan får vi hur ensemblen agerar bakom scenen under en föreställning:,vi ser allt som pågår för att skådespelarna överhuvudtaget ska komma ut på scen, hur inspicient får rycka in och panikrädda situationer, vi får se hur skådespelarna trots att de är mitt inne i en konflikt rusar in på scen när det är dags för deras entré. I den sista akten ser vi hur mycket en föreställning kan ändras under spelperioden. Denna utveckling och dessa sätt att betrakta en föreställning var för mig den största behållningen plus förstås att jag tycker skådespelarna är helt suveräna – att spela fars är svårt. Att föra samman Lotta Tejle, Helena Bergström, Torkel Petersson, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern, Mirja Turestedt, Rolf Skoglund Andreas T Olsson och Janna Granström på samma scen i en fartfylld fars är helt briljant.

rampfeber_torkelAlexander Mørk-Eidem har tidigare regisserat en rad publiksuccéer på Kulturhuset Stadsteatern, bland dem Djungelboken, De tre musketörerna och Tre systrar. 2014 vann han Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris, där en del av motiveringen löd: ” för att han outtröttligt skapar samtidsaktuella fullträffar av teaterklassiker”.

Medverkande
Lotta Tejle
Helena Bergström
Torkel Petersson
Ana Gil de Melo Nascimento
Eric Stern
Mirja Turestedt
Rolf Skoglund
Andreas T Olsson
Janna Granström

rampfeber_skoglund

rampfeber

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, fars, Michael Frayn, Rampfeber, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Bergmanfestivalen 2016: Sex premiärer, internationella gästspel och en tidigare ospelad Bergmanpjäs

15 april, 2016 by Redaktionen

Lars Eidinger Foto Arno Declair
Lars Eidinger Foto Arno Declair

Den tredje internationella Bergmanfestivalen äger rum den 25 augusti till den 4 september. Mattias Andersson gör Deformerad persona: en parafras på filmklassikern, Anna Pettersson tar sig an Ibsens Hedda Gabler, teaterchef Eirik Stubø sätter upp Den goda viljan som blir teater för första gången, Suzanne Osten undersöker sorg i Falla ur tiden, Sebastian Hartmann Dramatendebuterar med Bergmankollaget Huset vid nattens ände och Unga Dramaten medverkar för första gången på Bergmanfestivalen när Agneta Ehrensvärd regisserar Martina Montelius nyskrivna Ensam och Esmeralda.

Ett pressmeddelande berättar om programmet hittills:

Vaughn Rice i Marcus Lindeens dokumentära performance Wild Minds Foto Helena Tossavainen
Vaughn Rice i Marcus Lindeens dokumentära performance Wild Minds Foto Helena Tossavainen
Festivalen gästas också av flera internationella gästspel. Bland dem Liv Ullmanns Enskilda samtal från Riksteatret/Nationaltheatret i Oslo, Thomas Ostermeiers Richard III från Schaubühne, Höstsonaten från Deutsches Theater Berlin och Scener ur ett äktenskap från belgiska tg STAN med Ruth Vega Fernandez. Dessutom blir det en läsning av en tidigare oinspelad Bergmanpjäs för Radioteatern, Marcus Lindeens dokumentära Wild Minds i en intim repsalsmiljö, samtal, föreläsningar och mycket mer. Biljetterna släpps den 15 april klockan 12.

– Bergmanfestivalen är ett viktigt led i Dramatens internationella satsning på att genom utbyten och samarbeten över gränserna bidra till en konstnärlig utveckling som kommer både publik och scenkonstnärer till godo. Festivalen blir ett viktigt komplement till vår repertoar och en mötesplats för samtida scenkonst, säger teaterchef Eirik Stubø.

I samband med Ingmar Bergmans bortgång 2007 föddes idén att skapa en internationell teaterfestival till hans minne. Initiativtagare var dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm och den första Bergmanfestivalen genomfördes våren 2009 och följdes upp av en andra festival våren 2012.

2016 inleder Bergmanfestivalen teatersäsongen i augusti och är större än någonsin tidigare. Under elva dagar får hela sex Dramatenproduktioner premiär. Dessa fortsätter att spela efter festivalen och blir en del av höstens repertoar, något som är helt nytt för årets Bergmanfestival.

Även en fjärde Bergmanfestivalen är planerad och kommer att äga rum 2018, etthundra år efter Ingmar Bergmans födelse.

DRAMATENPREMIÄRER UNDER FESTIVALEN
Husets vid nattens ände av Sebastian Hartmann fritt efter Ingmar Bergman
Urpremiär den 25 augusti, Stora scenen
I den hyllade tyske regissören Sebastian Hartmanns Huset vid nattens ände möts gestalter från Bergmans filmer och teaterpjäser och interagerar med varandra i nya, oväntade konstellationer. Scener och karaktärer ur verk som Skammen, Fanny och Alexander, Scener ur ett äktenskap, Laterna Magica, Ur marionetternas liv, Viskningar och rop, Tystnaden och Vargtimmen glider in och ut ur föreställningen. Men Huset vid nattens ände är inte först och främst en vördnadsfull blick på ett rikt konstnärskap, utan ett levande utforskande av människor, relationer och komplexa känslor.
Sebastian Hartmann inspirerades till att hylla Bergman på detta vis efter en vistelse i hans hem på Fårö.
Medverkande: Sanna Sundqvist, Eric Stern, Elin Klinga, Reuben Sallmander, Andreas Rothlin Svensson, Bengt CW Carlsson och Mia Benson med flera. Regi: Sebastian Hartmann

Den goda viljan av Ingmar Bergman
Premiär den 26 augusti, Lilla scenen
”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Romarbrevet 7:19)
Det är 1909. Anna och Henrik möts. Hon studerar till sjuksköterska i Stockholm. Han läser teologi i Uppsala. De har ingenting gemensamt, men ett starkt kärleksband uppstår mellan dem. De kommer att bli Ingmar Bergmans föräldrar.
Den goda viljan är en fri berättelse om Annas och Henriks kärleksdrama fram till sonen Ingmars födelse 1918. Romanen gavs ut 1991 och blev underlag för en mycket omtyckt tv-serie och en Guldpalmsbelönad film. Nu blir berättelsen teater för första gången. Regissören och teaterchefen Eirik Stubø återvänder till romanen och ger sin sceniska tolkning av berättelsen om Anna och Henrik. Med Ingmar Bergmans egna ord från förordet: Orden står oemotsagda och lever förhoppningsvis sitt eget liv, liksom en egen föreställning i läsarens sinne. (Ur Ingmar Bergmans förord till romanen Den goda viljan, Norstedts1991.)
Medverkande: Erik Ehn, Rebecka Hemse, Per Mattsson, Lena Endre, Otto Hargne Kin, Örjan Ramberg, Kicki Bramberg och Emma Broomé. Regi: Eirik Stubø

Ensam och Esmeralda av Martina Montelius
Urpremiär den 26 augusti, Unga Dramaten/Tornrummet

Rasmus Luthander, Emma Mehonic, Hannes Meidal och Maria Kulle medverkar i Ensam och Esmeralda Foto Roger Stenberg
Rasmus Luthander, Emma Mehonic, Hannes Meidal och Maria Kulle medverkar i Ensam och Esmeralda Foto Roger Stenberg
I den stora borgerliga våningen är Ensam oftast ensam. Hans pappa är mest intresserad av att hålla ordning på kastruller. Men Ensams mormor finns också där, med erfarenhet som fiskaffärsbiträde och en oklar fotbollskarriär. Hon öppnar dörren till en annan värld. Där dyker cirkusartisten Esmeralda upp och hon lär Ensam allt om att skapa bilder och berättelser.
I Ensam och Esmeralda, som regisseras av Agneta Ehrensvärd, skildrar Martina Montelius på sitt särpräglade sätt en filmmakares barndom. På ett lika komiskt som sorgligt sätt visar Ensam och Esmeralda hur fantasin kan bli en väg ut ur krav och förväntningar, och hur barnets upplevelser kan ge material till konstnärlig skapande.
Medverkande: Rasmus Luthander, Emma Mehonic, Hannes Meidal och Maria Kulle. Regi: Agneta Ehrensvärd

Falla ur tiden av David Grossman
Sverigepremiär den 27 augusti, Elverket
Åtta personer har träffats. Alla har varit med om det värsta tänkbara – att förlora ett barn. En man ger sig ut för att leta reda på sin döde son. Vad som därefter sker är en abstrakt, musikalisk och föränderlig resa in i sorgens skoningslösa landskap. ”Hans död är inte död”, säger kentauren som vuxit ihop med sitt skrivbord. Falla ur tiden är regissören Suzanne Ostens tolkning av den israeliske författaren David Grossmans hyllade roman Fallen ur tiden. Boken gavs ut 2014 och tar sin utgångspunkt i författarens sorg efter att ha förlorat sin 21-årige son i krig.
Texten har bearbetats av Erik Uddenberg och musiken skapats av Anders Niska.

Suzanne Osten regisserar David Grossmans Falla ur tiden Foto Roger Stenberg
Suzanne Osten regisserar David Grossmans Falla ur tiden Foto Roger Stenberg

Falla ur tiden blir Suzanne Ostens första uppsättning på Dramaten.
Medverkande: David Arnesen, Thérèse Brunnander, Johan Holmberg, Maria Johansson Josephsson, Hulda Lind Johánsdóttir, Simon Norrthon, Maria Sundbom och Frida Österberg Regi: Suzanne Osten

Deformerad persona av Mattias Andersson och Ylva Andersson
Premiär den 27 augusti, Målarsalen (flyttas efter festivalen till Lilla scenen)
En höghuslägenhet i en svensk stad 2016. En ung kvinna är sjuk i MS, hennes jämngamla vårdare är en kvinna från ett lägre samhällsskikt. Vem är egentligen underordnad och vem är överordnad? Vem är det som är beroende av den andra? Vem är sjuk och vem är frisk?
Mattias Andersson har skrivit Deformerad Persona tillsammans med systern Ylva Andersson som själv insjuknade i MS i 20-årsåldern. Ylvas dikter, dagboksanteckningar och berättelser ligger till stor del grund för manuset. Deformerad persona är alltså både en semidokumentär pjäs och en deformerad parafras på Ingmar Bergmans psykologiska thriller Persona från 1966, som visar att arvet från Bergman inte måste vara apolitiskt. Det är inte heller en dramatisering av filmen utan en helt ny pjäs, fritt inspirerad av Bergmans berättelse.
Medverkande: Sofia Pekkari, Nina Zanjani, Kristina Törnqvist och Danilo Bejarano Regi: Mattias Andersson

Hedda Gabler av Henrik Ibsen
Premiär den 31 augusti, Lejonkulan
Efter uppmärksammade uppsättningar av Fröken Julie och Vildanden fortsätter Anna Pettersson med Hedda Gabler att undersöka hur de naturalistiska dramerna, som med åren har blivit klassiker, i dag ska kunna gripa tag i publiken på samma sätt som de gjorde när de slog ned som bomber i slutet av 1800-talet. Hur kan de dekonstrueras och osäkras?
I Anna Petterssons händer får Hedda Gabler ett avskalat format där Electra Hallman i titelrollen interagerar med videoprojektioner av de övriga tre skådespelarna
Hedda Gabler är ett av Henrik Ibsens mest slitstarka mästerverk. Berättelsen om den frustrerade Hedda som är instängd i patriarkala sociala strukturer, som hon har ett alltmer desperat behov av att slå sig ur, skrevs 1890 och har satts upp många gånger sedan dess. På Dramaten har den iscensatts vid flera tillfällen och 1964 var det Ingmar Bergman som stod för regin. Han satte även upp pjäsen på National Theatre i London 1970 och på Residenztheater i München 1977.
Medverkande: Electra Hallman, Mattis Herman, Kim Haugen och Eindride Eidsvold Regi: Anna Pettersson

Persona, persona, persona – en teatral presentation
Dimen Abdulla, Bahar Pars och Nanna Blondell har var och en sedan flera år tillbaka ett mycket personligt förhållande till Ingmar Bergmans Persona. Nu skapar denna skarpa trio ett helt nytt verk för Dramaten. Produktionen får premiär på Bergmanfestivalen 2018 men redan till årets festival bjuds publiken in till en kollationering, en förträff, för produktionen.
Publiken deltar när trion läser originalmanuset tillsammans och vänder och vrider på texten, ställer frågor, diskuterar, provar: ”Det är nästintill omöjligt att prata om Persona. Vi vill in i det bergmanska landskapet och låta Persona möta oss tre och lära känna varandra”, säger trion i ett gemensamt uttalande.
Plats och tid tillkommer.

Larmar och gör sig till – en Bergmanhyllning på Drottningholms Slottsteater
En lekfull hyllning till Ingmar Bergmans konstnärskap, ordet och skådespelarkonsten. Programmet på Drottningholm sträcker sig från eftermiddag till skymning och innehåller såväl musikteater som läsningar, samtal, föredrag och filmvisning i parken.
Medverkar gör, bland andra, skådespelare ur Dramatens ensemble och musiker ur Drottningholmsteaterns orkester under ledning av Maria Lindal.
Ett samarbete mellan Drottningholms Slottsteater och Bergmanfestivalen/Dramaten. Se hela programmet på www.dtm.se
Drottningholms Slottsteater den 3 september.

GÄSTSPEL
Deutsches Theater Berlin (DEU): Höstsonaten av Ingmar Bergman
Sju år har gått sedan de senast träffades. Den framgångsrika konsertpianisten Charlotte Andergast, här spelad av den framstående tyska skådespelaren Corinna Harfouch, har nu tagit en paus från det internationella turnélivet för att besöka sin dotter i den norska landsorten. Förväntningarna är höga och båda ser fram emot att få ses. Men det är något Eva inte har berättat. Hon har sin handikappade syster Helena boende i huset. Regissören Jan Bosses uppsättning av Höstsonaten är en psykologisk duell mellan mor och dotter, baserad på Ingmar Bergmans film med samma namn.
Medverkande: Corinna Harfouch, Fritzi Haberlandt, Natalia Belitski, Jörg Pose och Damian Fink/Bennet Schuster Regi: Jan Bosse
En samproduktion med Schauspiel Stuttgart
STORA SCENEN den 28 och 29 augusti

Schaubühne (DEU): Richard III av William Shakespeare
Richard är anskrämlig. Han föddes för tidigt och är en missbildad, haltande, puckelryggig krympling. Han spelar ut sina rivaler mot varandra med politisk list, utnyttjar skrupellöst andras äregirighet för egna syften och skrider oskadd genom ett enormt blodbad tills det inte längre finns några hinder mellan honom och tronen. Ensam på toppen av makten, när inga motståndare finns kvar, kan han bara vända sin vrede mot den enda sanna motståndaren: Sig själv. I Schaubühnes uppsättning har Shakespeares klassiska text översatts och bearbetats av den tyske dramatikern Marius von Mayenburg. För regin står den prisbelönte och omtalade Thomas Ostermeier.
Medverkande: Lars Eidinger, Moritz Gottwald, Eva Meckbach, Jenny König, Sebastian Schwarz, Robert Beyer, Thomas Bading, Christoph Gawenda, Laurenz Laufenberg och Thomas Witte Regi: Thomas Ostermeier
STORA SCENEN den 2 och 3 september

Riksteatret/Nationaltheatret (NOR): Enskilda samtal av Ingmar Bergman i en version för scenen av Liv Ullmann

Vad gör vi med våra djupaste hemligheter? Vad gör det med oss? Liv Ullmanns uppsättning av Enskilda samtal, som hon också filmatiserat med stor internationell framgång, handlar om Anna som på mer än ett sätt måste betala sanningens pris. Dramat är baserat på historien om Ingmar Bergmans mors liv och är en berättelse som Bergman menade att bara Liv Ullmann kunde berätta. Men utgångspunkt i moderns hemliga dagbok och Ingmars egna dagböcker har Liv Ullmann skapat ett nytt manus för scenen.
Medverkande: Marte Engebrigtsen, Anneke von der Lippe, Mattis Herman Nyquist, Liv Bernhoft Osa, Hermann Sabado, Kari Simonsen, Bjørn Skagestad Regi: Liv Ullmann
LILLA SCENEN den 1 och 2 september

Maxim Gorki Theater (DEU): Det säger mig ingenting, det så kallade därute av Sibylle Berg
Det är kväll. En ung kvinna sitter ensam i sin lägenhet. Hon håller kontakt med sina tjejkompisar via Skype och chatt. Det kommer några sms. Hennes mamma ringer. Några våningar längre ned, i källaren, sitter en fastbunden man med munkavel.
I Det säger mig ingenting, det så kallade därute (Es sagt mir nichts, das sogenannte Draußen) börjar en ung kvinna med rasande bitsk komik att göra en inventering av sina egna och andra kvinnors reaktioner på sin omvärld med kvinnobilder från reklam och media och våld på stadens gator.
Det säger mig ingenting, det så kallade därute valdes av facktidskriften Theater Heute till årets tyskspråkiga pjäs 2014
Medverkande: Nora Abdel-Maksoud, Suna Gürler, Rahel Jankowski och Cynthia Micas. Regi: Sebastian Nübling. Koreografi: Tabea Martin
I samarbete med Junges Theater Basel
LILLA SCENEN den 3 och 4 september

tg STAN (BEL): Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman
Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap gjordes ursprungligen som en serie i sex delar för Sveriges Television med Liv Ullmann och Erland Josephson i huvudrollerna. Historien om Johan och Mariannes äktenskap i upplösning utspelar sig i sex avsnitt under en tidsperiod av 20 år. Bergman skildrar viktiga skeenden i parets liv, observerar de egenheter som uppstår när man delar liv och gestaltar några scener ur äktenskapet.
Av och med Ruth Vega Fernandez och Frank Vercruyssen i samarbete med Alma Palacios and Georgia Scalliet och även: Robby Cleiren, Bob Cornet, Jan Deca, Jolente De Keersmaeker, Mariet Eyckmans, Karin Vaerenberg, Renild Van Bavel, Jan Vancaillie and Thomas Walgrave
I samarbete med Théâtre Garonne, Toulouse
MÅLARSALEN den 2 och 3 september

tg STAN (BEL): Efter repetitionen av Ingmar Bergman
I Efter repetitionen från belgiska tg STAN sitter en åldrande teaterchef och minns teaterns tidigare uppsättningar av Strindbergs Ett drömspel, som han nu regisserar för femte gången, när han blir avbruten av en ung entusiastisk skådespelerska. Hon vill prata om sin nu mer avlidna mor, också hon skådespelerska, en kvinna som teaterchefen en gång varit förälskad i.
Ingmar Bergman skrev först Efter repetitionerna för tv 1984 med Erland Josephson, Ingrid Thulin och Lena Olin i rollerna.
Av och med Georgia Scalliet och Frank Vercruyssen i samarbete med Alma Palacios, Ruth Vega Fernandez och Thomas Walgrave
En samproduktion med Théâtre Garonne, Toulouse
MÅLARSALEN den 4 september (två föreställningar)

Toneelgroep Amsterdam (NLD): Vox Humana av Jean Cocteau
I Vox Humana talar en ensam skådespelerska i telefon med en älskare från ett förhållande som just tagit slut. Den namnlösa kvinnan kastas mellan starka känslor när hon försöker förstå mannen som lämnat henne, och även sig själv. Det blir ovanligt och obehagligt voyeuristiskt, också för att vara teater. Regissören Ivo van Hove gör det hela tydligt genom att placera skådespelerskan i ett litet lådliknande rum bakom ett stort fönster genom vilket publiken skärskådar henne. Man får känslan av att hon är fångad i sin egen lägenhet där hon rör sig som ett djur i bur.
Medverkande: Halina Reijn Regi: Ivo van Hove
ELVERKET den 30 och 31 augusti

Det Norske Teatret (NOR): Klaga månde Elektra av Eugene O’Neill
”Detta är teater av internationell klass”, skrev Aftenpostens kritiker efter premiären av Klaga månde Elektra(Sorga kler Elektra) på Det Norske Teatret 2012. Eugene O’Neills familjedrama är baserat på den grekiska tragedin Orestien och utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. I Eirik Stubøs regi och med jazzmusiker på scen har tragedin om familjen Mannons undergång på ett märkligt vis blivit ett festtåg på väg ned mot det själens dystraste mörker. Traditionella låtar från den stora amerikanska sångboken blandas med rockballader i nytolkningar av ensemblen och en jazztrio.
Medverkande Jan Grønli, Gertrude Jynge, Torbjørn Eriksen, Kirsti Stubø, Lasse Kolsrud, Espen Løvås och Marie Blokhus Regi: Eirik Stubø
ELVERKET den 3 och 4 september

Salon Madame Nielsen (DNK)
Under Bergmanfestivalen kommer den danske författaren och performancekonstnären Madame Nielsen med sitt entourage till Stockholm och flyttar in i en exklusiv hotellsvit på ett av stadens fina gamla hotell. Här kommer hon vissa utvalda kvällar att öppna upp sin Salon Madame Nielsen för Stockholms invånare. Tillsammans med sin ledsagare Sailor Toldam och inbjudna gäster underhåller hon med sånger, berättelser och kåserier över tidens brännheta ämnen. Bland annat berättar hon om sina upplevelser i ”flyktingströmmen”, som hon under hösten 2015 vandrade i och följde med upp genom Europa från Grekland till Danmark, en bildningsresa som hon senare har skrivit om i bildningsromanen INVASIONEN. Bakom Madame Nielsen står den danske författaren, dramatikern och musikern Claus Beck-Nielsen.
EXTERN LOKAL den 30 och 31 augusti

DRAMATEN& BERGMANFESTIVALEN
Under festivaldagarna kommer Dramaten& att erbjuda ett myller av samtal och möten kring de Bergmanska ämnena sorg, drömmar och misslyckanden. Det blir fördjupningar och samtal men också läsningar, lyssningar, musik och föreläsningar.

Läsning: Nyupptäckt pjäs av Ingmar Bergman
Under hösten 2016 sätter Sveriges Radios Radioteatern upp ett av Ingmar Bergmans hittills okända och ospelade manuskript i ett unikt, ännu hemligt projekt. Under Bergmanfestivalen får vi lyssna till utdrag ur arbetet med läsning ur manuset och möta de medverkande i uppsättningen. Mer information kommer närmare festivalen.
I samarbete med Sveriges Radio

Föreställning på repsal 1: Wild Minds av Marcus Lindeen
Wild Minds är en dokumentär performance där vi möter fyra personer besatta av sina dagdrömmar. Regissören och dramatikern Marcus Lindeen har intervjuat människor i USA som identifierar sig som tvångsmässiga dagdrömmare och som tvingats söka hjälp för sina livliga fantasier. Historierna framförs live i en intim repsalsmiljö av skådespelare som simultantolkar dokumentära röster till nykomponerad musik av Hans Appelqvist. Föreställningen valdes förra året ut till Scenkonstbiennalen och gästspelar under våren på Schaubühne i Berlin.
Medverkande: Sandra Carpenter, Vaughn Rice, Mika Risiko och Kiki Snodgrass. Regi: Marcus Lindeen
Föreställningen är skapad på beställning av Moderna Museet i Stockholm.

Lyssning: Bergman som radiodramaregissör
Under årens lopp har dryga 40 föreställningar signerats av Ingmar Bergman på Sveriges Radios Radioteatern. Främst i egenskap av regissör, men också som dramatiker. Vem var Ingmar Bergman som radiodramaregissör och hur såg hans arbete med skådespelarna ut? Möt de som arbetat med Bergman på Radioteatern och lyssna till utdrag där man får höra Bergman arbeta: inspelat när bandet gick innan och efter själva pjäsens inspelning.
I samarbete med Sveriges Radio

Två samtal med David Grossman
David Grossman är en av Israels mest kända författare och en ihärdig regimkritiker. Hans förra roman på svenska, den hyllade På flykt från ett sorgebud, skildrar den israeliska vardagen i skuggan av tre generationers krig. Boken Fallen ur tiden ligger till grund för Suzanne Ostens uppsättning Falla ur tiden och tar sin utgångspunkt i Grossmans sorg efter att ha förlorat sin 21-årige son i krig. Under Bergmanfestivalen medverkar författaren i två samtal, ett med regissören Suzanne Osten (på Bajit, i samarbete med Judiska Församlingen) och ett med journalisten Johar Bendjelloul.

4 x Bergman: samtal med Leif Zern
Leif Zern är en av Sveriges mest kända och respekterade teaterkritiker. 1993 gav han ut ”Se Bergman”, en bok om Ingmar Bergmans konstnärskap. Där skriver han bland annat: ”egenarten i Bergmans estetik föddes ur dialektiken mellan film och teater. Ingen annan modern filmregissör har i samma utsträckning använt skådespelaren som sitt instrument.” 4 x Bergman är ett seminarium i fyra delar där vi får höra Leif Zern i samtal med fyra Bergmankännare.

Föreläsning och workshop: Publikarbete – En teater för hela staden
Medlemmar från teaterkompaniet Maxim Gorki Theater i Berlin berättar om sina erfarenheter och metoder för att nå ut till nya publikgrupper. Teaterns konstnärliga ledare Shermin Langhoff och Jens Hillje beskriver sin vision för teatern på följande vis: “Gorki är för hela staden, och det inkluderar alla människor som har kommit till staden de senaste årtiondena (…) Vi inbjuder er alla till ett publikt utrymme där människans villkor och vår identitetskonflikt kommer att speglas genom konsten att skapa teater och konsten att se teater. På detta sätt vill vi bidra till en djupgående debatt om att leva tillsammans i dagens pluralistiska samhälle. Hur har vi blivit de vi är, det vi är? Och vilka vill vi vara i framtiden? Man skulle också kunna säga: vem är detta ’vi’?”

Seminarium: Det fruktbara misslyckandet
Efter att ha fått tillgång till Ingmar Bergmans arkiv skapade regissören Marcus Lindeen föreställningen Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner för Stockholms Stadsteater. Vad betydde Bergmans misslyckade projekt för att komma fram till de filmer som gjorde honom världsberömd? Finns det i samtidens krav på effektivitet utrymme för prövande och misslyckande? Dramaten& bjuder in flera röster från både konsten och vetenskapens fält som talar om misslyckanden – för Bergman och för dem själva. Står synen på misslyckande i direkt förhållande till kreativitet?

Introduktioner till föreställningarna

Introduktioner ges till såväl gästspel som Dramatens egna produktioner. Kom en stund innan föreställningen och lär dig mer om pjäsen, dramatikern och det gästande kompaniet av dramaturger från Dramaten eller de gästande teatrarna.

Samtal efter gästspelen
Stanna kvar efter föreställningen och lyssna till ett samtal om arbetet bakom de gästande produktionerna. Medverkar gör regissör och delar av ensemblen från det gästande kompaniet. Samtalen leds av Dramatens dramaturger.

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Bergmanfestivalen, Dramaten

Fåglarna – första halvan helt mästerlig

20 mars, 2016 by Rosemari Södergren

faglarna10

Fåglarna
Av Tarjei Vesaas
Översättning Marie Lundquist
Dramatisering Nils Sletta och Ole Anders Tandberg
Regi Ole Anders Tandberg
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljus Ellen Ruge
Musik Fläskkvartetten
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Sverigepremiär den 19 mars, Elverket

Om att inte passa in, om att inte klara de krav samhället ställer för det du kan är inte eftertraktat i den världen du lever i, är vad Fåglarna skildrar. Den går också att se som en skildring av en ensamhet vi egentligen alla har i livet.

Dramatens uppsättning av den norske författaren Tarjei Vesaas roman Fåglarna är svår att glömma. Handlingen kretsar kring den 37-årige Mattis som bor med sin tre år äldre syster som tar han om honom och försörjer honom – han är inte stark nog för att kunna jobba. Samtidigt är han oerhört medveten om hur udda han är. Han lider och funderar över livets mening och ställer de existentiella frågor som vi alla har men inte alltid kan formulera eller skulle våga yppa. Så på sitt sätt är han en mästare, för han kan formulera sig. Han har också en annan stor styrka, han är jätteduktig på att ro en båt. Men på deras lilla ort finns det inte något behov av en färjekarl, annars skulle kan ju kunna försörja sig som det – och därmed passa in i samhället.

faglarna11Berättelsen utspelar sig någon gång ute på landsbygden för femtio till hundra år sedan. Mattis har inga muskler, kan inte koncentrera sig utan går helst omkring och drömmer. Omgivningen flinar bakom ryggen på honom och han tas om hand av sin syster Hege. En dag flyger en morkulla över deras stuga och det flyger ofta rakt över deras flyga. I Mattis värld blir detta något stort, något betydelsefullt som måste innebära att livet är på väg att förändras.

Magnus Roosmann är helt suverän i rollen som Mattis. Han är skör och han är trovärdig och som publik är det Mattis jag ser och inte Roosmann som spelar Mattis. Magnus Roosmann är en av dessa duktiga nutida svenska skådespelare som kan spela det mesta, för han går in i rollen och gör inte stor plats för sig själv.

Första delen fram till pausen var föreställningen bland det bästa jag sett på mycket länge på en svensk teaterscen. Magnus Roosmann och Melinda Kinnaman som hans syster Hege är båda så rätt i sina roller. Scenlösningen är enkel och elegant med en lång mur som går längs med scenen och en stor scen till höger. Den bakre scenväggen används för att applicera bilder på digitalt.

Det var så trovärdigt och både vackert och sorgligt. Hege får offra så mycket i livet för att ta hand om sin bror. En bror som både är snäll men också jobbig, han har utbrott och är inte alls smidigt eller diplomatisk. Hege älskar sin bror men samtidigt får hon försöka så mycket av eget liv för hans skull. Mattis vet det och skulle vilja kunna tillföra hushållet något. Han vet att han är udda, han vet att han inte kan jobba som de andra, han vet att han aldrig kommer att få en flickvän – men ändå drömmer han. Varför är livet så? Varför är just han just sådan? Det är frågor många ställer sig dagligen runt om i världen, varje dag. Varje har just Pelle autism? Varför har Emma Asperger, varför har Johan adhd, varför super Nillas föräldrar, varför fastnade Kia och Ante i drogmissbruk, varför, varför, varför …

Efter paus förändrade sig stämningen, det hotfulla närmade sig, utvecklade sig och tog över. Där föll det något av uppsättningen, det blev lite för förutsägbart och mörkt – även om det rent scenografiskt var snyggt och imponerande. Jag vet inte varför föreställningen efter paus inte talade till mig lite stark. Kanske blev det för precist, känslan att detta kunde handla om mycket mer än bara Mattis och Hege tappades bort delvis.

Tarjei Vesaas (1897-1970) är en av den norska litteraturhistoriens giganter och var många gånger tippad och föreslagen Nobelpristagare i litteratur. Fåglarna hyllades som ett mästerverk av nordiska kritiker när den gavs ut 1957 och Vesaas anses vara en av Norges mest framstående författare genom tiderna.1964 belönades han med Nordiska rådets litteraturpris för romanen Isslottet (1964).

Dramaten berättar i ett pressmeddelande att författaren Tarjei Vesaas växte upp som äldst bland tre bröder på en gård i Telemark och förväntades ta över lantbruket. Men de förväntningarna svek han. Det strävsamma och praktiska bondelivet passade honom inte, en ensling som i stället föredrog att drömma och fantisera. När han skrev om Mattis skrev han också om sig själv.

Regissören Ole Anders Tandberg rör sig mellan opera- och teaterscenerna. Han har under senare år regisserat en rad föreställningar på Kulturhuset Stadsteatern som Kung Lear, Othello, Jag är vinden och storsuccén Min kamp. På Kungliga Operan i Stockholm har han bland annat satt upp Don Giovanni, Così fan tutte, Figaros bröllop och Trollflöjten. På de internationella operascenerna har Ole Anders Tandberg haft framgång med bland annat Lady Macbeth från Mtsensk i Berlin.

Medverkande
Mattis Magnus Roosmann
Hege Melinda Kinnaman
Jörgen Filip Alexanderson
Flickan Sofia Pekkari
Pojken Marcus Vögeli
Mannen Magnus Ehrner
Kvinnan Jennie Silfverhjelm
Anna Lina Leandersson
Inger Emma Broomé

Foto Roger Stenberg

faglarna14

faglarna15

faglarna16

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Elverket, Fåglarna, Scenkonst, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 79
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Victor Rydström Tack för maten … Läs mer om Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Comic Con Stockholm Summer 2026

Comic Con Stockholm Summer 2026 Mässor … Läs mer om Comic Con Stockholm Summer 2026

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in